lördag 24 september 2011

Chock

Fick i fredags beskedet att en av mina 8 bröstsystrar från samtalsgruppen förlorat kampen mot cancern. En chock att få beskedet, ingen av oss andra 7 visste något om att hon fått ett rediciv. Jag tror att jag såg henne vid min sista Herceptinbehandling, fick ögonkontakt men eftersom hon vek undan blicken och vände sig bort så intalade jag mig att jag misstog mig på person. Den personen - som förmodligen var hon - såg sjuk ut. Riktigt sjuk.
Hon var inte med vid våra senaste träffar - inget konstigt, eftersom det ofta saknas någon som inte kan komma av olika anledningar. Men att detta skulle hända känns overkligt. Frågorna är många som nu kommer att förbli obesvarade. Stackars barn som blir ensam kvar. Hennes son hade inte någon bra kontakt med sin pappa, nu ska han flytta till honom och byta skola. Tomheten är stor, tankarna mal. Gråten nära. JÄVLA SKITCANCER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så läser jag också att Michaela lämnat oss den 14/9. Två änglar på kort tid. Så sorgligt.

Det känns ännu mer angeläget att forskningen får mer pengar så att vi kan utrota cancerskiten för gott! Snart dags för Rosa Bandet!

tisdag 30 augusti 2011

Liten uppdatering...

Svårt att hålla mig helt borta... Har varit och träffat bäste Doktor Nisse, det var 1- årsuppföljning av Pantherstudien och bara att pallra sig till Onkologen.
Tre rör blod senare och en rengjord venport så fick jag träffa min doktor. Såg fint ut. Så skönt. Nu finns inga besök inplanerade förrän vid nästa uppföljning som blir i januari 2012. Då blir det halvårsuppföljning efter Herceptinet så en Mugascint ska göras innan jag träffar doktorn.

Jo, rengöring av venporten med jämna mellanrum förstås, men det räknas inte :)

Bara att hålla tummarna för fortsatt goda besked, det är lika nervpirrande varje gång.

Ps! Jag följer fortfarande bloggande vänner, även om mina kommentarer krympt i omfattning :))

Kramisar

måndag 15 augusti 2011

Punkt.

Efter en ganska lång dag på sjukhuset med blodprover, Mugascint, lungröntgen och läkarbesök så är jag ganska nöjd. Eller jättenöjd. Proverna var bra. Resultatet från Mugascinten var inte klart utan skulle dröja minst 30 minuter till. Illa. Lungröntgen var enligt onkologen utan anmärkning (röntgenläkaren hade inte hunnit lämna sitt svar, men det kändes som att onkologen var väldigt säker på sin sak - och jag kan tänka mig att han sett många lungor). Så klart fanns inga tider kvar för min allra sista behandling. Det blir i morgon. Då är det utcheckning!!!

Jag är färdig. Jag hade ingen skit i lungorna. Ingen mer behandling. Återbesök och kontroll 28/9 enligt Pantherstudien. Remiss för utplockning av venporten skickad. Jag är verkligen färdig med behandlingar. Känns helt ofattbart att jag gått igenom så mycket sedan april 2010. Vilken makaber resa. Nu är det över. Vill inte göra om den.

Dags att gå vidare - även om det kommer återbesök med jämna mellanrum och reparation av Sadistens verk (läs MISSHANDEL), men nu sätter jag punkt för bloggen. Jag hoppas att jag inte får anledning att väcka den till liv igen. Den får ligga kvar som informationskälla till andra som kan vara i behov upplysningar och erfarenheter av andra än sjukvårdens.

Jag ska återerövra mitt liv och min kropp. Träna tillbaka den kropp jag tidigare hade. Återfå min kondition. I morgon börjar resten av mitt liv!

Bloggen var tänkt som en ventil för mina tankar och känslor och det har den fått vara. På gott och ont. Nya vänner har tillkommit, andra har försvunnit. Ibland har jag varit för öppen med mina känslor, vilket vid något tillfälle har ställt till det irl. Några av dem som jag trott var mina närmsta vänner försvann till min stora sorg. Vet inte om de ens fortsatt läsa det jag delat med mig av här. Andra vänner har både följt bloggen och mig irl, vilket har varit helt underbart.
Helt nya och ovärderliga cyber- vänner har dykt upp, och för er är jag oerhört tacksam.

Tack för allt peppande och goda råd!

söndag 14 augusti 2011

Läkarbesök och Herceptin nr 17

Första arbetsveckan gjord. Gick riktigt bra och kändes som en bra mjukstart. Alla kollegor är inte tillbaka ännu så det är inte riktigt full rulle ännu. Men det kommer, det vet jag :)

Sonen har haft flera ispass under den gångna veckan. Tidiga morgonträningar. Jag är grymt imponerad över hans självdiciplin och glada humör trots otroligt tidiga morgnar. Vad sägs om klockan 07:00, ombytt och klar på is... Det innebär uppstigning klockan 05:30. Utan knussel :)

Nu har han dragit iväg på sitt andra hockeyläger, glad och förväntansfull. Det ska bli roligt att få höra hur det varit när han kommer hem på fredag kväll. Förhoppningsvis får jag någon kontakt med honom under veckan också, men det brukar inte vara helt lätt - man är inte direkt prioriterad :)

I morgon är det förhoppningsvis dags för min ALLRA SISTA HERCEPTINBEHANDLING. Eventuellt blir det på tisdag - om tiderna på dagvården är slut i morgon efter läkarbesöket... Det känns helt otroligt att det nu är gjort. Alla 17 behandlingar. Jag hoppas med hela mitt väsen att det är över nu. Att jag aldrig mer behöver sitta på Dagvården och få dropp.

Det var egentligen meningen att jag skulle ha gjort Mugascint (undersökning av hjärtat) förra gången, men som det kan bli i semestertider så missade de att boka in det. Det blir i morgon. Dessutom ska jag göra en lungröntgen. Jag har dragits med lite rethosta i flera veckor och det vill doktor Nisse kontrollera. Usch. Jag gruvar för det. Jag hoppas innerligt att det inte är något annat än efterslängar av strålning och all medicinering som gjort att jag är känslig i luftrören... Jag har själv kopplat det mot allergi. Hosta, nysningar med efterföljande nästäppa och kliande ögon. Tror att det är gräs/gråbo och jag har testat med antihistaminer som har hjälpt. Fast nu börjar det väl vara slut på allergisäsongen? Nyser mindre men hostan är kvar - om än mindre mycket. Visar lungröntgen inte på något annat så tror jag att jag ska försöka kolla vad jag reagerar på lite längre fram.

Jag får tyvärr inte träffa min doktor i morgon, det blir en jag aldrig träffat förut. Hoppas han är bra och att han ger mig bra besked! 13:30 träffar jag doktorn. Då vet jag. Usch vad det är läskigt!


fredag 5 augusti 2011

Snart vardag igen

Tänk vad 5 veckor kan gå fort. Så otroligt bra vi haft det. Vilken semester! Husvagnsmys, fotbollscuper, stugvistelse, sol, värme, bad, minigolf, jordgubbar, glada barn, glad man, glad fru, god mat, umgänge med fina vänner vi tycker om... Listan kan göras lång.

Den gångna helgen var det cup. Ett A-finals silver tog tjejerna med sig hem efter 4 dagars spel. Inte helt nöjda. Trots många fina mål, toppenspel och pigga knän. Mycket vill ha mer :)

Idag kom regnet. Visst, det har inte regnat sedan jag vet inte när... men vad trist det blev. Tog med mig tjejerna på fönstershopping medan sonen skulle träna hockey... Fönstershopping. Jo FÖNSTERSHOPPING. Det blev en dyr historia. Twinsen har inte lärt sig det där. Självklart fanns det hur mycket som helst som bara var hur snyggt som helst. Måste ha. Passar perfekt. Provhytterna började nästan ryka för att markera att här händer det något magiskt. Passform. Snyggt. Jaja, bara att kapitulera och ta fram kortet. Klart de ska ha det, och det, och det, och det, och det... Hmm. Varsin Onepiece var nog det i särklass bästa köpet. Enligt dem... Det blev många och tunga påsar :)

I helgen väntar crosstävling på lördag (kusin) och fotbollsmatcher (kusin lördag och tjejerna söndag) förutom sonens hockeyträning på söndag. Vi tänkte också hinna med kräftskiva :)
Tänk att på måndag är det jobb igen. Känns trots allt riktigt kul :)

söndag 24 juli 2011

Semester, fotboll och sjukhusbesök

Det börjar bli glest mellan inläggen nu... Här kommer i alla fall en liten uppdatering, mitt i kaoset efter det ofattbara som hänt i vårt grannland.

Som den idrottstokiga familj vi är så är ett självklart inslag under semestern - idrott, det är fotboll och fysträning om vartannat.

En tripp på sisådäår 100 mil till Göteborg och Gothia Cup för sonen kan vi ju inte vara utan. Att vi dessutom hade förmånen att få bo hos våra fd grannar gjorde inte saken sämre. De tog så väl hand om oss och bjöd på god mat och trevligt sällskap :)

Borås djurpark var klart värt ett besök, lite Gocartkörning för våra tjejer ett uppskattat inslag... Och så sonens matcher. Det gick så bra för dem. Helt otroligt vilken fin fotboll de spelade. Helt obesegrade i gruppspelet och A-slutspel... Tyvärr blev det bara en match i slutspelet och tvärstopp, men att bli 32:a i sin åldersgrupp i en cup med 1500 lag från en massa länder är inte fy skam!
Ett besök i Göteborg är inte komplett utan shopping och ett besök på Freeport Outlet och en del cityshopping blev det. Härligt, härligt!
Vi åkte hem för att gå på begravning och lämna vår sista hälsning till Kent som så oväntat och tragiskt omkom i en MC olycka. Väldigt vacker begravning, men väldigt sorglig. Hela kyrkan var fullsatt av människor - vänner till Kent, vänner till hans föräldrar, vänner till hans fru och vänner till hans barn.

Jag har hunnit fylla år. Igen. Hu vad tiden går. Nu är det nära... Jag har blivit så härligt uppvaktad. Äntligen tagit mig för att göra smörgåstårta som gästerna bjöds på. Mmmmm.... Det var så gott :)

Nu laddar vi för tjejernas cup. Umeå Fotbollsfestival som drar igång på torsdag. Ska bli roligt och spännande att följa dem under cupen. Sonen går på is på lördag. Sanslöst att det redan är dags igen... Han är laddad och tycker det ska bli så roligt :)

I morgon är det sjukhusdag igen. Näst sista (peppar, peppar) Herceptinbehandlingen. Provtagning och läkarbesök. Håll alla tummar att alla värden är bra!

söndag 10 juli 2011

Första semesterveckan

Vi väntade hela söndagen på att få hem vår husvagn. Fram emot lunchtid på måndagen blev vi tvungna att ringa och höra om de kunde komma med den. All packning stod redo att lastas in i husvagnen.
Till slut kom den, vi packade in allt och kände lugnet. Ingen stress att skynda iväg, ingen tid att passa. Jag ringde väninnan som förlorat sin make i MC-olyckan och det var skönt att få prata med henne, även om det så klart är jobbigt när någon är så oerhört ledsen.

Vi åkte iväg och hittade en fin camping med havsbad. Ända fram till fredag stannade vi där. Vi har promenerat, tränat, badat, spelat kort, spelat frisbeegolf, ätit gott och sovit skönt. En helt fantastisk vistelse. Bara vi i familjen. På fredagen gjorde vi ett dygnslångt stopp hos storasyster med familj, middag, mete och bad. Härligt.
Vi åkte hem på lördagseftermiddagen och har hunnit tvätta upp allt som blivit smutsigt. Så skönt med semester, ta det som det kommer. Idag blev det en morgonpromenad för mig medan övriga familjen sprang i elljusspåret. Efter lunch åkte vi ut till havet och blev där fram till middagen.

Hela veckan har varit helt underbar. Morgontemp runt 20 och kvällstemp likadan. På dagen uppemot 26-27 grader. Magiskt. Hoppas det håller i sig många veckor till. Känns skönt att ha fått och orkat motionera. Promenader i rask takt varannan dag och däremellan bara vanliga promenader. Jag har hållit mig i skuggan större delen av dagarna, men någon timme här och där har det blivit ändå och jag har fått lite färg :)

I morgon börjar tjejerna fotbollsskola. Hela veckan. Ska bli roligt att spana på dem lite, fast jag tror vi kommer att hålla oss undan och försöka hitta på roliga saker med sonen på dagarna.

söndag 3 juli 2011

Semester

Nu börjar den. Semestern. Känns härligt. Fem veckor ska jag vara ledig. Fyra av veckorna tillsammans med maken och barnen, min sista vecka blir det bara jag och barnen. Härligt, härligt. Det blir mycket fotboll så vi kopplar väl på husvagnen och följer barnens äventyr :)

Har den gångna veckan (i tisdags) fått min 15:e Herceptinbehandling så nu återstår bara två.

Flickorna har varit och hälsat på sina vänner för ett par dagar sedan, vilket var väldigt bra för dem men ordentligt uppskakande. Det känns bra att de fått träffa dem så att det första steget är taget, de har fått krama om dem och gråta med dem - och skratta med dem. De grät när de kommit hem. För sina vänners skull, för mammans skull och för sin egen skull. Befriande gråt. Det var bara för oss vuxna att finnas där och hålla om och låta dem släppa ut allt. Förhoppningsvis kommer det att bli bättre och bättre för mina tjejer även om de säkerligen fortsatt kommer att tänka och fundera mycket på det som hänt. Jag ska ta kontakt med mamman kommande vecka.

Helgen har spenderats med mamma i sommarstugan. I paradiset. Det har varit så skönt. Havet, stranden, klipporna, luften... Att solen lyst och att maten varit god gör ju inte saken sämre :) Nu väntar vi på att få igen husvagnen så att vi kan packa den för lite utflykter...

måndag 27 juni 2011

En trevlig helg förbyttes i sorg

Vi fick en härlig midsommar med goda vänner. Regnprognosen gjorde att vi hastigt ändrade våra planer och chansade på sommarstugan istället för det resmål som var tilltänkt. Ett mycket klokt beslut skulle det visa sig. Tre korta regnskurar och en nattlig skur mot midsommaraftonens morgon. Uppehåll, värme i luften och tom sol bäddade för en riktigt trevlig midsommarhelg. Vi har ätit gott och druckit gott, pratat, skrattat, spelat spel - både sällskapsspel och i lekform med barnen ute. Brännboll på sandstrand var jätteskoj. Föräldrar mot barn, och som vi fick kämpa för att vinna :)
På midsommaraftonen tog jag en tupplur på en dryg timme för att orka hänga på hela kvällen. Gick finfint. Långa promenader på klipporna gjorde den underbara midsommarhelgen komplett.

På söndagen packade vi ihop för att åka hem och se ena dottern spela fotbollsmatch. Tyvärr fick helgen ett fruktansvärt slut. En vän och pappan till flickornas absolut närmaste vänner omkom i en brutal MC- olycka här i närheten. Gårdagskvällen var ledsam, dagen idag har varit fylld av tankar och många funderingar från flickorna. Vi pratade med honom bara timmar innan det hände. Det blev väldigt sent innan någon av oss kunde somna för natten, flickorna i vår säng för extra kramar och trygghet. De skickade sms till sina vänner för att tala om att de tänker på dem och att de finns här för dem.

Det har inte varit helt lätt att fokusera på jobbet och därför tog jag ledigt efter lunch. Flickorna fick följa mig till jobbet idag och hölls sysselsatta som hundvakter. Under hemresan så kom tårarna för dem igen, de har det verkligen jättejobbigt. Inte lust med någonting. Inga kompisar de velat umgås med. Innan vi åkte hemåt var vi på en blomaffär och skickade ett blommogram. Känns skönt att ha gjort något för att visa att vi tänker på dem. Vi kommer att åka till dem men väntar några dagar.
På eftermiddagen åkte vi till mormor och då fick de sina kära kusiner som sällskap. Extrafarmor (kusinernas farmor) har tagit med alla barnen ut på övernattning på en ö i havet ikväll. Kan bli skönt för dem.

Ja, vad ska man säga. Carpe Diem. Fånga Dagen. Ta vara på var dag och varandra. Kramas ofta. I morgon kan det vara för sent. Alla våra tankar går till frun, barnen och övriga familjen och det är svårt att känna någon större glädje just nu. Jag hoppas de kan finna styrka att orka vidare i detta ofattbara. Vila i frid vännen!




onsdag 15 juni 2011

Trött

Känner mig trött. Det har varit lite för intensiva dagar på slutet. Mycket på jobbet och mycket i det privata. Måste bromsa i tid. Nu. Vill inte braka ihop.

Idag har det varit skolavslutning. Sonen fick skjuts till sin avslutning men eftersom han bara skulle vara i kyrkan i 45 minuter och lyssna på 9:orna så följde vi inte med honom. Han ville inte det... Hmm, är det möjligen tid nu för att bli "pinsam förälder" :) Var och såg/hörde tjejernas skolas avslutning i kyrkan. Duktiga barn, härlig präst och rektor som pratade. Samling med klassen och fika i gröngräset efteråt. Nu väntar ett långt och härligt sommarlov för barnen. Det är de så värda efter allt hårt slit under läsåret!

söndag 12 juni 2011

Så tog det slut...

Det har varit en helt magisk vecka. Varmast i Europa. Sedan i söndags har temperaturen stegrat för varje dag. Toppnoteringen igår, 32 grader i skuggan. Helt underbart att vakna på morgonen och temperaturen visade mellan 18 och 25 grader - varje dag. Haft lättsaltade chips och salta nötter framme på köksbord och vardagsrumsbord för att barnen skulle få höja salthalten med en näve då och då. Glassätandet har nog sprängt alla gränser denna vecka, frysen har tömts på glass flera gånger om. Man gör ju vad man kan för att barnen ska må bra - vi är ju inte vana att det ska vara så här varmt :)
Jag har levt på sallader, sill, yoghurt och annan kall, mager mat hela veckan, förutom lördag då vi grillade. Druckit vatten i mängder. Hur kul är det när vågen visar +2 kg? Måste vara vätska. Man kan ju inte gå upp i vikt av så mager och nyttig mat? Måste kolla vågen om ett par dagar igen, nu när det blivit svalare...

Idag kom vändningen med besked. Bara futtiga 15 grader och inte blev det något varmare under dagen heller. Blåsten kom tillbaka också. Suck. Det har verkligen varit fantastiskt. Suttit ute till 22 på kvällarna, inramad av myggjagare. Såååå härligt! Inte förrän efter 22 har temperaturen legat nära 20- gradersstrecket. Vill ha tillbaka denna underbara värme. Det räcker med 20. Jag är inte så petnoga :)
I och för sig får man väl komma ihåg att det faktiskt bara är början av juni månad ännu, hela sommaren återstår :))

Det blev en oväntat lugn konferensdag i fredags. Det var för varmt tror jag. Ingen orkade diskutera särskilt livligt. Anteckningshäftena användes hellre som solfjädrar än att skriva på i den 28- gradiga hettan. Vi var i en helt fantastisk miljö som erbjöd flera fantastiska utemiljöer att sitta och jobba tillsammans i smågrupper. Vi tackade nej och ville hellre sitta inne i skugga. Tänk så det kan bli :)

Fredagskvällens fotbollsmatch i 25- gradig värme var härligt skön. Vi var ansvariga för fikat och moccarutorna fick vila i kyla för att inte smälta bort. Killarna hade vattenhinkar för att svalka sig. Vilka kontraster - för en månad sedan stod vi i täckbyxor på fredagsmatch...

Lördagens match var plågsam. Både för publik och stackars barn på planen. 32 grader i skuggan - och helt skuggfritt på fotbollsplanen. Vi hade gjort Resorb- drinkar till tjejerna och skickat med handdukar för att blöta och lägga på huvudet mellan varven. Hinkar med vatten och svampar fylldes på med jämna mellanrum. Flickorna kylde ner sig så fort de kom av planen. Flera stora halvfrusna vattenflaskor var förberedda. Efter matchen bjöd tränarna dem på Pringles för att höja salthalten.

Idag har vi varit på barndop. Svåger och svägerska har haft dop för lille Robin. Mycket trevligt och väldigt gott fika serverades.

På onsdag är det efterlängtad skolavslutning. Jag hoppas att vädergudarna är med barnen så att det blir fint väder. Prognosen är just nu inte alltför munter. För de som tar Studenten på torsdag får vi verkligen hoppas kan njuta i solsken och framförallt varmt väder.

torsdag 9 juni 2011

Arg som ett bi.

Idag har jag varit arg. På jobbet. Hualigen vad jag blev arg. Personer som inte direkt berördes av min vrede gjorde stora ögon.
Snälla, lugna och tålmodiga jag blev rent ut sagt förbannad. Tog det direkt med den det berörde - har jag lärt mig något så är det att säga ifrån. Det händer inte ofta, men när det händer så blir det en explosion.

Om man säger så här:
Behandlar du mig med respekt så får du respekt tillbaka.
Pratar du med mig på ett vänligt och ödmjukt sätt får du vänlighet och ödmjukhet tillbaka.

Det tog mig en tripp till en annan arbetsplats och andra kollegor för att jag skulle coola ner och få ner pulsen.

I morgon väntar heldag med ledningsgruppen. Det ska bli spännande - och förmodligen jobbigt. Vi ska dra upp riktlinjer för vår omorganisation i ledningsgruppen. Finns stor risk för livliga diskussioner och oenighet. Återkommer...

tisdag 7 juni 2011

Herceptin 14 :)

Solen skiner, det är varmt. Riktigt varmt. Här uppe i norr. Så underbart med sommar!!!

Lördagens cykelfest blev lyckad. Många trevliga personer som vi mötte vid de tre olika sittningarna, och på den uppsamlande efterfesten slöt de allra flesta av de 200 cyklisterna upp för mingel. Strax efter 12 var vi hemma. Kylan bidrog till att vi frös, tror det bara var 2 grader när vi kom hem. Brrrr!
Det vände på söndagen, vindarna avtog och solen sken. Närmare 20 grader mitt på dagen men lite kalla vindar. Det blev långbyxor och varm jacka till fotbollsmatchen på kvällen. Nationaldagen visade sig från sin bästa sida. Strålande sol, lagom fläktande vindar. Barnen körde allehanda vattenlekar. Vattenspridare, studsmatta med vattenspridare under, vattenstafetter, vattenkrig... Hela registret av roliga blöta lekar kom fram och svalkade dem skönt mellan pauser för glass och svalkande dryck. Underbart!

Idag har termometern visat 25 grader i skuggan. Varma vindar. Det kom en kort värmeskur vid middagstid som sänkte temperaturen till 20, men så snart molnen dragit sig vidare norrut så kom värmen tillbaka. Härligt! Det gjorde faktiskt inget att jobba hela dagen - känner mig lite knasig faktiskt men - jag har ändå kunnat njuta av en rask promenad i kortärmat och värme efter middagen.

Dagen idag innebar också Herceptinbehandling nummer 14. NU ÄR DET BARA 3 KVAR :)
Var också förbi till sjukgymnasten och fick en tjockare, formsydd strumpa med handske så nu ska jag förhoppningsvis kunna motionera bättre utan att det blir alltför besvärligt. Uppföljning om 3 veckor.

onsdag 1 juni 2011

Milstolpen 1/6

Första dagen som heltidsarbetande gick superbra... Båda mina kollegor lediga och full huggning tills jag skulle hem. Efter 4 timmar. Härlig start på juni månad. Som fortsättning på något bra så avslutar jag dagen med after work. Med världens finaste kollegor. Vi har ätit, druckit gott vin och pratat. Vår lilla bubbla rår ingen på :)
I den bästa av världar skulle vi 3 få återförenas i ledarskapet. Vi skulle bli oslagbara, okrossbara och fantastiska chefer i gemenskap och trygghet - och med trygg personal... Som förut...
Oddsen för detta scenario är inte alltför stora, jag tror tyvärr inte vår chef skulle tillåta oss att jobba så tätt tillsammans igen. Vi var för tajta. För samspelta. För starka gentemot våra kollegor i ledningsgruppen - enligt andra. Fast egentligen handlade det mer om att vi pratade med varandra varje dag och därför hunnit fundera på lösningar tillsammans genom kompromisser. Det resulterade i att vi var rätt samspelta jämfört med våra andra kollegor. ÅÅÅÅÅhhhh vad jag önskar att vi fick jobba som förut. Innan jag blev sjuk. Innan kollegan blev föräldraledig. Fast nu blåser förändringarnas vindar. Det kommer att bli jättebra tror jag. Nytt tänk, nytt sätt att arbeta. Skulle bara önska att jag fick jobba nära dem ändå i det nya.

Liksom de senaste dagarna har även dagen börjat med mulet eller regn (som idag) och ca 10 grader, för att efter 15 klarna upp och sluta i värme (mellan 15 och 20), vindstilla och t om sol. Så till after worken så svidade jag om till klänning/tunika, tights och pumps med kilklack. Så kul att äntligen slippa långbyxor eller jeans... Vädret tillät idag lite lättare klädsel, som klänning... Att ha pumps var då ingen hit. Kom hem efter 5 timmar med härliga ränder efter skornas remmar. Det var trixigt att få av sig skorna då fötterna svällde fast i dem. Suck.

Nu väntar sovmorgon och härlig familjetid...

tisdag 31 maj 2011

Sista sjukdagen?

Nu känns det som att det kanske kan bli sommar även detta år. Både ikväll och i går kväll var temperaturen uppe i ca 15 grader och det blev så skönt när vinden mojnat. Inget regn heller så jag har varit ute och njutit av att röja och rensa i trädgårdslandet. Det blev inget förra sommaren så det var en hel del ogräs som hittat dit.

Jag använder gummihandskar som trädgårdshandskar för att skydda både mina fina nya naglar och för att inte dra på mig någon infektion eller något sår som kan ställa till det i ödemarmen. Funkar bra, men känns lite ovant när jag tidigare bara använt vanliga trädgårdshandskar.
Ikväll har jag myllat den maskfyllda gamla jorden med lite koskit och ny fräsch jord och sedan har morötter, rödbetor, rädisor och sockerärtor hittat sin plats under jorden. Fiberduken är på så förhoppningsvis slipper odlingarna frysa bort om/när det kommer en frostnatt eller två. Kryddorna får vänta inne ett tag till, liksom tomaterna och sommarblommorna, det är för kallt ännu.

Det tar sig i jordgubbslandet. De gamla plantorna har skjutit fart och jag hoppas att blomningen kommer snart. De nya plantorna skulle verkligen behöva mycket av den stora gula planeten som sprider så mycket värme... Ja, inte bara de förstås. Hoppas, hoppas vi får lite sol som värmer ordentligt!

Just i skrivande stund står en dräktig hjort och betar på ängen här utanför. Vi har ett riktigt härligt djurliv. Älgar, harar, rävar och hjortar knatar runt och betar på ängen. Det är inte alltid vi har sådan tur att vi får se dem, men då och då lyckas vi få syn på dem där de så stillsamt står. Ganska fantastiskt ändå. På framsidan - fullt villakvarter med allt som händer där och på baksidan är vi på landet :)

Idag är min sista dag som sjukskriven. I morgon börjar jag jobba heltid. Det blir en finfin start... Halvdag i morgon, ledig torsdag-måndag... Första hela arbetsdagen kommer på tisdag till veckan och då är det dags för Herceptin igen. Det blir alltså en riktig kortvecka. Tror det kommer att gå bra. Jag ska hjälpa en kollega som börjar vara överhopad med arbete och det känns jättekul att få sätta händer och huvud i lite strategiskt arbete :)
Nu gäller det bara att lyssna på kropp och knopp så att jag inte kör för hårt.

Långhelgen kommer att bli lugn och skön. Ett par fotbollsmatcher och första festen. Känns spännande med cykelfest. Vi har fått förrätt så vi får se vilka som kommer hem till oss. Nu gäller det bara att fundera ut någon bra förrätt och en passande dryck OCH att hålla tummarna för bra cykelväder :)

fredag 27 maj 2011

Ny fas

Nu har det hänt. Jag har bestämt mig. Det är dags för nästa steg i mitt tillfrisknande. Nu kör jag järnet, hoppas det håller...
Nästa vecka börjar jag jobba heltid. Nu är det sluttjafsat. Nu är jag less på att inte orka. Jag ska göra ett ärligt försök att fixa det. Orkar inte med att försöka kämpa mot FK som motvilligt godkänt sjukskrivning t om 31/5. Jag har ett läkarintyg på 50% till 30/6 som jag inte skickat in än. Låter det vara så just nu.
Nu har det gått ett par veckor när jag känt mig helt ok efter 4 timmars arbete. Jag har orkat fixa lite hemma. Har orkat städa, vara ute i trädgården, dola på lite sådär som man kan göra till vardags. Visst, jag har vilat en stund när jag kommit hem, men känner mig piggare och gladare. Nästan som förr. Härlig känsla. Nu hoppas jag verkligen att det håller i sig. Kommer det ett bakslag så får det bli så. Nu kör jag hårt!

Idag var jag och gjorde fejknaglar. För första gången någonsin. Härligt. Skönt att få bli ompysslad. Otroligt trevligt ställe. Är rätt nöjd. Längden blev som jag brukar ha mina egna naglar när de är som vanligt. Kul att få tillbaka den bekväma nagellängden, även om de inte helt är mina egna. På höger långfinger är det nästan åter till den längden, så min egen nagel är inte så mycket uppbyggd just där. Nu får jag låta dem växa ut helt under och samtidigt vara snygg. Bra va :)
Ägaren var jätteintresserad av mina händer. Eller rättare sagt - mina naglar. Frågade mycket om cellgifterna och önskade att hon fått se hur cellgiftsränder på naglar ser ut. Synd att jag inte hade kvar någon att visa upp (NOT). Däremot fick jag lära mig något nytt. Man har nagelbäddar. Tydligen är mina nagelbäddar snygga. Det blev ett himla hallå om dem. Alla som jobbade där skulle titta och kommentera dem. Jag fick hålla upp händerna till allmän beskådan :) Trots naglarnas utseende, halvkorta och någon som skivat sig. Roligt att ha så fina nagelbäddar, för även om jag inte visste att jag hade det så blir man ju glad att få beröm :))


torsdag 26 maj 2011

Måste erkänna

Jag börjar vara rätt irriterad vid det här laget. Varför förstår jag mig inte på vad som är fel? Jag avskyr när det blir så. Jag kan själv. Jag brukar kunna själv. Nu vet jag inte vad jag ska hitta på. Faktiskt.
JAG KAN INTE LOGGA IN OCH UT från bloggen. Eller rättare sagt, jag klickar på logga in och min mailadress syns längst upp - utan att jag behöver skriva in min adress. Det är ju inte som det ska vara.
Jag får åinte fram redigeringsläge när jag trycker på visa blogg. Det innebär t ex att jag inte kan svara på kommentarer.
Har försökt logga ut. Går jättebra, men när jag sedan trycker på logga in igen så behöver jag inte skriva något - jag blir inloggad... Mycket skumt. Mycket irriterande. Fattar inte vad jag ska göra för att få det hela att gå till sig. Någon som upplever samma problem och hur löser man det?

tisdag 24 maj 2011

Naglar, naglar, naglar

Idag var han här. Diskmaskinsreparatören. Eftersom han är god vän med svågern så kändes det tryggt att låta honom gå in i huset och fixa medan jag var på jobbet.
Fick samtal på förmiddagen och nu ska kökets hårt arbetande maskin fungera igen. Lite fix blev det och en ny sil. "Tråkigt nog" så har jag och sonen ätit hos lilla mor idag så det är ännu inte dags att testa om diskmaskinen fungerar... Men det kommer :)
Som tröst så fick vi jättegoda köttfärsbiffar och mandelpotatis så inte gick det någon nöd på oss inte, hehe. Vi har sådan tur som blir bortskämda med så god mat!!!

Dagarna går fort nu. Längtar efter att träffa mina Bröstsystrar. Förra veckans träff ställdes in för att istället satsa på morgondagen. Nu blev även den framflyttad till nästa vecka... Det verkar bli svårare att få ihop det ju piggare vi blir allihopa. Positivt på ett sätt, men så klart trist när vi inte får till det. Hoppas, hoppas att nästa vecka blir av. Saknar dem!

Fick mig en trevlig bonus ikväll. Jag ska få fixa naglarna på fredag eftermiddag. Första gången jag ska testa lösnaglar, men det känns som en rolig grej och trevligt att få bli lite ompysslad. Mina händer har blivit hårt åtgångna av all medicinering det senaste året. Jag har väldigt torra händer som jag smörjer och smörjer. Naglarna börjar se bättre ut, jag sköter om dem och jag tror minsann att de börjar komma tillbaka - jag har t om satt på nagellack för första gången på väldigt länge. De är med mina mått väldigt korta men håller just nu, peppar, peppar. Det känns jättespännande och lyxigt att få testa under en tid för att se hur det känns att ha fejknaglar :)

fredag 20 maj 2011

Äntligen helg!

Förföljd. Just nu känns det så. En envis rackarns liten brun fågel - tror det är en rödhake - terroriserar köksfönstren och MIN BIL. I över en vecka har den hållit på. GRRRRRRRR!!!!!!!!!
Den sitter i trädet framför köksfönstren och vroom så flyger den in i det ena köksfönstret för att växla till det andra i nästa attack. Det är fula märken överallt. Skit fulla fönsterblecken.
Som om inte det vore nog så gillar den lilla rackaren min Bettan också. Sätter sig på gummilisten och attackerar ömsom sidofönstret ömsom sidospegeln. Och skiter. På bilen. Min nya taktik är att hänga fast kökshanddukar för bilens fönster och speglar. Det hjälper men ser för tokigt ut.
Hur blir man av med den?
Har funderingar på luftgevär - men missar man så hamnar väl kulan hos grannen... Med risk för skador... Hmmm. Den är ju helt knäpp den där fågeln. Grannens fönster och bil låter den bli. Maken har varit rätt "mordisk" i eftermiddag. Han har jobbat hemma och vid köksbordet. Snacka om irritationsmoment. Han har gång på gång sett och hört pickandet. Funderar på allehanda fällor mm för att slippa terroriseras av pippin.

Så, idag när jag kom hem från jobbet så lägger diskmaskinen av. Lamporna blinkar och varnar för fel. Ringde Electrolux som skulle skicka en servicetekniker på tisdag. Suck. Kul att handdiska en hel helg. Har inte ens kvar diskstället... Det var ju inte vad man vill starta helgen med. Fast, vaddå. Egentligen är det ju värdsligt. Kan ju låtsas att man är ute med husvagnen och står och diskar :)) Får tänka positivt, eller hur?

En av döttrarna har tidigare drabbats av Schlatterknä. Har kollat upp det med expertis och fått köpa ett schlatterband för att slippa tejpa. Träning och match upp till 5 ggr/vecka kände jag skulle nöta mycket på huden med tejpning. Dessutom skulle det bli rätt kostsamt. Schlatterbandet har snart betalat sig.
I veckan kom andra dottern hem, haltande. Samma knä. Är man enäggstvilling så är man, det är bara att konstatera. Har jagat sjukgymnasten för att få köpa ett schlatterband även till henne, men har inte lyckats. Det får bli till veckan.

Denna vecka har jag varit till min sjukgymnast för uppföljning av ödemet. Ska nu få en måttsydd tjockare strumpa och handske. Jag kommer förhoppningsvis inte att behöva använda den alltför mycket, men vid de tillfällen som jag vet jag ska göra saker som påverkar cirkulationen för mycket. Vid träning, fysiskt arbete och på mina långa möten då armen inte riktigt beter sig som den ska. Efter helgens aktiviteter med röjning och städning så var även underarmen svullen visade det sig på sjukgymnastens mätningar. Kan bli bra. Jag har nog rätt lindrigt om man hör hur en del andra har det med sina ödem.

Det låter ju som att jag är rätt negativ - men icke då! Jag känner mig ovanligt pigg. Visst är jag lite trött men känner mig mer energisk. Pigg på jobbet, efter jobbet vila men inte sova, glad när jag fixar med middag. Känns härligt! Har klippt luggen på ena dottern, hämtat och skjutsat son till fysträning, fixat med förberedelse för försäljning och prissättning av grejerna vi inte längre vill ha. Visst har jag orkat mycket?! Hoppas, hoppas det håller i sig. Känner mig redo för helgen, kanske orkar jag pula lite i trädgården? Har till och med vågat tacka ja till årets cykelfest om ett par veckor. Tror att jag kan orka med åtminstone matdelen... Efterfesten kan jag vara utan om jag inte orkar, men det känns roligt att jag VILL vara social. Det var länge sedan. Blir så glad över hur det känns inombords just nu :))))

tisdag 17 maj 2011

Herceptin 13 - check :)

13 Herceptinbehandlingar avklarade. Uppföljning av Pantherstudien efter 8 månader gjordes idag. Fick återigen fylla i ett "livskvalitetsformulär". Lämna blodprover. Det är en härlig känsla när man får bra besked på proverna! Tänk att det bara är 15 veckor kvar. Vecka 35 är sista behandlingsveckan, kanske blir det vecka 36 eftersom jag kommit överens med min läkare om att skjuta fram den behandling och Mugascint som skulle ha blivit mitt under Gothia. Vill ju så gärna åka ner dit.

Jag har verkligen en härlig läkare. Han rusade förbi på sådant där vanligt halvspringande sätt samtidigt som han sneglade in genom den öppna dörren där jag satt och lämnade mina blodprover. Vips så dök han in... "Jag är i akut behov av en våg" , sneglade på sköterskan och sa "Patienten och jag är gamla bekanta" och så ställde han sig på vågen och talade om sin aktuella vikt. Jag hann skämtsamt replikera att det måste vara fel på vågen, då hans vikt var densamma som min. Sedan en snabb kommentar "Vi ses senare vi två", innan han ilade vidare. Hahahahaha... han är för härlig alltså. Snacka om att liva upp tillvaron :)

Efter att ha spenderat dagen från 8 fram till 14 på Nus, med ett litet avbrott för att jobba 2 timmar (blev lite rastlös mellan läkarbesöket och behandlingen) så kändes det skönt att få åka hemåt. Mamma som fyller år idag bjöd på jättegott födelsedagsfika och en av hennes systrar var där så vi fick en trevlig pratstund. Det var länge sedan jag träffade henne.
Jag hade med mig en härlig (om jag får säga det själv) flätad korg med en zinkkruka i som jag fyllt med kryddor och prytt med kryddetiketter. Rätt sugen på en sådan själv faktiskt... Jag skulle ha köpt och gjort två när jag ändå var i farten, men det får väl bli en annan dag :)

Dagen avslutades med en liten konsert. Tjejerna och deras klass har varit med i ett musikprojekt tillsammans med ett antal skolor i kommunen och de framförde ikväll sina egenhändigt skrivna och komponerade låtar. Väldigt bra måste jag säga.

Nu är jag trött och utmattad efter en lång och händelserik dag. I morgon, efter jobbet, ska jag träffa sjukgymnasten för uppföljning av mitt ödem. Armen känns av mer nu när jag varit lite mer aktiv. Tyvärr. Den känns både tung och svullen, värker lite i överarmen. Får höra vad hon har att säga.

måndag 16 maj 2011

Poff så var det måndag igen

Så var det måndag igen. Tycker att dagarna går så fort. Den gångna helgen har jag för ovanlighetens skull vaknat efter maken - båda dagarna. Så skönt att få sova ut, för det behövs verkligen.
Vårvädret kom av sig lite och det har varit skönt att kunna känna lugnet och fortsätta arbetet med att röja inne. Vi (rättare sagt jag) har samlat ihop en massa saker som ska säljas på second hand. Det känns riktigt bra att få bort saker som vi inte använder själva och som kanske kan komma någon annan till nytta. Leksaker, idrottsutrustningar, tavlor, sällskapsspel, böcker, mm... Får barnen iväg sina grejer så får de en liten slant själva - ivern blev stor att fixa fram saker de inte längre känner att de vill ha kvar.

Jag kan ju inte ånga på som för ett drygt år sedan, så det tar tid att greja. Inte går det särskilt fort om man jämför. Jag är ändå nöjd med det jag orkar, lite i taget och i sakta mak. Pauser för vila lite då och då. Skrymsle för skrymsle gås igenom och jag tror nog att det blir lite bättre med utrymme både här och där :) Det känns mer i armen när jag varit i rörelse mer och använt armen. Det är svårt att fixa utan att bära något...

Det var någon som sa att det är ett bra tecken när man blir så här sugen på att röja. Ett tecken på att man mår bättre. Jag har inte tänkt på det så, men tänk om det är sant? Jag vill inte bli så utslut som jag var för ett par veckor sedan - som höll i sig så länge. Jag ska bara försöka ta en dag i taget, fixa med det jag orkar då och då. Inte varje dag. Samla kraft och energi. Tänk om jag snart känner mig så pigg att jag kan gå upp i tid på jobbet? Det känns i allafall hoppfullt just nu. Kanske börjar jag bli piggare, även om jag inte märker det själv ännu? Vågar dock inte ta ut något i förskott utan väntar med spänning på om jag snart känner energi nog att vara vaken och igång en hel eftermiddag. Peppar, peppar. Jag hoppas så att det är en vändning på gång!

Lördagskvällen spenderades hos storasyster med familj. Jättetrevligt. Vi bjöds på god mat och jag behövde inte vara chaufför - så ett par glas vin slank ner :)
På söndagen fick vi se ena dottern spela fotbollsmatch med det ett år äldre laget. Det gick bara fint och hon var sprudlande glad efteråt.

Idag har jag haft middagsservice av fantastiska mamma. Vad skulle jag ta mig till utan hennes hjälp?
Morgondagen spenderas på Nus. Det är dags för provtagning, läkarbesök och behandling. Det är uppföljning av Pantherstudien och så lär jag få återkoppling av mammografin förra veckan (vilken tur att jag fått svaret redan :) ). Tänk att det nu är 13:e Herceptinbehandlingen - av 17...

fredag 13 maj 2011

Möte med FK och Företagshälsovården

Idag var det möte med min chef och rehabhandläggare från arbetsgivarsidan, läkare och psykolog från företagshälsovården samt min handläggare från försäkringskassan. Puh. Jobbigt. Handläggaren ville veta mer om min status. Regeln är ju att man ska jämföras mot hela arbetsmarknaden efter 365 dagars sjukskrivning. Hur skulle det hjälpa mig? Jag vill ju jobba heltid. Jag orkar inte just nu. Vad spelar det för roll om jag skulle tvingas till annat jobb, när min anledning till sjukskrivning är att jag inte fungerar mer än 4 timmar.

Fick förklara att jag flera gånger om försökt mig på heldagar, att jag tvingar mig kvar på möten när inte hjärnan hänger med. Chefen som intygade att hon observerat min status på våra torsdagsmöten. Rehabhandläggaren försökte peppa mig att avstå från delar av möten när jag känner att det blir för mycket. Det vill jag ju inte, vill vara med, kunna påverka och ta del av allt som rör mitt jobb.

Att jag vilar och sover på min sjukskrivna del är ett faktum. Ett fåtal gånger försöker jag göra något istället för att vila på eftermiddagen, testar mina gränser - jobba, göra ett ärende, träffa en vän en stund. Varje gång får det konsekvensen att jag blir för trött. Får svårt med nattsömnen. Jag vågar därför inte ändra på mina eftermiddagar om jag inte måste. Det fungerar bäst så.

Alla som var där, utom försäkringskassehandläggaren, tryckte på att jag fortfarande får behandling, att jag är påverkad fysiskt av Herceptinet. Att jag har ödem i högerarmen. Rekommendationen är sjukskrivning på 50% åtminstone tills behandlingarna är över - i höst.
Önskan från arbetsgivare och företagshälsovården är att min onkolog skriver ett sjukintyg som sträcker sig dit.
Psykologen kommer att skriva ett utlåtande som ska jag ska förmedla till försäkringskassan för att styrka min trötthet både fysiskt och psykiskt.
Hoppas det kommer att bli ett sådant beslut som kan ge mig lite sinnesro för det är grymt pressande att förutom min egen strävan mot heltid även ha försäkringskassan flåsande i nacken. Jag har liksom fullt upp med mig själv.

Kan jag få sinnesro kring detta så hoppas jag ändå så klart att orka gå upp i tid före hösten. Men på mina villkor - i min takt. Jag försöker ju då och då, testar gränserna men utan att det än så länge går bättre. Oj, det blev visst rörigt.

Det är svårt att inte förmå det man vill. Jag vill ju orka NU. Jag vill jobba heltid NU. Jag vill må bra och vara "fit for fight" NU!!! Det måste väl räcka att jag själv mår dåligt över min egen otillräcklighet utan att försäkringskassan påpekar detta. Jag vet att jag inte klarar det jag "borde". Det suger.

måndag 9 maj 2011

Mammografin idag

Vilken pärs. Vilken nervpärs. Hade svårt att somna igår kväll. Åkte till jobbet som vanligt. Försökte sysselsätta mig med att gräva ner mig i jobb. Det gick sådär. Nerverna på helspänn. Tankarna fladdrade. Hur ska det gå?
Hur kommer jag att reagera när jag går in i väntrummet? Samma väntrum som för ett år sedan.
Hur kommer jag att reagera när jag går in och gör mammografin? Samma röntgenrum som för ett år sedan.
Hur kommer jag att reagera när jag går in i undersökningsrummet? Samma rum som för ett år sedan.
Hur kommer jag att reagera när jag träffar läkaren igen? Samma läkare som gjorde ultraljudet och biopsin för ett år sedan.

Solen lyste från klarblå himmel. Första dagen med riktig sommarvärme. Kan inte riktigt njuta av det underbara vädret på vägen till Nus.

Idag var maken med mig. Vi höll varandras händer. Hårt. Jag kunde inte prata. Försökte titta på TV:n i väntrummet, men hörde inte ett ord av vad som sas. Iskalla händer, svettiga händer. Fast jag frös inte.

Först in till mammografin. Hjärtat bultade hårt. Skulle något misstänkt hittas? Inte en blick, inte ett ljud från sköterskan som tog bilderna.Tillbaka ut i väntrummet till maken som fick vänta där. Hur länge skulle det ta innan nästa steg? Klockan sniglade sig fram. Läkaren skulle ju så klart granska bilderna.

Så kom röntgensköterskan och hämtade oss. Ville inte gå in själv, så maken följde med. Fick ta av mig på överkroppen och en handduk lagd över axlarna. Väntan. Spänning. Så kom hon. Läkaren. Tog i hand. Satte sig ner mitt emot mig. La sina händer på mina ben och tittade mig i ögonen. "Hur känns det?". Vad skulle jag svara? "Jättenervöst och otäckt" blev mitt ärliga svar. Hon klämde och kände. Ordentligt. Mina tankar stormade runt. Vad hittar hon här, vad hittar hon där?
Så fick jag lägga mig ner och ultraljudet genomfördes. Det kändes som en evighet. Runt runt, fram och tillbaka. På höger sida, på vänster sida. Gelé över hela överkroppen, i armhålorna. Inget skulle lämnas åt slumpen. Efter den där evigheten sa hon "Det ser bara bra ut. Inga konstigheter, allt är normalt. Ärren ser fina ut också, ärrvävnaden ser fin ut. Vätskan efter operationen på en bra nivå, ser ut att absorberas fint. Det svar du får av mig nu är det svar jag lämnar till din Onkologläkare. Allt är bra!"
PUH! Vilken pärs! Jag fick sätta mig upp och börja torka. Erbjöds handfatet för att kunna tvätta av ordentligt och en handduk att torka med.
Tittade på maken. Nästan så att vi inte kan ta in det underbara beskedet. Hans ögon fulla med tårar av lättnad. Vi kramas hårt.
Idag är en underbar dag! Väldigt trött och oerhört glad åker jag hem. Spänningen har släppt.
Köpte en miniflaska champagne och la på kylning. Jag tog en bok och satte mig i solen på altanen. Njöt av det vackra varma vädret. Shorts på. Var jättetrött men kunde inte somna, gick in och la mig ändå.
Lagade 3- rätters middag. Skaldjursbakelse och skål i champagne/alkoholfritt. Grillat och läsk. Njutning med familjen. Mamma kom med tårta som vi smaskade på tillsammans.
Vilken härlig dag! Vilken lättnad! Vilken seger!

söndag 8 maj 2011

Gruvsamt

I morgon är det dags. Första mammografin efter - eller mitt livs andra. Känns väldigt gruvsamt. Väntrummet, röntgenrummet, undersökningsrummet där man gör ultraljud. Allt är förknippat med skräck. Hemska minnen av biopsin. Hemska minnen av den kvinnliga läkaren som gjorde biopsin och som också var med när Sadisten ritade på mig 3 timmar innan operation. Samma rum. Maken följer med mig denna gång. Jag åker till jobbet på morgonen för att hålla mig sysselsatt. Tror inte att jag kan koncentrera mig på något, men kanske skingras tankarna något.
HÅLL ALLA TUMMAR NI HAR FÖR ATT ALLT ÄR BRA!

Helgen har varit bra, lagom lugnt tempo. Iskallt och regnigt på fredagen, med fotbollsmatch för sonen på kvällen. Täckbyxor och vinterjacka behövdes för att hålla värmen under paraplyet.
Lördagen bjöd på helt ok väder, betydligt varmare och lite sol. Jag fick städnoja och gick loss på garagets alla skrymslen. Det blev ett antal sopsäckar. Härlig känsla att få rensa en massa skräp!
Idag har det varit ännu finare väder, 14 grader och sol. Iskalla vindar gjorde dock att det blev varma kläder på under dagen som spenderats i fotbollens tecken. Tjejerna har spelat cup. Lite trädgårdsarbete hanns med under en längre paus mellan matcherna och även efter den sena middagen.

fredag 6 maj 2011

Konstigt

Det är konstigt hur man vänjer sig. Före operationen - sov endast på mage. Efter operationen - sov endast på rygg. Tror att jag sov väldigt stilla på rygg ända till efter årsskiftet. Operationssår och ärr störde. Venporten störde, lymfödemet i högerarmen störde. Strålningsskadorna störde. Bästa läget var på rygg. Nu sover jag "fritt", vänder och vrider som förr under natten.
Denna vecka har jag dock lagt mig till med ytterligare en gammal vana. Jag har sovit på högerarmen. På högkant. Det måste vara det. Jag har vaknat ett par morgnar så. Två dagar har jag också haft nackspärr, huvudvärk och riktigt spända käkar. Förmodligen har hela kroppen legat på helspänn på grund av det. Märkligt hur man vänjer om sig. Har suttit som en tok i bilen på väg till jobbet och haft ansiktsgymnastik för att få spänningarna i käkarna att lätta. Tagit alvedon ett par dagar för den grymma spänningshuvudvärken. Maken har masserat högeraxeln som är spänd som en fjäder. Tror jag ska lägga en kudde i vägen så jag inte kan göra sådana dumheter nattetid...

Onsdagen var en sådan dag. Vaknade på högkant. Sprängande huvudvärk. Stel nacke. Spända käkar. Jag stöp isäng efter jobbet. Sov som en klubbad och vaknade inte ens av att barnen kom hem från skolan. Först närmare 16 vaknade jag med ett ryck. Oups. Så länge brukar jag inte sova. Behövdes säkert. Inte blev det några problem med nattsömnen heller :)

Nu smider maken och jag planer för vad vi ska hitta på. Snart. Bara vi två. För att fira att vi har varit vi i 20 år. OJ! Vad hände? Vad tiden går, jag är väl bara 20 eller nå´t fortfarande? Något måste vi ju hitta på. Sedan vi tog den där hotellnatten mellan matcherna i vintras har vi inte gjort något själva. Och före det var det vääääldigt länge sedan. Det är hög tid och nu har vi verkligen en anledning ju :)

tisdag 3 maj 2011

Nu vill jag ha vår på riktigt!

Oj, vad snabbt man vänjer sig vid vårvärme - och lika förvånad blir man varje vår när det vänder tillbaka. Bara någon plusgrad och nordanvindar. Brrrr. Gårdagens korta snöfall kändes som ett hån mot våren. Nu vill jag ha tillbaka värmen! På gårdens mest skuggutsatta ställen finns lite snö kvar, men det verkar ändå lovande. Var nästan rädd att vi skulle ha snö kvar betydligt längre, med tanke på den snömängd vi haft.

Vi hade en härlig helg, trots kylan. Make och barn krattade och servade cyklar, mm. Jag började bearbeta rabatternas höst och vintertäcke. Valborgsmässoafton spenderades hemma - vi har nog aldrig lyckats så bra med grillad oxfil'e tidigare. Den riktigt smälte i munnen. Fantastiskt gott tillsammans med hemmagjorda potatisklyftor och ett glas rött. Mmmmm! Lagom till kaffet kom goda vänner så vi fick trevligt sällskap till hockeysändningen. En perfekt dag och kväll. Söndagen var väldigt lugn, förutom sonens första fotbollsmatch för säsongen så påbörjade vi lite röjning och rensning i garaget. Himmel så mycket grejer man samlar på sig. Det kommer nog att bli en hel del resor till återvinning etc innan vi fått ordningen som vi vill ha den.

Vår idrottsliga lågsäsong har ju börjat. Fast redan nu inser jag att det nog inte blir så jättelugnt ändå. Döttrarna har 4 fotbollsträningar i veckan, till helgen väntar första cupen. Sonen har hockeyfys 5 dagar i veckan och 3 fotbollsträningar i veckan. Plus en match i veckan... Ekvationen för sonen går inte riktigt ihop. Han väljer bort några pass så klart, för nu är ju hans återhämtningstid. Vi får se hur länge han orkar ha det så här intensivt. Jag hoppas att han inser att han behöver någon ledig dag också. Han tycker ju så klart att det är roligt, annars skulle han inte hålla på som han gör.

Just nu känns tillvaron helt ok. Jag har varit social. Varit och hälsat på hemma hos en barndomsvän och idag har haft kvalitetstid med en väninna som är helt fantastisk. Nu hoppas jag att detta tillstånd håller i sig. Tröttheten finns där, men med eftermiddagsvilan så funkar jag riktigt bra. Det är lite trist att fortfarande inte riktigt orka. En hel dag utan vila och återhämtning på eftermiddagen går inte.

Mer saker att gilla:
GREYS ANATOMY SOLSTOL VARM CHOKLAD SJÄLVSTÄNDIGHET RASKA PROMENADER MASSAGE NYSTÄDAT SOLGLASÖGON KOMPRESSIONSSTRUMPA BC SYSTRAR SOVMORGON HÖGKOSTNADSSKYDD SKATTEÅTERBÄRING CHOKLADPRALINER SHOPPING

fredag 29 april 2011

På fel sida

Den ovana tillvaron av att ha maken hemma då och då är härlig. Vaknade på fel sida i morse. Helt och hållet på fel sida. Någon gång under den gångna natten hade jag övergett mitt täcke och min halva av sängen, för att när väckarklockan ringde i morse befinna mig under samma täcke som maken. Mysigt! Ville inte stiga upp! Tänk om man fick stanna i det ögonblicket där man blir medveten om att man ligger så tätt tillsammans, fortfarande i sömnens grepp. Ju mer medvetenheten tar sitt grepp om hjärnan - pockande, krävande på vardagsrutiner - desto mer vill man bara stänga av det. Njutning. Varför ska man behöva stiga upp och väcka barn och göra sig redo för arbetet... Hade god lust att vägra och stanna där i värmen.

Den här veckan har jag flyttat mitt kontor till andra lokaler och kollegor. Jag har tillfälligt bytt adress, vi får se hur länge det blir. Det tar några dagar att "bo in sig". Innan fotografierna på barnen hittat rätt plats, innan datorn får den där rätta vinkeln för det optimala arbetet. Än så länge trivs jag bara bra i mitt nya kontor och med min rumskamrat.

Jag har fått mycket respons på mitt förra inlägg. TACK för stödet och peppningarna! Det värmer.

För att fortsätta med positiva saker så tänker jag, åtminstone för ett tag, fortsätta med gladtemat:

BLOMMOR TOMATPLANTOR FÅGELKVITTER HAVET SKALDJURSBAKELSE RESTAURANGBESÖK LÅNGA NAGLAR GLADA ÖVERRASKNINGAR DECKARE ROBIN SHOPPING FREDAGSMYS MJUKGLASS (snart dags för årets första...) LÅNGA BAD PUSSAR GRÖNSKA

onsdag 27 april 2011

Själv-pepp

Jag måste hitta sätt att peppa mig själv. Till att grubbla mindre och försöka hantera att vara konstant skiträdd. Jag är fullständigt medveten om att min typ av bröstcancer hör till de mer aggressiva sorterna men jag måste försöka leva med det. Jag är ju här just nu. Jag lever.
Det finns säkert många faktorer som bidrar till att en cancerdrabbad hamnar i ett träsk av nedstämdhet, mm. Självkänslan får sig en rejäl knäck. Många saker som tidigare varit självklara har ställts på sin spets, både fysiskt och psykiskt. Det skulle vara så skönt att bara få sätta punkt och glömma alltihop, att bli väckt ur denna mardrömsresa.

Jag har alltid skrivit av mig när stora saker skett. Saker som varit svåra att greppa. Dagböcker, dikter, etc har hjälpt mig att bearbeta och få ur mig tankar och känslor. Uppmuntrad och ivrigt påhejad till att skriva på en blogg så blev valet sådant för min resa. Tanken att kunna dela med mig till älskad vän som bor långt, långt bort och som jag vet finns där i både tanke och handling, att kunna beskriva för mina familjemedlemmar vad som händer och att dela min resa med mina nära vänner avgjorde så valet att börja blogga.
Några personer, som jag trodde var mina nära vänner, fick tillåtelse att ta del av min resa då jag gav dem adressen till bloggen. Vännerna försvann - de jag trodde var mina vänner. Vet inte om de ens läser bloggen längre - för mig pratar de inte med över huvud taget. Det sa bara POFF så var de borta. Jag ska försöka skaka av mig besvikelsen, men det är så svårt. Märk väl att jag förmodligen INTE kommer att finnas där för dig när du behöver det, inte någon fler gång - för det har jag gjort så många gånger. Jag har lyssnat, peppat och stöttat i så många år. Det är nog nu. Nu ska jag bara stoppa undan flera år av minnen på en bra plats.
Jag vet att detta har blivit ett återkommande tema. Det har tagit mig hårdare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att se mina så kallade vänners rätta sidor. Jag hoppas att jag snart kan gå vidare med en känsla som flera BC-systrar beskrivit. "De är inte värda det". "Det är deras förlust - inte min"...

Denna resa har varit betydligt längre och svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. När jag skriver det jag verkligen känner så får det konsekvenser. Konsekvenser som ger mig svårigheter att sova på grund av att jag börjar grubbla ännu mer.
Förmodligen finns det människor jag känner som på något sätt hittat min blogg och som läser min blogg utan att berätta det för mig. De läser när jag blottar mig och tar del av mitt liv utan att jag vet vilka de är - fast jag "känner" dem. Nyfikna, vetgiriga, ryktesspridare. Det känns inte bra. Är man så oerhört dum att man läser och tar del av mig och det jag går igenom utan att över huvud taget ta kontakt med mig så ber jag högaktningsfullt dessa personer att antingen vara en fysisk vän eller att dra långt åt helvete! Sluta gotta er i min olycka! Jag funderar på om jag ska lägga ner bloggen.

Mina cyberspace- BC-systrar och vänner som läser min blogg är ovärderliga, tipsen och peppandet och "lyssnandet" fantastiskt. Det vill jag inte vara utan och det driver mig att fortsätta skriva.

Jag har börjat undanhålla saker som jag egentligen behöver få ur mig. Vill man inte prata med mig och fråga mig om saker så tänker inte jag heller servera det.

Då är ju frågan om syftet med att skriva av mig uppfylls? Jag går ändå och bär på en massa saker som jag behöver få ur mig...

Jaha, funderar på att trycka på DEL nu... Så mycket blev det av att peppa mig själv...

Jo, här kommer det lite positivt som faktiskt finns, saker som jag tycker om och uppskattar (Annika - nu måste jag bara vara lika färgglad som du :) )

GLASS SOMMAR KÄRLEK HUSVAGNEN IDROTT MAKE BORÅSARE (blink, blink) LAKRITS BIO GRILLAT BARNEN BC-SYSTRAR SOLSKEN FRAMSTEG PROMENADER SMÖRGÅSTÅRTA (min alldeles egna - måste göra snart) BÖCKER ÄKTA VÄNNER OK-STÄMPEL (från doktor Nisse) KRAMAR SÄLLSKAPSSPEL JOBBET SOMMARSTUGAN MYSA FIKA MED EN VÄN VÄRME TÄNDA LJUS SOVMORGON NYBAKTA BULLAR HÄRLIG MUSIK BRUNCH MASSAGE OST & KEX MED ETT GOTT VIN TRÄNING MYSBRALLOR ROMANTIK SEMESTER MAMMAS MAT

Det var ju inte så svårt :)

Peppandet fortsätter... ska försöka komma på något positivt om mig själv. Hmm, det är lite svårare att göra en egotripp. Får återkomma.

tisdag 26 april 2011

Herceptin 12

Idag fick jag min 12:e dos Herceptin. Det blev en heldag idag. Eftersom förra veckan bara hade 4 dagar och denna vecka är likadan så hade de rätt många patienter som skulle ha behandling idag. Trots att jag var färdig hos doktor Nisse redan klockan 11 så fick jag inte mitt Herceptin förrän kl 14 - efter en försening på 30 minuter. Varenda stol och säng tror jag var ockuperad - så snart en plats blev ledig så fylldes den snabbt av en ny person. Jag blev så ompysslad så av sköterskan - samma sköterska som tog mitt samtal i torsdags :)
Han fångade upp mig redan på morgonens provtaging och fixade proverna ur porten istället för att måsta vänta lääääänge i provtagningskön. Sedan tog han så väl hand om mig när det var dags för droppen. Han var också noggrann med att berömma mig för att jag hört av mig och sa att jag kunde höra av mig tidigare än bara några dagar innan - om det mot förmodan skulle upprepa sig.

Det tar på mer än jag räknat med att träffa doktorn. Inte för att det är Nisse, utan för att det är riktigt nervöst att få höra provsvaren och resultatet från Mugascinten. Tack och lov var alla prover bra - alla värden var som de skulle. TACK OCH LOV FÖR DET! Hjärtat tickar på som det ska också. Skönt. En kroppsbesiktning gjordes också och Nisse kände ingenting som inte skulle vara där. Lymfkörtlarna runt nyckelbenen, armhålorna, bröst och operationsärr - ingenting undgick kontrollen. Puh! Skönt att få godkänt på alla punkter - men det är inte utan att det är nervöst och en enorm anspänning.

Jag beklagade mig över min envisa trötthet och att det känns "slemmigt" i luftrören. Han frågade då efter färgen på slemmet. Vet inte det, för jag hostar inte, det bara känns slemmigt. Jag harklar mig men hostar inte. Helt klart en biverkning - slemhinnorna påverkas även av Herceptinet. Han berättade att även slemhinnorna i ögon och näsa ofta påverkas och är känsliga och kan vara rinniga. Tack för det svaret. Jag har varit livrädd i flera veckor för att det varit något mycket värre...

Om Försäkringskassan fortsätter att bråka med mig så ska jag hänvisa till honom. Han tyckte inte att det lät klokt att de ens ifrågasätter mig. Det är så vanligt att man blir extremt trött, tröttare på ett annat sätt under återhämtningen. Han sa att kvinnor blir "som män" - får svårt att göra flera saker samtidigt.. Att det också är vanligt att man blir nedstämd, får svårt med ljud, svårt att koncentrera sig långa perioder, dålig stresstolerans... etc. DET VAR JU PRECIS MIG HAN PRATADE OM :) Min doktor är verkligen bra. Jag känner sig inte så kass när jag pratat med honom.

På tal om Försäkringskassan.... Jag ringde min handläggare idag för att fråga om hon ville närvara vid återkopplingen från Arbetsförmågebedömningen. Passade också på att fråga om hon fattat något beslut om fortsatt sjukpenning... Jo, det hade hon gjort. Jag får fortsatt sjukpenning - på 75%. Däremot så hade hon GLÖMT att aktivera sjukskrivningen efter 31/3 = INGA PENGAR UTBETALAS för dagarna efter det :(
Jag blir så trött på allt strul!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Nu får jag alltså pengar för 21-31/3 men inte för 1-20/4. Jippi. Hon lovade att göra en snabb utbetalning, men det tar 3 bankdagar. Jaha sa jag. Jag har räkningar att betala så jag ser fram emot att ha pengar på kontot innan helgen. Jo, på torsdag skulle hon nog kunna fixa att pengarna finns där på kontot. Varför kan inte bara saker fungera?

söndag 24 april 2011

Tur man håller räkningen

Jag ringde Onkologmottagningen i torsdags, ingen kallelse för Mugascint, provtagning, läkarbesök och Herceptin har kommit och det borde vara tisdag efter påskhelgen om jag räknat rätt.
Minsann... de hade missat mig. Sköterskan bad att få återkomma... Det tog inte mer än ett par minuter så ringde de upp igen. Snabbt som ögat ordnade de tider både här och där så till slut blev jag bokad för Muga redan på torsdagen och så petade de in mig för provtagning kl 09 på tisdag morgon med efterföljande läkarbesök kl 10:30. Herceptinet lär jag få runt 13 då. Tänk vilken tur att jag ringde! Vill för allt i världen inte bli utan behandling!!!

Påskhelgen har varit en riktig vilohelg. Fantastiskt vårväder. Inga måsten. Vi har skippat alla traditioner - utom Påskharen då. Vi har ätit god mat - grillat flera gånger, druckit gott vin, ätit goda efterrätter, smaskat i oss en massa påskgodis... och sovit länge varje dag. Helt enkelt tagit dagarna som vi känt för. Så skönt. Det var vad den här familjen behövde känns det som.
En tripp till stugan vid havet i det vackra vädret, stökat lite med envis snö, krattat och hängt ute första tvättarna. Maken har verkligen varit gullig. Inte velat att jag ska ta ut mig. Jag har i stort sett gjort.... INGENTING. Bara suttit ute i solen, vilat inne, läst första boken på länge. Jo, jag har skurat lite utemöbler och fixat lite med maten. Förhoppningsvis kommer krafterna och energin tillbaka. Lite glädjekänslor också. Det har inte cirkulerat nattsvarta tankar varje sysslolös sekund. Vi har skojat och busat och spelat sällskapsspel. Förkylningen börjar ge med sig, lite efterängset i halsen bara. Hoppas den försvinner snabbt!!!

Jag har varit utan strumpa och handske i 2 dagar. Det har gått riktigt bra. Tagit på den när vi gått på promenad. Tror det funkar. Ingen värk. Jag har testat att vara utan när jag jobbat vid ett par tillfällen, men då har jag haft ont på eftermiddag/kväll så än så länge får den vara på när jag är på jobbet.

Nu ska jag försöka tänka på att inte försöka alltför hårt på jobbet. Det blev ett tungt bakslag av kombinationen att försöka jobba mer och vardagsbestyr. Jag ska ta den hjälp som erbjuds via jobbet och Företagshälsovården och så hoppas jag verkligen att Försäkringskassan inser att jag inte är en maskare utan att jag ännu inte fixar mer. Jag vill ju verkligen fungera på jobbet - och hemma.

onsdag 20 april 2011

Det är inte okej

Möter många människor under en dag, på jobbet, i mataffären, etc. Får ofta frågan "hur är det". Jag kör med det generella svaret "det är okej". Det är mitt sätt att hantera alla de som jag ser som bekanta. Jag vill inte prata med dem ingående om hur jag mår och det är lätt att lämna ämnet och prata om annat. Härom dagen kom en av flickornas tränare och pratade med mig lite enskilt. Han undrade om jag verkligen mådde lika bra som jag ser ut att göra... Han vågade syna min bluff av makeup och annat piff. Fick lov att erkänna att det inte är så bra som det ser ut. Att jag vilar och sover på eftermiddagarna. Det är inte ofta jag pratar om det med folk.
En väninna ställde mig mot väggen och fick mig att prata med henne. Hon bet av mitt "det är okej" med att säga "å vad är det för svar, berätta istället HUR DU MÅR". Det var jätteskönt att prata med någon som verkligen funderar på mitt mående, även om jag inte vågade blotta mig helt. De i min närhet frågar inte alls hur jag mår - jo min man då, men han är dock den enda. Det känns som att alla i min omgivning tror att allt är som vanligt nu. Det är ju nu min andra resa pågår som värst - den mentala resan. Ser pigg ut på utsidan, men insidan känns nu som utsidan såg ut för ett halvår sedan.

Ständiga hänsynstaganden - inte bryta ihop inför barnen... bit ihop. Hålla uppe humöret på jobbet... Fasad mot omgivningen... se glad ut. Det tar hårt på krafterna.

Jag hoppas på att påskledigheten kan ge mig lite energi och krafter tillbaka. Lite positivt tänkande.

måndag 18 april 2011

Längtan!

I morgon är det äntligen, äntligen dags att få hem make och son från USA. 12 dagar har de varit borta. Så länge har vi aldrig varit ifrån varandra tidigare - och jag hoppas det är både första och sista gången! All heder till det fantastiska programmet Skype men det ska bli så underbart att få krama om dem och få höra dem berätta om sitt äventyr.

fredag 15 april 2011

Som omväxling är jag...

TRÖTT!! Har försökt tänja på gränserna på jobbet i veckan. Vill så gärna fungera och kunna jobba heltid. Det går bara inte. Fick lov att kasta in handduken idag och åka hem. Blir så besviken :(

tisdag 12 april 2011

Ännu en årsdag

Idag är det exakt ett år sedan operationen. Ett år sedan som det blev riktigt verkligt att jag var sjuk. Idag fick jag också kallelse till mammografi. Otäckt. Måtte allt vara bra denna gång.

torsdag 7 april 2011

Packning i långa rader

I två dagar har det packats här hemma. Rädslan för att drabbas av magsjuka har gjort att maken skuttat runt och packat i god tid. För tänk om han skulle bli liggande... Gogubben :) I morgon klockan 05 kommer hämtningen. Då åker de iväg. Make och son. I 12 dagar. Så underbart de kommer att ha det. Vad avundsjuk jag är som blir kvar här i Svea rike. Mycket packning behövs när man ska spela hockey på resan. Har ordnat Skype så att vi kan hålla kontakten med varandra.

måndag 4 april 2011

Herceptin 11

Idag var det dags igen. Incheckning och jobbade en stund innan jag vände åter till Dagvården. Fick bekräftat av sköterskan att trötthet och nagelproblem VISST är en biverkning man kan få från Herceptinet. Tycker ju att jag känner av samma cykler som under cytostatikan, men mindre kraftigt. Just som jag kom in i salen så ringde mobilen. Den dotter som var i skolan hade kräkts. På skolan. Hon var jätteledsen. Bad henne ringa mormor för hämtning och skjuts hem till sin syster. Mormor hade också insjuknat visade det sig... Stackars lilla gumman fick snällt cykla hem själv. Man känner sig inte så bussig som mamma en sådan gång... Men jag MÅSTE ju få min behandling. Snabb tanke från mig - jag vill inte utsätta någon inne på Dagvården för ev smitta. Klokt tyckte sjuksköterskorna som isolerade mig i ett eget rum. Fick ändå trevligt sällskap av en BC-syster som fick sitt Herceptin samtidigt. Så roligt att få det var - och vad oerhört snabbt tiden gick :) Nu väntar vi övriga på att insjukna...

söndag 3 april 2011

I morgon dags igen

Dags för Herceptin nr 11 i morgon. Förmodligen dags att börja betala igen också. Skit. Tror att frikortet måste börja på ny kula nu... Naglarna fortsätter att göra som de vill. Lillfingernaglarna och höger ringfinger och långfinger är de enda fyra naglar som än så länge håller ihop. Buhuuuuu! Tråkigt. Det går av ännu en gång på tre av naglarna som redan gått av. Ser ut som sista cellgiftsranden är den som är jättesvag. Inte så behagligt.

När jag ändå är igång och klagar... Usch vad jag ogillar den lilla inkomsten och alla utgifter som ändå fortsätter som förr. Målet har ju varit att barnen ska få leva så vanligt som möjligt - dvs att de inte ska behöva ge avkall på sina intressen, dvs Idrotten. Cupavgifter, säsongsavgifter och utrustningar för barnens idrotter. Haft vårstädning i "lagret" för att uppdatera vad som går att använda av förra årets fotbollsskor, etc... ILLA. Det kan inte uttryckas på annat sätt. De växer så det knakar. Två sopsäckar med kläder är utrensade. Skor i långa rader har placerats i en hög. (Jo, jag vet att det är ett helt års kläder som inte rörts, jag har inte orkat, men idag har det varit riktigt härligt att rensa) I vår blir det nytt: 3 par fotbollsskor, 3 par gympadojor, 3 par vanliga skor. Cyklar till 2 av barnen. Hu! USA- resan är ju rätt vältajmad så jag hoppas det är möjligt att göra lite fynd där... Tror vi chansar på att vi klarar oss utan fotbollsskor till efter påsk. Priset är förhoppningsvis lägre där än här...
När kommer de att gå ut på konstgräset? Hur snabbt tinar vår meterdjupa snö? Vet att de skottat av konstgäsplanen så kanske går de ut innan påsken...

Men nu måste jag vara positiv också... I helgen har det varit Innebandycup och säsongens sista Hockeymatch - på svensk mark. Har haft förmånen att få se båda sporterna. Kul att få möjligheten att se sonens sista seriematch för säsongen. Han åker till USA på fredag och ska spela hockey där i 10 dagar. Säkert ett minne för livet :)

På tisdag börjar fotbollssäsongen - inomhus till en början. Vårens trevande försök att bita sig fast har varit rätt ok i helgen. Lätt regn under gårdagen med rätt hårda vindar och någon plusgrad avslutades med dagens +8 grader och mulet. Det har rasat snö från taket hela natten och dagen. Det härliga takdroppet är njutningsfullt, hoppfullt.

Medan jag skrivit inlägget så avslutas helgen trist - ena dottern har fått magsjuka. Det var ju inte det mest vältajmade... Hoppas vi andra klarar oss. Kryddpeppar x 10. Check. Handspritsflaskor utplacerade. Check. Bädda om för loftsängsbarnet till markplan. Check. Maken dundrade iväg till mamma för att låna Klorin och har återvänt med den i högsta hugg för att sanera. Nu blir det darriga dagar för att se om jag klarar morgondagen så jag får behandling, och peppar, peppar - avresan till USA för make och son på fredagsmorgonen. HÅLL ALLA TUMMAR!!!!

fredag 1 april 2011

RADBRYT :(

Någonting har hänt på sista tiden. Mina radbrytningar/styckesindelningar fungerar inte. VARFÖR? Rätt irriterande när man spaltar upp inlägget helt ok, men när jag publicerar så blir allt i ett enda stycke :(

Det tar sig!

Har fått kontakt med en väldigt fin kvinna som gett mig bra feedback kring min Herceptinbehandling. Tack Marie-Louise!!! Andra som har erfarenheter om behandling och eventuella biverkningar av Herceptin får gärna kommentera. Rätt osäker på vad som är vad känner jag mig allt.
Jag som nästan vågat ropa hej över att jag lyckats rädda naglarna... mina långa... Nu har 6 naglar rykt. Vid cellgiftsfåra nummer 6 går de av. Halvvägs in på nageln. AJAJAJAJAJAJAJAJAJ!!!!! Har gått med kirurgtape på naglarna i flera veckor, tills de vuxit ut så långt att de går att fila ner. Trist. Jag och mina naglar :(

Hade en superdag på jobbet igår. Blev dock jättetrött. Vad sägs om att endast säga hej till lilla mamsen och sedan bara säga att "jag lägger mig på soffan och vilar". Slocknade på en gång och sov hela vägen till middagen. Oups... Såg inte ens att mamma klippt sig innan jag stöp. Fast det var som sagt en superdag. Att somna med en sådan positiv känsla gjorde inget. Fick fin feedback också. Då känner man sig ju så klart ännu mer peppad :)

Jag har - trots tröttheten - tränat 3 gånger denna vecka. Långsamt, långsamt går det. Framåt med pyttesteg. På gymet. Nöjd med mig själv :)

Idag damp ett brev ner i brevlådan. Kallelser till företagshälsovården för utredning. Så kallad "arbetsförmågebedömning". Har varit med om det förr. Som chef. Det brukar vara bra och ge bra fingervisningar om hur man ska arbeta vidare för att nå målet om heltidsjobb. Nu behöver jag bara justera en av tiderna som krockar med ett annat åtagande i jobbet.

Maken har återvänt från Huvudstaden ikväll, nyklippt (en kollega lyckades övertala maken och deras chef att underkasta sig hennes trimmer) och med en date med Paolo Roberto i bagaget. Han var riktigt nöjd med konferensdagarna. Skönt att få hem en glad make.

onsdag 30 mars 2011

Trött - igen :(

Nu vill jag inte vara begränsad mer. Tålamod. Jag vet. Har känt mig lite piggare under förra veckan, vilat efter jobbet varje dag, men bara slumrat och inte sovit hårt. Denna vecka är det sämre med orken igen. Brännande ögonlock på eftermiddagen så vilan är given. I eftermiddag har jag varit supertrött. Den gångna natten var orolig. Vaknade till flera gånger. Tankarna mal.

tisdag 29 mars 2011

Himlen har fått ännu en stjärna

En ung fyrabarnsmamma, Linda, har i eftermiddag förlorat kampen mot sin bröstcancer. Hon har kämpat tappert in i det sista, men har nu somnat in. Så tragiskt, så onödigt. Många tankar till hennes man, barn och anhöriga.

fredag 25 mars 2011

Vänskapstankad

Så skönt det är. Varje gång. Har prioriterat veckan och dagarna hårt för att orka. T om maken har varit tvungen att vara på banan. Ikväll har jag ätit middag och PRATAT, LYSSNAT, PRATAT, LYSSNAT, PRATAT, LYSSNAT... Tillsammans med mina BC-systrar från samtalsgruppen. Vi har ätit middag och druckit något glas. Fast det är en bisak i detta sammanhang. Det finns ingenting, INGENTING som kan väga upp mot att träffas. Vi pratar ohämmat om ALLT. Utan cencur, utan att vara rädda för att ord kan såra, utan att väga det man säger på guldvåg. Utan att känna att man är gnällig. Att ha någon som verkligen LYSSNAR på vad man säger, utan att säga jämföra det man säger med något annat - som inte är samma sak - som svarar "rätt" på det man försöker förmedla. Det är unikt. Känner mig så bra inombords. Jag har inte sårat någon, systrarna har inte sårat någon. Vi vet. Vi delar. Så skönt. Vi hade 8 träffar före jul som var arrangerade, vi har träffats några gånger själva. Det är för sällan. Det är vi alla överens om. Och vi behöver inte vara alla varje gång. Vi behöver varandra. Det är vi alla överens om. Nu har vi bestämt att om eller när någon av oss känner sig låg eller nere så ska vi höra av oss till varandra. Och så klart kan vi höra av oss till varandra "bara för att"... Alla har vi FB och kan bara skicka ett mail och den som känner sig nere kan snabbare få stöd av en syster. Känns bra. Jag känner mig lättad inombords. Det är så skönt. Det går inte förklara vad våra träffar gör. Det är så okonstlat, det behöver inte vara jobbigt för någon heller. Alla kan må bra. Vi pratar om allt och inget. Alltid känner någon igen sig. Spelar ingen roll att vi 8 är helt olika, i åldrarna 35-60. Kan nästan tänka mig hur sektmedlemmar känner sig :) Gemenskap. En unik gemenskap. Nu är jag trött. Trots vila efter jobbet hela veckan. Trots att vi var på väg hem kl 20. Jag känner mig mer tillfreds med mig själv, något som säkerligen familjen också mår bra av. Jag hoppas på att denna "tankning" håller ett tag nu :)

onsdag 23 mars 2011

Chockbesked

Fick ett fruktansvärt tråkigt samtal ikväll. En bekant har, trots täta kontroller, drabbats av en mycket, mycket aggresiv cancer. Jag vet inte om det är samma typ som kommit tillbaka eller om det är en helt annan sorts cancer som dykt upp. Av det lilla jag fått veta så verkar det inte vara samma typ, men vad vet man? På de 5 månader som gått sedan senaste kontrollen har hon drabbats mycket hårt. Prognosen är jättedålig. 2 veckor till 2 månader, som jag förstod det så ska man försöka ge behandling för att öka tiden. Jag måste försöka få mer information och sedan antingen besöka henne eller skicka en blomma. Vi har barn i samma ålder.

Jag blir så ledsen. Vad är det som händer med alla människor? Varför är det cancermonstret som härjar överallt? Jag hoppas så innerligt att det går att göra något, att de kan rädda hennes liv! Jag vill inte att någon ska drabbas! Aldrig någonsin!
Flickorna blev jätteledsna när jag berättade för dem. De behöver veta. Behöver få den tiden som ges att tänka och fundera. Allt som varit hos oss under året och dessutom klasskompisarnas mamma som förlorade kampen mot cancern i december har varit tufft för dem. Sonen tog det bra men verkade lite fundersam.

Dags att gå och lägga sig och hoppas på att få sova i natt, att tunga tankar håller sig borta.

tisdag 22 mars 2011

Reklamation och vårkänsla

Idag hade jag med mig min nya fina och trasiga kjol när jag åkte till jobbet. I samband med att jag åkte hem så svängde jag förbi affären och hade mentalt laddat upp för att diskutera mig till ett byte till en ny. De brukar ha varit rätt krångliga i den affären... man känner sig besvärlig om något inte är till belåtenhet...
Dröm om min förvåning när jag bara möts av ett "Nämen OJ vad knasigt. Klart vi byter ut den, så där ska det ju inte se ut" Wow! Glad som rackarn vände jag hemåt med en ny kjol - efter att ha granskat och jämfört sömmarna. För jag är nu ännu mer övertygad om att det var den där rackarns sömmen som var grunden till att tyget sprack. Det såg betydligt bättre ut på denna kjol. Håll nu tummarna för att det inte blir några fler missöden - så att jag får glädjas åt en kjol att använda ofta!

Vårt dryga metern tjocka snötäcke får jobba hårt nu för att stå emot våren. För nu hoppas jag att det är våren som visar sig på allvar. Flera plusgrader på dagtid. Idag hela +6 och sol, kompletterat med kraftiga vindar som idag har piskat på snötäcket. Kanske finns ett hopp om att snön ger sig och låter grönska ta vid så småningom? Hoppas att det härliga vädret håller i sig, framför allt solskenet. Ger välkommet energitillskott :)
Läste precis att det fallit 281,1 cm snö, tom februari, i Umeå på vk.se. Inte undra på att man tycker att det är en riktigt snörik vinter vi haft.

Min man har flera gånger sedan i söndags påpekat att jag ser mycket piggare ut. Känner mig faktiskt mindre SUPERTRÖTT just nu. Vilar efter jobbet, men inte med brännande ögonlock så jag har inte sovit något, varken måndag eller tisdag.
Lederna känns bättre, inte ömma och stela efter stillasittande. Har de senaste dagarna somnat och sovit ordentligt, hårt och vaknat rätt utvilad. Det är nog ett år sedan jag kände mig så på morgonen. Bra känsla!!! Kanske ett tecken på att jag börjar må lite bättre? Hoppas, hoppas!!!

Tror att jag t om har energi över att träna på gymet ikväll igen. Var en sväng igår kväll tillsammans med maken. Snart kanske det blir bart på marken och torrt, så att det går att träna ute. Skulle vara skönt med den friska luften i kombination med motion. Än så länge är det alldeles för halt - snöröjarna här har absolut inte förtjänat något högt betyg... Plogar bara i nödfall och lämnar för bilarna att köra ner det som kommit däremellan...
Förra veckan var de och skrapade på kvarteret, efter att veckan före det ha varit och tagit alla plogvallar. Resultatet efter skrapningen är att vallarna är tillbaka men nu bestående av vassa hårda stycken = omöjligt att mötas med två bilar, dessutom 2 dm upp till vår garageuppfart... Maken har försökt plana ut så att min kjolpaketförsedda Bettan går över kanten.
Jo, jag erkänner - så dåligt skottat som vi haft det på vår gård i år har vi aldrig tidigare haft. Jag gillar att skotta, men FÅR inte skotta. Med resande make har barnen fått rycka ut och vara jätteduktiga, men de fixar ju så klart inte att skotta ända ner till asfalten.

Hade jag haft pengar i överflöd så skulle barnen förtjäna så mycket extrabelöningar efter allt det ställt upp med det senaste året. En hund till hundälskaren. En mc eller go-cart till motorälskaren. Hockeyspelaren då? Tja en egen dator skulle han ju behöva. Skulle så väldigt gärna vilja ge dem de där lyxprylarna som de så hett önskar... Jo, jag vet. De klarar sig utan. Men tänk så roligt det hade varit att verkligen få överraska dem :)

måndag 21 mars 2011

Klipp, klipp...

Gjorde slag i saken i torsdags. Gick till frisören och formade till en riktig frisyr. Känns skönt. Cool känsla att det blev så mycket som kunde tas bort - det hade jag inte trott. Det blev riktiga högar med hår :) Väldigt nöjd med resultatet. Sidorna och nacken blev riktigt, riktigt kort, bort med en sisådär 3-4 cm. Från en v-form i nacken till rakt. Snyggt klippt runt öronen. Tänkte att jag inte skulle säga något, eftersom jag inte förvarnat någon om att jag skulle klippa mig - trots att familjen och arbetskamraterna flera gånger kommenterat att jag börjar få mycket hår...
Väntade med spänning på reaktionerna...

Den första jag träffade på torsdagseftermiddagen var maken. Han kom in och tittade på mig, tittade runt i vardagsrummet... Han hade fått en hint om att jag gjort något eftersom jag inte hunnit vila... Såg inget. Jag sa inget heller, tänkte att han borde ju se... Han letade efter någon ny inredningsdetalj :)
Först när tjejerna kom hem så kom en kommentar... Direkt :) "Men mamma har du klippt dig!!!", "så fin du blev mamma".

På fredagen på jobbet såg EN kollega att jag klippt mig, ännu idag måndag har de övriga inte sett något...

På lördagen hade vi kalas för tjejerna, med mamma, systrar och deras familjer. INGEN såg något. Blev tvungen att själv tala om för lille 2½- åringen att jag också klippt mig - för han gillade inte att bli klippt härom dagen, (vi hade en liten hårdiskussion han och jag tidigare under veckan, då jag sa till honom att jag också måste klippa mig). DÅ först kom lite ursäktande kommentarer från familjen... Lite snopet känns det allt, tyckte jag klippt massor med hår. Hade inbillat mig att jag varit långhårig, men så var nog inte fallet ändå. Kunde förmodligen ha väntat ännu längre innan jag klippte mig, för det kan ju inte ha sett så illa ut som jag trott om det inte märks någon skillnad.

Första positiva känslan av klippning på ett år. Förra klippningen i april/maj 2010 var för att klippa lugg och korta av mitt långa hår till en halvlång page för att påbörja den mentala omställningen till att bli skallepär. Nu känns det på något sätt roligt att klippa sig, håret kommer att fortsätta växa - sedan är ju bara frågan om jag ska fortsätta vara korthårig, passa på... Eller om jag ska låta det växa ut igen? Vi får väl se :)

Annars har vår sporttokiga familj fyllt helgen med idrott. Hockeycup fredag-söndag för make och son, Innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndagen för mig och tjejerna. Och så klart lite kalasande för 11-åringarna, kraxade fram lite "ja må ni leva..." på söndagsmorgonen till yrvakna små (stora) troll.

fredag 18 mars 2011

Ett år sedan...

Vi skriver Fredag 18 mars 2011 som dagens datum...
För ett år sedan EXAKT var jag och gjorde mammografi och fruktansvärd biopsi, efter min självupptäckta knöl. FY F-N. Vilken ångest! Och vilken ångestladdad natt som följde.

Den 19:e mars fick jag det fruktansvärda beskedet om att knölen jag hittat var elakartad och måste bort. Ett besked som jag och maken mottog gemensamt och chockade försökte smälta.
Direkt efter detta åkte vi på Hockeycup. Höll masken. Ingen visste. Make och son bodde med laget. Jag och twinsen bodde på hotell. Hela helgen. Hur vi fixade det vet jag inte. Jag låg och grät efter att flickorna somnat i vår gemensamma säng, maken var som i en bubbla. Han skulle coacha laget. Skulle vara TRÄNARE och COACH... Det fanns en som visste lite om att något hemskt hänt, och den mannen i tränarstaben gjorde en jätteinsats utan att ställa frågor. Väldigt fint agerat mot min man. Jag höll masken mot föräldrar och tjejerna under hela helgen.

Cupen fortsatte och flickorna fyllde år den 20:e. Fick paket på hotellrummet och sedan gjorde vi "stan" i paus mellan matcherna. De fick många födelsedagskläder den dagen. De hade jätteroligt och var så glada. Minns knappt hur jag lyckades hålla masken. Det jag minns är att allt var som ett töcken. Att killarna vann hela cupen kändes konstigt. Minns att jag försökte glädjas och spelade verkligen ut all min energi på att låtsas som om ingenting. Ville verkligen inte förstöra flickornas födelsedag och sonens cup.

Denna helg är en likadan helg. Fast tack och lov har jag inte någon hemlighet att dölja. Make och son är på cup. Hela helgen. Fredag till söndag.

I kväll ska vi fredagsmysa, tjejkväll. Vi har köpt snacks och läsk. Mysigt! Vi ska sova i stora sängen alla tre. Mer mysigt!

Det är innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndag för tjejerna. Jag orkar tyvärr inte närvara på hockeycupen. Hade så gärna varit där! Det är utgallring och prioritering som gäller. Min ork räcker inte.

I morgon är det innebandymatch och så firar jag tjejerna med min sida av familjen. Enkelt. Mamma har bakat deras favoritkakor som vi får duka upp med och så har vi KÖPT en tårta. Wow! Jag har verkligen lyssnat på min kropp :) Inget hemmagjort här inte :)

På söndag är det Handbolls DM och twinsens födelsedag. Precis som förra året är inte hela familjen samlad, det blir ju lätt så när man är en sportfamilj...
När killarna kommer hem så får vi fira tjejerna ordentligt, fast vi vet ju inte hur sent det blir... Jag kommer att ge dem paket på morgonen. För så ska det vara!

Måste bara berätta. Jag köpte en ny kjol i onsdags. Så glad över att ha hittat en kjol i min smak. En grönbeige. Från Esprit. INTE SVART... Hade på mig den för första gången idag. När jag och tjejerna var och handlade allt gott vi ville ha för kvällen och var på väg till bilen säger en av tjejerna att kjolen är trasig. Va? Jo, säger hon. Den är trasig. Jag försöker snegla bak och ser sprundet, och en tråd. Tror att det är det som jag glömt sprätta och att hon tror att det då "är sönder"... När vi kommer hem och jag tar en titt på baksidan av kjolen så ser jag att det gått upp en reva på 10 cm. Precis i skarven vid sömmen till sprundet. Jag blir så besviken och ledsen. Vet inte om det går att reklamera. Har jag fastnat i något eller är det sömmen som gjort att kjolen spruckit? Jag vet inte med mig att jag fastnat i något, jag har inte heller hört något ljud från att den spruckit. Där fick man för att man tänker nytt...

onsdag 16 mars 2011

Hårväxt

Måste nog ta mig en allvarlig funderare på att gå till en frisör. Maken slängde ur sig en liten kommentar med ett leende som avslöjar att jag inte ser klok ut...
Det är klart att håret växer, och växer, och växer. Det vrider sig i alla riktningar och eftersom allt hår växt ut samtidigt så kör jag lite cool frilla. Bus och lockigt bak medan hårstråna på sidorna än så länge är någorlunda hanterliga och går att hålla nere. Om inte någon korvar upp sig. Uppe på huvudet så står det uppåt. Med lite vax så har det hittills sett rätt coolt ut. Nu börjar lockarna vrida till sig så det kanske inte är den snyggaste "tuppkammen"... Hmmm...
Känner mig inte så sugen på att slänga ut pengarna en frisör vill ha för att trimma till det, men det krävs nog ett proffs för att göra något som liknar en frisyr av typ 5 cm jämnkort risbuske...

Rätt skönt har det ju varit att slippa bry sig. Jag har varit rätt nöjd med att vara superkorthårig. Något jag ju nästan aldrig varit... Hur snabbduschat har det inte varit? Hur snabbtorkat har det inte varit? Hur snabbt har det inte gått att fixa till håret?

Idag har jag varit och haft långlunch med en jättefin vän. Blev förvånad när klockan var 15 när vi började bryta upp... Då har man trevligt. Vi har avhandlat diverse ämnen om livet. Vänner som blivit och kanske fortfarande blir förda bakom ljuset... Hur man kan göra en vän så illa... Hur en man kan göra sin familj så illa... Usch! Barn, stora och små... Vi hade en liten bebis som bordsgranne och då blev det många olika vinklar av barn och föräldraskap som avhandlades :)

tisdag 15 mars 2011

Födelsedagar, födelsedagar...

Mars är för oss en födelsedagsmånad med stort F.
2/3 svägerska (makens brors sambo)
7/3 nye bebben - barnens efterlängtade kusin, lillebror till Lucas som så tragiskt dog
Så långt är det rätt ok. Men sedan, inom loppet av en vecka har vi 5 födelsedagar i närmaste familjen...
15/3 maken
16/3 svåger (makes bror)
17/3 svåger (systers sambo)
20/3 våra twins
Sedan kommer en mindre munter födelsedag, men ändå lika viktig...
28/3 Lucas

Sedan tillkommer en hel drös med andra också... Vänner, arbetskamrater och barnens kamrater. Puh! Bara att ta ett djupt andetag och plöja sig igenom... Nä... Inte i år. Vi har tackat nej till en 40- års fest, barnen börjar växa ifrån kalasandet och vänner får acceptera att det inte blir någon uppvaktning. Det räcker gott med de som är närmast i familjen. Jag orkar inte mer i år - än i allafall.

Firade maken med paket på morgonen och innan middagen så gjorde vi en vända på löpbandet på gymet. Hade förberett en jättegod 3-rättersmiddag. Fisk- och skaldjurssoppa med vitlöksbröd till förrätt, Ugnsbakad lax med rostade rotsaker och grönsallad till varmrätt, slutligen en Marsipantårta till efterrätt. Mums! Bra med fisk och skaldjur, man blir så skönt mätt :)

Känner mig grymt nöjd med att jag snart nått första etappmålet 4 km på 30 minuter.
Idag blev det 3.55 km på 30 minuter. Promenerar 5 minuter i rask takt och därefter springer jag nu 8 minuter innan jag promenerar igen, springer 5 minuter och promenerar igen, sista etappen springer jag så länge jag orkar innan jag avslutar med att promenera och varva ner. Första etappmålet är 4 km och målet att nå är 5 km löpning utan att behöva promenera. Avslutar med lite träning av armar med lätta vikter. Högerarmen är ju inte som förr och det är lite stelt och stramar och drar när jag jobbar med vikterna i maskinerna. Fortfarande får jag inte träna så att jag anstränger den infekterade senan (eller vad det nu är) mellan axel och bröstkorg, men jag kör väldigt lätta vikter och många upprepningar. Känner att det börjar närma sig en ökning av vikterna - det börjar gå lätt :)
Känner av Herceptinet som jag fick igår (även om det inte ska vara några nämnvärda biverkningar). Blir lite mer andfådd när jag tränar. Det var likadant förra gången och gången före det.

Igår vågade jag inte sova när jag kom hem så sent som 15 - resultatet blev att jag gick isäng redan 20:30. Somnade inte så långt efter det och sov hårt ända tills jag vaknade piggelin i morse. Skönt.Tur maken var hemma så att någon gick och la sig efter barnen :)

måndag 14 mars 2011

Herceptin nr 10

Nu känns det som att jag kan börja räkna ner behandlingarna på Dagvården... 7 behandlingar återstår, dvs 21 veckor. Önskar så klart att det redan vore klart. Känns lite bisarrt att sitta där med andra som precis börjat eller är mitt i cellgiftsbehandlingarna... Is- sockar, Röda påsar... Ser så trötta ut en del av dem. Peruker, sjalar, skalliga... Jag väljer att försöka vara positiv när jag är där. Sköterskorna är så snälla och fina. Fast det är klart att det är påfrestande att gå dit och sitta uppkopplad i dropp om och om igen.

Hade möte med min chef och personalkonsulten på jobbet efter det korta stoppet för OK-stämpel från Sjuksköterskan på Nus på morgonen. Det blev ett bra möte, om än tiden flög iväg. Efter mötet så var det nytt möte som varade resten av arbetsdagen - dvs till 12. Sedan åter till Nus och Cancercentrum för att få Herceptinet. Var hemma strax före 15 så idag blev det ingen vila. Kan inte lägga mig och sova nu, för då kommer jag att ha problem på natten.

Helgen har varit bra. Jättefint väder, runt nollan och en hel del sol. För ovanlighetens skull har hela familjen varit samlade. Sonen har bara haft en träning på lördagen, tjejernas innebandymatch blev inställd. Maken har stannat hemma från träningar och söndagens match - som sonen tackade nej till (en extramatch som han egentligen inte skulle ha spelat).
Lördagen innebar sovmorgon och lite träning på gymet, sedan ut i friska luften för att få lite solstrålar i ansiktet. På lördagseftermiddagen var maken och jag tillsammans med lillasyster, svåger och mamma på La Soirée. En helt fantastisk föreställning. Så länge showen pågick så gick det jättebra, men när det blev paus blev det tilt. Det pratades bakom mig, på mina bägge sidor och framför mig. Samtidigt spelades rätt hög pausmusik. Jag hörde inte ett jota. Det är så oerhört obehagligt. Ser hur munnarna rör sig på lillasyster och mamma - förstår att de förväntar sig att jag ska svara på något utifrån deras minspel... Jobbigt. Maken tog mig åt sidan så att jag hade allt ljud framför mig och då blev det bättre. Efter showen bjöd lillasyster på mat och jag sjönk ner i soffan med en filt i väntan på maten. Försökte koppla bort så mycket ljud som möjligt men var helt slut. Vi åkte hem efter middagen och jag somnade tidigt.
På söndagen var vi ute hela dagen. Familjen åkte slalom/snowboard och jag höll mig i stillhet i solen. En promenad uppför en jättebacke. Härligt! Det blev en tidig kväll även på söndagen, men det har varit en jätteskön helg. Maken har lagat maten och servat.

onsdag 9 mars 2011

Dags för strid?

Ringde min handläggare på Försäkringskassan idag med anledning av att jag närmar mig slutet på rätten till sjukpenning. Jag ville veta om jag skulle ansöka om sjukpenning på fortsättningsnivå - som är lägre än 75% av sgi - eller om jag har rätt till fler dagar med sjukpenning på normalnivå.

Samtalet blev inte alls som jag föreställt mig. Handläggaren tyckte att jag kunde gå upp på 75% och arbetsträna på resterande 25%. Från och med 8 april. Va?
Hon ville att jag skulle komma med en plan för återgång. Ja, visst. Jag vill ju det. Men i en för mig rimlig takt. Usch, så obehagligt det blev :(
Jag försökte förklara att jag vilar och oftast sover efter jobbet, så trött är jag. Har jag sovit så orkar jag med barnen när de kommer hem och kräver sitt. Upplyste om resande make. Man tar inte hänsyn till det sociala fick jag till svar. Hur tänker du lösa det blev frågan till mig? Jaaa, få se nu. Jag kan inte gärna be maken säga upp sig... Nä, det höll hon med om.

Det är ARBETSFÖRMÅGAN som bedöms. Ja, visst. Det är klart. Men jag är ju så trött! Jag frågade om det inte räknas att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova.
Tyckte också att jag kunde få någon "cred" för att jag friskskrivit mig x 2, både till 25% (under pågående strålning) och till 50% trots min läkares starka inrådan att ta det lugnt och följa ordinerad sjukskrivning. Jag har fortsatta behandlingar var 3:e vecka - 8 behandlingar återstår. Undersökningar av hjärtat för att se hur Herceptinet påverkar hjärtat.
Jag sa att jag hade en förhoppning om att inte behöva vila/sova efter jobbet innan jag går upp mer i arbetstid. För mig är det rimligt. Då kan jag öka med 2 timmar till. Fast det blir i verkligheten 3 eftersom jag måste vara på jobbet under lunchen... Handläggaren undrade om jag inte var intresserad av att jobba heltid. Men HALLÅ!!!! Jag har aldrig gjort annat innan detta eländesår. Det är väl självklart att jag vill tillbaka fullt ut! GRRRRR!

Jag älskar att jobba, men tyvärr förmår jag inte mer just nu.
Jag har pressat mig det jag förmår och känner mig absolut inte redo att öka till mer än 50% i dagsläget. Jag har anpassade arbetsuppgifter på jobbet, det går inte att anpassa mer. Jag har (tyvärr) inget personalansvar - som är det roligaste jag vet.
Känner mig pressad. Mår inte alls särskilt bra efter samtalet. Hur 17 ska jag fixa heltid? För jag VET hur jag är. Jag kommer att kämpa tills jag stupar innan jag viker ner mig och använder syftet med arbetsträning - dvs rätten att avbryta och gå hem. Jag kommer att jobba 100% och sedan sova tills nästa dag. Jag är för tjurig. Vad blir det för liv? Vad får mina barn för mamma? Vad får min man för hustru? Jag har ju redan skalat bort i stort sett allt till förmån för att orka jobba. Knappt något umgänge alls utanför familjen. Knappt min egen rehabilitering i form av träning. Det enda som återstår är att stryka glädjen att se barnen spela sina matcher på helgerna. Min energikälla.

Ringde förtvivlat min chef som skulle koppla in en personalkonsult för att se hur vi ska hitta en bra och hållbar lösning. Hon peppade mig och sa sig uppmärksammat hur slut jag brukar vara på våra torsdagsmöten. En bra plan för återgång ska vi göra. Hon skulle återkomma när hon visste något mer. I eftermiddags ringde chefen upp. De har bokat en tid för träff för oss på måndag morgon klockan 08. Jag fick lov att komma sent då jag ska vara på Nus för Herceptinbehandling och incheckning för detta klockan 08:20. Förklarade att jag skulle försöka styra själva behandlingen tills efter arbetstid, vilket borde gå bra (även om jag vet att jag kommer att mista min vilostund och därmed kommer att vara jättetrött på måndag eftermiddag/kväll). Så visst är jag väl villig att anpassa mig och försöka hitta sätt att pressa mig ytterligare?

Usch. Fick huvudvärk av detta. Känns absolut inte bra. Där försvann den lilla gnutta energi jag samlat på mig under vår lilla familjeweekend :(
Ras i botten direkt.