onsdag 30 mars 2011

Trött - igen :(

Nu vill jag inte vara begränsad mer. Tålamod. Jag vet. Har känt mig lite piggare under förra veckan, vilat efter jobbet varje dag, men bara slumrat och inte sovit hårt. Denna vecka är det sämre med orken igen. Brännande ögonlock på eftermiddagen så vilan är given. I eftermiddag har jag varit supertrött. Den gångna natten var orolig. Vaknade till flera gånger. Tankarna mal.

tisdag 29 mars 2011

Himlen har fått ännu en stjärna

En ung fyrabarnsmamma, Linda, har i eftermiddag förlorat kampen mot sin bröstcancer. Hon har kämpat tappert in i det sista, men har nu somnat in. Så tragiskt, så onödigt. Många tankar till hennes man, barn och anhöriga.

fredag 25 mars 2011

Vänskapstankad

Så skönt det är. Varje gång. Har prioriterat veckan och dagarna hårt för att orka. T om maken har varit tvungen att vara på banan. Ikväll har jag ätit middag och PRATAT, LYSSNAT, PRATAT, LYSSNAT, PRATAT, LYSSNAT... Tillsammans med mina BC-systrar från samtalsgruppen. Vi har ätit middag och druckit något glas. Fast det är en bisak i detta sammanhang. Det finns ingenting, INGENTING som kan väga upp mot att träffas. Vi pratar ohämmat om ALLT. Utan cencur, utan att vara rädda för att ord kan såra, utan att väga det man säger på guldvåg. Utan att känna att man är gnällig. Att ha någon som verkligen LYSSNAR på vad man säger, utan att säga jämföra det man säger med något annat - som inte är samma sak - som svarar "rätt" på det man försöker förmedla. Det är unikt. Känner mig så bra inombords. Jag har inte sårat någon, systrarna har inte sårat någon. Vi vet. Vi delar. Så skönt. Vi hade 8 träffar före jul som var arrangerade, vi har träffats några gånger själva. Det är för sällan. Det är vi alla överens om. Och vi behöver inte vara alla varje gång. Vi behöver varandra. Det är vi alla överens om. Nu har vi bestämt att om eller när någon av oss känner sig låg eller nere så ska vi höra av oss till varandra. Och så klart kan vi höra av oss till varandra "bara för att"... Alla har vi FB och kan bara skicka ett mail och den som känner sig nere kan snabbare få stöd av en syster. Känns bra. Jag känner mig lättad inombords. Det är så skönt. Det går inte förklara vad våra träffar gör. Det är så okonstlat, det behöver inte vara jobbigt för någon heller. Alla kan må bra. Vi pratar om allt och inget. Alltid känner någon igen sig. Spelar ingen roll att vi 8 är helt olika, i åldrarna 35-60. Kan nästan tänka mig hur sektmedlemmar känner sig :) Gemenskap. En unik gemenskap. Nu är jag trött. Trots vila efter jobbet hela veckan. Trots att vi var på väg hem kl 20. Jag känner mig mer tillfreds med mig själv, något som säkerligen familjen också mår bra av. Jag hoppas på att denna "tankning" håller ett tag nu :)

onsdag 23 mars 2011

Chockbesked

Fick ett fruktansvärt tråkigt samtal ikväll. En bekant har, trots täta kontroller, drabbats av en mycket, mycket aggresiv cancer. Jag vet inte om det är samma typ som kommit tillbaka eller om det är en helt annan sorts cancer som dykt upp. Av det lilla jag fått veta så verkar det inte vara samma typ, men vad vet man? På de 5 månader som gått sedan senaste kontrollen har hon drabbats mycket hårt. Prognosen är jättedålig. 2 veckor till 2 månader, som jag förstod det så ska man försöka ge behandling för att öka tiden. Jag måste försöka få mer information och sedan antingen besöka henne eller skicka en blomma. Vi har barn i samma ålder.

Jag blir så ledsen. Vad är det som händer med alla människor? Varför är det cancermonstret som härjar överallt? Jag hoppas så innerligt att det går att göra något, att de kan rädda hennes liv! Jag vill inte att någon ska drabbas! Aldrig någonsin!
Flickorna blev jätteledsna när jag berättade för dem. De behöver veta. Behöver få den tiden som ges att tänka och fundera. Allt som varit hos oss under året och dessutom klasskompisarnas mamma som förlorade kampen mot cancern i december har varit tufft för dem. Sonen tog det bra men verkade lite fundersam.

Dags att gå och lägga sig och hoppas på att få sova i natt, att tunga tankar håller sig borta.

tisdag 22 mars 2011

Reklamation och vårkänsla

Idag hade jag med mig min nya fina och trasiga kjol när jag åkte till jobbet. I samband med att jag åkte hem så svängde jag förbi affären och hade mentalt laddat upp för att diskutera mig till ett byte till en ny. De brukar ha varit rätt krångliga i den affären... man känner sig besvärlig om något inte är till belåtenhet...
Dröm om min förvåning när jag bara möts av ett "Nämen OJ vad knasigt. Klart vi byter ut den, så där ska det ju inte se ut" Wow! Glad som rackarn vände jag hemåt med en ny kjol - efter att ha granskat och jämfört sömmarna. För jag är nu ännu mer övertygad om att det var den där rackarns sömmen som var grunden till att tyget sprack. Det såg betydligt bättre ut på denna kjol. Håll nu tummarna för att det inte blir några fler missöden - så att jag får glädjas åt en kjol att använda ofta!

Vårt dryga metern tjocka snötäcke får jobba hårt nu för att stå emot våren. För nu hoppas jag att det är våren som visar sig på allvar. Flera plusgrader på dagtid. Idag hela +6 och sol, kompletterat med kraftiga vindar som idag har piskat på snötäcket. Kanske finns ett hopp om att snön ger sig och låter grönska ta vid så småningom? Hoppas att det härliga vädret håller i sig, framför allt solskenet. Ger välkommet energitillskott :)
Läste precis att det fallit 281,1 cm snö, tom februari, i Umeå på vk.se. Inte undra på att man tycker att det är en riktigt snörik vinter vi haft.

Min man har flera gånger sedan i söndags påpekat att jag ser mycket piggare ut. Känner mig faktiskt mindre SUPERTRÖTT just nu. Vilar efter jobbet, men inte med brännande ögonlock så jag har inte sovit något, varken måndag eller tisdag.
Lederna känns bättre, inte ömma och stela efter stillasittande. Har de senaste dagarna somnat och sovit ordentligt, hårt och vaknat rätt utvilad. Det är nog ett år sedan jag kände mig så på morgonen. Bra känsla!!! Kanske ett tecken på att jag börjar må lite bättre? Hoppas, hoppas!!!

Tror att jag t om har energi över att träna på gymet ikväll igen. Var en sväng igår kväll tillsammans med maken. Snart kanske det blir bart på marken och torrt, så att det går att träna ute. Skulle vara skönt med den friska luften i kombination med motion. Än så länge är det alldeles för halt - snöröjarna här har absolut inte förtjänat något högt betyg... Plogar bara i nödfall och lämnar för bilarna att köra ner det som kommit däremellan...
Förra veckan var de och skrapade på kvarteret, efter att veckan före det ha varit och tagit alla plogvallar. Resultatet efter skrapningen är att vallarna är tillbaka men nu bestående av vassa hårda stycken = omöjligt att mötas med två bilar, dessutom 2 dm upp till vår garageuppfart... Maken har försökt plana ut så att min kjolpaketförsedda Bettan går över kanten.
Jo, jag erkänner - så dåligt skottat som vi haft det på vår gård i år har vi aldrig tidigare haft. Jag gillar att skotta, men FÅR inte skotta. Med resande make har barnen fått rycka ut och vara jätteduktiga, men de fixar ju så klart inte att skotta ända ner till asfalten.

Hade jag haft pengar i överflöd så skulle barnen förtjäna så mycket extrabelöningar efter allt det ställt upp med det senaste året. En hund till hundälskaren. En mc eller go-cart till motorälskaren. Hockeyspelaren då? Tja en egen dator skulle han ju behöva. Skulle så väldigt gärna vilja ge dem de där lyxprylarna som de så hett önskar... Jo, jag vet. De klarar sig utan. Men tänk så roligt det hade varit att verkligen få överraska dem :)

måndag 21 mars 2011

Klipp, klipp...

Gjorde slag i saken i torsdags. Gick till frisören och formade till en riktig frisyr. Känns skönt. Cool känsla att det blev så mycket som kunde tas bort - det hade jag inte trott. Det blev riktiga högar med hår :) Väldigt nöjd med resultatet. Sidorna och nacken blev riktigt, riktigt kort, bort med en sisådär 3-4 cm. Från en v-form i nacken till rakt. Snyggt klippt runt öronen. Tänkte att jag inte skulle säga något, eftersom jag inte förvarnat någon om att jag skulle klippa mig - trots att familjen och arbetskamraterna flera gånger kommenterat att jag börjar få mycket hår...
Väntade med spänning på reaktionerna...

Den första jag träffade på torsdagseftermiddagen var maken. Han kom in och tittade på mig, tittade runt i vardagsrummet... Han hade fått en hint om att jag gjort något eftersom jag inte hunnit vila... Såg inget. Jag sa inget heller, tänkte att han borde ju se... Han letade efter någon ny inredningsdetalj :)
Först när tjejerna kom hem så kom en kommentar... Direkt :) "Men mamma har du klippt dig!!!", "så fin du blev mamma".

På fredagen på jobbet såg EN kollega att jag klippt mig, ännu idag måndag har de övriga inte sett något...

På lördagen hade vi kalas för tjejerna, med mamma, systrar och deras familjer. INGEN såg något. Blev tvungen att själv tala om för lille 2½- åringen att jag också klippt mig - för han gillade inte att bli klippt härom dagen, (vi hade en liten hårdiskussion han och jag tidigare under veckan, då jag sa till honom att jag också måste klippa mig). DÅ först kom lite ursäktande kommentarer från familjen... Lite snopet känns det allt, tyckte jag klippt massor med hår. Hade inbillat mig att jag varit långhårig, men så var nog inte fallet ändå. Kunde förmodligen ha väntat ännu längre innan jag klippte mig, för det kan ju inte ha sett så illa ut som jag trott om det inte märks någon skillnad.

Första positiva känslan av klippning på ett år. Förra klippningen i april/maj 2010 var för att klippa lugg och korta av mitt långa hår till en halvlång page för att påbörja den mentala omställningen till att bli skallepär. Nu känns det på något sätt roligt att klippa sig, håret kommer att fortsätta växa - sedan är ju bara frågan om jag ska fortsätta vara korthårig, passa på... Eller om jag ska låta det växa ut igen? Vi får väl se :)

Annars har vår sporttokiga familj fyllt helgen med idrott. Hockeycup fredag-söndag för make och son, Innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndagen för mig och tjejerna. Och så klart lite kalasande för 11-åringarna, kraxade fram lite "ja må ni leva..." på söndagsmorgonen till yrvakna små (stora) troll.

fredag 18 mars 2011

Ett år sedan...

Vi skriver Fredag 18 mars 2011 som dagens datum...
För ett år sedan EXAKT var jag och gjorde mammografi och fruktansvärd biopsi, efter min självupptäckta knöl. FY F-N. Vilken ångest! Och vilken ångestladdad natt som följde.

Den 19:e mars fick jag det fruktansvärda beskedet om att knölen jag hittat var elakartad och måste bort. Ett besked som jag och maken mottog gemensamt och chockade försökte smälta.
Direkt efter detta åkte vi på Hockeycup. Höll masken. Ingen visste. Make och son bodde med laget. Jag och twinsen bodde på hotell. Hela helgen. Hur vi fixade det vet jag inte. Jag låg och grät efter att flickorna somnat i vår gemensamma säng, maken var som i en bubbla. Han skulle coacha laget. Skulle vara TRÄNARE och COACH... Det fanns en som visste lite om att något hemskt hänt, och den mannen i tränarstaben gjorde en jätteinsats utan att ställa frågor. Väldigt fint agerat mot min man. Jag höll masken mot föräldrar och tjejerna under hela helgen.

Cupen fortsatte och flickorna fyllde år den 20:e. Fick paket på hotellrummet och sedan gjorde vi "stan" i paus mellan matcherna. De fick många födelsedagskläder den dagen. De hade jätteroligt och var så glada. Minns knappt hur jag lyckades hålla masken. Det jag minns är att allt var som ett töcken. Att killarna vann hela cupen kändes konstigt. Minns att jag försökte glädjas och spelade verkligen ut all min energi på att låtsas som om ingenting. Ville verkligen inte förstöra flickornas födelsedag och sonens cup.

Denna helg är en likadan helg. Fast tack och lov har jag inte någon hemlighet att dölja. Make och son är på cup. Hela helgen. Fredag till söndag.

I kväll ska vi fredagsmysa, tjejkväll. Vi har köpt snacks och läsk. Mysigt! Vi ska sova i stora sängen alla tre. Mer mysigt!

Det är innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndag för tjejerna. Jag orkar tyvärr inte närvara på hockeycupen. Hade så gärna varit där! Det är utgallring och prioritering som gäller. Min ork räcker inte.

I morgon är det innebandymatch och så firar jag tjejerna med min sida av familjen. Enkelt. Mamma har bakat deras favoritkakor som vi får duka upp med och så har vi KÖPT en tårta. Wow! Jag har verkligen lyssnat på min kropp :) Inget hemmagjort här inte :)

På söndag är det Handbolls DM och twinsens födelsedag. Precis som förra året är inte hela familjen samlad, det blir ju lätt så när man är en sportfamilj...
När killarna kommer hem så får vi fira tjejerna ordentligt, fast vi vet ju inte hur sent det blir... Jag kommer att ge dem paket på morgonen. För så ska det vara!

Måste bara berätta. Jag köpte en ny kjol i onsdags. Så glad över att ha hittat en kjol i min smak. En grönbeige. Från Esprit. INTE SVART... Hade på mig den för första gången idag. När jag och tjejerna var och handlade allt gott vi ville ha för kvällen och var på väg till bilen säger en av tjejerna att kjolen är trasig. Va? Jo, säger hon. Den är trasig. Jag försöker snegla bak och ser sprundet, och en tråd. Tror att det är det som jag glömt sprätta och att hon tror att det då "är sönder"... När vi kommer hem och jag tar en titt på baksidan av kjolen så ser jag att det gått upp en reva på 10 cm. Precis i skarven vid sömmen till sprundet. Jag blir så besviken och ledsen. Vet inte om det går att reklamera. Har jag fastnat i något eller är det sömmen som gjort att kjolen spruckit? Jag vet inte med mig att jag fastnat i något, jag har inte heller hört något ljud från att den spruckit. Där fick man för att man tänker nytt...

onsdag 16 mars 2011

Hårväxt

Måste nog ta mig en allvarlig funderare på att gå till en frisör. Maken slängde ur sig en liten kommentar med ett leende som avslöjar att jag inte ser klok ut...
Det är klart att håret växer, och växer, och växer. Det vrider sig i alla riktningar och eftersom allt hår växt ut samtidigt så kör jag lite cool frilla. Bus och lockigt bak medan hårstråna på sidorna än så länge är någorlunda hanterliga och går att hålla nere. Om inte någon korvar upp sig. Uppe på huvudet så står det uppåt. Med lite vax så har det hittills sett rätt coolt ut. Nu börjar lockarna vrida till sig så det kanske inte är den snyggaste "tuppkammen"... Hmmm...
Känner mig inte så sugen på att slänga ut pengarna en frisör vill ha för att trimma till det, men det krävs nog ett proffs för att göra något som liknar en frisyr av typ 5 cm jämnkort risbuske...

Rätt skönt har det ju varit att slippa bry sig. Jag har varit rätt nöjd med att vara superkorthårig. Något jag ju nästan aldrig varit... Hur snabbduschat har det inte varit? Hur snabbtorkat har det inte varit? Hur snabbt har det inte gått att fixa till håret?

Idag har jag varit och haft långlunch med en jättefin vän. Blev förvånad när klockan var 15 när vi började bryta upp... Då har man trevligt. Vi har avhandlat diverse ämnen om livet. Vänner som blivit och kanske fortfarande blir förda bakom ljuset... Hur man kan göra en vän så illa... Hur en man kan göra sin familj så illa... Usch! Barn, stora och små... Vi hade en liten bebis som bordsgranne och då blev det många olika vinklar av barn och föräldraskap som avhandlades :)

tisdag 15 mars 2011

Födelsedagar, födelsedagar...

Mars är för oss en födelsedagsmånad med stort F.
2/3 svägerska (makens brors sambo)
7/3 nye bebben - barnens efterlängtade kusin, lillebror till Lucas som så tragiskt dog
Så långt är det rätt ok. Men sedan, inom loppet av en vecka har vi 5 födelsedagar i närmaste familjen...
15/3 maken
16/3 svåger (makes bror)
17/3 svåger (systers sambo)
20/3 våra twins
Sedan kommer en mindre munter födelsedag, men ändå lika viktig...
28/3 Lucas

Sedan tillkommer en hel drös med andra också... Vänner, arbetskamrater och barnens kamrater. Puh! Bara att ta ett djupt andetag och plöja sig igenom... Nä... Inte i år. Vi har tackat nej till en 40- års fest, barnen börjar växa ifrån kalasandet och vänner får acceptera att det inte blir någon uppvaktning. Det räcker gott med de som är närmast i familjen. Jag orkar inte mer i år - än i allafall.

Firade maken med paket på morgonen och innan middagen så gjorde vi en vända på löpbandet på gymet. Hade förberett en jättegod 3-rättersmiddag. Fisk- och skaldjurssoppa med vitlöksbröd till förrätt, Ugnsbakad lax med rostade rotsaker och grönsallad till varmrätt, slutligen en Marsipantårta till efterrätt. Mums! Bra med fisk och skaldjur, man blir så skönt mätt :)

Känner mig grymt nöjd med att jag snart nått första etappmålet 4 km på 30 minuter.
Idag blev det 3.55 km på 30 minuter. Promenerar 5 minuter i rask takt och därefter springer jag nu 8 minuter innan jag promenerar igen, springer 5 minuter och promenerar igen, sista etappen springer jag så länge jag orkar innan jag avslutar med att promenera och varva ner. Första etappmålet är 4 km och målet att nå är 5 km löpning utan att behöva promenera. Avslutar med lite träning av armar med lätta vikter. Högerarmen är ju inte som förr och det är lite stelt och stramar och drar när jag jobbar med vikterna i maskinerna. Fortfarande får jag inte träna så att jag anstränger den infekterade senan (eller vad det nu är) mellan axel och bröstkorg, men jag kör väldigt lätta vikter och många upprepningar. Känner att det börjar närma sig en ökning av vikterna - det börjar gå lätt :)
Känner av Herceptinet som jag fick igår (även om det inte ska vara några nämnvärda biverkningar). Blir lite mer andfådd när jag tränar. Det var likadant förra gången och gången före det.

Igår vågade jag inte sova när jag kom hem så sent som 15 - resultatet blev att jag gick isäng redan 20:30. Somnade inte så långt efter det och sov hårt ända tills jag vaknade piggelin i morse. Skönt.Tur maken var hemma så att någon gick och la sig efter barnen :)

måndag 14 mars 2011

Herceptin nr 10

Nu känns det som att jag kan börja räkna ner behandlingarna på Dagvården... 7 behandlingar återstår, dvs 21 veckor. Önskar så klart att det redan vore klart. Känns lite bisarrt att sitta där med andra som precis börjat eller är mitt i cellgiftsbehandlingarna... Is- sockar, Röda påsar... Ser så trötta ut en del av dem. Peruker, sjalar, skalliga... Jag väljer att försöka vara positiv när jag är där. Sköterskorna är så snälla och fina. Fast det är klart att det är påfrestande att gå dit och sitta uppkopplad i dropp om och om igen.

Hade möte med min chef och personalkonsulten på jobbet efter det korta stoppet för OK-stämpel från Sjuksköterskan på Nus på morgonen. Det blev ett bra möte, om än tiden flög iväg. Efter mötet så var det nytt möte som varade resten av arbetsdagen - dvs till 12. Sedan åter till Nus och Cancercentrum för att få Herceptinet. Var hemma strax före 15 så idag blev det ingen vila. Kan inte lägga mig och sova nu, för då kommer jag att ha problem på natten.

Helgen har varit bra. Jättefint väder, runt nollan och en hel del sol. För ovanlighetens skull har hela familjen varit samlade. Sonen har bara haft en träning på lördagen, tjejernas innebandymatch blev inställd. Maken har stannat hemma från träningar och söndagens match - som sonen tackade nej till (en extramatch som han egentligen inte skulle ha spelat).
Lördagen innebar sovmorgon och lite träning på gymet, sedan ut i friska luften för att få lite solstrålar i ansiktet. På lördagseftermiddagen var maken och jag tillsammans med lillasyster, svåger och mamma på La Soirée. En helt fantastisk föreställning. Så länge showen pågick så gick det jättebra, men när det blev paus blev det tilt. Det pratades bakom mig, på mina bägge sidor och framför mig. Samtidigt spelades rätt hög pausmusik. Jag hörde inte ett jota. Det är så oerhört obehagligt. Ser hur munnarna rör sig på lillasyster och mamma - förstår att de förväntar sig att jag ska svara på något utifrån deras minspel... Jobbigt. Maken tog mig åt sidan så att jag hade allt ljud framför mig och då blev det bättre. Efter showen bjöd lillasyster på mat och jag sjönk ner i soffan med en filt i väntan på maten. Försökte koppla bort så mycket ljud som möjligt men var helt slut. Vi åkte hem efter middagen och jag somnade tidigt.
På söndagen var vi ute hela dagen. Familjen åkte slalom/snowboard och jag höll mig i stillhet i solen. En promenad uppför en jättebacke. Härligt! Det blev en tidig kväll även på söndagen, men det har varit en jätteskön helg. Maken har lagat maten och servat.

onsdag 9 mars 2011

Dags för strid?

Ringde min handläggare på Försäkringskassan idag med anledning av att jag närmar mig slutet på rätten till sjukpenning. Jag ville veta om jag skulle ansöka om sjukpenning på fortsättningsnivå - som är lägre än 75% av sgi - eller om jag har rätt till fler dagar med sjukpenning på normalnivå.

Samtalet blev inte alls som jag föreställt mig. Handläggaren tyckte att jag kunde gå upp på 75% och arbetsträna på resterande 25%. Från och med 8 april. Va?
Hon ville att jag skulle komma med en plan för återgång. Ja, visst. Jag vill ju det. Men i en för mig rimlig takt. Usch, så obehagligt det blev :(
Jag försökte förklara att jag vilar och oftast sover efter jobbet, så trött är jag. Har jag sovit så orkar jag med barnen när de kommer hem och kräver sitt. Upplyste om resande make. Man tar inte hänsyn till det sociala fick jag till svar. Hur tänker du lösa det blev frågan till mig? Jaaa, få se nu. Jag kan inte gärna be maken säga upp sig... Nä, det höll hon med om.

Det är ARBETSFÖRMÅGAN som bedöms. Ja, visst. Det är klart. Men jag är ju så trött! Jag frågade om det inte räknas att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova.
Tyckte också att jag kunde få någon "cred" för att jag friskskrivit mig x 2, både till 25% (under pågående strålning) och till 50% trots min läkares starka inrådan att ta det lugnt och följa ordinerad sjukskrivning. Jag har fortsatta behandlingar var 3:e vecka - 8 behandlingar återstår. Undersökningar av hjärtat för att se hur Herceptinet påverkar hjärtat.
Jag sa att jag hade en förhoppning om att inte behöva vila/sova efter jobbet innan jag går upp mer i arbetstid. För mig är det rimligt. Då kan jag öka med 2 timmar till. Fast det blir i verkligheten 3 eftersom jag måste vara på jobbet under lunchen... Handläggaren undrade om jag inte var intresserad av att jobba heltid. Men HALLÅ!!!! Jag har aldrig gjort annat innan detta eländesår. Det är väl självklart att jag vill tillbaka fullt ut! GRRRRR!

Jag älskar att jobba, men tyvärr förmår jag inte mer just nu.
Jag har pressat mig det jag förmår och känner mig absolut inte redo att öka till mer än 50% i dagsläget. Jag har anpassade arbetsuppgifter på jobbet, det går inte att anpassa mer. Jag har (tyvärr) inget personalansvar - som är det roligaste jag vet.
Känner mig pressad. Mår inte alls särskilt bra efter samtalet. Hur 17 ska jag fixa heltid? För jag VET hur jag är. Jag kommer att kämpa tills jag stupar innan jag viker ner mig och använder syftet med arbetsträning - dvs rätten att avbryta och gå hem. Jag kommer att jobba 100% och sedan sova tills nästa dag. Jag är för tjurig. Vad blir det för liv? Vad får mina barn för mamma? Vad får min man för hustru? Jag har ju redan skalat bort i stort sett allt till förmån för att orka jobba. Knappt något umgänge alls utanför familjen. Knappt min egen rehabilitering i form av träning. Det enda som återstår är att stryka glädjen att se barnen spela sina matcher på helgerna. Min energikälla.

Ringde förtvivlat min chef som skulle koppla in en personalkonsult för att se hur vi ska hitta en bra och hållbar lösning. Hon peppade mig och sa sig uppmärksammat hur slut jag brukar vara på våra torsdagsmöten. En bra plan för återgång ska vi göra. Hon skulle återkomma när hon visste något mer. I eftermiddags ringde chefen upp. De har bokat en tid för träff för oss på måndag morgon klockan 08. Jag fick lov att komma sent då jag ska vara på Nus för Herceptinbehandling och incheckning för detta klockan 08:20. Förklarade att jag skulle försöka styra själva behandlingen tills efter arbetstid, vilket borde gå bra (även om jag vet att jag kommer att mista min vilostund och därmed kommer att vara jättetrött på måndag eftermiddag/kväll). Så visst är jag väl villig att anpassa mig och försöka hitta sätt att pressa mig ytterligare?

Usch. Fick huvudvärk av detta. Känns absolut inte bra. Där försvann den lilla gnutta energi jag samlat på mig under vår lilla familjeweekend :(
Ras i botten direkt.

tisdag 8 mars 2011

Nytankad med fjälluft :)

Så skönt vi haft det i 4 dagar. Bara familjen och mys. Vädret har varit helt ok. Sol, moln, blåsigt, nästintill snöstorm, sol, moln, blåsigt. Som kallast - 8 en morgon, annars någon plusgrad varje dag.
Lördagen började perfekt! Temperaturen:

Som upplagt för att starta igång skotern och göra små minitripper för att låta barnens iver att åka skoter skulle svalna något :) Helt perfekt väder. Strålande sol och lite blåsigt. Efter frukost var tre ivriga barn snabbt klädda och redo för pappa och SKOTER :)

Så klart blev det en omedelbar fastkörning i den lösa snön :) Efter ett par varv med barnen så fanns ett fint skoterspår som ledde ner till skoterleden. Själv tog jag tillfället i akt på eftermiddagen, en liten slummer i solskenet :)

Eftersom det var så härligt och njutningsfullt så serverades jag en kall dryck av omtänksamme maken...
Drycken avnjöts till allehanda show från övriga famijemedlemmar... Brottningsmatch...

... som sonen så härligt "vann"...
Underbar skranåkning - självklart med hjälmen på och alla de skydd man kan behöva för att slippa snö i ansiktet :)

Lite längdhopp testades också... Här får ena dottern hjälp av pappan med höjden :)

Dagen avslutades med ett besök i huset bredvid huset...

Den vedeldade bastutunnan bjöd på en hel del njutning - värme och ånga :)

Söndagen bjöd på slalom, snowboard och twintips. Jag valde att njuta av utsikten och den härligt friska luften denna dag. Började med att åka upp och sitta i backen, men alltför mycket blåst och lite mindre sol gjorde att jag åkte ner i värmen i restaurangen (och den avslutande 5-milen på tv)...
Det fanns en härlig Fun Park, där barnen tränade sina färdigheter. Här är det ena dottern som ger sig på ett dubbelhopp :)
Sonen tyckte att jag var för lite snöig jämfört med sig själv och sina systrar, så han bjöd på en rejäl snöyrande sladd :)


Vår enda snowboardåkande familjemedlem gjorde finfina framsteg under dagen :)


Eftersom vi njuter av ALLT under vår härliga fjällvistelse, så njöt vi även med gommen... Denna skål fylldes varje kväll :)
Måndagen blev min prova på dag. Jag köpte ett 3-timmars kort och hängde med familjen ut i backarna. Sååå härligt, sååå jobbigt.

Det enda jag saknade var hjälmen. Jag ville inte lägga pengar på att hyra för en så kort stund, men det brukar vara skönt att ha en på... Jag åkte ett åk och vilade nästa, åkte ett åk, osv. Att barnen blivit äldre är tydligt. Jag fick åka. Använda musklerna i benen ordentligt för att trycka ifrån i den röda nedfarten. Barnen körde järnet i alla hoppen på sidorna i backen - Fun Parken... Det gick bra, men efter lunchen tog jag bilen till stugan och la mig och sov en stund innan jag hämtade upp familjen. Helt slut :)
'
Så blev det tisdag. Dagen vi måste åka hem :(
Vi gjorde en sista tur med skotern, nattens stormvindar hade börjat mojna så vi gjorde en liten sväng bara...
Fantastiska vyer, många snöklädda fjäll runt omkring. Det är så vackert!

Medan make och barn hittade lite pimpelmöjligheter på sjön så passade jag på att starta en liten eld inför korvgrillningen...
Inte kan man säga att vi haft det annat än helt underbart! Längtar redan tillbaka till paradiset! Ingen stress, knappt att vi ens svarat i telefonerna. Bara 4 tv-kanaler. Sällskapsspel. Långkalsonger. Vila. Kravlöst. Nu väntar jobb i morgon för maken och mig. Barnen har nästan hela sportlovet kvar. Förmodligen hinner de bara vakna och äta frukost innan jag kommer hem från jobbet :)

torsdag 3 mars 2011

Var är gamla JAG???

Åh vad jag blir less på orkeslösheten. Jag som alltid fixat och orkat ALLT själv. Utan att reflektera närmare över hur mycket jag egentligen gjort. Var är gamla jag som varit en energimaskin? Kan hon komma tillbaka NU!!! Är så less på att ständigt vara trött. Är så less på att bli på dåligt humör för att JAG inte orkar det jag vill och ska och måste.
Var är min "split-vision"?
Jag som kunnat hantera busslaster med tyskar på tyska, växla över till franska eller engelska för de kunderna, hålla koll på tankande bilister, snacka med lokalfolket - samtidigt i mina yngre år. Jag som fått ihop logistik med 3 blöjbarn, extrajobb och bullbak. Jag som pluggat på universitet med 3 dagisbarn och samtidigt jobbat extra och tränat och hållit rent och fint i hemmet. Jag som hanterat 3 skolbarn med träningar och matcher alla veckans dagar samtidigt som jag chefat över en stor personalgrupp - och ändå hunnit vara tränare, engagerad i styrelser, träna, umgåtts med familj och vänner, bakat och lagat mat. Var tog hon vägen? Det är ett enormt kliv bakåt. Det känns ibland som att jag håller på att brisera. En match eller träning som ändras får mitt redan pressade psyke att krascha. Jag blir på dåligt humör. Noll stresstolerans. Egentligen är det ju sak samma, fast jag vill ju se matcherna - de ger god energi. Då blir det på bekostnad av mig själv ändå, för jag blir så trött.

Denna veckan har varit som alla andra idrottsmässigt, i måndags hockeymatch som jag självklart inte ville missa - det är ju så roligt att se sonen på isen :) Blev sent dock. Vi var inte hemma förrän efter 22. Tjejerna fick följa med och skippade för första gången en träning till förmån för att följa med.
Tisdagen var det hockeyträning och innebandyträning och handbollsträning.
Gårdagen blev lite annorlunda. Sonen skulle vara spelledig men blev i sista stund inringd till match, med laget som spelar på lägre nivå, pga sjukdom. Ingen han kunde åka med utan det föll på mig. Tjejerna hade sitt och maken lååååångt borta. Bara att acceptera och snabbt fixa näringsriktig matchmat... Äh, vad tusan... Lite korv med makaroner blev det... In med alla barnen och en av tjejernas kompisar som var hos oss i bilen, dumpa tjejerna på sitt och sedan skjutsa sonen till matchsamling. Eftersom de samlas en timme innan match åkte jag till Godishuset för att handla godis (jaaa, jag erkänner - jag har provsmakat flera från den gigantiska påsen) till vår kommande Sportlovsresa, och vände sedan tillbaka till ishallen för att se matchen. Tjejerna fick skjuts hem och blev sedan hämtade av en underbar vän som bjöd på kvällsfika till oss allihopa när vi kom från matchen. Jag tog med deras son hem istället för att de skulle åka in och hämta honom. Det blev en superlösning :)
Trött, trött, trött och somnade snabbt. Dagen idag var det sedvanligt torsdagsmöte med chefskollegorna, med samma status efteråt. Trött, trött, trött. Hämtade upp sonen som slutat tidigt och åkte hem för att kasta mig under en filt i soffan. Kunde inte somna eftersom det var damernas stafett och det blev spännande - för spännande att somna...

Logistiken kring vår kommande resa till fjällen tar på krafterna. Kan väl säga att jag är rätt less på att vara gift och ensamstående. Känner mig helt kass. Jag menar hur jobbigt är det för en vanlig normal kvinna? Men jag är inte normal nu. Jag är inte mig själv. Lasagnen är skrotad - orkar inte. Köttfärspajen är skrotad - orkar inte. Det blir att laga mat där istället på råvaror. Inte det ultimata - för det finns inget skönare efter en dag i backen eller på fjället, att bara sätta på ugnen och värma förberedd mat. Det är semester! Det får bli som det blir.

Mammans roll i vår familj är att kontrollera att alla packat sitt... att vi har mat att äta och att den är inhandlad (tack och lov för hjälpsamma barn som följer till affären och hjälper till att lasta i och ur)... att all tvätt är tvättad och ren INNAN det packas i väskor... Barnen är så stora att de packar själva, men jag vill gärna hålla koll på att de verkligen får med sig allt de behöver så en besiktning blir det innan de får packa färdigt. I morse ringde maken för att höra om vi packat, mm, och jag blev rent ut sagt irriterad. Är han inte hemma så har han inte rätten att bestämma när och hur vi får ihop logistiken här hemma.
Nu är i alla fall allt packat. Väskorna står färdiga i garaget, påsar med torrvaror står färdigpackade, kylväskor och frysklampar förberedda, slalom- och snowboardutrustningar redo. Det enda som återstår är den återvändande maken och hans packning - det får han sköta själv.

Jag är så trött. Så ikväll - kvällen innan avresa - så är det innebandyträning på hemmaplan kl 19-20, träning på ishall kl 18-20 och som grädde på moset ett fotbollsföräldramöte kl 19-20. Sa till sonen att det inte blir någon träning för jag mäktar inte med att skjutsa idag igen. Inte med skjuts av tjejerna och föräldramöte. Hinner inte heller vara på tre platser samtidigt. Det löste sig med att bonusmorfar skjutsade honom - sonen ringde själv. TACK för att det finns någon som kan hjälpa till med logistiken!

Det ska bli så in i bängen skönt att åka bort. Så fort jag sätter mig i bilen så kopplar jag ner systemet. Då går jag in i viloläge. Kommer att ta dagarna som de blir, som det känns i kroppen. Hoppas på ett försök i slalombacken, något jag längtar något oerhört efter. Frågan är hur kroppen reagerar?

onsdag 2 mars 2011

Mäktigt Norrsken

Måste bara visa det fantastiskt mäktiga Norrskenet som vi fick se i går kväll, från en stjärnklar himmel. Det är bara så vackert :)



tisdag 1 mars 2011

Mars

Tiden går så fort. Nu är det mars månad och den månad som för ett år sedan förändrade mig och mitt liv för alltid. Från kärnfrisk till cancersjuk och "stämpelkort" på olika inrättningar i vården. Tack och lov att vi nu går mot vår och mer ljus än mörker.
Hoppas att det kan ge mig energi att orka kämpa med mig själv och mina demoner. Att energin att återta makten över min kropp återvänder. Måste bara hitta en morot till mig själv. En riktigt bra belöning att nå målet...
En enda gång har jag tidigare satt ett tufft mål för mig själv - att på 4 månader trimma kroppen inför bröllopet för 4 år sedan. Gick kanon. Kostjusteringar och regelbunden träning resulterade i viktmålet som också höll sig i längden. Varje gång jag kände att benen blev stumma och ville stanna i uppförsbackarna i den sugande barken i elljusspåret så manade jag fram bilden av brudklänningen. Frågan är vilken belöning jag ska ha när målet är nått? Vad har jag att motivera mig med? Svårt att komma på något som VERKLIGEN motiverar... Skiter i "beach 2011" det är inte det som är målet. Tips?

Vi har haft en fin helg. Fredagskvällen tillbringades i ishallen och nöjet att se sonen ånga fram på isen med sina briljanta finter och härliga inställning. Två assist fick han med sig från matchen som de vann.
I lördags hann vi inte med så mycket av det vackra vädret. Solen gassade från en nästintill molnfri himmel och temperaturen visade på ett par plusgrader. Underbart att vakna till! Vi var ute en stund innan lunch, jag tog ett minimål (ett litet innebandymål) och ett liggunderlag och hittade en solig plats att njuta på en stund. Härligt! Lämnade maken på ishallen efter lunch för eftermiddagsträningen (sonen vilade) innan jag och flickorna åkte vidare mot vårt mål, en sisådär 6 mil hemifrån. Flickorna spelade bortamatch i innebandy - där den ena gjorde 3 mål och 1 eller 2 assist, den andra 1 mål och 3 eller 4 assist. Järnet hem direkt efter den försenade matchen för att möta maken och få se en av tjejerna spela med killarna som förstärkning. Vilken skillnad det är på tjej- och killaget i samma ålder. Killarna har tunnelseende och försöker göra allt själv utan att passa, medan tjejerna nästan är FÖR osjälviska och nästan passar för mycket :) Kul att se.
Dagen avslutades med att svåger och svägerska fixade maten hos oss. Gott! Skönt att få den assistansen - det fanns en överhängande risk för att det skulle blivit hämtpizza annars - för oj vad hungriga vargar vi hade vid bordet :)
Söndagen var det bara träning på kvällen för make och son. Vi njöt av det härliga vädret. Solen var inte lika generös som på lördagen, men temperaturen höll sig runt nollan. Vi var ute i flera timmar. Grillade på Murikkan och skottade altanen - med paus för lite VM :)