måndag 21 mars 2011

Klipp, klipp...

Gjorde slag i saken i torsdags. Gick till frisören och formade till en riktig frisyr. Känns skönt. Cool känsla att det blev så mycket som kunde tas bort - det hade jag inte trott. Det blev riktiga högar med hår :) Väldigt nöjd med resultatet. Sidorna och nacken blev riktigt, riktigt kort, bort med en sisådär 3-4 cm. Från en v-form i nacken till rakt. Snyggt klippt runt öronen. Tänkte att jag inte skulle säga något, eftersom jag inte förvarnat någon om att jag skulle klippa mig - trots att familjen och arbetskamraterna flera gånger kommenterat att jag börjar få mycket hår...
Väntade med spänning på reaktionerna...

Den första jag träffade på torsdagseftermiddagen var maken. Han kom in och tittade på mig, tittade runt i vardagsrummet... Han hade fått en hint om att jag gjort något eftersom jag inte hunnit vila... Såg inget. Jag sa inget heller, tänkte att han borde ju se... Han letade efter någon ny inredningsdetalj :)
Först när tjejerna kom hem så kom en kommentar... Direkt :) "Men mamma har du klippt dig!!!", "så fin du blev mamma".

På fredagen på jobbet såg EN kollega att jag klippt mig, ännu idag måndag har de övriga inte sett något...

På lördagen hade vi kalas för tjejerna, med mamma, systrar och deras familjer. INGEN såg något. Blev tvungen att själv tala om för lille 2½- åringen att jag också klippt mig - för han gillade inte att bli klippt härom dagen, (vi hade en liten hårdiskussion han och jag tidigare under veckan, då jag sa till honom att jag också måste klippa mig). DÅ först kom lite ursäktande kommentarer från familjen... Lite snopet känns det allt, tyckte jag klippt massor med hår. Hade inbillat mig att jag varit långhårig, men så var nog inte fallet ändå. Kunde förmodligen ha väntat ännu längre innan jag klippte mig, för det kan ju inte ha sett så illa ut som jag trott om det inte märks någon skillnad.

Första positiva känslan av klippning på ett år. Förra klippningen i april/maj 2010 var för att klippa lugg och korta av mitt långa hår till en halvlång page för att påbörja den mentala omställningen till att bli skallepär. Nu känns det på något sätt roligt att klippa sig, håret kommer att fortsätta växa - sedan är ju bara frågan om jag ska fortsätta vara korthårig, passa på... Eller om jag ska låta det växa ut igen? Vi får väl se :)

Annars har vår sporttokiga familj fyllt helgen med idrott. Hockeycup fredag-söndag för make och son, Innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndagen för mig och tjejerna. Och så klart lite kalasande för 11-åringarna, kraxade fram lite "ja må ni leva..." på söndagsmorgonen till yrvakna små (stora) troll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar