onsdag 27 april 2011

Själv-pepp

Jag måste hitta sätt att peppa mig själv. Till att grubbla mindre och försöka hantera att vara konstant skiträdd. Jag är fullständigt medveten om att min typ av bröstcancer hör till de mer aggressiva sorterna men jag måste försöka leva med det. Jag är ju här just nu. Jag lever.
Det finns säkert många faktorer som bidrar till att en cancerdrabbad hamnar i ett träsk av nedstämdhet, mm. Självkänslan får sig en rejäl knäck. Många saker som tidigare varit självklara har ställts på sin spets, både fysiskt och psykiskt. Det skulle vara så skönt att bara få sätta punkt och glömma alltihop, att bli väckt ur denna mardrömsresa.

Jag har alltid skrivit av mig när stora saker skett. Saker som varit svåra att greppa. Dagböcker, dikter, etc har hjälpt mig att bearbeta och få ur mig tankar och känslor. Uppmuntrad och ivrigt påhejad till att skriva på en blogg så blev valet sådant för min resa. Tanken att kunna dela med mig till älskad vän som bor långt, långt bort och som jag vet finns där i både tanke och handling, att kunna beskriva för mina familjemedlemmar vad som händer och att dela min resa med mina nära vänner avgjorde så valet att börja blogga.
Några personer, som jag trodde var mina nära vänner, fick tillåtelse att ta del av min resa då jag gav dem adressen till bloggen. Vännerna försvann - de jag trodde var mina vänner. Vet inte om de ens läser bloggen längre - för mig pratar de inte med över huvud taget. Det sa bara POFF så var de borta. Jag ska försöka skaka av mig besvikelsen, men det är så svårt. Märk väl att jag förmodligen INTE kommer att finnas där för dig när du behöver det, inte någon fler gång - för det har jag gjort så många gånger. Jag har lyssnat, peppat och stöttat i så många år. Det är nog nu. Nu ska jag bara stoppa undan flera år av minnen på en bra plats.
Jag vet att detta har blivit ett återkommande tema. Det har tagit mig hårdare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig att se mina så kallade vänners rätta sidor. Jag hoppas att jag snart kan gå vidare med en känsla som flera BC-systrar beskrivit. "De är inte värda det". "Det är deras förlust - inte min"...

Denna resa har varit betydligt längre och svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. När jag skriver det jag verkligen känner så får det konsekvenser. Konsekvenser som ger mig svårigheter att sova på grund av att jag börjar grubbla ännu mer.
Förmodligen finns det människor jag känner som på något sätt hittat min blogg och som läser min blogg utan att berätta det för mig. De läser när jag blottar mig och tar del av mitt liv utan att jag vet vilka de är - fast jag "känner" dem. Nyfikna, vetgiriga, ryktesspridare. Det känns inte bra. Är man så oerhört dum att man läser och tar del av mig och det jag går igenom utan att över huvud taget ta kontakt med mig så ber jag högaktningsfullt dessa personer att antingen vara en fysisk vän eller att dra långt åt helvete! Sluta gotta er i min olycka! Jag funderar på om jag ska lägga ner bloggen.

Mina cyberspace- BC-systrar och vänner som läser min blogg är ovärderliga, tipsen och peppandet och "lyssnandet" fantastiskt. Det vill jag inte vara utan och det driver mig att fortsätta skriva.

Jag har börjat undanhålla saker som jag egentligen behöver få ur mig. Vill man inte prata med mig och fråga mig om saker så tänker inte jag heller servera det.

Då är ju frågan om syftet med att skriva av mig uppfylls? Jag går ändå och bär på en massa saker som jag behöver få ur mig...

Jaha, funderar på att trycka på DEL nu... Så mycket blev det av att peppa mig själv...

Jo, här kommer det lite positivt som faktiskt finns, saker som jag tycker om och uppskattar (Annika - nu måste jag bara vara lika färgglad som du :) )

GLASS SOMMAR KÄRLEK HUSVAGNEN IDROTT MAKE BORÅSARE (blink, blink) LAKRITS BIO GRILLAT BARNEN BC-SYSTRAR SOLSKEN FRAMSTEG PROMENADER SMÖRGÅSTÅRTA (min alldeles egna - måste göra snart) BÖCKER ÄKTA VÄNNER OK-STÄMPEL (från doktor Nisse) KRAMAR SÄLLSKAPSSPEL JOBBET SOMMARSTUGAN MYSA FIKA MED EN VÄN VÄRME TÄNDA LJUS SOVMORGON NYBAKTA BULLAR HÄRLIG MUSIK BRUNCH MASSAGE OST & KEX MED ETT GOTT VIN TRÄNING MYSBRALLOR ROMANTIK SEMESTER MAMMAS MAT

Det var ju inte så svårt :)

Peppandet fortsätter... ska försöka komma på något positivt om mig själv. Hmm, det är lite svårare att göra en egotripp. Får återkomma.

15 kommentarer:

  1. För allt vad du gör tryck inte på DEL, bättre att få ut det och kanske ge dom där "tysta" läsarna lite dåligt samvete. Jag brukar läsa din blogg, du skulle bara veta hur mycket dina ord betydde när min arm började krångla. Och ang. de sk. vänner som försvunnit så är det är absolut deras förlust. vårhälsningar från ett sommarvarmt Skåne

    SvaraRadera
  2. Tack Carin - det är ömsesidigt! Jag har god hjälp av det du skriver på din blogg :)
    Härligt det låter med sommarvärme - vi huttrar ännu här uppe i norr :)
    Kram

    SvaraRadera
  3. Åh vad jag känner med dig! Förstår lite men inte allt. Jag är inte där du är. Inte riktigt. Inte än. Men lite av det du skriver kan jag ana. Och skriva blogg eller ej, och varför, det har jag funderat på. Och det är svårt. Mycket är svårt med den här grejen. Relationer inte minst.

    Jobbigt.

    Jag är glad att du skriver. Speciellt gillar jag numera även det här inlägget.

    Kram :) och kämpa på! Heja!

    SvaraRadera
  4. Tack Helena. Det är sant det du säger, mycket är svårt med den här grejen. Tänk vad mycket man borde få med sig som bra (och mindre bra) erfarenheter när man fått mer distans till det hela. Förhoppningsvis saker man kan ha nytta av.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. En god vän sa till mig "att få ut och dela det jobbiga är en del av att tillfriskna.."
    Så fortsätt du och skriv för din egen skull, ta emot pepp och energi från oss BC och tänk inte så mycket på vad dina sk vänner ska tänka eller tolka in i det du skriver, lägg ingen energi på det för du är bättre och har mer mod än dom som läser utan att ge sig tillkänna annat än att du får höra saker ryktesvägen. Vi norrlänningar är för sega för att låta oss bli fälld av sånt.

    Och när vi står där vid målsnöret vid resans slut så kommer vi att veta något de inte har en susning om och vi kommer att vara fylld av styrka , mod och en helt ny syn på världen...

    Så all pepp i världen till dig...kraaam

    SvaraRadera
  6. Hej Malin
    Snälla, snälla lägg inte ned din blogg! Som jag skrev tidigare tycker jag att den är helt underbar och jag följer den dagligen.
    Eftersom jag själv befinner mig i det läge du var i den 19 augusti 2010 går jag hela tiden tillbaka och läser vad du skrev då. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver om känslor, biverkningar etc.. I tisdags var jag också på provtagning och träffade Doktor Nisse kl 09.30. Allt var Ok så jag fick min första Taxoterebehandling i går. I dag skriver jag med darrande händer :)

    Jag kan naturligtvis ännu inte riktigt sätta mig in i din situation eftersom jag bara påbörjat den långa resan men hoppas att jag ändå skall vara lika stark och tuff som du(trots vissa inslag av deppighet) när jag kommit så långt.

    Om det kan vara till någon tröst - för mig betyder det mycket att läsa din blogg.
    Kramar
    Birgtta

    SvaraRadera
  7. Tryck inte på DEL, dom är inte värda det, vi är så många som behöver din blogg, alla dina "vänner" som försvinner har du inget behov av, det är verkligen deras förlust.. skickar massor av sol från skåne och Lisbet, KRAM!

    SvaraRadera
  8. Malin!
    Som BC-syster hoppas jag verkligen att du inte trycker på DEL knappen.
    Det finns alltid de som vill gotta sig åt andras olycka men kontakten med de som går igenom samma sak måste väl ändå väga tyngre?För mig som inte har egen blogg och läser din är det så skönt att veta att vi är flera,kunna ta del av behandlingar,ge feedback,bearbeta ångest och oro,känna att jag inte är ensam med alla konstiga tankar och funderingar om livet som väller över en.Trots allt så kan ingen utomstående frisk människa förstå vad som händer med oss sjuka inombords-bara vi drabbade.Vi känner inte varandra men ändå finns det en känsla av samhörighet då vi talar samma språk!
    Vill ge dig många peppkramar och lyckönskningar!!!
    Jag var igår på klinisk mammografi och ultraljud.Det är på Valborgsmässoafton 2 år sedan operationen så det här blir koll nummer 2.Det är skitnervöst att gå och vänta på svar och personalen kunde jag inte läsa av med deras pokerfejs.Det kanske är så att jag letar negativitet i deras miner så att jag inte ska bli överrumplad av beskedet.Inbyggd försvarsmekanism??Berättar för dig när jag fått mitt besked.
    Många varma bc-syster kramar!!!!

    SvaraRadera
  9. Tack tjejer för ert stöd - ni är underbara!

    Helén - jag hoppas så att du har rätt i att vi står med styrka, mod och en ny (bättre) syn på världen! Jag tänker ta fasta på mitt norrländska sega virke :)

    Birgitta - hoppas jag inte skrämmer upp dig med sådant jag skrivit utan att jag kan vara till någon hjälp för dig... Jag minns hur jag läste bloggar för att få så mycket information som möjligt om vad som skulle kunna hända efter varje behandling. Jag tyckte det var väldigt värdefullt att få vara så förberedd som möjligt. Kom bara ihåg att vi alla är olika och reagerar olika :) Mitt motto blev lite av att "ju värre jag mår desto bättre tar det" - man måste ju intala sig att de fysiska biverkningarna är bra :)

    Lisbet - tack för solskenet, skicka lite sommarvärme hit upp är du bussig :))

    Marie-Louise: Visst är det fantastiskt att man kan känna sådan samhörighet med människor i cyberrymden, det är helt fantastiskt! Jag är helt övertygad om att det gick bra för dig på undersökningen, men jag förstår absolut din nervositet. Det är pest! Dela gärna med dig av hur det går!

    SvaraRadera
  10. Din blogg är värdefull så sluta inte skriva!

    Sjukdom är svårt! Svårast för den som är sjuk men svårt även för oss som finns runt den som är sjuk! Ibland vill man inte fråga och verka nyfiken fast man kanske ska göra det? Eller ska man? Eller inte? O när och hur?

    Vi som aldrig varit sjuka i cancer kan inte föreställa oss hur det känns. Man kan bara fantisera o det stannar där..den riktiga verkligheten kan vi inte veta!

    Glöm aldrig att Du är värdefull o att jag inte önskar annat än att du ska se framåt, vara trygg, glad o inte behöva vara rädd! Du är värd det!!
    Tusen peppkramar!!!
    Birgitta

    SvaraRadera
  11. Hej igen Malin
    Tack för din omtanke. Du skrämmer mig inte alls. När jag läser om andras erfarenheter så behöver jag ju inte stressa upp mig och tro att det är något konstigt om jag också känner av biverkningar etc...
    Jag känner mig trygg om jag är väl förberedd på vad som eventuellt komma skall. Än så länge har jag mått bättre än förväntat - bonus :)
    Kramar
    Birgitta

    SvaraRadera
  12. Birgitta - förstår att det är svårt att stå vid sidan av och inte veta hur man ska agera. Jag har inget facit.
    Jag tänker att man ska gå till sig själv. Vad vill jag veta? Hur skulle jag själv vilja att andra behandlade mig?
    Det värsta för mig som drabbad - jag kan ju bara gå till mig själv - är tystnaden från omgivningen. Att känna mig som en belastning var än jag befinner mig.
    I min värld så behöver man inte vara utbildad på något sätt för att visa att man bryr sig om genom en helt vanlig dialog. Jag begär så klart inte att allt ska handla om mig hela tiden, men det är stor skillnad på aldrig och alltid.
    Du brukar ha ett för mig sunt angreppssätt... Du frågar rakt ut om det är något du funderar på. Det beundrar jag hos dig och jag har lärt mig mycket av ditt sätt att vara. Det enda som kan hända är ju att man inte vill prata om just det, men värre än så blir det nog aldrig... Tror jag i alla fall :)
    Vet inte om det blev snurrigt, men det är som du säger - svårt. Svårt att vara anhörig och svårt att vara drabbad. Kram!!

    SvaraRadera
  13. Du kommer aldrig att bli en belastning, aldrig nånsin! Du är en fin, värdefull tjej som jag tycker väldigt mycket om!

    Jag fattar att du har det svårt o det är bra för dig att skriva om det, så snälla fortsätt skriva!!! Det är bra för oss som läser också! Vi behöver din blogg!

    Ja, jag vill veta om hur du mår! Jag bryr mig om dig! Men ibland är det svårt att inte verka nyfiken men jag tar den risken.
    Önskar bara att jag kunde bry mig mera. Vara till hjälp mera! Du vet att jag finns så säg bara till.

    Det spelar ingen roll om det "bara" handlar om dig, nästa gång är det nån annans tur o så är det bara! Så är livet...
    Jag tror inte att nån utveckling sker utan föregående kris! Man måste krisa ibland för att utvecklas! Tänk så så blir det lite lättare, eller mindre svårt!
    Kramar i massor!
    Birgitta

    SvaraRadera
  14. Älskade UNDERBARA Malin <3
    Jag vet vad du känner och hur du menar!
    Aldrig någonsin hade jag väl kunnat tro att det var så här det skulle bli den dag det inte längre var jag som kunde stötta, hjälpa eller trösta.
    Om du hade frågat mig så hade jag svurit på att mina vänner minsann skulle stå kvar vid min sida oavsett hur mycket det än blåser...
    Men så var inte sanningen eller verkligheten.
    Däremot så måste jag säga att även om jag tappat de flesta av mina s.k vänner så har jag vunnit några få nya SANNA vänner såsom du Malin och det är värt så mycket mer!
    För Malin de vänner vi hittat i denna jobbiga, hemska och otänkbara situation är inte såna som sviker eller tar ett steg tillbaka, det vi har nu är vänner som verkligen bryr sig och som vill dela även det jobbiga och tunga.
    Jag vet inte hur du tänker men för mig är det så mycket mer värt!
    Love U <3
    Kram

    SvaraRadera
  15. Har kännt exakt som du, med vänner som "försvinner" fast jag har inte tagit upp det i min blogg. Jag har beklagat mig och kännt mig sårad men så plötsligt har de hört av sig. De har inte riktigt vetat hur de skulle bete sig mot mig, samtidigt som de även är kvar i vardagen och har fullt upp med jobb och familj. Jag som var hemma, eller jobbade väldigt lite hade hoppats på mer "uppmärksamhet" av mina vänner. De som har hört av sig är så klart mina vänner fortfarande,de andra vet jag inte. Både du och jag har Her- 2 positiv och stundtals känner jag samma oro och rädsla. Jag försöker tänka här och nu inte om och när. Jag är otroligt tacksam övere att du härmar mig med positiva färgglada ord. Tack så mycket.
    Sköt om dig, massor med kramar

    SvaraRadera