Redan fredag - igen. Det känns inte riktigt som att jag hinner med... Känner mig fortfarande lite spak efter behandlingen i tisdags. Jag vill känna mig piggare nu, det är inte kul alls att vara matt och orkeslös som det känns nu.
Kanske har jag lite för höga förväntningar på mig själv, jag vet inte. Idag på förmiddagen har jag varit och fixat en nagel som gått av. Den lyxen vill jag ha. De övriga är ju mina egna och pga att jag är skakig och darrig i händerna behöver jag hjälp - just nu i alla fall. Förhoppningsvis klarar jag det bättre själv så småningom igen. Det roliga idag var att jag enbart hade stöd av maken och lämnade rullatorn i bilen. Svårt, darrigt - men jag klarade det!
Jag ser fram emot tvillingarnas innebandymatch på söndag. Hoppas att jag orkar - det är bra och energigivande för mig, även om det är ansträngande också. Jag behöver den energi de utstrålar för den ger mig kraft och så blir jag glad av deras glädje som de utstrålar. Det är tiden som ställer till det, jag är rätt långsam på förmiddagarna (egentligen konstant långsam...) men jag vill i alla fall se innebandyn, och det borde väl räcka för att fixa det?
Jag kämpar vidare med mitt benträningsprogram varje kväll (nästan i alla fall). Det känns skönt att göra övningarna även om de kan kännas riktigt jobbiga till viss del också. Det känns som att de är bra för mig, och då är det bara att köra på. Jag behöver få tilbaka mina muskler!
Nattsömnen är inte den bästa just nu, vaknar vid 03 varenda natt och är kissnödig - sedan är det inte riktigt lätt att somna om. Det rosslar lite i bröstet och jag bäddar upp med flera kuddar, det funkar sådär. Det kanske är en liten förkylning som spökar... Fast jag har -peppar, peppar, klarat mig hittills när både barn och make åkt dit.
Nästa vecka är det behandingsdags igen. Min doktor är på annat, så jag får träffa en okänd läkare, kallelsen har redan kommit, så jag har tider och allt klart för tisdag nästa vecka.
Jag längtar så efter ett vanligt liv igen, det är inget roligt att vara orkeslös, beroende av medicinska behandlingar, beroende av andra för att klara av saker. Kan det inte räcka nu? Jag vill bli frisk NU, vill komma tillbaka till ett vanligt liv... Klara av saker själv. Som förr.
Jag önskar bra och positiva besked på kommande hjärnröntgen, på alla prover som görs. Nu kan det väl vara tillräckligt. Det borde vara MIN tur nu att bli fri och frisk!!! Jag vill tillbaka nu, få njuta av livet igen.
Tråkigt inlägg idag, men så är det just nu - känner mig lite deppig och det måste också ut någonstans.
Visar inlägg med etikett Fåfänga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fåfänga. Visa alla inlägg
söndag 20 januari 2013
fredag 11 januari 2013
Tiden går fort nu.
Fredag, redan. Barnens första vecka på vårterminen är gjord. Nu väntar ett par matcher i helgen. Åtminstone innebandyn ska jag orka se! Får se om hockeyn... Vad krafterna räcker till. Det är ju så kraftgivande att se sina underbara barn ha roligt på plan - oavsett boll eller puck. Deras glädje och "jävlaranamma" tar jag med mig som extra energi för att plocka fram när det känns motigt och tungt.
Jag har varit rätt trött under "jullovet" - behandlingarna har jag fått varannan vecka (istället för 3 v beh, och vila 1) för att få lite vila mellan kurerna. Jag har varit trött ändå och har inte sovit en hel natt ännu. Det har blivit lie bättre, men tänk att få sova en HEL natt...
På tisdagen kände jag mig rätt pigg, sugen på en utflykt till stan. Två "måsten" - justera ett par av mina nya glasögon och hämta ut en vinst. JAG som aldrig vinner något...
Lite nyfiken på vinsten från Nefertiti (skönhetssalong), Tjurskallen (och nyfikenheten) i mig beslutade att ta en färdtjänst på onsdagen för att justera glasögonen, hämta ut vinsten och få strosa och titta i affärerna. Jag var så sugen på att kolla in nyheter på klädfronten, även om jag inte tänkt shoppa.
Jag började med Specsavers och justeringen av glasögonen. Färdtjänstchauffören hämtade min rollator och så skulle jag ta mig ur ur taxin... Säger till honom att jag har dålig balans och att han måste ta ett stadigt grepp för att jag ska komma upp i stående med bromsarna på rollatorn låsta. Vad händer? Jo, han tappar mig ur bilen, jag segar ihop utanför bildörren. "Vad ska jag göra nu säger klanten" - han var rätt stor och borde med lätthet ha kunnat lyfta upp mig från sidan med hjälp av mina armar... Det stod massor av folk vid övergångsstället och betraktade skådespelet. Var fanns viljan att hjälpa en medmänniska? "Vad ska jag göra upprepade chauffören igen?"
Tja, se till att jag kommer upp till rollatorn kanske?
Till slut kom en tjej fram och undrade hur hon kunde hjälpa till, EN RIKTIG VARDAGSÄNGEL!!
Hon fick tillsammans med chauffören till slut upp mig till stående mot rollatorn. Tack du okända kvinna!
Väl inne på Specsavers tog det mig en hel del tid att hämta andan och känna efter om det var ont någonstans. Satt en bra stund på rollatorn och bara hämtade andan, drack vatten och pustade ut efter kraftansträngningen vid fallet. Fick bra service i butiken, de höll ett vakande öga på mig hela tiden. Till slut fick de låna glasögonen för den lilla justering som behövdes. Oj, så bra det blev av den lilla justeringen!
Efter en stunds kraftsamling tackade jag för hjälpen och började bege mig till nästa mål: vinstuthämtningen... Att börja på Specsavers och att Neffertiti är på nästan motsatta sidan city = väldigt långt, hade jag inte tänkt på. Jag hade ju ändå tänkt kolla i många butiker på vägen... Var ju så inspirerad när jag åkte hemifrån.
Den inspirationen försvann, jag kände mig helt utslut efter pärsen med fallet. Med små, små darriga steg och en väldans lång tid gjorde jag ett stopp i första bästa butik bara för värme och att sitta på rollatorn en stund. Jag stapplade vidare, med många butiksstopp (värme & vila) innan jag var framme vid Nefertiti och min vinst... En riktigt fin vinst - så glad jag blev!
Väl där ringde jag efter en färdtjänstbil för hemfärd. Lusten och orken att kika runt var bortblåst så det var lika bra att åka hem. 2 timmar blev det i alla fall, och motion av promenaden genom stan fick jag. Lite positivt i alla fall. Somnade som en sten av all ansträngning när jag kom hem. Det var onsdagen det.
På torsdagen började jag känna av fallet. Ont i höger arm som chauffören drog i och i låren efter den långa promenaden - träningsvärk :)
Jag får inte fega ur från nya utflykter även om det verkar hända något obehagligt nästan varje gång jag känner inspiration och vill göra något helt på egen hand. När jag haft sällskap så har inget hänt - hittills... Jag tänker inte ge upp!
Under gårdagen skickade jag in ansökan om P- tillstånd för handikappade. Hoppas verkligen att jag får det. Det skulle underlätta så otroligt mycket att inte bli avlämnad medan chauffören söker parkerings- plats. Det kan både ta lång tid och bli långt avstånd. Sedan är det ju det där med "svängytan" - även om jag är normalstor så känner jag mig gigantisk på väg ut ur en bil och behöver mycket plats runt mig, plats som det är anpassat för på Handikapparkeringar.
Jag har vilat några dagar från mitt benträningsprogram, men det ska återupptas igen, nu när värken i låren avtar. Har fått strikta instruktioner från sjukgymnasten om att inte ta ut mig för hårt. Jag ska inte göra det.
Jag har varit rätt trött under "jullovet" - behandlingarna har jag fått varannan vecka (istället för 3 v beh, och vila 1) för att få lite vila mellan kurerna. Jag har varit trött ändå och har inte sovit en hel natt ännu. Det har blivit lie bättre, men tänk att få sova en HEL natt...
På tisdagen kände jag mig rätt pigg, sugen på en utflykt till stan. Två "måsten" - justera ett par av mina nya glasögon och hämta ut en vinst. JAG som aldrig vinner något...
Lite nyfiken på vinsten från Nefertiti (skönhetssalong), Tjurskallen (och nyfikenheten) i mig beslutade att ta en färdtjänst på onsdagen för att justera glasögonen, hämta ut vinsten och få strosa och titta i affärerna. Jag var så sugen på att kolla in nyheter på klädfronten, även om jag inte tänkt shoppa.
Jag började med Specsavers och justeringen av glasögonen. Färdtjänstchauffören hämtade min rollator och så skulle jag ta mig ur ur taxin... Säger till honom att jag har dålig balans och att han måste ta ett stadigt grepp för att jag ska komma upp i stående med bromsarna på rollatorn låsta. Vad händer? Jo, han tappar mig ur bilen, jag segar ihop utanför bildörren. "Vad ska jag göra nu säger klanten" - han var rätt stor och borde med lätthet ha kunnat lyfta upp mig från sidan med hjälp av mina armar... Det stod massor av folk vid övergångsstället och betraktade skådespelet. Var fanns viljan att hjälpa en medmänniska? "Vad ska jag göra upprepade chauffören igen?"
Tja, se till att jag kommer upp till rollatorn kanske?
Till slut kom en tjej fram och undrade hur hon kunde hjälpa till, EN RIKTIG VARDAGSÄNGEL!!
Hon fick tillsammans med chauffören till slut upp mig till stående mot rollatorn. Tack du okända kvinna!
Väl inne på Specsavers tog det mig en hel del tid att hämta andan och känna efter om det var ont någonstans. Satt en bra stund på rollatorn och bara hämtade andan, drack vatten och pustade ut efter kraftansträngningen vid fallet. Fick bra service i butiken, de höll ett vakande öga på mig hela tiden. Till slut fick de låna glasögonen för den lilla justering som behövdes. Oj, så bra det blev av den lilla justeringen!
Efter en stunds kraftsamling tackade jag för hjälpen och började bege mig till nästa mål: vinstuthämtningen... Att börja på Specsavers och att Neffertiti är på nästan motsatta sidan city = väldigt långt, hade jag inte tänkt på. Jag hade ju ändå tänkt kolla i många butiker på vägen... Var ju så inspirerad när jag åkte hemifrån.
Den inspirationen försvann, jag kände mig helt utslut efter pärsen med fallet. Med små, små darriga steg och en väldans lång tid gjorde jag ett stopp i första bästa butik bara för värme och att sitta på rollatorn en stund. Jag stapplade vidare, med många butiksstopp (värme & vila) innan jag var framme vid Nefertiti och min vinst... En riktigt fin vinst - så glad jag blev!
Väl där ringde jag efter en färdtjänstbil för hemfärd. Lusten och orken att kika runt var bortblåst så det var lika bra att åka hem. 2 timmar blev det i alla fall, och motion av promenaden genom stan fick jag. Lite positivt i alla fall. Somnade som en sten av all ansträngning när jag kom hem. Det var onsdagen det.
På torsdagen började jag känna av fallet. Ont i höger arm som chauffören drog i och i låren efter den långa promenaden - träningsvärk :)
Jag får inte fega ur från nya utflykter även om det verkar hända något obehagligt nästan varje gång jag känner inspiration och vill göra något helt på egen hand. När jag haft sällskap så har inget hänt - hittills... Jag tänker inte ge upp!
Under gårdagen skickade jag in ansökan om P- tillstånd för handikappade. Hoppas verkligen att jag får det. Det skulle underlätta så otroligt mycket att inte bli avlämnad medan chauffören söker parkerings- plats. Det kan både ta lång tid och bli långt avstånd. Sedan är det ju det där med "svängytan" - även om jag är normalstor så känner jag mig gigantisk på väg ut ur en bil och behöver mycket plats runt mig, plats som det är anpassat för på Handikapparkeringar.
Jag har vilat några dagar från mitt benträningsprogram, men det ska återupptas igen, nu när värken i låren avtar. Har fått strikta instruktioner från sjukgymnasten om att inte ta ut mig för hårt. Jag ska inte göra det.
tisdag 25 december 2012
Julen 2012
Uppesittarkvällen kom och gick i en rasande fart. För ovanlighetens skull sov jag bort det mesta av tiden. Maken ordnade god middag, och lite Bingolotto, en långvarig tradition. Lite trist att sova hela tiden, men det är inte mycket att göra när ögonen bara faller ihop.
Vaknar upp och det är Julafton, 24/12 2012. Hela familjen sover, jag tar rollatorn till köket min vanliga tid, 05, och tar mina mediciner innan jag kryper tillbaks under täcket och ser på TV ett tag. Lyckas somna om en stund. Väcker maken och vi äter lite gröt.
Vid 9- tiden väcker vi barnen för att de skulle få börja julaftonen med ett par julklappar... De blev så glada. Mysigt!
10:30 kom makens bror med sambo (utan lillkusinen som var sjuk) så vi fick önska varandra en god jul och skicka med lite julklappar. Alla utom jag och svägerskan tog en tur på hockeyplanen och sedan åt vi dopp i grytan - smaskens!
För att orka eftermiddagen hos lillasyster hade vi bestämt att jag skulle vila 13-14, men precis när jag skulle somna dök storasyster med familj upp, de skulle uppvakta vår 15- åring lite i efterskott. Jag stannade i sovläget, för det var ett måste - dessutom skulle de också till lillasyster, så jag fick ju träffa dem ändå. Lyckades somna och sov riktigt hårt. Bra! Var alldeles groggy - då har man sovit hårt. Bytte om till lite finare kläder och så hade jag dagen till ära peruken på.
Jättegod julmat - man äter alltid för mycket av allt det goda som står uppdukat...
Julklappar skulle delas ut. Kusinerna har gjort ett bra system, de lottar varje år EN kusin att ge en klapp till. Alltid lika spännande. Barnen bytte sina julklappar, mamma fick sina - som jag har en känsla av att hon verkligen uppskattade... När klockan närmade sig 20 började mina batterier sina och vi åkte hem. Delade ut de julklappar vi hade sparat hemma och sedan var jag så trött att jag var tvungen att gå isäng. Det blev en skön julafton.
Tyvärr fick jag en riktigt dålig natt. Vaknade 02 och kunde sedan inte somna om. Inte bra alls. Har varit trött hela dagen. En promenad runt kvarteret i flera cm lössnö, lunch och en tupplur. Jag har också kört igenom träningsprogrammet med benövningar ikväll, måste försöka få tillbaka lite kraft i benen.
Har sovit en snutt till på eftermiddagen också, men jag hoppas få en bättre natt inatt.
Idag har vi haft en lugn familjedag, i morgon blir det hela familjen hos mamma en stund för hennes goda mat.Trevligt.
Vaknar upp och det är Julafton, 24/12 2012. Hela familjen sover, jag tar rollatorn till köket min vanliga tid, 05, och tar mina mediciner innan jag kryper tillbaks under täcket och ser på TV ett tag. Lyckas somna om en stund. Väcker maken och vi äter lite gröt.
Vid 9- tiden väcker vi barnen för att de skulle få börja julaftonen med ett par julklappar... De blev så glada. Mysigt!
10:30 kom makens bror med sambo (utan lillkusinen som var sjuk) så vi fick önska varandra en god jul och skicka med lite julklappar. Alla utom jag och svägerskan tog en tur på hockeyplanen och sedan åt vi dopp i grytan - smaskens!
För att orka eftermiddagen hos lillasyster hade vi bestämt att jag skulle vila 13-14, men precis när jag skulle somna dök storasyster med familj upp, de skulle uppvakta vår 15- åring lite i efterskott. Jag stannade i sovläget, för det var ett måste - dessutom skulle de också till lillasyster, så jag fick ju träffa dem ändå. Lyckades somna och sov riktigt hårt. Bra! Var alldeles groggy - då har man sovit hårt. Bytte om till lite finare kläder och så hade jag dagen till ära peruken på.
Jättegod julmat - man äter alltid för mycket av allt det goda som står uppdukat...
Julklappar skulle delas ut. Kusinerna har gjort ett bra system, de lottar varje år EN kusin att ge en klapp till. Alltid lika spännande. Barnen bytte sina julklappar, mamma fick sina - som jag har en känsla av att hon verkligen uppskattade... När klockan närmade sig 20 började mina batterier sina och vi åkte hem. Delade ut de julklappar vi hade sparat hemma och sedan var jag så trött att jag var tvungen att gå isäng. Det blev en skön julafton.
Tyvärr fick jag en riktigt dålig natt. Vaknade 02 och kunde sedan inte somna om. Inte bra alls. Har varit trött hela dagen. En promenad runt kvarteret i flera cm lössnö, lunch och en tupplur. Jag har också kört igenom träningsprogrammet med benövningar ikväll, måste försöka få tillbaka lite kraft i benen.
Har sovit en snutt till på eftermiddagen också, men jag hoppas få en bättre natt inatt.
Idag har vi haft en lugn familjedag, i morgon blir det hela familjen hos mamma en stund för hennes goda mat.Trevligt.
lördag 22 december 2012
Överraskning - jag blev så klart heltaggad!
Det kom ett SMS igår eftermiddag. Förvånad läser jag det, läste det en gång till... Mina glasögon fanns klara för uthämtning! What??? Jippi!!!!
Jag hade ju fått besked om att det skulle dröja till efter nyår så det var det jag var inställd på. Ännu en "julklapp" att njuta av fick jag alltså idag. Känner mig lyckligt lottad!
Inte finns det i min sinnevärld att avvakta med att åka dit för utprovning till efter alla röda dagar... Min underbara lillasyster ställde upp som chaufför och skjutsade in mig till stan idag. Nu har jag inte bara ett, utan två par nya glasögon. Specsavers hade kanonerbjudande med 2 par, betala för 1... Det kunde jag inte motstå :) Att dessutom få två par med rätt styrka känns magiskt - nu ser jag även med vänster öga igen. Ovant, men det bör inte ta alltför lång tid för ögonen att åter dela bördan jämnt igen. Höger öga har varit mina båda ögon en tid eftersom vänster öga haft en kraftig försämring som jag inte haft en aning om.
Passade också på att fylla medicinförrådet på Apoteket - då slipper jag oroa mig för att något tar slut under helgdagarna som kommer. Tur att min syster har sådant tålamod, jag är inte snabbast i rörelserna, spagettiben och rollator i kombination med på många ställen dålig skottning. Men hon bara anpassade sig efter storasysters stapplighet. Underbara syster!
I övrigt har jag haft en ensamdag. Ovant. Killarna på hockeymatch - fick just slutresultatet: vinst med 13-2... Tvillingarna på äventyr med kompisar från klockan 10 - vilket resulterade i att de fortsatte med vännerna på restaurang för middag. Heldag själv fick jag då (förutom 2 timmar med syster på stan). Ganska skönt faktiskt. Och bara 15 minuter sova - vilat, men bara sovit 15 min. Duktigt.
Jag har en julklapp kvar att slå in... Får se om jag orkar med det ikväll, annars finns ju morgondagen. Det är nog den julklapp som kommer att bli den mest otippade om jag känner mottagaren rätt. Vi får se på julafton :)
I morgon har jag tryggheten i maken hemma, så då vill jag verkligen våga mig på spisen och efterlängtad Fudge.
Jag hade ju fått besked om att det skulle dröja till efter nyår så det var det jag var inställd på. Ännu en "julklapp" att njuta av fick jag alltså idag. Känner mig lyckligt lottad!
Inte finns det i min sinnevärld att avvakta med att åka dit för utprovning till efter alla röda dagar... Min underbara lillasyster ställde upp som chaufför och skjutsade in mig till stan idag. Nu har jag inte bara ett, utan två par nya glasögon. Specsavers hade kanonerbjudande med 2 par, betala för 1... Det kunde jag inte motstå :) Att dessutom få två par med rätt styrka känns magiskt - nu ser jag även med vänster öga igen. Ovant, men det bör inte ta alltför lång tid för ögonen att åter dela bördan jämnt igen. Höger öga har varit mina båda ögon en tid eftersom vänster öga haft en kraftig försämring som jag inte haft en aning om.
Passade också på att fylla medicinförrådet på Apoteket - då slipper jag oroa mig för att något tar slut under helgdagarna som kommer. Tur att min syster har sådant tålamod, jag är inte snabbast i rörelserna, spagettiben och rollator i kombination med på många ställen dålig skottning. Men hon bara anpassade sig efter storasysters stapplighet. Underbara syster!
I övrigt har jag haft en ensamdag. Ovant. Killarna på hockeymatch - fick just slutresultatet: vinst med 13-2... Tvillingarna på äventyr med kompisar från klockan 10 - vilket resulterade i att de fortsatte med vännerna på restaurang för middag. Heldag själv fick jag då (förutom 2 timmar med syster på stan). Ganska skönt faktiskt. Och bara 15 minuter sova - vilat, men bara sovit 15 min. Duktigt.
Jag har en julklapp kvar att slå in... Får se om jag orkar med det ikväll, annars finns ju morgondagen. Det är nog den julklapp som kommer att bli den mest otippade om jag känner mottagaren rätt. Vi får se på julafton :)
I morgon har jag tryggheten i maken hemma, så då vill jag verkligen våga mig på spisen och efterlängtad Fudge.
torsdag 20 december 2012
4 dagar kvar till jul - nedräkning & förväntan
Torsdag 20 december... Längtar efter min mamma! Hon har dragit på sig en rejäl förkylning så vi har inte setts på hela veckan... Bra för mig och smittorisk, men hu så tråkigt utan kaffekompis och vilokompis! Nu får hon bli frisk fort!!!!
Det är snart julafton. Jag har suttit hela förmiddagen med darr och skakningar och slagit in paket... Det växer i pakethögen (det handlar inte om mängder, vi försöker hålla nere julklappshysterin - men ett par paket måste vi ju ha), barnen nyfikna och vill nog gärna klämma och känna och undra... Julstämning!
Vill det sig i morgon så ska jag försöka mig på julgodiset, känns tryggt att maken är hemma med sin administration, då kan jag få assistans om det behövs. Är rädd att bränna mig då jag darrar så. Men vi måste ju ha knäck och fudge och kanske lakritskolan som är magiskt god... Det finns så mycket gott julgodis som vi nog inte vill vara utan.
Barnen får ikväll välförtjänt jullov. Självklart med lite Innebandycup och Hockeycup under lovet... Vad vore livet utan sådana härligheter?
Jag ska bo på hotell under cuperna, vilket känns rätt spännande. Jag ringde för att kolla om handikappanpassning... Vill inte bli fast på toaletten - men det fanns tack och lov ETT rum som förhoppningsvis har tillräckligt anpassat för att jag ska klara mig. Jag får se till att alltid ha mobilen nära om något händer, eller om jag behöver assistans.
Har provat sömntabletterna, första natten gjorde jag som Dr Nisse ordinerat, 2 insomningstabletter + sömntablett. Första natten sedan i sommar som jag sovit mer än 3 timmar i sträck. Sov 8 timmar och var bara upp en gång för att kissa. Kände mig lite tung i huvudet dagen efter och var väldigt skakig hela dagen.
Så den gångna natten tog jag bara sömntabletten, med lite sämre nattsömn som resultat. Vaknade flera gånger och hade lite svårare att djupsova. Ska ändå testa att endast ta sömntabletten ikväll ändå, vill inte vara tung i huvudet, det räcker gott med darrningarna och skakningarna.
Igår var jag och lyxade till det. Belönade mig själv med lite flärd. Jag har egna långa och starka naglar, har försökt sköta dem ordentligt, men domningarna gör att det tar en väldans tid att bli klar... Brukar njuta av att få pyssla med naglarna, men nu la jag en slant på mig själv - med gott samvete! En liten julklapp till mig själv kändes det som att jag är värd :)
Jag gick på en nagelsalong och har nu gjort jul/nyårsfina naglar. Det är jag verkligen värd - faktiskt!
Jag har känt att synen inte riktigt är som den ska vara en längre tid, var till optikern och det visade sig att det inte var inbillning. Jag var och kollade synen för 2 år sedan, efter cytostatikabehandlingen då - och då hade synen blivit bättre...
Vänster öga var kraftigt försämrat nu... Jag har känt det länge... Att man ska vänta så länge, jag ville ju kolla med Dr Nisse först (vilket jag glömt i flera veckor) att det inte är metastaserna som påverkar synen, men han gav ok till synkollen. Nu blir det till att vänta på nya brillorna tills alla röda dagar är förbi, jag hade behövt dem idag. Det är ju typiskt. Men snart får jag se "normalt" igen. Längtar!
Nu har jag hållit mig vaken sedan 05 i morse, så medan familjen (barnen) åker till stan för fackeltåg och avslutning i kyrkan så tänker jag ta en liten tupplur, för batterierna håller på att ta slut.
Det är snart julafton. Jag har suttit hela förmiddagen med darr och skakningar och slagit in paket... Det växer i pakethögen (det handlar inte om mängder, vi försöker hålla nere julklappshysterin - men ett par paket måste vi ju ha), barnen nyfikna och vill nog gärna klämma och känna och undra... Julstämning!
Vill det sig i morgon så ska jag försöka mig på julgodiset, känns tryggt att maken är hemma med sin administration, då kan jag få assistans om det behövs. Är rädd att bränna mig då jag darrar så. Men vi måste ju ha knäck och fudge och kanske lakritskolan som är magiskt god... Det finns så mycket gott julgodis som vi nog inte vill vara utan.
Barnen får ikväll välförtjänt jullov. Självklart med lite Innebandycup och Hockeycup under lovet... Vad vore livet utan sådana härligheter?
Jag ska bo på hotell under cuperna, vilket känns rätt spännande. Jag ringde för att kolla om handikappanpassning... Vill inte bli fast på toaletten - men det fanns tack och lov ETT rum som förhoppningsvis har tillräckligt anpassat för att jag ska klara mig. Jag får se till att alltid ha mobilen nära om något händer, eller om jag behöver assistans.
Har provat sömntabletterna, första natten gjorde jag som Dr Nisse ordinerat, 2 insomningstabletter + sömntablett. Första natten sedan i sommar som jag sovit mer än 3 timmar i sträck. Sov 8 timmar och var bara upp en gång för att kissa. Kände mig lite tung i huvudet dagen efter och var väldigt skakig hela dagen.
Så den gångna natten tog jag bara sömntabletten, med lite sämre nattsömn som resultat. Vaknade flera gånger och hade lite svårare att djupsova. Ska ändå testa att endast ta sömntabletten ikväll ändå, vill inte vara tung i huvudet, det räcker gott med darrningarna och skakningarna.
Igår var jag och lyxade till det. Belönade mig själv med lite flärd. Jag har egna långa och starka naglar, har försökt sköta dem ordentligt, men domningarna gör att det tar en väldans tid att bli klar... Brukar njuta av att få pyssla med naglarna, men nu la jag en slant på mig själv - med gott samvete! En liten julklapp till mig själv kändes det som att jag är värd :)
Jag gick på en nagelsalong och har nu gjort jul/nyårsfina naglar. Det är jag verkligen värd - faktiskt!
Jag har känt att synen inte riktigt är som den ska vara en längre tid, var till optikern och det visade sig att det inte var inbillning. Jag var och kollade synen för 2 år sedan, efter cytostatikabehandlingen då - och då hade synen blivit bättre...
Vänster öga var kraftigt försämrat nu... Jag har känt det länge... Att man ska vänta så länge, jag ville ju kolla med Dr Nisse först (vilket jag glömt i flera veckor) att det inte är metastaserna som påverkar synen, men han gav ok till synkollen. Nu blir det till att vänta på nya brillorna tills alla röda dagar är förbi, jag hade behövt dem idag. Det är ju typiskt. Men snart får jag se "normalt" igen. Längtar!
Nu har jag hållit mig vaken sedan 05 i morse, så medan familjen (barnen) åker till stan för fackeltåg och avslutning i kyrkan så tänker jag ta en liten tupplur, för batterierna håller på att ta slut.
fredag 30 november 2012
Fredagsglädje och Handikappanpassning
Haft en toppendag så här 2 dagar efter behandling. Jag har en känsla av att det goda beskedet i onsdags gett mig lite extra energi. Jag får passa mig så att jag inte tar ut mig för mycket, bara för glädjeruset som just nu invaderat mig. Vill inte få bakslag. Jag har de senaste veckorna vilat förmiddag och eftermiddag - ikväll slocknade jag kl 19 i soffan och var nästan omöjlig att väcka vid 20:45.... Skönt var det i allafall.
En efterlängtad lunchdate med 2 av mina fina kollegor fick göra min fredag. Gick och kikade runt på lite kläder, kanske något att ha till jul/nyår innan vi skulle ses. En lite längre lunch hade de tagit sig tid med och det är alltid lika roligt att höra jobbprat med dem. KRAFT!!!
Tänkte göra en kort tur bara, men det blev en stadstripp från 10:30 - 14 i allafall. Det är skönt med långsam motion på tinade halvplana underlag. Tyvärr har vindarna friskat i ordentligt idag, så jag tog några extra vändor i galleriorna för att komma undan blåsten - det känns att håret gör sitt i normalfallet. Mössan höll inte riktigt emot kylan.
Förutom lunchen så kändes det roligt att gå in i butiker både här och där. Blundade för blingblinget från allt juligt och fokuserade på kläder istället. Oj, när man får upp ögonen så finns det mycket jag önskar jag kunde köpa... Men - vad är väl en sjukpenning... Mycket ögonshopping blev det. Faktiskt så hittade jag en tunika/klänning som jag inte kunde motstå - till en lagom peng. Lagom fin för jul och nyår - inte alltför pråligt men ändå kändes det lite lagom uppklätt. Dessutom har jag köpt makens julklapp :)
När jag kommer hem har vi en hantverkare i full färd med att göra rampen in i huset färdig, utfasningen av steget ner på garagenivå och att sätta upp ett handtag till badkaret. Vilken lycka!!! Jag har ju varit inställd på 2 månaders väntetid och så har han lyckats genom sina kontakter att få alla tillstånd. Hurra! Så lätt det var att komma in! Jag har accepterat att jag behöver hjälpmedel och när jag nu för varje litet tillskott får uppleva vad mycket kraft och energi jag sparar så blir ju mitt liv mycket lättare. Att man ska vara så tjurig i vissa lägen...
Morgondagen blir lugn. Sovmorgon (klarar jag det?) Ska be maken ta ner en enda låda till med julsaker - ljusstaken saknas och lite annat smått och gott. Tvillingarna har ordnat en rolig aktivitet med klasskompisarna och sedan ska vi äta middagen på Allstar med våra vänner. Ska bli trevligt.
En efterlängtad lunchdate med 2 av mina fina kollegor fick göra min fredag. Gick och kikade runt på lite kläder, kanske något att ha till jul/nyår innan vi skulle ses. En lite längre lunch hade de tagit sig tid med och det är alltid lika roligt att höra jobbprat med dem. KRAFT!!!
Tänkte göra en kort tur bara, men det blev en stadstripp från 10:30 - 14 i allafall. Det är skönt med långsam motion på tinade halvplana underlag. Tyvärr har vindarna friskat i ordentligt idag, så jag tog några extra vändor i galleriorna för att komma undan blåsten - det känns att håret gör sitt i normalfallet. Mössan höll inte riktigt emot kylan.
Förutom lunchen så kändes det roligt att gå in i butiker både här och där. Blundade för blingblinget från allt juligt och fokuserade på kläder istället. Oj, när man får upp ögonen så finns det mycket jag önskar jag kunde köpa... Men - vad är väl en sjukpenning... Mycket ögonshopping blev det. Faktiskt så hittade jag en tunika/klänning som jag inte kunde motstå - till en lagom peng. Lagom fin för jul och nyår - inte alltför pråligt men ändå kändes det lite lagom uppklätt. Dessutom har jag köpt makens julklapp :)
När jag kommer hem har vi en hantverkare i full färd med att göra rampen in i huset färdig, utfasningen av steget ner på garagenivå och att sätta upp ett handtag till badkaret. Vilken lycka!!! Jag har ju varit inställd på 2 månaders väntetid och så har han lyckats genom sina kontakter att få alla tillstånd. Hurra! Så lätt det var att komma in! Jag har accepterat att jag behöver hjälpmedel och när jag nu för varje litet tillskott får uppleva vad mycket kraft och energi jag sparar så blir ju mitt liv mycket lättare. Att man ska vara så tjurig i vissa lägen...
Morgondagen blir lugn. Sovmorgon (klarar jag det?) Ska be maken ta ner en enda låda till med julsaker - ljusstaken saknas och lite annat smått och gott. Tvillingarna har ordnat en rolig aktivitet med klasskompisarna och sedan ska vi äta middagen på Allstar med våra vänner. Ska bli trevligt.
söndag 11 november 2012
Helknäckt
Oj, nu har det gått många dagar sedan jag skrev av mig. Har inte orkat. Onsdagens Taxolbehandling har verkligen tagit alla mina krafter. Jag har varit så fruktansvärt trött hela tiden sedan dess. Helt orkeslös på torsdagen. Jag bara låg. Sov i omgångar. Varit uppe och ätit frukost med barnen och sedan återvänt under täcket när de åkt till skolan. Sovit i soffan i omgångar. Maken har varit på konferens från onsdag morgon tills fredagskvällen och då är det tur att mamma finns - hon kommer som vanligt varje morgon och fixar och grejar för att allt ska fungera. Att öka magdropparna har de första dagarna fungerat bra, hoppas det fortsätter så.
I fredags laddade jag upp för en längre promenad med mamma och rollatorn. Vi promenerade hela vägen till min lillasyster som fyllde år och bjöd på fika. DET GICK! Två pauser, bara nedför - inga backar att bestiga. Sträckan är någonstans mellan 800 meter och 1 km. Kanonfint väder - några minusgrader och sol. Skönt att få frisk luft. Hem blev det att åka bil. Underbart med en härlig promenad.
Det är första gången jag känt mig så här långvarit påverkad efter behandling. Men det är väl så det ska vara - man påverkas mer och mer. Kroppen tuktas. Jag bara hoppas att det är ett gott tecken för då är det värt allt! Jag har varit otroligt tråkig och har känt mig osocial, men det här är ett krig som pågår och jag måste lära mig att gilla läget. Det måste få vara så här nu. En dag i taget, en känsla i taget.
Jag har varit snäll med mig själv och gått och lagt mig för natten när jag känt mig trött, tråkig mamma och fru som går isäng vid 20-21, men nu ska jag vara egoistisk och lyssna på kroppen. Har tagit 2 insomningstabletter och det verkar hjälpa något. Vaknar som vanligt vid 3, men har lyckats sova förbi vid 1:30 ett par nätter. Kunnat somna om vid 3 också. Har vaknat vid 4:30 och det måste jag säga är ett framsteg. Hoppas det håller i sig. I morse låg jag vaken till 6 och sedan somnade jag om tills hela familjen skulle äta frukost vid 8:30... Alltid tider att passa för alla måltider inför träning och match. Mysmorgon med farsdagspaket och god frukost som maken och jag dukat fram med tända ljus och allt. En sådan skön morgon var det länge sedan jag fick - sova som de andra tills klockan ringer. Gärna repris på det!
Självklart har det varit idrott för barnen i helgen. Jag har känt mig tveksam till att orka se matcherna denna helg, men med familjens hjälp så har jag ändå lyckats få se både innebandy och hockey. De har gett mig förutsättningar då de gjort allt för att jag ska ha fått vila. Skönt att få tanka energi från både innebandyhall och ishall. Det ger så mycket!
Igår kväll var en underbar kväll. Vi (maken och jag) hade fått biljetter till en föreställning på min 40- årsdag och igår var det dags. Planerat hela dagen med familjens önskan om att jag skulle orka med evenemanget som vi längtat efter, med vilostunder, dusch, make-up, mat, etc fördelat över dagen. Jag och maken var och såg Ljust & Fräscht. Har gruvat eftersom jag varit så trött, men det gick riktigt bra och vi hade turen att få bra platser - jag tog mig på plats utan problem (med mycket hjälp uppför trappstegen av maken) Så härligt att få skratta i 2 timmar! Jag stupade fullkomligen isäng efteråt :)
Idag är det söndag. Tröttheten är kvar, men jag känner mig ändå lite piggare. Kanske viloveckan som kommer nu låter mig vara lite mer pigg. Två arbetskamrater ska komma och hälsa på till lunch i morgon. Som jag längtar efter dem!
Kanske det kommer lite mer energi under veckan så att jag och mamma kan göra någon liten utflykt. Jag behöver skor. Nu kommer halkan och stövlarna med klackarna har jag ju redan konstaterat att de får förpassas in i ett skoskåp... Basicskor måste investeras. Vi får se hur veckan tar sig.
Nu hoppas jag på en bra natt igen och en bra start på den nya veckan - lite piggare och gärna lite mer energi i kroppen. Ett vet jag - jag kryper direkt under täcket efter frukosten med familjen i morgonbitti!
I fredags laddade jag upp för en längre promenad med mamma och rollatorn. Vi promenerade hela vägen till min lillasyster som fyllde år och bjöd på fika. DET GICK! Två pauser, bara nedför - inga backar att bestiga. Sträckan är någonstans mellan 800 meter och 1 km. Kanonfint väder - några minusgrader och sol. Skönt att få frisk luft. Hem blev det att åka bil. Underbart med en härlig promenad.
Det är första gången jag känt mig så här långvarit påverkad efter behandling. Men det är väl så det ska vara - man påverkas mer och mer. Kroppen tuktas. Jag bara hoppas att det är ett gott tecken för då är det värt allt! Jag har varit otroligt tråkig och har känt mig osocial, men det här är ett krig som pågår och jag måste lära mig att gilla läget. Det måste få vara så här nu. En dag i taget, en känsla i taget.
Jag har varit snäll med mig själv och gått och lagt mig för natten när jag känt mig trött, tråkig mamma och fru som går isäng vid 20-21, men nu ska jag vara egoistisk och lyssna på kroppen. Har tagit 2 insomningstabletter och det verkar hjälpa något. Vaknar som vanligt vid 3, men har lyckats sova förbi vid 1:30 ett par nätter. Kunnat somna om vid 3 också. Har vaknat vid 4:30 och det måste jag säga är ett framsteg. Hoppas det håller i sig. I morse låg jag vaken till 6 och sedan somnade jag om tills hela familjen skulle äta frukost vid 8:30... Alltid tider att passa för alla måltider inför träning och match. Mysmorgon med farsdagspaket och god frukost som maken och jag dukat fram med tända ljus och allt. En sådan skön morgon var det länge sedan jag fick - sova som de andra tills klockan ringer. Gärna repris på det!
Självklart har det varit idrott för barnen i helgen. Jag har känt mig tveksam till att orka se matcherna denna helg, men med familjens hjälp så har jag ändå lyckats få se både innebandy och hockey. De har gett mig förutsättningar då de gjort allt för att jag ska ha fått vila. Skönt att få tanka energi från både innebandyhall och ishall. Det ger så mycket!
Igår kväll var en underbar kväll. Vi (maken och jag) hade fått biljetter till en föreställning på min 40- årsdag och igår var det dags. Planerat hela dagen med familjens önskan om att jag skulle orka med evenemanget som vi längtat efter, med vilostunder, dusch, make-up, mat, etc fördelat över dagen. Jag och maken var och såg Ljust & Fräscht. Har gruvat eftersom jag varit så trött, men det gick riktigt bra och vi hade turen att få bra platser - jag tog mig på plats utan problem (med mycket hjälp uppför trappstegen av maken) Så härligt att få skratta i 2 timmar! Jag stupade fullkomligen isäng efteråt :)
Idag är det söndag. Tröttheten är kvar, men jag känner mig ändå lite piggare. Kanske viloveckan som kommer nu låter mig vara lite mer pigg. Två arbetskamrater ska komma och hälsa på till lunch i morgon. Som jag längtar efter dem!
Kanske det kommer lite mer energi under veckan så att jag och mamma kan göra någon liten utflykt. Jag behöver skor. Nu kommer halkan och stövlarna med klackarna har jag ju redan konstaterat att de får förpassas in i ett skoskåp... Basicskor måste investeras. Vi får se hur veckan tar sig.
Nu hoppas jag på en bra natt igen och en bra start på den nya veckan - lite piggare och gärna lite mer energi i kroppen. Ett vet jag - jag kryper direkt under täcket efter frukosten med familjen i morgonbitti!
lördag 27 oktober 2012
Fredagslugn och lördagsaktivitet
Att torsdagens äventyr skulle ta på krafterna var jag inställd på, fredag utan krav var ju det jag satt upp som mål för mig själv. Höll det löftet också. Upp och tog mediciner vid 6- tiden, äta frukost med barnen kl 07 - hopp isäng igen när de åkt till skolan. Det känns som att det här är något som hjälper mig framåt, sakta, sakta. Det har ju fungerat helt ok i flera dagar nu.
Älskade mannen anlände hem sent på torsdagskvällen efter sin mastodontvecka i jobb, jag höll mig vaken tills han var hemma - men inte var det mer heller :)
Fredagar har han kontorsdag så han jobbade på i kontoret och jag låg i sängen och sov rätt skönt till efter kl 10. Just den här fredagen var jag nog i lite extra behov av att få ta det lugnt efter både onsdagens behandling och torsdagens utflykt. Jag ska fortsätta lyssna på min kropp och sömn- eller vilobehovet. Det känns som en bra lösning.
Fick en mycket trevlig leverans i brevlådan i fredags. Tidningen Tara, ett Rosa Band, en nyckelring, ett usb med info om bröstcancer (en liten docka) och en Rosa Bandet- musmatta.
Det är segt att komma igång på förmiddagarna - men då ska jag gilla läget här och nu. Det får vara så. Tänk att bara skutta ur sängen... Nu har jag lagt till lite försiktigt töj och böj av nacke, axlar och käkarna sittande i sängen innan jag går upp. Vill ju hjälpa mig själv att få kroppen att samarbeta. Massage har jag förstått är olämpligt i min situation, men det skulle vara så skönt att få en riktigt härlig massage. Jag väntar på att få komma till en sjukgymnast på onkologen som ger Taktil massage, men det är ont om tider.
Att jag tog det lugnt hela fredagen, sov en stund till på eftermiddagen gav mig orken att åka och se sonen spela match på kvällen. Underbara känsla! Fick lifta med ett föräldrapar dit. Det är bara att klä sig och ta med rollatorn. Killarna fick spela i B-hallen som är riktigt kall, men som sagt, det är bara att klä sig ordentligt med täckbyxor, varm jacka och varmt om huvudet. Så tänkte jag att det är ju inte hela världen om jag inte orkar se hela, kunde ju ringa färdtjänst om det blev för mycket och jag ville hem. Såg hela matchen och det är en sådan kick att få göra det! Att det blev en vinst gjorde inte det hela sämre.
Idag har det varit en bra dag - igen. Vaknade 5 och tog medicinerna, lyckades somna till en stund men vid 8:30 var jag bara tvungen att väcka maken. Hungrig!!! Vi hade lovat barnen sovmorgon idag, inga träningar eller matcher för ovanlighetens skull - så vi fikade utan dem. Maken och barnen körde senfrukost vid 10-tiden som utlovat, men det sov jag förbi. Första snön har kommit och de gick ut och busade med hunden och förberedde husvagnen för bortforsling till vinterförvaring. Det enda jag kanske skulle kunna klaga på idag är att jag inte tog mig ut på en liten promenad i det vackra vädret, men det blev ett val att göra för just idag.
Jag stannade inne för att förbereda mig för dagen och komma igång med mig själv och kroppen. Vi har varit på kalas - storasysters äldsta har fyllt 17, klart man ska på kalas då! Hela familjen samlad, 8 vuxna och 8 barn, mysigt. Jag kanske inte orkade vara så supersocial, men att sitta med och höra allt prat om ditten och datten är ändå njutning. Det känns som att jag ändå orkar, och det är så roligt!
Fick dessutom avnjuta en väldigt god kaka... Hoppas inte det var sista gången den gjordes kära syster :) La mig i soffan och fick sova medan maken och barnen fixade middagen. Precis vad jag behövde efter de trevliga timmarna tillsammans med "storfamiljen".
I morgon är det redan söndag, matcher väntar för barnen. Make och son åker redan vid 9 för bortamatch i Piteå. Ska bli kul för dem. Men det blir en lång dag innan de är hemma igen.
Tvillingarna har innebandymatch, underbara vänner ställer upp och tar med dem till samling och så tänkte jag ta en färdtjänstbil till matchstarten - om jag känner att orken finns... Men se då ringer nästa goa vän och har ordnat så att deras tjej får åka till samlingen (de ska alltid samlas 1 timme innan match) och de hämtar upp mig så att jag slipper sitta den där extra tiden. Tidigare har vi alltid åkt hela familjen direkt till samlingar och hela köret, men jag har inte riktigt orken som det är nu. Brukar alltid vara lika trevligt att snacka med alla föräldrar, dricka lite kaffe och ha trevligt innan matcherna. Men vad ska man säga - jag uppskattar så att det finns sådan omtanke om mig - att de ger mig förusättningar för att kunna få vara med när jag kan och vill!
Det är ju i dagsläget förmiddagarna som jag har svårast att komma igång, tvillingarnas matchtid mitt på dagen i morgon. Tidigare var det ju rätt skönt att få göra bort matchandet på förmiddagen och sedan ha resten av dagen till annat, men just nu är det lite annorlunda... Bara att gilla läget. Hinner eller orkar jag inte "klä upp mig" så får det väl bli Onepiecen...
Ska jag prioritera kläder eller ögon? Visst låter jag som en snobb nu? Så är det så klart inte, men jag måste vänja mig vid att allt tar tid för mig just här och nu.
Jag vill ju fortsätta vara så där som förr, men när jag skakar så mycket om händerna att det tar ca 20 minuter med att få på eyeliner, ögonbryn... Får stötta med armbågar och båda händer för att bli tillräckligt stilla för att få det på plats. Lite vila för händerna mellan varven gör att det tar lite tid. Det gäller att hålla koll på klockan så att jag hinner sitta och pilla vid den fantastiska spegeln mamma ordnat åt mig. Sitter vid köksbordet med topz i högsta hugg för att justera och korrigera och hinna bli klar om jag har en tid att passa.
De två sakerna vill jag ändå ha på så ofta det går, det känns naket utan ögonfransar och jag känner mig fräschare om jag får lägga på åtminstone lite make.
Då har jag hoppat över resten av grundkitet - sådant som är "normala jag".... Foundation, concealer, puder, ögonskugga, mascaran. Men grunden skippar jag aldrig - rengöringsprocessen, hudcremen efteråt.... Den proceduren tar också sin lilla stund men huden mår så bra av den så det gör jag morgon och kväll varje dag!
Skönt att kunna säga att jag haft två bra dagar trots aktiviteter - tröttheten tar jag, bara familjen accepterar att det är så det är just nu, mycket vila för mamma/fru - och hoppas, hoppas att denna känsla får fortsätta finnas i mig. Kanske kan jag hitta en början till en balans i tillvaron? Sakta men säkert framåt.
Älskade mannen anlände hem sent på torsdagskvällen efter sin mastodontvecka i jobb, jag höll mig vaken tills han var hemma - men inte var det mer heller :)
Fredagar har han kontorsdag så han jobbade på i kontoret och jag låg i sängen och sov rätt skönt till efter kl 10. Just den här fredagen var jag nog i lite extra behov av att få ta det lugnt efter både onsdagens behandling och torsdagens utflykt. Jag ska fortsätta lyssna på min kropp och sömn- eller vilobehovet. Det känns som en bra lösning.
Fick en mycket trevlig leverans i brevlådan i fredags. Tidningen Tara, ett Rosa Band, en nyckelring, ett usb med info om bröstcancer (en liten docka) och en Rosa Bandet- musmatta.
Det är segt att komma igång på förmiddagarna - men då ska jag gilla läget här och nu. Det får vara så. Tänk att bara skutta ur sängen... Nu har jag lagt till lite försiktigt töj och böj av nacke, axlar och käkarna sittande i sängen innan jag går upp. Vill ju hjälpa mig själv att få kroppen att samarbeta. Massage har jag förstått är olämpligt i min situation, men det skulle vara så skönt att få en riktigt härlig massage. Jag väntar på att få komma till en sjukgymnast på onkologen som ger Taktil massage, men det är ont om tider.
Att jag tog det lugnt hela fredagen, sov en stund till på eftermiddagen gav mig orken att åka och se sonen spela match på kvällen. Underbara känsla! Fick lifta med ett föräldrapar dit. Det är bara att klä sig och ta med rollatorn. Killarna fick spela i B-hallen som är riktigt kall, men som sagt, det är bara att klä sig ordentligt med täckbyxor, varm jacka och varmt om huvudet. Så tänkte jag att det är ju inte hela världen om jag inte orkar se hela, kunde ju ringa färdtjänst om det blev för mycket och jag ville hem. Såg hela matchen och det är en sådan kick att få göra det! Att det blev en vinst gjorde inte det hela sämre.
Idag har det varit en bra dag - igen. Vaknade 5 och tog medicinerna, lyckades somna till en stund men vid 8:30 var jag bara tvungen att väcka maken. Hungrig!!! Vi hade lovat barnen sovmorgon idag, inga träningar eller matcher för ovanlighetens skull - så vi fikade utan dem. Maken och barnen körde senfrukost vid 10-tiden som utlovat, men det sov jag förbi. Första snön har kommit och de gick ut och busade med hunden och förberedde husvagnen för bortforsling till vinterförvaring. Det enda jag kanske skulle kunna klaga på idag är att jag inte tog mig ut på en liten promenad i det vackra vädret, men det blev ett val att göra för just idag.
Jag stannade inne för att förbereda mig för dagen och komma igång med mig själv och kroppen. Vi har varit på kalas - storasysters äldsta har fyllt 17, klart man ska på kalas då! Hela familjen samlad, 8 vuxna och 8 barn, mysigt. Jag kanske inte orkade vara så supersocial, men att sitta med och höra allt prat om ditten och datten är ändå njutning. Det känns som att jag ändå orkar, och det är så roligt!
Fick dessutom avnjuta en väldigt god kaka... Hoppas inte det var sista gången den gjordes kära syster :) La mig i soffan och fick sova medan maken och barnen fixade middagen. Precis vad jag behövde efter de trevliga timmarna tillsammans med "storfamiljen".
I morgon är det redan söndag, matcher väntar för barnen. Make och son åker redan vid 9 för bortamatch i Piteå. Ska bli kul för dem. Men det blir en lång dag innan de är hemma igen.
Tvillingarna har innebandymatch, underbara vänner ställer upp och tar med dem till samling och så tänkte jag ta en färdtjänstbil till matchstarten - om jag känner att orken finns... Men se då ringer nästa goa vän och har ordnat så att deras tjej får åka till samlingen (de ska alltid samlas 1 timme innan match) och de hämtar upp mig så att jag slipper sitta den där extra tiden. Tidigare har vi alltid åkt hela familjen direkt till samlingar och hela köret, men jag har inte riktigt orken som det är nu. Brukar alltid vara lika trevligt att snacka med alla föräldrar, dricka lite kaffe och ha trevligt innan matcherna. Men vad ska man säga - jag uppskattar så att det finns sådan omtanke om mig - att de ger mig förusättningar för att kunna få vara med när jag kan och vill!
Det är ju i dagsläget förmiddagarna som jag har svårast att komma igång, tvillingarnas matchtid mitt på dagen i morgon. Tidigare var det ju rätt skönt att få göra bort matchandet på förmiddagen och sedan ha resten av dagen till annat, men just nu är det lite annorlunda... Bara att gilla läget. Hinner eller orkar jag inte "klä upp mig" så får det väl bli Onepiecen...
Ska jag prioritera kläder eller ögon? Visst låter jag som en snobb nu? Så är det så klart inte, men jag måste vänja mig vid att allt tar tid för mig just här och nu.
Jag vill ju fortsätta vara så där som förr, men när jag skakar så mycket om händerna att det tar ca 20 minuter med att få på eyeliner, ögonbryn... Får stötta med armbågar och båda händer för att bli tillräckligt stilla för att få det på plats. Lite vila för händerna mellan varven gör att det tar lite tid. Det gäller att hålla koll på klockan så att jag hinner sitta och pilla vid den fantastiska spegeln mamma ordnat åt mig. Sitter vid köksbordet med topz i högsta hugg för att justera och korrigera och hinna bli klar om jag har en tid att passa.
De två sakerna vill jag ändå ha på så ofta det går, det känns naket utan ögonfransar och jag känner mig fräschare om jag får lägga på åtminstone lite make.
Då har jag hoppat över resten av grundkitet - sådant som är "normala jag".... Foundation, concealer, puder, ögonskugga, mascaran. Men grunden skippar jag aldrig - rengöringsprocessen, hudcremen efteråt.... Den proceduren tar också sin lilla stund men huden mår så bra av den så det gör jag morgon och kväll varje dag!
Skönt att kunna säga att jag haft två bra dagar trots aktiviteter - tröttheten tar jag, bara familjen accepterar att det är så det är just nu, mycket vila för mamma/fru - och hoppas, hoppas att denna känsla får fortsätta finnas i mig. Kanske kan jag hitta en början till en balans i tillvaron? Sakta men säkert framåt.
torsdag 25 oktober 2012
Make up dagen idag
Haft en fantastiskt trevlig dag idag. Började med att ännu en morgon äta frukost med barnen och så skickade mamma mig isäng för en timmes sömn till inför dagens äventyr. Bra start.
Det var dags för Look Good Feel Better på Patienthotell Björken. 18 kvinnor i blandade åldrar, samlade i ett rum fyllt med alla möjliga godsaker för ett ansikte - som dessutom fick följa med hem. Jag tyckte att jag bokat hemresan med Färdtjänsten i lagom tid, men allt drog ut på tiden, drog över tyvärr... Jag blev tvungen att avvika med ett av två färdiga ögon, men det är ok :)
Som grädde på moset fick jag också tillfälle att träffa en bloggsyster och vi åt en mycket trevlig lunch tillsammans innan kursen började. Så fantastiskt trevligt! Men det blev en lång dag - för mig just nu i alla fall - från 11-16... men som sagt värt det alla gånger!!!!
Eftersom jag hade spenderat hela onsdagen med att tanka så var jag lite mör, men ansträngningen idag har varit värd allt, jag får låta morgondagen bli som den blir - vila, sova, eller vad nu min kropp begär av mig i morgon.
När jag kom hem så var jag såååå trött, la mig i soffan men hann inte mer än sluta ögonen så var middagen klar. Bästaste mamma hade fixat middagen på ett kick. Tänkte att det går ju lika bra att vila efter maten istället.... Se på rackarn, då får jag besök av fina vännen, med Lissis hundkompis - supertrevligt. Efter en stund kommer nästa fina vän indroppandes, så inte förrän runt 19:30 blev det lugnt här. Det är så skönt att få prata med dem. Det blev bara ett kort besök, men jag uppskattar dem så när de kommer för att se hur jag mår dagen efter behandlingen. Att få höra att man ser så pigg ut - trots att jag kände mig så trött är härligt att höra.
Make och son kommer hem om någon timme så det är lika bra att försöka hålla mig vaken tills de kommer hem, även om det bränner i ögonlocken. Sonen har spelat ännu en match ikväll... Tuffa dagar för en 15- åring, men han älskar sin idrott och då är ju allt som det ska. Maken har jag inte träffat sedan i måndags morse då han åkte iväg på sin maratonvecka i jobbet.
Jag hoppas nu att jag kan få fortsätta känna mig bättre och piggare. Stesoliden verkar, peppar, peppar, sakta men säkert hjälpa något. Det känns så just nu och det är en känsla jag hoppas fortsätter i samma riktning. Fortfarande väldigt skakig, främst på förmiddagarna, men nu känner jag spänningarna i kroppen - och påminns ju så klart om att det är läge att slappna av. Käkarna, dra upp axlarna, vicka på nacken, försöka med enkla medel röra kroppen. Sådant jag mått bra av när jag tränade. Det är ju inte som att gå och gymma, men då får jag försöka göra det som det enklast går att göra i hemmet. Framsteg i min värld här och nu.
Det blev ingen promenad idag, har inte hunnit, men att sitta upprätt i vanliga stolar en hel dag känns i kväll - så lite fusk och nöjd med det får jag vara.
Morgondagen får bli som den blir - jag har haft en bra dag idag och tänker inte sätta upp några planer.
Det var dags för Look Good Feel Better på Patienthotell Björken. 18 kvinnor i blandade åldrar, samlade i ett rum fyllt med alla möjliga godsaker för ett ansikte - som dessutom fick följa med hem. Jag tyckte att jag bokat hemresan med Färdtjänsten i lagom tid, men allt drog ut på tiden, drog över tyvärr... Jag blev tvungen att avvika med ett av två färdiga ögon, men det är ok :)
Som grädde på moset fick jag också tillfälle att träffa en bloggsyster och vi åt en mycket trevlig lunch tillsammans innan kursen började. Så fantastiskt trevligt! Men det blev en lång dag - för mig just nu i alla fall - från 11-16... men som sagt värt det alla gånger!!!!
Eftersom jag hade spenderat hela onsdagen med att tanka så var jag lite mör, men ansträngningen idag har varit värd allt, jag får låta morgondagen bli som den blir - vila, sova, eller vad nu min kropp begär av mig i morgon.
När jag kom hem så var jag såååå trött, la mig i soffan men hann inte mer än sluta ögonen så var middagen klar. Bästaste mamma hade fixat middagen på ett kick. Tänkte att det går ju lika bra att vila efter maten istället.... Se på rackarn, då får jag besök av fina vännen, med Lissis hundkompis - supertrevligt. Efter en stund kommer nästa fina vän indroppandes, så inte förrän runt 19:30 blev det lugnt här. Det är så skönt att få prata med dem. Det blev bara ett kort besök, men jag uppskattar dem så när de kommer för att se hur jag mår dagen efter behandlingen. Att få höra att man ser så pigg ut - trots att jag kände mig så trött är härligt att höra.
Make och son kommer hem om någon timme så det är lika bra att försöka hålla mig vaken tills de kommer hem, även om det bränner i ögonlocken. Sonen har spelat ännu en match ikväll... Tuffa dagar för en 15- åring, men han älskar sin idrott och då är ju allt som det ska. Maken har jag inte träffat sedan i måndags morse då han åkte iväg på sin maratonvecka i jobbet.
Jag hoppas nu att jag kan få fortsätta känna mig bättre och piggare. Stesoliden verkar, peppar, peppar, sakta men säkert hjälpa något. Det känns så just nu och det är en känsla jag hoppas fortsätter i samma riktning. Fortfarande väldigt skakig, främst på förmiddagarna, men nu känner jag spänningarna i kroppen - och påminns ju så klart om att det är läge att slappna av. Käkarna, dra upp axlarna, vicka på nacken, försöka med enkla medel röra kroppen. Sådant jag mått bra av när jag tränade. Det är ju inte som att gå och gymma, men då får jag försöka göra det som det enklast går att göra i hemmet. Framsteg i min värld här och nu.
Det blev ingen promenad idag, har inte hunnit, men att sitta upprätt i vanliga stolar en hel dag känns i kväll - så lite fusk och nöjd med det får jag vara.
Morgondagen får bli som den blir - jag har haft en bra dag idag och tänker inte sätta upp några planer.
lördag 13 oktober 2012
Planering och aktiviteter - magiskt!
Efter regn kommer solsken.... Eller hur det nu var. Här är det mest regn om man ska se till vädret. Ingen statusskillnad att prata om. Höstigt, ca 4-5 grader. Har mått bättre mentalt både fredag och idag lördag, vilket är skönt.
Fredagen inleddes som vanligt, jag vaknar min vanliga tid vid 5 och medicinerar, tar en filtallrik och kryper under täcket igen med morgonnyheter (tyvärr är det inte mycket att vila ögonen på före kl 6, för man måste vänta till kl 6 innan Nyhetsmorgon börjar) på låg volym och låter medicinerna börja göra sin verkan, maken sover och jag stoppar in mina kalla fötter under hans täcke. Barnen åker så småningom till skolan och maken jobbar inne i kontoret. Jag fick en relativt lugn start på dagen. Kan bli galen på småtjafs om skor som tjejerna inte kan enas om vem som ska ha, samma storlek... Det måste de lära sig att lösa själva. Det kommer nog, tänk att få ha dubbel uppsättning skor när man är två om att dela storlek :)
Jag får fortsätta att ta det lugnt, darrar igång fredagskroppen och det känns ganska ok. Mer darrig fredag än torsdag. Bara att konstatera.
Vi hade pratat om att åka och handla lite kläder, maken och jag (och lilla mamma) - det där med att jag ju går omkring i makens gympabrallor... Ett par svarta jeansbyxor är det enda jag haft på slutet som inte helt hängt som en påse runt baken. Har haft ett par vanliga blåjeans också, men det såg inte riktigt klokt ut med dem på på slutet. Det finns en butik som ligger ca 45 minuter hemifrån som har ALLT, kläder för stora och små, gammal och ung, märkesplagg till billigare utbud. Bra service då de har gott om personal som gärna hjälper till och matchar enligt önskemål.
Vi slog till och åkte iväg på en utflykt, hämtade upp mamma på vägen - vi var borta ett par timmar. Ingen stress utan bara kolla runt i lugn och ro. Maken hade sitt klart för sig. Han har verkligen hittat en butik i sin smak och hittar alltid mycket snyggt där. Jag hade inte så höga förväntningar på om jag skulle hitta något som skulle falla mig i smaken, någorlunda snyggt men ändå mycket vardag... Rollatorn är också min goda, goda vän. Praktiskt med korgen där jag la ner det jag så småningom provade... lite för små provhytter kanske för mina i dagsläget ganska yviga behov, men det gick bra - jag lät rollatorn stå utanför hytten och plockade in plaggen allteftersom. Kunde nog inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle komma ut från butiken med en riktigt rejäl påse nya kläder. Lagom vardag, lite snyggare kunde man matcha ihop det - helnöjd! Att sedan prislappen på det hela inte blev helt galen var en mycket positiv överraskning. Jag har tyvärr ofta hamnat i de dyra plaggens värld - men det kändes verkligen som att det blev en mycket lyckad klädresa :) Ingen av oss tre var utan påse med kläder hem igen!
Sedan var det det där med vila... Självklart behövde jag ett par timmars sömn efter den utflykten. Sagt och gjort. Kröp under filten och sov bort ett par timmar innan barnen kom hem från skolan. Perfekt!
Då var det nästa utmaning... Fredagkväll, hemmamatch i hockey för sonen... Skulle jag våga utmana med något mer samma dag?
Jag har haft en enorm längtan efter att få se sonen spela hockey. Gillar sporten skarpt! Har dock varit väldigt orolig för att orka med en match. Beslutat: se en period där svågern ställde upp med skjuts på mina premisser - ville jag hem efter en period så skulle vi åka hem. Rollatorn, täckbyxor, varm jacka, filt... packade för att inte frysa och så att jag kunde sitta under matchen. Dröm om min förvåning - och stora glädje - jag såg hela matchen! Jag orkade! Fick träffa övriga hockeygalna föräldrar och prata lite strunt med dem. Vilken energikick!!!! Jag är så glad att jag vågade ta steget in i ishallen igen. Nu vet jag att det kommer att bli fler matcher att njuta av framöver.
Det enda som kanske skulle kunna förbättras tills nästa gång är att få sova liiiiite längre än till 5 på morgonen efter, lyckades somna om i snuttar, men längre ostörd nattsömn är önskvärd. Det blir liksom segt att komma igång ordentligt. Tänk att få sova oavbrutet till typ 8-9 på morgonen...
Lördagen då? Tvillingarna skulle spela DM-match i innebandy idag. Klart jag får blodad tand. Fixar jag hockey så måste jag ju fixa innebandy... Lugn förmiddag, matchsamling strax efter lunch. Det blev en innebandymatch idag! Märkligt att man inte har en hiss i en idrottshall, maken fick bära Rollatorn upp och ner, och jag fick använda ledstång och sakta darra upp och sedan ner igen efter matchen. Nåja, jag kom både upp och ner utan att ramla, vilket ju är huvudsaken.
Det var en mycket trött Malin som klev in genom dörren när vi kom hem efter innebandyn. Jag slocknade tämligen omedelbart ett par timmar under filten medan övriga familjen lagade en fantastiskt god middag tillsammans.
Jag har faktiskt tagit en morfintablett inför de 3 aktiviteterna som jag gjort. Shoppingen, hockeyn och innebandyn. Jag tänker ta till mig det som dr sa, ta vid behov och jag har ju kunnat göra alla dessa saker utan smärta. Tar inte mer än så, inte i onödan. Får prova mig fram hur länge till det behövs, men en biopsi verkar vara en större grej smärtmässigt än vad jag trott.
Morgondagen är fri från planer, så som det verkar just nu. Det kan nog behövas - för min del i allafall. Nu är jag trött, men lyckligt trött. Kan tänka mig att det får bli lite mera vila i morgon. Jag kan nog behöva ganska mycket mera vila i morgon - men det är ok! Tänk att jag fått/kunnat/orkat med så mycket med planering. Prioritera att vila när det behövs, verkligen ta vilan på allvar. Det tänds ju ett hopp om att det kommer några bra dagar... Att jag inte bara är trött och passiv, utan att genom planering - VILA - faktiskt sakta, sakta kan se fram emot mer. Hoppas att det blir mer av den varan. Små korta mål.
Det enda sorgliga är väl att jag valt bort min mammas systers begravning idag. Jag klarar/klarade inte av det. Det är/var för tungt. Önskar att jag varit stark nog för att stötta min mamma idag, men den balansen har jag inte i mig nu och då fick det tyvärr bli så. Mina systrar fanns med mamma - tack och lov för dem! Jag har pratat med mamma efteråt och det var en fin begravning.
Fredagen inleddes som vanligt, jag vaknar min vanliga tid vid 5 och medicinerar, tar en filtallrik och kryper under täcket igen med morgonnyheter (tyvärr är det inte mycket att vila ögonen på före kl 6, för man måste vänta till kl 6 innan Nyhetsmorgon börjar) på låg volym och låter medicinerna börja göra sin verkan, maken sover och jag stoppar in mina kalla fötter under hans täcke. Barnen åker så småningom till skolan och maken jobbar inne i kontoret. Jag fick en relativt lugn start på dagen. Kan bli galen på småtjafs om skor som tjejerna inte kan enas om vem som ska ha, samma storlek... Det måste de lära sig att lösa själva. Det kommer nog, tänk att få ha dubbel uppsättning skor när man är två om att dela storlek :)
Jag får fortsätta att ta det lugnt, darrar igång fredagskroppen och det känns ganska ok. Mer darrig fredag än torsdag. Bara att konstatera.
Vi hade pratat om att åka och handla lite kläder, maken och jag (och lilla mamma) - det där med att jag ju går omkring i makens gympabrallor... Ett par svarta jeansbyxor är det enda jag haft på slutet som inte helt hängt som en påse runt baken. Har haft ett par vanliga blåjeans också, men det såg inte riktigt klokt ut med dem på på slutet. Det finns en butik som ligger ca 45 minuter hemifrån som har ALLT, kläder för stora och små, gammal och ung, märkesplagg till billigare utbud. Bra service då de har gott om personal som gärna hjälper till och matchar enligt önskemål.
Vi slog till och åkte iväg på en utflykt, hämtade upp mamma på vägen - vi var borta ett par timmar. Ingen stress utan bara kolla runt i lugn och ro. Maken hade sitt klart för sig. Han har verkligen hittat en butik i sin smak och hittar alltid mycket snyggt där. Jag hade inte så höga förväntningar på om jag skulle hitta något som skulle falla mig i smaken, någorlunda snyggt men ändå mycket vardag... Rollatorn är också min goda, goda vän. Praktiskt med korgen där jag la ner det jag så småningom provade... lite för små provhytter kanske för mina i dagsläget ganska yviga behov, men det gick bra - jag lät rollatorn stå utanför hytten och plockade in plaggen allteftersom. Kunde nog inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle komma ut från butiken med en riktigt rejäl påse nya kläder. Lagom vardag, lite snyggare kunde man matcha ihop det - helnöjd! Att sedan prislappen på det hela inte blev helt galen var en mycket positiv överraskning. Jag har tyvärr ofta hamnat i de dyra plaggens värld - men det kändes verkligen som att det blev en mycket lyckad klädresa :) Ingen av oss tre var utan påse med kläder hem igen!
Sedan var det det där med vila... Självklart behövde jag ett par timmars sömn efter den utflykten. Sagt och gjort. Kröp under filten och sov bort ett par timmar innan barnen kom hem från skolan. Perfekt!
Då var det nästa utmaning... Fredagkväll, hemmamatch i hockey för sonen... Skulle jag våga utmana med något mer samma dag?
Jag har haft en enorm längtan efter att få se sonen spela hockey. Gillar sporten skarpt! Har dock varit väldigt orolig för att orka med en match. Beslutat: se en period där svågern ställde upp med skjuts på mina premisser - ville jag hem efter en period så skulle vi åka hem. Rollatorn, täckbyxor, varm jacka, filt... packade för att inte frysa och så att jag kunde sitta under matchen. Dröm om min förvåning - och stora glädje - jag såg hela matchen! Jag orkade! Fick träffa övriga hockeygalna föräldrar och prata lite strunt med dem. Vilken energikick!!!! Jag är så glad att jag vågade ta steget in i ishallen igen. Nu vet jag att det kommer att bli fler matcher att njuta av framöver.
Det enda som kanske skulle kunna förbättras tills nästa gång är att få sova liiiiite längre än till 5 på morgonen efter, lyckades somna om i snuttar, men längre ostörd nattsömn är önskvärd. Det blir liksom segt att komma igång ordentligt. Tänk att få sova oavbrutet till typ 8-9 på morgonen...
Lördagen då? Tvillingarna skulle spela DM-match i innebandy idag. Klart jag får blodad tand. Fixar jag hockey så måste jag ju fixa innebandy... Lugn förmiddag, matchsamling strax efter lunch. Det blev en innebandymatch idag! Märkligt att man inte har en hiss i en idrottshall, maken fick bära Rollatorn upp och ner, och jag fick använda ledstång och sakta darra upp och sedan ner igen efter matchen. Nåja, jag kom både upp och ner utan att ramla, vilket ju är huvudsaken.
Det var en mycket trött Malin som klev in genom dörren när vi kom hem efter innebandyn. Jag slocknade tämligen omedelbart ett par timmar under filten medan övriga familjen lagade en fantastiskt god middag tillsammans.
Jag har faktiskt tagit en morfintablett inför de 3 aktiviteterna som jag gjort. Shoppingen, hockeyn och innebandyn. Jag tänker ta till mig det som dr sa, ta vid behov och jag har ju kunnat göra alla dessa saker utan smärta. Tar inte mer än så, inte i onödan. Får prova mig fram hur länge till det behövs, men en biopsi verkar vara en större grej smärtmässigt än vad jag trott.
Morgondagen är fri från planer, så som det verkar just nu. Det kan nog behövas - för min del i allafall. Nu är jag trött, men lyckligt trött. Kan tänka mig att det får bli lite mera vila i morgon. Jag kan nog behöva ganska mycket mera vila i morgon - men det är ok! Tänk att jag fått/kunnat/orkat med så mycket med planering. Prioritera att vila när det behövs, verkligen ta vilan på allvar. Det tänds ju ett hopp om att det kommer några bra dagar... Att jag inte bara är trött och passiv, utan att genom planering - VILA - faktiskt sakta, sakta kan se fram emot mer. Hoppas att det blir mer av den varan. Små korta mål.
Det enda sorgliga är väl att jag valt bort min mammas systers begravning idag. Jag klarar/klarade inte av det. Det är/var för tungt. Önskar att jag varit stark nog för att stötta min mamma idag, men den balansen har jag inte i mig nu och då fick det tyvärr bli så. Mina systrar fanns med mamma - tack och lov för dem! Jag har pratat med mamma efteråt och det var en fin begravning.
måndag 8 oktober 2012
Världens bästa mamma!
Ja, så är det! Hon är min! Jag måste dela henne med mina två systrar dock - men hon är ändå världsbäst!!!! Eller - det är väl kanske för att vi är tre om att dela på henne som hon är så bäst :)
Hon har ju ställt upp och i stort sett flyttat in för att få vår vardag att fungera, dessutom skjutsar och följer hon mig på varenda sjukhusbesök. Jag har ingen aning om hur det skulle gått för mig om hon inte ställt upp som hon gör - varje dag. Ringde henne igår när hon var ute med en väninna för att be henne att om möjligt se efter en bordsspegel när hon ändå var i krokarna av ett sådant ställe som kanske kunde ha det i sitt utbud. Minsann. Kom hon inte hem med en spegel!
Jag har i lugn och ro suttit vid köksbordet idag på morgonen och det gick så bra. Tog sin lilla tid, men det har jag ju faktiskt rätt gott om så ingen panik där inte... Lite kladd, några extra topz - men så skönt att få fixa till sig lite lagom, utan att bli irriterad på allt darr. Får se hur länge jag får ha kvar fransar och bryn, det har börjat glesa ut sig nu. Jag vet ju att de ryker. Då gäller det att försöka trolla fram lite ögon - och ögonbryn... Träna, träna...
Fick just bekräftat att jag är välkommen på en Look Good Feel Better -träff 25/10. Ska bli roligt att få uppdatera fejk-mejk-kunskaperna... De har jag ju velat glömma sedan 2010.
Mamma har också varit en klippa i omflyttandet av rummen. Fixat och sytt gardiner i de nya rummen, smakrådat med färger, möblering och köpt fina accessoarer som passar alldeles ypperligt in i det hela. Hade jag själv försökt ge mig på dessa utflykter och tittande så hade det aldrig varit så fint och så färdigt som det nu är. Jag har inte orkat alls - så har min mamma väldigt god smak också, så det finns inte något att anmärka på :)
Jag vet inte om morfintabletterna har gjort under, har absolut inte maxat doser (dr hade varit väldigt frikostig i sin ordination) utan tagit en till natten och en på morgonen och jag mår bättre. Jag skulle få ta ganska många enligt receptet, men det här har funkat bra. Nu har det ju också gått en vecka sedan den eländiga biopsin, så det börjar kanske läka också. Lite ont forftarande när morfinet går ur kroppen, området känns fortfarande av. Testar med bara Alvedon idag och hoppas att det räcker. Det blir rätt mycket piller ändå att stoppa i sig varje dygn.
Ökningen av Cortisonet till 8 varje morgon igen kanske också har bidragit. Blir ju lite darrig, men jag kanske blir mer och mer van dem nu, för det känns rätt ok nu. Även om händerna darrar på, så går det an, benen känns något bättre - om det beror på tryggheten med rollatorn också så är ju det bara positivt. Får höra på onsdag vad dr Nisse säger om det.
Igår tog jag ett första varv runt vårt backiga kvarter med rollatorn - som jag lovat mig - en promenad alltså. Hade inte lovat mig hela varvet, brukar vända där det blir som backigast, men med ena dottern och Lissi som sällskap så lufsade vi runt hela kvarteret. Känner mig stolt :)
Nu skulle det bara smaka med lite mer solsken efter allt regnande - då skulle det bli mer sporrande att ta lite fler små promenader. Det är skönt att röra på sig, det behöver kroppen och knoppen.
Humöret blir allt bättre, jag är just nu mindre deppig. Klart jag förbannar mitt öde, men jag ska förhoppningsvis försöka lära mig att leva på kortare tidsplanering så att jag inte blir så ledsen och besviken över bakslag eller att det står stilla. Försöka acceptera att det kommer att vara mycket kontroller, röntgen av olika slag. Det är ju så mitt liv kommer att se ut. Dags att gilla läget - om än motvilligt.
Måste upp, upp, upp. Kanske orkar jag med att se någon idrott i helgen? Det får bli mitt mål för veckan. Cytostatika på onsdag och så orka liiiiite idrott - få kraft av den energi som fyller idrottshallen. Små steg i taget!
Hon har ju ställt upp och i stort sett flyttat in för att få vår vardag att fungera, dessutom skjutsar och följer hon mig på varenda sjukhusbesök. Jag har ingen aning om hur det skulle gått för mig om hon inte ställt upp som hon gör - varje dag. Ringde henne igår när hon var ute med en väninna för att be henne att om möjligt se efter en bordsspegel när hon ändå var i krokarna av ett sådant ställe som kanske kunde ha det i sitt utbud. Minsann. Kom hon inte hem med en spegel!
Jag har i lugn och ro suttit vid köksbordet idag på morgonen och det gick så bra. Tog sin lilla tid, men det har jag ju faktiskt rätt gott om så ingen panik där inte... Lite kladd, några extra topz - men så skönt att få fixa till sig lite lagom, utan att bli irriterad på allt darr. Får se hur länge jag får ha kvar fransar och bryn, det har börjat glesa ut sig nu. Jag vet ju att de ryker. Då gäller det att försöka trolla fram lite ögon - och ögonbryn... Träna, träna...
Fick just bekräftat att jag är välkommen på en Look Good Feel Better -träff 25/10. Ska bli roligt att få uppdatera fejk-mejk-kunskaperna... De har jag ju velat glömma sedan 2010.
Mamma har också varit en klippa i omflyttandet av rummen. Fixat och sytt gardiner i de nya rummen, smakrådat med färger, möblering och köpt fina accessoarer som passar alldeles ypperligt in i det hela. Hade jag själv försökt ge mig på dessa utflykter och tittande så hade det aldrig varit så fint och så färdigt som det nu är. Jag har inte orkat alls - så har min mamma väldigt god smak också, så det finns inte något att anmärka på :)
Jag vet inte om morfintabletterna har gjort under, har absolut inte maxat doser (dr hade varit väldigt frikostig i sin ordination) utan tagit en till natten och en på morgonen och jag mår bättre. Jag skulle få ta ganska många enligt receptet, men det här har funkat bra. Nu har det ju också gått en vecka sedan den eländiga biopsin, så det börjar kanske läka också. Lite ont forftarande när morfinet går ur kroppen, området känns fortfarande av. Testar med bara Alvedon idag och hoppas att det räcker. Det blir rätt mycket piller ändå att stoppa i sig varje dygn.
Ökningen av Cortisonet till 8 varje morgon igen kanske också har bidragit. Blir ju lite darrig, men jag kanske blir mer och mer van dem nu, för det känns rätt ok nu. Även om händerna darrar på, så går det an, benen känns något bättre - om det beror på tryggheten med rollatorn också så är ju det bara positivt. Får höra på onsdag vad dr Nisse säger om det.
Igår tog jag ett första varv runt vårt backiga kvarter med rollatorn - som jag lovat mig - en promenad alltså. Hade inte lovat mig hela varvet, brukar vända där det blir som backigast, men med ena dottern och Lissi som sällskap så lufsade vi runt hela kvarteret. Känner mig stolt :)
Nu skulle det bara smaka med lite mer solsken efter allt regnande - då skulle det bli mer sporrande att ta lite fler små promenader. Det är skönt att röra på sig, det behöver kroppen och knoppen.
Humöret blir allt bättre, jag är just nu mindre deppig. Klart jag förbannar mitt öde, men jag ska förhoppningsvis försöka lära mig att leva på kortare tidsplanering så att jag inte blir så ledsen och besviken över bakslag eller att det står stilla. Försöka acceptera att det kommer att vara mycket kontroller, röntgen av olika slag. Det är ju så mitt liv kommer att se ut. Dags att gilla läget - om än motvilligt.
Måste upp, upp, upp. Kanske orkar jag med att se någon idrott i helgen? Det får bli mitt mål för veckan. Cytostatika på onsdag och så orka liiiiite idrott - få kraft av den energi som fyller idrottshallen. Små steg i taget!
söndag 19 augusti 2012
Går det åt rätt håll nu?
Söndag idag. Sista sommarlovsdagen för barnen. Högsommarvärmen som funnits här hela veckan verkar också känna att det är dags för vardag. Hela veckan har vi haft temperaturer mellan 20 och 25 grader, idag är det blygsamma 15. Helt ok. Det är spännande dagar som väntar. Tvillingarna ska börja på en ny skola. Samma som storebror. Det kommer att bli jättebra. Maken går in i sin 3:e vecka efter semestern.
Jag vill också ha vardag. Gå till mitt härliga jobb och brottas med vardagliga problem och utmaningar.
Jag har försiktigt börja tänka. Ta in sommarens händelser. Det blev ju absolut inte som jag tänkt mig. Försöker tänka tillbaka på den dagen chockbeskedet om lungorna kom. Maken har tagit till sig saker som dr Nisse sa som jag inte alls uppfattat. Andra saker tog även jag in. Att behandla med cellgiftet Navelbine ska inte alls vara lika påfrestande som FEC och Taxotere, biverkningarna hanterbara. Så långt är jag med. Det känns bra. Hittills har jag ju av andra anledningar mått ännu sämre än av FEC och Taxotere. Man ska kunna leva ett riktigt "normalt" liv med Navelbine. Man ska kunna leva på ganska mycket som vanligt, inte behöva vara sjukskriven - kanske på deltid - och inte heller ha ont i kroppen. Det måste bli mitt mål. Att få bli mer fungerande igen, i kropp och knopp.
Att sedan den största fasan av alla blev verklighet - förändringar i hjärnan - tog verkligen all sans och reson ur mig. Det har varit jobbigt. Jag har med hela mitt väsen försökt förtränga alla tankar på det. Jag vågar inte gå in i de tankarna. ÄN. För mitt eget välbefinnande ska jag självklart ta tag i mina demoner, men det måste få ta tid. Det har ju ändå bara gått 2 månader sedan allt detta drog igång.
Det är jobbigt att förlita sig på andra. Att inte själv kunna påverka, mer än med kampviljan. Jag känner mig också trygg med att vi som tillhör NUS får den allra bästa cancervården, Umeå ligger i framkant med de bästa och senaste strålningsmaskinerna och forskning.
Kanske känner jag mig mogen och redo att ta reda på hur det såg ut i lungorna innan behandlingarna började efter röntgen, då jag innerligt hoppas att kroppen svarat på rätt sätt. Samma med hjärnan. Kanske känner jag mig redo då att höra hur många och var de funnits. För jag vill ju att de besked som kommer framöver visar att min kropp är lika inställd på KRIG som mitt sinne.
Nu till något trevligare. Jag är piggare. Natten till lördag fick jag sova 8 timmar. Vaknade inte ens för huvudvärk eller kisspaus. Var på fotbollsmatch och tog sedan en god bok och la mig i skuggan (25 grader) medan make och barn hade kul på gräsmattan. Fick mig en skön tupplur också. Härligt!
Maken bjöd på en helt sagolikt god middag som avnjöts tillsammans med mamma och lillasyster och lillkusinen. Så kom den där sköna trötthetskänslan igen, när det bränner under ögonlocken. Man kan nog inte fatta hur skönt det är när man inte fått vara naturligt trött på så länge. Det är iallafall en skön känsla :)
Sakta men säkert tror jag också att darrningarna avtar nu. Men vilken tid det tagit. Nu är det händerna som är värst och från knäna och ner mot fötterna. Jag ska inte ropa hej ännu, men hela helgen har det känts microskopiskt bättre för varje dag. Det tar inte längre 20 minuter att lägga eyeliner och mascara... Jo, lite fåfäng får man faktiskt vara även om man är i mitt tillstånd. Så det så :) Jag har faktiskt gjort ett kort ryck och torkat damm på förmiddagen idag. Det är ju ett gott tecken!
Tar alvedon enligt schema och det fortsätter jag med för att hålla huvudvärken i schack, sedan är det en massa andra mediciner som jag tar för att så mycket som möjligt ska funka så bra som möjligt. Det känns just nu som att jag hittat en bra balans. En tråkig biverkning av cortison är att man ofta får svamp i munnen och när jag träffade den läkare som ersatte Nisse fick jag utskrivet piller mot det. Nu är effekten igång. Det är riktigt trevligt att äta mat som smakar som vanligt igen :)
I fredags skickade jag mail till mina underbara kollegor, för att berätta vad som hänt. De har varit jätteoroliga och blivit tillsagda att inte störa. Några av dem har jag pratat med under sommaren, men de flesta har bara fått besked av min chef om att jag blivit sjuk igen och går på behandlingar. Jag tror inte mer än att jag hunnit trycka iväg mailet så började telefonen ringa. Så underbart att höra deras röster, att få höra lite skvaller och få höra vad som hänt i sommar. Åh vad jag längtar efter att få träffa dem igen!
Veckan som kommer är vilovecka. Inget sjukhus. Däremot den gruvsamma tandläkartiden...
Det blir till att träna vår lilla söta hundvalp att vara hemma själv innan dess. Alla är ju på sitt då, skola och jobb. Mamma måste skjutsa mig. Spännande jobba med det :)
Jag vill också ha vardag. Gå till mitt härliga jobb och brottas med vardagliga problem och utmaningar.
Jag har försiktigt börja tänka. Ta in sommarens händelser. Det blev ju absolut inte som jag tänkt mig. Försöker tänka tillbaka på den dagen chockbeskedet om lungorna kom. Maken har tagit till sig saker som dr Nisse sa som jag inte alls uppfattat. Andra saker tog även jag in. Att behandla med cellgiftet Navelbine ska inte alls vara lika påfrestande som FEC och Taxotere, biverkningarna hanterbara. Så långt är jag med. Det känns bra. Hittills har jag ju av andra anledningar mått ännu sämre än av FEC och Taxotere. Man ska kunna leva ett riktigt "normalt" liv med Navelbine. Man ska kunna leva på ganska mycket som vanligt, inte behöva vara sjukskriven - kanske på deltid - och inte heller ha ont i kroppen. Det måste bli mitt mål. Att få bli mer fungerande igen, i kropp och knopp.
Att sedan den största fasan av alla blev verklighet - förändringar i hjärnan - tog verkligen all sans och reson ur mig. Det har varit jobbigt. Jag har med hela mitt väsen försökt förtränga alla tankar på det. Jag vågar inte gå in i de tankarna. ÄN. För mitt eget välbefinnande ska jag självklart ta tag i mina demoner, men det måste få ta tid. Det har ju ändå bara gått 2 månader sedan allt detta drog igång.
Det är jobbigt att förlita sig på andra. Att inte själv kunna påverka, mer än med kampviljan. Jag känner mig också trygg med att vi som tillhör NUS får den allra bästa cancervården, Umeå ligger i framkant med de bästa och senaste strålningsmaskinerna och forskning.
Kanske känner jag mig mogen och redo att ta reda på hur det såg ut i lungorna innan behandlingarna började efter röntgen, då jag innerligt hoppas att kroppen svarat på rätt sätt. Samma med hjärnan. Kanske känner jag mig redo då att höra hur många och var de funnits. För jag vill ju att de besked som kommer framöver visar att min kropp är lika inställd på KRIG som mitt sinne.
Nu till något trevligare. Jag är piggare. Natten till lördag fick jag sova 8 timmar. Vaknade inte ens för huvudvärk eller kisspaus. Var på fotbollsmatch och tog sedan en god bok och la mig i skuggan (25 grader) medan make och barn hade kul på gräsmattan. Fick mig en skön tupplur också. Härligt!
Maken bjöd på en helt sagolikt god middag som avnjöts tillsammans med mamma och lillasyster och lillkusinen. Så kom den där sköna trötthetskänslan igen, när det bränner under ögonlocken. Man kan nog inte fatta hur skönt det är när man inte fått vara naturligt trött på så länge. Det är iallafall en skön känsla :)
Sakta men säkert tror jag också att darrningarna avtar nu. Men vilken tid det tagit. Nu är det händerna som är värst och från knäna och ner mot fötterna. Jag ska inte ropa hej ännu, men hela helgen har det känts microskopiskt bättre för varje dag. Det tar inte längre 20 minuter att lägga eyeliner och mascara... Jo, lite fåfäng får man faktiskt vara även om man är i mitt tillstånd. Så det så :) Jag har faktiskt gjort ett kort ryck och torkat damm på förmiddagen idag. Det är ju ett gott tecken!
Tar alvedon enligt schema och det fortsätter jag med för att hålla huvudvärken i schack, sedan är det en massa andra mediciner som jag tar för att så mycket som möjligt ska funka så bra som möjligt. Det känns just nu som att jag hittat en bra balans. En tråkig biverkning av cortison är att man ofta får svamp i munnen och när jag träffade den läkare som ersatte Nisse fick jag utskrivet piller mot det. Nu är effekten igång. Det är riktigt trevligt att äta mat som smakar som vanligt igen :)
I fredags skickade jag mail till mina underbara kollegor, för att berätta vad som hänt. De har varit jätteoroliga och blivit tillsagda att inte störa. Några av dem har jag pratat med under sommaren, men de flesta har bara fått besked av min chef om att jag blivit sjuk igen och går på behandlingar. Jag tror inte mer än att jag hunnit trycka iväg mailet så började telefonen ringa. Så underbart att höra deras röster, att få höra lite skvaller och få höra vad som hänt i sommar. Åh vad jag längtar efter att få träffa dem igen!
Veckan som kommer är vilovecka. Inget sjukhus. Däremot den gruvsamma tandläkartiden...
Det blir till att träna vår lilla söta hundvalp att vara hemma själv innan dess. Alla är ju på sitt då, skola och jobb. Mamma måste skjutsa mig. Spännande jobba med det :)
söndag 3 april 2011
I morgon dags igen
Dags för Herceptin nr 11 i morgon. Förmodligen dags att börja betala igen också. Skit. Tror att frikortet måste börja på ny kula nu... Naglarna fortsätter att göra som de vill. Lillfingernaglarna och höger ringfinger och långfinger är de enda fyra naglar som än så länge håller ihop. Buhuuuuu! Tråkigt. Det går av ännu en gång på tre av naglarna som redan gått av. Ser ut som sista cellgiftsranden är den som är jättesvag. Inte så behagligt.
När jag ändå är igång och klagar... Usch vad jag ogillar den lilla inkomsten och alla utgifter som ändå fortsätter som förr. Målet har ju varit att barnen ska få leva så vanligt som möjligt - dvs att de inte ska behöva ge avkall på sina intressen, dvs Idrotten. Cupavgifter, säsongsavgifter och utrustningar för barnens idrotter. Haft vårstädning i "lagret" för att uppdatera vad som går att använda av förra årets fotbollsskor, etc... ILLA. Det kan inte uttryckas på annat sätt. De växer så det knakar. Två sopsäckar med kläder är utrensade. Skor i långa rader har placerats i en hög. (Jo, jag vet att det är ett helt års kläder som inte rörts, jag har inte orkat, men idag har det varit riktigt härligt att rensa) I vår blir det nytt: 3 par fotbollsskor, 3 par gympadojor, 3 par vanliga skor. Cyklar till 2 av barnen. Hu! USA- resan är ju rätt vältajmad så jag hoppas det är möjligt att göra lite fynd där... Tror vi chansar på att vi klarar oss utan fotbollsskor till efter påsk. Priset är förhoppningsvis lägre där än här...
När kommer de att gå ut på konstgräset? Hur snabbt tinar vår meterdjupa snö? Vet att de skottat av konstgäsplanen så kanske går de ut innan påsken...
Men nu måste jag vara positiv också... I helgen har det varit Innebandycup och säsongens sista Hockeymatch - på svensk mark. Har haft förmånen att få se båda sporterna. Kul att få möjligheten att se sonens sista seriematch för säsongen. Han åker till USA på fredag och ska spela hockey där i 10 dagar. Säkert ett minne för livet :)
På tisdag börjar fotbollssäsongen - inomhus till en början. Vårens trevande försök att bita sig fast har varit rätt ok i helgen. Lätt regn under gårdagen med rätt hårda vindar och någon plusgrad avslutades med dagens +8 grader och mulet. Det har rasat snö från taket hela natten och dagen. Det härliga takdroppet är njutningsfullt, hoppfullt.
Medan jag skrivit inlägget så avslutas helgen trist - ena dottern har fått magsjuka. Det var ju inte det mest vältajmade... Hoppas vi andra klarar oss. Kryddpeppar x 10. Check. Handspritsflaskor utplacerade. Check. Bädda om för loftsängsbarnet till markplan. Check. Maken dundrade iväg till mamma för att låna Klorin och har återvänt med den i högsta hugg för att sanera. Nu blir det darriga dagar för att se om jag klarar morgondagen så jag får behandling, och peppar, peppar - avresan till USA för make och son på fredagsmorgonen. HÅLL ALLA TUMMAR!!!!
När jag ändå är igång och klagar... Usch vad jag ogillar den lilla inkomsten och alla utgifter som ändå fortsätter som förr. Målet har ju varit att barnen ska få leva så vanligt som möjligt - dvs att de inte ska behöva ge avkall på sina intressen, dvs Idrotten. Cupavgifter, säsongsavgifter och utrustningar för barnens idrotter. Haft vårstädning i "lagret" för att uppdatera vad som går att använda av förra årets fotbollsskor, etc... ILLA. Det kan inte uttryckas på annat sätt. De växer så det knakar. Två sopsäckar med kläder är utrensade. Skor i långa rader har placerats i en hög. (Jo, jag vet att det är ett helt års kläder som inte rörts, jag har inte orkat, men idag har det varit riktigt härligt att rensa) I vår blir det nytt: 3 par fotbollsskor, 3 par gympadojor, 3 par vanliga skor. Cyklar till 2 av barnen. Hu! USA- resan är ju rätt vältajmad så jag hoppas det är möjligt att göra lite fynd där... Tror vi chansar på att vi klarar oss utan fotbollsskor till efter påsk. Priset är förhoppningsvis lägre där än här...
När kommer de att gå ut på konstgräset? Hur snabbt tinar vår meterdjupa snö? Vet att de skottat av konstgäsplanen så kanske går de ut innan påsken...
Men nu måste jag vara positiv också... I helgen har det varit Innebandycup och säsongens sista Hockeymatch - på svensk mark. Har haft förmånen att få se båda sporterna. Kul att få möjligheten att se sonens sista seriematch för säsongen. Han åker till USA på fredag och ska spela hockey där i 10 dagar. Säkert ett minne för livet :)
På tisdag börjar fotbollssäsongen - inomhus till en början. Vårens trevande försök att bita sig fast har varit rätt ok i helgen. Lätt regn under gårdagen med rätt hårda vindar och någon plusgrad avslutades med dagens +8 grader och mulet. Det har rasat snö från taket hela natten och dagen. Det härliga takdroppet är njutningsfullt, hoppfullt.
Medan jag skrivit inlägget så avslutas helgen trist - ena dottern har fått magsjuka. Det var ju inte det mest vältajmade... Hoppas vi andra klarar oss. Kryddpeppar x 10. Check. Handspritsflaskor utplacerade. Check. Bädda om för loftsängsbarnet till markplan. Check. Maken dundrade iväg till mamma för att låna Klorin och har återvänt med den i högsta hugg för att sanera. Nu blir det darriga dagar för att se om jag klarar morgondagen så jag får behandling, och peppar, peppar - avresan till USA för make och son på fredagsmorgonen. HÅLL ALLA TUMMAR!!!!
onsdag 13 oktober 2010
Brrrr...
Nu verkar det som att första snön ska falla över Västerbottens kustland i natt och i morgon. I alla fall om man får tro VK och SMHI. Brrr. Det har varit kalla nätter och mornar i flera dagar, -3 i morse när barnen skulle iväg till skolan.
http://www.vk.se/Article.jsp?article=385369
Jag som tänkte ta bilen och handla vinterjackor med tjejerna i morgon när de kommer hem efter skolan, känner att jag skulle orka med den utflykten. Bilen har fortfarande sommardäcken på... Det går ju inte om man får tro prognosen om 5 cm snö... Det är verkligen hög tid för stackars barnen att få på sig varma jackor. De klär sig nu i flecetröjor och höstjackorna. Får höra med maken hur jag ska göra när han och sonen kommer hem från hockeyträningen.
Jag har varit lika duktig som de två tidigare dagarna denna vecka. 30 minuters promenad till mamma. Mamma tyckte till och med att jag såg mindre slut ut idag när jag kom in genom dörren, även om jag själv tyckte att det var lika jobbigt som igår. Barnens kusiner var där och lille 2½-åringen blev såååå glad när jag kom in genom dörren. Vad glad man blir! Han vrålade rakt ut :))
Efter middagen så kom han på att han ville mysa med mig och kröp upp i mitt knä. Jag fick så många goa kramar av lillkillen så man blir aldeles varm. Han har nog längtat efter mosters kramar som han inte fått på ett tag... Härligt!
Kan också avslöja att jag sover nu. Maken ringde 11:30 idag.... och väckte mig. I går väckte han mig 10 vilket nog var bättre... Får se när jag somnar ikväll. Men det är skönt att få sova. Nackdelen idag var att sonen hade studiedag och inte vaknade när tjejerna och jag steg upp. Jag somnade om vid 8 och sov som sagt skönt ett bra tag... Maken hade skickat sms till sonen vid 9, vilket sonen svarat på men sedan somnat om :)
Vi åt frunch kan man lugnt säga.
Ögonen rinner och rinner. Precis som de gjort tidigare. Hoppas det avtar till veckan - som förut. Trist när man känner sig lite piggare och vill försöka sminka sig lite mindre sjuk.
Fingrarna och naglarna är fortfarande ömma, kan t ex inte öppna en mjölkförpackning. Oljar och fixar med naglarna - det finns en oroväckande mörkröd rand på samtliga naglar. Den är dock inte mer än ett par millimeter bred och har inte blivit mer. Än. Tror jag ska försöka mig på att måla dem ikväll.
Jag skulle behöva göra ett fotbad och klippa tånaglarna men så länge fingrarna beter sig så här så går det inte. Kan inte klippa hårda tånaglar... Fötterna är torra som fnöske och skulle behöva badas och filas och smörjas. Det får bli när det blir, så länge inte tånaglarna blir så långa att jag måste byta upp skostorleken :)
Håret funderar jag lite på, ska jag raka en sista gång och sedan låta det växa fritt eller kommer ännu en omgång håravfall? Det finns lite stubb och kala fläckar, frågan är om det blir fler kala fläckar de närmaste dagarna? Nu är det 15 dagar sedan sista behandlingen, det borde bli håravfall innan helgen i så fall.
http://www.vk.se/Article.jsp?article=385369
Jag som tänkte ta bilen och handla vinterjackor med tjejerna i morgon när de kommer hem efter skolan, känner att jag skulle orka med den utflykten. Bilen har fortfarande sommardäcken på... Det går ju inte om man får tro prognosen om 5 cm snö... Det är verkligen hög tid för stackars barnen att få på sig varma jackor. De klär sig nu i flecetröjor och höstjackorna. Får höra med maken hur jag ska göra när han och sonen kommer hem från hockeyträningen.
Jag har varit lika duktig som de två tidigare dagarna denna vecka. 30 minuters promenad till mamma. Mamma tyckte till och med att jag såg mindre slut ut idag när jag kom in genom dörren, även om jag själv tyckte att det var lika jobbigt som igår. Barnens kusiner var där och lille 2½-åringen blev såååå glad när jag kom in genom dörren. Vad glad man blir! Han vrålade rakt ut :))
Efter middagen så kom han på att han ville mysa med mig och kröp upp i mitt knä. Jag fick så många goa kramar av lillkillen så man blir aldeles varm. Han har nog längtat efter mosters kramar som han inte fått på ett tag... Härligt!
Kan också avslöja att jag sover nu. Maken ringde 11:30 idag.... och väckte mig. I går väckte han mig 10 vilket nog var bättre... Får se när jag somnar ikväll. Men det är skönt att få sova. Nackdelen idag var att sonen hade studiedag och inte vaknade när tjejerna och jag steg upp. Jag somnade om vid 8 och sov som sagt skönt ett bra tag... Maken hade skickat sms till sonen vid 9, vilket sonen svarat på men sedan somnat om :)
Vi åt frunch kan man lugnt säga.
Ögonen rinner och rinner. Precis som de gjort tidigare. Hoppas det avtar till veckan - som förut. Trist när man känner sig lite piggare och vill försöka sminka sig lite mindre sjuk.
Fingrarna och naglarna är fortfarande ömma, kan t ex inte öppna en mjölkförpackning. Oljar och fixar med naglarna - det finns en oroväckande mörkröd rand på samtliga naglar. Den är dock inte mer än ett par millimeter bred och har inte blivit mer. Än. Tror jag ska försöka mig på att måla dem ikväll.
Jag skulle behöva göra ett fotbad och klippa tånaglarna men så länge fingrarna beter sig så här så går det inte. Kan inte klippa hårda tånaglar... Fötterna är torra som fnöske och skulle behöva badas och filas och smörjas. Det får bli när det blir, så länge inte tånaglarna blir så långa att jag måste byta upp skostorleken :)
Håret funderar jag lite på, ska jag raka en sista gång och sedan låta det växa fritt eller kommer ännu en omgång håravfall? Det finns lite stubb och kala fläckar, frågan är om det blir fler kala fläckar de närmaste dagarna? Nu är det 15 dagar sedan sista behandlingen, det borde bli håravfall innan helgen i så fall.
lördag 9 oktober 2010
Upp och ner
Det går verkligen upp och ner... natten till fredag var inte bra. Somnade inte förrän 04. Vaknade 05, sov vidare till 07. Pirr i benen, blytunga ben, fingrarna ömma, kroppen öm... Ingen sömn på hela dagen. Trött, trött, trött. Ingen bra dag alls. Mycket tankar.
På eftermiddagen ringde en kollega. Så otroligt härligt att prata med henne! Längtar efter att få träffa kollegorna varje dag.
Natten till idag var bra. Somnade vid 01, sov till 07, var vaken till 08:30 och sov vidare till 10. Mycket skönt. Det är en jättefin höstdag och familjen har varit ute och höststädat gården. Själv fick jag avundsjukt titta ut genom fönstret... Orkar inte alls... Har vilat i soffan istället.
Börjar smida planer för min självrehabilitering... Om jag håller mig frisk från och med måndag ska jag försöka promenera varje dag. Nu behöver jag ju inte spara energi för nästa dipp. Små, små steg i rätt riktning. Benen är ju så tunga och jag rör mig som en sengångare men en långsam promenad en liten bit ser jag verkligen fram emot. Motion ser jag fram emot.
Cortisonsvullna flodhästen vill påbörja sin förvandling tillbaka till sig själv!
De sista 5 veckorna har varit tunga. Nu är det bara en vecka kvar innan sista cellgiftscykeln är gjord och det känns jättebra. Nu ska jag återta makten över mig själv!
På eftermiddagen ringde en kollega. Så otroligt härligt att prata med henne! Längtar efter att få träffa kollegorna varje dag.
Natten till idag var bra. Somnade vid 01, sov till 07, var vaken till 08:30 och sov vidare till 10. Mycket skönt. Det är en jättefin höstdag och familjen har varit ute och höststädat gården. Själv fick jag avundsjukt titta ut genom fönstret... Orkar inte alls... Har vilat i soffan istället.
Börjar smida planer för min självrehabilitering... Om jag håller mig frisk från och med måndag ska jag försöka promenera varje dag. Nu behöver jag ju inte spara energi för nästa dipp. Små, små steg i rätt riktning. Benen är ju så tunga och jag rör mig som en sengångare men en långsam promenad en liten bit ser jag verkligen fram emot. Motion ser jag fram emot.
Cortisonsvullna flodhästen vill påbörja sin förvandling tillbaka till sig själv!
De sista 5 veckorna har varit tunga. Nu är det bara en vecka kvar innan sista cellgiftscykeln är gjord och det känns jättebra. Nu ska jag återta makten över mig själv!
fredag 1 oktober 2010
Kallelse till Strålbehandling
Idag kom ett landstingskuvert igen, denna gång med datum för läkarbesök 18/10 och Herceptin 19/10.
Dessutom följde det med datum för uppstart av strålbehandlingen. Den 19/10 ska jag till Stråldatorn, förmodligen är det inställning av var strålarna ska riktas... Den 25/10 börjar sedan den 5 veckor långa, dagliga strålningen. Hoppas på att få bra information av doktorn den 18:e - tyvärr inte min vanliga doktor, men det går säkert bra ändå. Känns skönt att ha något att planera för... Räknar jag rätt och inga avbrott i strålbehandingarna stör så är 25/11 sista dagen med strålning. Ännu något att se fram emot :)
Natten har varit ok. Sov från 02:30 till 09:30 med insomningstabletten och Tradolan/Alvedon till hjälp. Var lite groggy när jag vaknade men har sovit ostört och det var sååå skönt. Det går faktiskt än så länge rätt bra med smärtorna när jag har fått tabletter att ta till.
Älskade maken har jobbat lite kortare idag, han känner sig förkyld och trött så det är nog skönt för honom med en liten paus.
Har peppat honom att åka och köpa en ny supersnygg jacka som jag sett på MQ.... Han avskyr att handla kläder utan mig, vill att jag ska vara smakråd... Det går ju inte just nu - så nu får han stå på egna ben, hihi... Han ska göra ett försök när han ändå åker för att hämta sonen på skolan - å då får han med sig ett superbra smakråd som säger vad han tycker. Kommer att bli bra. Hoppas, hoppas jackan finns och är lika snygg på som jag tror. Han är så väl värd en ny snygg jacka - och jag är såååå less på hans gamla svarta jackor som ser likadana ut allihopa :) Kanske får någon av jackorna skickas till välgörande ändamål. Håller tummarna för en snygg mannekäng som kommer hem om någon timme...
Idag är det 1 oktober. Den månad när bröstcancer står i särskilt fokus. Jag har alltid tittat på galan och varje år köpt ett Rosa Band. Undrar hur det kommer att kännas i år, när jag själv är drabbad? Har fått en länk till en hemsida där en kvinna tillverkar egna smycken. Fantastiskt fina smycken har hon. Under oktober skänker hon en del av intäkterna för utvalda smycken till Cancerfondens Rosa Bandet kampanj.
www.mawi.se
Dessutom följde det med datum för uppstart av strålbehandlingen. Den 19/10 ska jag till Stråldatorn, förmodligen är det inställning av var strålarna ska riktas... Den 25/10 börjar sedan den 5 veckor långa, dagliga strålningen. Hoppas på att få bra information av doktorn den 18:e - tyvärr inte min vanliga doktor, men det går säkert bra ändå. Känns skönt att ha något att planera för... Räknar jag rätt och inga avbrott i strålbehandingarna stör så är 25/11 sista dagen med strålning. Ännu något att se fram emot :)
Natten har varit ok. Sov från 02:30 till 09:30 med insomningstabletten och Tradolan/Alvedon till hjälp. Var lite groggy när jag vaknade men har sovit ostört och det var sååå skönt. Det går faktiskt än så länge rätt bra med smärtorna när jag har fått tabletter att ta till.
Älskade maken har jobbat lite kortare idag, han känner sig förkyld och trött så det är nog skönt för honom med en liten paus.
Har peppat honom att åka och köpa en ny supersnygg jacka som jag sett på MQ.... Han avskyr att handla kläder utan mig, vill att jag ska vara smakråd... Det går ju inte just nu - så nu får han stå på egna ben, hihi... Han ska göra ett försök när han ändå åker för att hämta sonen på skolan - å då får han med sig ett superbra smakråd som säger vad han tycker. Kommer att bli bra. Hoppas, hoppas jackan finns och är lika snygg på som jag tror. Han är så väl värd en ny snygg jacka - och jag är såååå less på hans gamla svarta jackor som ser likadana ut allihopa :) Kanske får någon av jackorna skickas till välgörande ändamål. Håller tummarna för en snygg mannekäng som kommer hem om någon timme...
Idag är det 1 oktober. Den månad när bröstcancer står i särskilt fokus. Jag har alltid tittat på galan och varje år köpt ett Rosa Band. Undrar hur det kommer att kännas i år, när jag själv är drabbad? Har fått en länk till en hemsida där en kvinna tillverkar egna smycken. Fantastiskt fina smycken har hon. Under oktober skänker hon en del av intäkterna för utvalda smycken till Cancerfondens Rosa Bandet kampanj.
www.mawi.se
onsdag 29 september 2010
Neulastasprutan intagen
Sovit oroligt den gångna natten. Vaknat 02, 03, 05, 06... för att vara vaken till strax efter 08 då jag somnade om och sov till 11!!! Magont spökade - som vanligt. Knip, knip, knip... Aj, aj, aj. Det är inte skönt.
När jag vaknade och såg vad klockan var, då blev det lite bråttom. Frukost, mediciner, ta ut sprutan ur kylskåpet. Skulle vara på Vårdcentralen 11:30 för att få hjälp att ta sprutan... Hann i tid i alla fall :)
Under dagen har domningarna i fingrarna återvänt, sprider sig sakta över fingrarna. Benen börjar redan kännas tunga. Smakerna börjar avta. Svettas och fryser i omgångar. Ansiktet hettar och är rödrosigt. Bara att invänta resten av biverkningarna som kommer att sprida sig i kroppen. Intalar mig att ju mer biverkningar desto bättre tar cellgifterna. Så hoppas jag att Tradolanet ska ge mig lite bättre smärtlindring denna gång, för de första två Taxotereomgångarna har jag fått klara mig på Alvedon.
Fick en trevlig inbjudan av min fantastiskt omtänksamma lillasyster idag. En eftermiddag med makeup och styling inklusive fotografering den 31/10... Spännande. Kan bli intressant med hår på utväxt, ögonbryn och fransar har jag ingen aning om hur de börjat hämta sig. Kanske blir jag stylad med lösögonfransar.... Ska bli väldigt roligt i alla fall!
Det var förresten hon som låg bakom det mystiska paketet som satt griller i mitt huvud :) Hon är för himla gullig och påhittig och omtänksam. Tack älskade syster!!!
När jag vaknade och såg vad klockan var, då blev det lite bråttom. Frukost, mediciner, ta ut sprutan ur kylskåpet. Skulle vara på Vårdcentralen 11:30 för att få hjälp att ta sprutan... Hann i tid i alla fall :)
Under dagen har domningarna i fingrarna återvänt, sprider sig sakta över fingrarna. Benen börjar redan kännas tunga. Smakerna börjar avta. Svettas och fryser i omgångar. Ansiktet hettar och är rödrosigt. Bara att invänta resten av biverkningarna som kommer att sprida sig i kroppen. Intalar mig att ju mer biverkningar desto bättre tar cellgifterna. Så hoppas jag att Tradolanet ska ge mig lite bättre smärtlindring denna gång, för de första två Taxotereomgångarna har jag fått klara mig på Alvedon.
Fick en trevlig inbjudan av min fantastiskt omtänksamma lillasyster idag. En eftermiddag med makeup och styling inklusive fotografering den 31/10... Spännande. Kan bli intressant med hår på utväxt, ögonbryn och fransar har jag ingen aning om hur de börjat hämta sig. Kanske blir jag stylad med lösögonfransar.... Ska bli väldigt roligt i alla fall!
Det var förresten hon som låg bakom det mystiska paketet som satt griller i mitt huvud :) Hon är för himla gullig och påhittig och omtänksam. Tack älskade syster!!!
tisdag 28 september 2010
Sista cellgiftsbehandlingen!!!
Äntligen är första delmålet nått. Fått min sista cellgiftsbehandling idag. Känner nästan för att fira med champagne :) Kanske inte så lämpligt med tanke på medicinering i massor, får fira när smärtorna avtagit - och fira ordentligt!
Lyckades nästan helt förtränga smärtan av isbehandlingen, genom vetskapen att det är den sista gången. Visst, jag har typ 15 gånger kvar, var 3:e vecka med Herceptin... men det kräver ingen medicinering alls, ger ingen smärta och inget illamående. Och så strålningen då - som jag förstått ger lokala problem, men i jämförelse med dessa 4 månader med cellgifter... Peace of cake :)))
Nu är det bara att bita ihop och invänta biverkningarna - den SISTA OMGÅNGEN.
Jag hoppas verkligen att behandlingen gjort sitt och att jag/kroppen gjort allt för att jag aldrig någonsin mer får samma hemska besked som den 19:e mars 2010.
Om tre veckor ska jag börja återerövra mitt liv. Sakta rehabilitera min kropp tillbaka till sig själv. Ska börja med promenader igen när orken återvänder och värken avtagit. Längtar så till att komma igång med fysiska aktiviteter igen. Längtar också tillbaka till MIN KROPP. Det är många kilon som ska väck efter detta halvår i sjukdomens järngrepp.
Så ska det bli intressant när håret börjar växa ut... Färg? Hur lockigt kommer det att bli - var rätt bångstyrigt innan... Hur tjockt blir det... var väldigt tjockt innan.
Så blir det så småningom åter till att plocka ögonbryn igen (aj, aj, aj) - för de börjar väl också att återvända så smått om några veckor. Ser fram emot att kunna använda mascara igen också, när ögonfransarna växt ut igen.
Sakta börja återerövra vardagen och familjelivet, jobbet, vänner och umgänge...
Drömmer om att få resa till en varm och solig plats med familjen, det kommer att dröja ett tag tills vi är där - men oh vad skönt det ska bli. Om inte förr så kanske en kombinerad 40- årsresa...
Längtar efter en "vanlig" sommar där vi alla får njuta av familjesemester och vi kan göra vad vi vill, hur vi vill.
Jaaaa, jag har mycket att se fram emot :)
Lyckades nästan helt förtränga smärtan av isbehandlingen, genom vetskapen att det är den sista gången. Visst, jag har typ 15 gånger kvar, var 3:e vecka med Herceptin... men det kräver ingen medicinering alls, ger ingen smärta och inget illamående. Och så strålningen då - som jag förstått ger lokala problem, men i jämförelse med dessa 4 månader med cellgifter... Peace of cake :)))
Nu är det bara att bita ihop och invänta biverkningarna - den SISTA OMGÅNGEN.
Jag hoppas verkligen att behandlingen gjort sitt och att jag/kroppen gjort allt för att jag aldrig någonsin mer får samma hemska besked som den 19:e mars 2010.
Om tre veckor ska jag börja återerövra mitt liv. Sakta rehabilitera min kropp tillbaka till sig själv. Ska börja med promenader igen när orken återvänder och värken avtagit. Längtar så till att komma igång med fysiska aktiviteter igen. Längtar också tillbaka till MIN KROPP. Det är många kilon som ska väck efter detta halvår i sjukdomens järngrepp.
Så ska det bli intressant när håret börjar växa ut... Färg? Hur lockigt kommer det att bli - var rätt bångstyrigt innan... Hur tjockt blir det... var väldigt tjockt innan.
Så blir det så småningom åter till att plocka ögonbryn igen (aj, aj, aj) - för de börjar väl också att återvända så smått om några veckor. Ser fram emot att kunna använda mascara igen också, när ögonfransarna växt ut igen.
Sakta börja återerövra vardagen och familjelivet, jobbet, vänner och umgänge...
Drömmer om att få resa till en varm och solig plats med familjen, det kommer att dröja ett tag tills vi är där - men oh vad skönt det ska bli. Om inte förr så kanske en kombinerad 40- årsresa...
Längtar efter en "vanlig" sommar där vi alla får njuta av familjesemester och vi kan göra vad vi vill, hur vi vill.
Jaaaa, jag har mycket att se fram emot :)
torsdag 9 september 2010
Sminkkurs idag :)
Äntligen kom dagen jag väntat på ett bra tag nu. Kursen "Look Good - Feel Better" gick av stapeln. Många glada kvinnor i olika åldrar, med olika diagnoser och fas av behandling hade samlats för att få goda råd och tips om hur man ska kunna fixa till ett fejs att vara stolt över...
Det var mössor, peruker och sjalar som en efter en togs av för att inte störa utbildningen. En del hade lite hår, en del - som jag - inget hår, en del hade stripor eller mycket glest kort hår. Mycket skönt att vara en i mängden, att få känna sig "normal" i detta bisarra tillstånd. En del hade fått tillbaka lite ögonfransar, bryn... Vissa hade ingenting alls medan andra - som jag - hade delvis ögonbryn och ögonfransar...
Tre instruktörer höll i den två timmar långa kursen och vi var indelade i lika många grupper. Mycket trevligt, många skratt och en hel del humor bland oss vid vårt bord.
Vi började med fika, sedan fick vi använda rengörningsprodukter innan vi kunde påbörja make-upen.
Det var lite varierande kvalité på produkterna, alltifrån dyra märken till billiga. Det märktes också när man använde dem kan jag tycka. Själv använder jag bra "dyrare" produkter sedan tidigare och när jag använde den Foundation och det Puder som erbjöds så blev resultatet inte så bra... Lite krackelerad och dammig... Men principerna är ju desamma, oavsett om jag använder mina dyra eller de billigare.
Mest nytta hade jag av att träna på att fixa ögonbrynen och kajal runt ögonen. Måste dock köpa en egen ögonbrynspenna då den som följde med i min "Goodie-Bag" inte var rätt färg för mig. Det är en väl gjord investering känner jag, det blev riktigt, riktigt bra när jag fick använda en av mina bordsgrannars ögonbrynspenna.
Det var en rejäl necessär med produkter vi fick med oss hem, väldigt roligt att byta ut lite i sminkskåpet :)
Mina flickor får sig en trevlig överaskning också, en del av grejerna får de ta - som de kan lattja med när de ska "spöka ut sig" :))
Vi fick också se och prova att knyta sjalar på olika sätt, mycket användbara tips.
Jag började ju dagen med ett besök på min gamla arbetsplats, lunch och trevligt sällskap innan jag åkte på kursen. Hem för att serveras middag hos kära mamma... Och nu är jag sååå trött. Men nöjd! Ska bli skönt med en lugn dag i hemmet i morgon eftersom jag nu börjar ha ont i höfter och lår. Precis som "utlovat". Har tagit alvedon hela dagen idag och lär fortsätta med det framöver några dagar. Smaklökarna börjar blekna och tungan är som den är igen. Har börjat få känningar i ryggen också nu på kvällskvisten så det är väl bara att ställa in sig på några dagar med rejäl värk.
I går kväll fick jag en så glad överaskning av min föräldralediga kollega. Hon hade skickat blommor och en trisslott. Åh vad glad jag blev! Tack vännen!!!
Det var mössor, peruker och sjalar som en efter en togs av för att inte störa utbildningen. En del hade lite hår, en del - som jag - inget hår, en del hade stripor eller mycket glest kort hår. Mycket skönt att vara en i mängden, att få känna sig "normal" i detta bisarra tillstånd. En del hade fått tillbaka lite ögonfransar, bryn... Vissa hade ingenting alls medan andra - som jag - hade delvis ögonbryn och ögonfransar...
Tre instruktörer höll i den två timmar långa kursen och vi var indelade i lika många grupper. Mycket trevligt, många skratt och en hel del humor bland oss vid vårt bord.
Vi började med fika, sedan fick vi använda rengörningsprodukter innan vi kunde påbörja make-upen.
Det var lite varierande kvalité på produkterna, alltifrån dyra märken till billiga. Det märktes också när man använde dem kan jag tycka. Själv använder jag bra "dyrare" produkter sedan tidigare och när jag använde den Foundation och det Puder som erbjöds så blev resultatet inte så bra... Lite krackelerad och dammig... Men principerna är ju desamma, oavsett om jag använder mina dyra eller de billigare.
Mest nytta hade jag av att träna på att fixa ögonbrynen och kajal runt ögonen. Måste dock köpa en egen ögonbrynspenna då den som följde med i min "Goodie-Bag" inte var rätt färg för mig. Det är en väl gjord investering känner jag, det blev riktigt, riktigt bra när jag fick använda en av mina bordsgrannars ögonbrynspenna.
Det var en rejäl necessär med produkter vi fick med oss hem, väldigt roligt att byta ut lite i sminkskåpet :)
Mina flickor får sig en trevlig överaskning också, en del av grejerna får de ta - som de kan lattja med när de ska "spöka ut sig" :))
Vi fick också se och prova att knyta sjalar på olika sätt, mycket användbara tips.
Jag började ju dagen med ett besök på min gamla arbetsplats, lunch och trevligt sällskap innan jag åkte på kursen. Hem för att serveras middag hos kära mamma... Och nu är jag sååå trött. Men nöjd! Ska bli skönt med en lugn dag i hemmet i morgon eftersom jag nu börjar ha ont i höfter och lår. Precis som "utlovat". Har tagit alvedon hela dagen idag och lär fortsätta med det framöver några dagar. Smaklökarna börjar blekna och tungan är som den är igen. Har börjat få känningar i ryggen också nu på kvällskvisten så det är väl bara att ställa in sig på några dagar med rejäl värk.
I går kväll fick jag en så glad överaskning av min föräldralediga kollega. Hon hade skickat blommor och en trisslott. Åh vad glad jag blev! Tack vännen!!!
onsdag 8 september 2010
Neulastan intagen
Hemkommen efter ett kort besök på Onkologen för hjälp att ta Neulastasprutan. Tack och lov hade doktorn fixat receptet så nu kunde jag hämta ut sprutan.
Passade på att dra en liten tur på stan och hittade ett par jeans-tights och nya Snö-örhängen. Känns skönt att ha på sig annat än gympabrallor var och varannan dag - även om de är skönast när man bara softar... Har svårt att hitta snygga toppar som kamouflerar de ofrivilliga valkarna som infunnit sig. Får för andra gången åka från shoppingtur utan nya toppar... Borde väl inte vara omöjligt kan jag tycka - men jag är ju rätt kräsen. Fler turer lär det bli, för någonstans finns de där perfekta topparna som är "jag".
Nu är jag som vanligt trött. Ska försöka vila en stund.
Ser fram emot smink-kursen i morgon och innan det tänkte jag försöka mig på ett besök på min gamla arbetsplats, ska bli kul att träffa alla goa människor som jag saknar.
Passade på att dra en liten tur på stan och hittade ett par jeans-tights och nya Snö-örhängen. Känns skönt att ha på sig annat än gympabrallor var och varannan dag - även om de är skönast när man bara softar... Har svårt att hitta snygga toppar som kamouflerar de ofrivilliga valkarna som infunnit sig. Får för andra gången åka från shoppingtur utan nya toppar... Borde väl inte vara omöjligt kan jag tycka - men jag är ju rätt kräsen. Fler turer lär det bli, för någonstans finns de där perfekta topparna som är "jag".
Nu är jag som vanligt trött. Ska försöka vila en stund.
Ser fram emot smink-kursen i morgon och innan det tänkte jag försöka mig på ett besök på min gamla arbetsplats, ska bli kul att träffa alla goa människor som jag saknar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)