måndag 1 april 2013

Ett sista andetag...

Min älskade syster och min bästa vän tog i går sitt sista andetag.

Jag ser henne framför mig som styrman på ett skepp med sitt fantastiska hårsvall som rufsar sig i den hårda vinden. Hon är bestämd och lite upprorisk i sin blick. Hon spanar mot horisonten och där framme ser hon någon som väntar. En man som har stått där på stranden och väntat länge länge. Det är vår far...

Käre far ta hand om Malin så som bara du kan.

My heart will go on (Celine Dion)

Du fattas oss!

/Stina

tisdag 12 mars 2013

Det går åt skogen. Jag är nu på Axlagården. Det finns bara en utväg. Dom har slutat ge medicin och ger bara smärtstillande och modighetsmedicin så jag kan vara tapper. Vill inte det här. Varför jag? Jag vill inte!

söndag 24 februari 2013

Söndag 24 feb 2013

Försöker vara tapper. Jag vill inte det här. Försöker dölja mina tårar, men det går inte alltid. Jag ville ju kriga och vinna igen. Jag var inställd på att kriga men nu vill dom inte göra mer. Jag får inte stråla hjärnan fast det finns monster där. Jag vill inte plågas eller plåga min familj. Det känns inte kul alls.
Det spänner över bröstkorgen, som ett rep, efter propparna - det har inte släppt ännu fast jag får en spruta varje dag. Det är jättejobbigt. Fast jag vill vila och försöker vila så går det inte - jag behöver vila om jag ska orka vara tapper och glad inför barnen och maken. Jag vill inte att de ska minnas mig som en ledsen mamma utan som den glada mamman jag varit. Jag orkar inte ens sminka mig längre, det som varit min grej.

Jag har ingen värdighet längre, måste ha hjälp att komma mig upp från soffan. Jag som klarat mig själv måste ha hjälp med mycket. Inte kul. Jag är konstant rädd. Livrädd - jag vill inte vara en börda, jag vill inte bli en grönsak. Då vill jag att lampan släcks helt - fort.

Jag har varit och sett tjejerna spela innebandy - och vinna. Det var kul men jobbigt. Idag har jag och maken gjort en utflykt och sett tjejerna åka slalom och snowboard. De är duktiga. Fine sonen har varit borta på hockey hela helgen.

Vill inte skämma ut min familj om jag visar mig offentligt och ser ut som en fågelskrämma, Då hoppas jag att de lämnar mig hemma - fast jag vågar fortfarande inte vara ensam för länge.

lördag 23 februari 2013

Lördag 23 februari

Jag har fått en rullstol som hjälpmedel nu. Då kan jag se matcherna och inte få ont i ryggen. Jag har suttit på rollatorn men det blir för jobbigt. Jag vill ju se dem så det blir nog bra, fast jag önskar det inte var så.

Jag har fått veta att jag inte kommer att klara det här och det suger. Jag vill vara kvar, men det kommer inte att bli så. Det säger dom. Jag var verkligen inställd på att kriga, men de säger att jag kommer att förlora kampen, jag vill inte det. Jag begär ju bara att få vara kvar med min fina familj och våra vänner. Det är jobbigt. Jag är livrädd. Varför jag? Jag vill inte det här. Jag vill vara kvar. Det kommer inte att bli så, och det känns så orättvist. Jag begär ju bara att bli gammal med min man och se barnen växa upp. Är det för mycket?

Jag vill inte vara en börda. Då måste min lampa släckas fort. När jag blir för dålig och inte "finns" mer än som en grönsak - släck!

Jag älskar min underbara familj, och jag vill att ni ska bli lyckliga!!! Finn lyckan, tro på er själva och låt ingen sätta sig på er!

måndag 18 februari 2013

Måndag 18/2 - 2013

Det känns bra att orka skriva idag. Tillvaron känns inte rättvis. Jag har gråtit en hel del. Vill inte lämna min fina familj. Jag vill vara kvar och se barnen växa upp. Vill åldras med min man. Det känns så orättvist att skitsjukdomen kom tillbaks, just när jag kommit in i jobbet igen - det var så roligt! Jag kände sådan energi att jobba igen. Så får jag denna käftsmäll. Det känns inte rättvist. Jag vill slåss för att vinna igen, jag vill inte lämna min fina familj, pojken som ska börja gymnasiet till hösten, flickorna i 7:an. Min fina man. Jag vill inte lämna dem. Inte än. Jag vill ge barnen det jag kan ge dem, få ge dem det jag kan så att de kan lyckas och bli framgångsrika med det de väljer. Jag vill bli gammal med min fina man. Jag hoppas att cellgiftet i tablettform fungerar. Att få ge skitsjukdomen en riktig match och vinna. Är livrädd. Konstant. Minnet sviktar och det är otäckt, när jag haft stenkoll på allt förut, jag blir så osäker på mig själv och det känns så förnedrande.

Vågar inte vara ensam längre, mamma och mina systrar kommer till mig olika dagar när maken jobbar. Det känns bättre då. Vet inte hur det skulle gå annars.

Jag vill verkligen inte det här. Jag vill fortsätta leva och vara lycklig med familjen, önskar så att det blir så. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Vi har så fina vänner, min systers svärmor har kommit med jättegod mat, jag tyckte jättemycket om den. Hennes man hjälper oss med installationen av ny värmepump, den gamla kraschade.  Vi har också fått hans hjälp med montering av ett nytt badrumsskåp som stått i garaget sedan i somras. Det blir toppenbra.
Makens faster kom med fikabröd och mat - jättegott. Jag vågar inte vara vid spisen längre. Får assistans av den som är hos mig för dagen. Det är rätt förnedrande att inte klara sig själv längre, att vara beroende av andra. Tjejernas kompisars mammor har varit toppen. De har hälsat på mig på sjukhuset och varit jättesnälla. Tacksam för att de finns i vårt liv!

Jag har tappat benstyrka och det suger, måste ha hjälp från soffan. Det går bra till och från sängen, den är högre, jag hoppas att jag kan ta mig upp från soffan själv igen.


fredag 15 februari 2013

Redan 15:e februari

Det har varit och är en tuff period nu. Jag har varit inlagd på sjukhuset. Fått proppar på lungorna. Nu kommer Avancerad HemSjukvård - AHS - och ger en spruta varje dag. Jag är tacksam att de finns för jag vågar inte sticka mig själv. Minst 6 månader - jag ska samla krafter så att jag klarar den här utmaningen också.

Nu önskar jag mig krafter tillbaka. Att nya cellgifterna i tablettform gör susen. Jag vill inte ge upp än - vill vara kvar med min man och våra 3 fantastiska barn. Det känns så orättvist det här. Det suger. När man precis hämtat sig från första käftsmällen så kom nästa. Varför just jag? Jag klarade ju detta en gång, varför kom det tillbaka? Jag vill vara kvar! Jag vill se mina barn växa upp och bli vuxna! Jag vill bli gammal med min man - ska det vara en omöjlig begäran?


onsdag 23 januari 2013

Behandling, Taxol 13, mm

Fick behandling som planerat igår. Jag hade båda mina systrar med mig, helt nytt och jättebra. Läkaren var bra, lite yngre men det gick bra att prata med honom, vilket ju är positivt.

Jag har inte mått bra psykiskt under veckan som gått, det känns lite som om jag tappat kontrollen över mig själv och det är en obehaglig känsla. Fick en ny sorts antidepresiva utskrivna igår. De ska vara mycket mildare än Stesoliden - jag hoppas att det kommer att fungera. De heter Atarax och jag tänker börja försiktigt.
Kan ta 5 st 3 ggr/dagligen och ännu fler vid behov - har valt det här alternativet med läkaren till att börja med. Startade vid sänggången igår, och har tagit morgondos. Tänker testa utan mitt på dagen till en början.
Har sovit dåligt länge nu. Peppar, peppar så vaknade jag kl 03 som vanligt men somnade om utan att behöva upp och kissa, vaknade kl 05 och var upp då och sedan halvsov jag vidare tills barnens väckare började ringa 06:30. Helt klart en bättre natt inatt. Hoppas det är starten på något nytt nu.

Behandlingen gick smidigt - jag sov bort en hel del. Hade också fått promenera med mina systrar till Apoteket och för lunchinköp. Det blev bra motion.

Nu önskar jag bara mer krafter tillbaka i kroppen och positiva besked på resten - och mer glädje.

söndag 20 januari 2013

Söndag 20/1 2013 - tiden går...

Det är kämpigt nu. Jag känner mig trött mest hela tiden, tar en tupplur på dagen men försöker hålla mig vaken i övrigt.
Det känns som att det var igår som jag fick behandlingen, och då var det i tisdags. Fortfarande trött, även om jag pressar mig till både promenader och benträningsprogrammet... Jag behöver den friska luften och jag behöver träna upp musklerna.

Jag är nedstämd och tårarna rinner lätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Fast tårarna behöver ut, jag har stängt dem inne länge nu. Men det är jobbigt - jobbigt att vara ledsen. Fast jag behöver gråta ut, det känner jag. En bidragande orsak till att jag är nedstämd och ledsen är ett par intyg från min läkare, det är tufft att få saker på pränt.

Nu gruvar jag inför kallelsen till ny hjärnröntgen, den beställdes förra veckan - jag hoppas så innerligt på fortsatt förbättring! Jag vill bli frisk nu, må bra. Känna glädje och energi igen.

Jag vill bli frisk! Jag vill fungera! Jag vill, jag vill, jag vill! Jag tycker att det kan räcka nu. Det borde vara min tur att må bra och få njuta av livet! Livet, barnen, maken, jobbet - ja allt!

Jag tycker att Stesoliden borde vara borta nu, slutade med dem i söndags och då har det ju gått en vecka utan.

Maken ska iväg på jobb och kommer inte hem på 3 dagar. Mamma och systrar kommer och är hos mig och barnen hela tiden han är borta, det blir bra.

På tisdag är det behandlingsdags igen. Får en annan doktor, för Dr Nisse är på annat. Det blir nog bra ändå hoppas jag. Det blir någon av mina systrar som följer mig. Jag hoppas må bättre efter den behandlingen, för den här veckan känns som om den bara försvunnit iväg. Jag har existerat, men alla initiativ och handlingkraften vet jag inte vart de varit i veckan. Nu vill jag få tillbaka lite bättre kontroll över mig själv och familjelivet.

Finns det någon idé eller något tips på att bli piggare och mer energifylld så tar jag tacksamt emot dem!



Fredag

Redan fredag - igen. Det känns inte riktigt som att jag hinner med... Känner mig fortfarande lite spak efter behandlingen i tisdags. Jag vill känna mig piggare nu, det är inte kul alls att vara matt och orkeslös som det känns nu.
Kanske har jag lite för höga förväntningar på mig själv, jag vet inte. Idag på förmiddagen har jag varit och fixat en nagel som gått av. Den lyxen vill jag ha. De övriga är ju mina egna och pga att jag är skakig och darrig i händerna behöver jag hjälp - just nu i alla fall. Förhoppningsvis klarar jag det bättre själv så småningom igen. Det roliga idag var att jag enbart hade stöd av maken och lämnade rullatorn i bilen. Svårt, darrigt - men jag klarade det!

Jag ser fram emot tvillingarnas innebandymatch på söndag. Hoppas att jag orkar - det är bra och energigivande för mig, även om det är ansträngande också. Jag behöver den energi de utstrålar för den ger mig kraft och så blir jag glad av deras glädje som de utstrålar. Det är tiden som ställer till det, jag är rätt långsam på förmiddagarna (egentligen konstant långsam...) men jag vill i alla fall se innebandyn, och det borde väl räcka för att fixa det?

Jag kämpar vidare med mitt benträningsprogram varje kväll (nästan i alla fall). Det känns skönt att göra övningarna även om de kan kännas riktigt jobbiga till viss del också. Det känns som att de är bra för mig, och då är det bara att köra på. Jag behöver få tilbaka mina muskler!

Nattsömnen är inte den bästa just nu, vaknar vid 03 varenda natt och är kissnödig - sedan är det inte riktigt lätt att somna om. Det rosslar lite i bröstet och jag bäddar upp med flera kuddar, det funkar sådär. Det kanske är en liten förkylning som spökar... Fast jag har -peppar, peppar, klarat mig hittills när både barn och make åkt dit.

Nästa vecka är det behandingsdags igen. Min doktor är på annat, så jag får träffa en okänd läkare, kallelsen har redan kommit, så jag har tider och allt klart för tisdag nästa vecka.

Jag längtar så efter ett vanligt liv igen, det är inget roligt att vara orkeslös, beroende av medicinska behandlingar, beroende av andra för att klara av saker. Kan det inte räcka nu? Jag vill bli frisk NU, vill komma tillbaka till ett vanligt liv... Klara av saker själv. Som förr.

Jag önskar bra och positiva besked på kommande hjärnröntgen, på alla prover som görs. Nu kan det väl vara tillräckligt. Det borde vara MIN tur nu att bli fri och frisk!!! Jag vill tillbaka nu, få njuta av livet igen.

Tråkigt inlägg idag, men så är det just nu - känner mig lite deppig och det måste också ut någonstans.


onsdag 16 januari 2013

Behandling igår,Taxol 12, etc

I går var det dags igen med behandling. Den stora, från 8-15. Det blir en lång dag, men välbehövlig. Hade med mig make, syster och svåger igår, de hade lite frågor till dr Nisse - frågor som de har nytta av för att kunna hjälpa mig eller bara frågor för att förstå mig bättre.

Proverna var bra så jag fick min behandling som planerat. Bra! Taxol nr 12, Herceptin och allt annat som sprutas in när det är behandling.

Sedan i söndags har jag slutat helt med Stesolid, hoppas att skakningarna/darrningarna fortsätter att hålla sig undan - det var ju pga dem som jag fick medicinen. Inga andra justeringar när det gäller medicin.
Jag har ju mina två rullatorer så jag hoppas det är tillräckligt. Jag försöker också göra träningsprogrammet en gång varje dag, det är rätt jobbigt så jag hoppas det ger resultat. Jag tar det lugnt med övningarna och det känns bra för kroppen att få den ansträngningen.

Promenad igår till Centralhallen, för att köpa lunch, och tillbaka till Dagvårdens pentry - för att äta där, det blir en rätt lång promenad. Jag var tvungen att vila på rullatorn några gånger. Idag har jag gått ute en kort promenad ute med maken på hans lunch. Kallt men skönt.

Dr Nisse har beställt en ny hjärnröntgen, så om ett par veckor skulle jag tro att det blir... Usch, alltid lika läskigt!
Hoppas på fortsatt goda resultat som sist, dvs minskning. Jag vill bli frisk NU! Jag vill känna mig piggare, orka mer och vara vanliga Malin.

Vill få tillbaka energi och kraft, vill följa barnens idrottande och skolgång med en "vanlig förälders" energi.

fredag 11 januari 2013

Tiden går fort nu.

Fredag, redan. Barnens första vecka på vårterminen är gjord. Nu väntar ett par matcher i helgen. Åtminstone innebandyn ska jag orka se! Får se om hockeyn... Vad krafterna räcker till. Det är ju så kraftgivande att se sina underbara barn ha roligt på plan - oavsett boll eller puck. Deras glädje och "jävlaranamma" tar jag med mig som extra energi för att plocka fram när det känns motigt och tungt.

Jag har varit rätt trött under "jullovet" - behandlingarna har jag fått varannan vecka (istället för 3 v beh, och vila 1) för att få lite vila mellan kurerna. Jag har varit trött ändå och har inte sovit en hel natt ännu. Det har blivit lie bättre, men tänk att få sova en HEL natt...

På tisdagen kände jag mig rätt pigg, sugen på en utflykt till stan. Två "måsten" - justera ett par av mina nya glasögon och hämta ut en vinst. JAG som aldrig vinner något...
Lite nyfiken på vinsten från Nefertiti (skönhetssalong), Tjurskallen (och nyfikenheten) i mig beslutade att ta en färdtjänst på onsdagen för att justera glasögonen, hämta ut vinsten och få strosa och titta i affärerna. Jag var så sugen på att kolla in nyheter på klädfronten, även om jag inte tänkt shoppa.

Jag började med Specsavers och justeringen av glasögonen. Färdtjänstchauffören hämtade min rollator och så skulle jag ta mig ur ur taxin... Säger till honom att jag har dålig balans och att han måste ta ett stadigt grepp för att jag ska komma upp i stående med bromsarna på rollatorn låsta. Vad händer? Jo, han tappar mig ur bilen, jag segar ihop utanför bildörren. "Vad ska jag göra nu säger klanten" - han var rätt stor och borde med lätthet ha kunnat lyfta upp mig från sidan med hjälp av mina armar... Det stod massor av folk vid övergångsstället och betraktade skådespelet. Var fanns viljan att hjälpa en medmänniska? "Vad ska jag göra upprepade chauffören igen?"
Tja, se till att jag kommer upp till rollatorn kanske?
Till slut kom en tjej fram och undrade hur hon kunde hjälpa till, EN RIKTIG VARDAGSÄNGEL!!
Hon fick tillsammans med chauffören till slut upp mig till stående mot rollatorn. Tack du okända kvinna!

Väl inne på Specsavers tog det mig en hel del tid att hämta andan och känna efter om det var ont någonstans. Satt en bra stund på rollatorn och bara hämtade andan, drack vatten och pustade ut efter kraftansträngningen vid fallet. Fick bra service i butiken, de höll ett vakande öga på mig hela tiden. Till slut fick de låna glasögonen för den lilla justering som behövdes. Oj, så bra det blev av den lilla justeringen!
Efter en stunds kraftsamling tackade jag för hjälpen och började bege mig till nästa mål: vinstuthämtningen... Att börja på Specsavers och att Neffertiti är på nästan motsatta sidan city = väldigt långt, hade jag inte tänkt på. Jag hade ju ändå tänkt kolla i många butiker på vägen... Var ju så inspirerad när jag åkte hemifrån.
Den inspirationen försvann, jag kände mig helt utslut efter pärsen med fallet. Med små, små darriga steg och en väldans lång tid gjorde jag ett stopp i första bästa butik bara för värme och att sitta på rollatorn en stund. Jag stapplade vidare, med många butiksstopp (värme & vila) innan jag var framme vid Nefertiti och min vinst... En riktigt fin vinst - så glad jag blev!
Väl där ringde jag efter en färdtjänstbil för hemfärd. Lusten och orken att kika runt var bortblåst så det var lika bra att åka hem. 2 timmar blev det i alla fall, och motion av promenaden genom stan fick jag. Lite positivt i alla fall. Somnade som en sten av all ansträngning när jag kom hem. Det var onsdagen det.

På torsdagen började jag känna av fallet. Ont i höger arm som chauffören drog i och i låren efter den långa promenaden - träningsvärk :)

Jag får inte fega ur från nya utflykter även om det verkar hända något obehagligt nästan varje gång jag känner inspiration och vill göra något helt på egen hand. När jag haft sällskap så har inget hänt - hittills... Jag tänker inte ge upp!

Under gårdagen skickade jag in ansökan om P- tillstånd för handikappade. Hoppas verkligen att jag får det. Det skulle underlätta så otroligt mycket att inte bli avlämnad medan chauffören söker parkerings- plats. Det kan både ta lång tid och bli långt avstånd. Sedan är det  ju det där med "svängytan" - även om jag är normalstor så känner jag mig gigantisk på väg ut ur en bil och behöver mycket plats runt mig, plats som det är anpassat för på Handikapparkeringar.

Jag har vilat några dagar från mitt benträningsprogram, men det ska återupptas igen, nu när värken i låren avtar. Har fått strikta instruktioner från sjukgymnasten om att inte ta ut mig för hårt. Jag ska inte göra det.



söndag 6 januari 2013

Vardag på gång igen

Vad fort veckan gått. Det är redan söndag. Vad fort julen gått... Vi passade på att plocka bort det lilla vi haft framme ikväll, så då blir det inte så mycket för maken när han kommer hem efter konferensen.
På tisdag börjar skolan igen, Vardag. Maken åker som vanligt på upptakt med konferens redan i morgon bitti. Älskade mamma kommer och hjälper med matlagning och så klart uppskattat sällskap. Skulle inte klara tillvaron utan henne!

Gårdagen gick i trötthetens tecken, jag sov och sov och sov. Det var vad jag behövde, och dagen försvann i ett rasande tempo. Trots all vila och sömn var jag så trött att maken fick hjälpa mig med att byta till pyjamas.

Med hjälp av de starkare insomningstabletterna och byte av tid för Cilaxoraldropparna till morgonen (står till kvällen på flaskan) så kanske jag får sova fler timmar utan att vakna nattetid. Får prova mig fram. Har också köpt torkade aprikoser och plommon, kanske ger de också någon liten effekt... Vi får se.

Fastän jag är ordentligt trött så tog jag en utflykt tillsammans med maken, först till apoteket i stan, behövde fylla på lite mediciner och sedan på Ica. Var svettig av ansträngningen när vi kom hem, men jag tror att det var rätt nyttigt att ta mig ut en stund. Har ju legat inne sedan i torsdags efter behandlingen.

Lite duktig har jag ändå varit - jag har försökt göra Benträningsprogrammet en gång varje dag.... Tänk att så enkla övningar har blivit så svåra... Jag blir varm, på gränsen till svettig - och då gör jag än så länge bara en upprepning - kan gå upp till 3 upprepningar på de 8 övningar jag fått med mig hem. Jag gör dem noggrant och därför fixar jag bara en omgång av varje just nu. Det är svårt att acceptera kroppens förändringar och förlusten av funktioner när man regelbundet tränat och hållit igång kroppen, Det jobbigaste är muskelkraften som försvunnit från ca 1dm ovan knäna och ner. Känns som att jag blir uppäten. Det är tidskrävande att hitta ett läge där benen samarbetar med min vilja att resa mig upp i stående.

Ett annat problem är halkan ute, det är svårt - i stort sett omöjligt - att ta mig ut ur bilen utan "draghjälp".

I vår kommun verkar det vara nästintill omöjligt att få ett handikapptillstånd, jag har färdtjänst, jag vet, men jag ska göra ett försök och skicka in en ansökan i alla fall.

torsdag 3 januari 2013

Behandlingsdag igen, Taxol 11

I dag var det dags igen, provtagning, läkarbesök och cellgifter. Undrar hur det fungerar nu när jag fått vila en extra vecka? Fick ju förra dosen, den stora, den 17/12 och borde ha fått dos 2 under julveckan... Det lär väl visa sig under dagen. Fick veta av Dr Nisse att hela cyto-cykeln blir lika, dvs 2 veckor till den 3:e kuren, detta för att doserna ska stämma.

Några fasta hålltider har jag för dagen, bla att vara på plats för provtagning redan kl 08:00, sedan är det bara väntan på läkartiden som även den är tidssatt. Det är behandlingstiden som krånglar till det, men jag räknade med att som vanligt vara redo för hemfärd runt 15-16. Allt flöt på alldeles för smidigt idag. Allt var klart redan kl 13. Snopet, men fantastiskt skönt!
Maken följde mig idag, han är ledig, så skönt med hans sällskap!

Medan han åkte hemåt för att skjutsa barnen på olika aktiviteter så hann jag gå/stappla hela vägen till Centralhallen för att köpa en smörgås (en riktig pärs med mina skakiga ben), äta upp den, och dessutom gå tillbaka för att kopplas i droppet. Jag hade slumrat till av Tavegylen när han kom tillbaka. Tvillingarna följde med in och sa hej. Upskattat!

Idag fick jag ett VIP- kort för provtagning. Nu ska jag gå direkt till Dagvården och lämna proverna för att sedan gå och lämna mina prover och en vikt till dem på provtagningen. Funkade super idag!
Känns jättebra, då slipper jag stickas mer i vänster armveck när det kan undvikas, utan de tar proverna ur venporten direkt. Så skönt, för blodkärlen är helt slut i armen, de behöver få vila. De förbereder porten för cyton samtidigt och det är inte helt fel att få det klart, även om det blir lite "extra bulligt" vid porten.

Vi kom överens om att behålla cortisondosen som tidigare, 3 morgon och 2 kväll.
Jag ska också prova att ta magdropparna på morgonen/förmiddagen (i stället för till kvällen som först ordinerats) för att förhoppningsvis få gå på toaletten på dagtid istället för på natten som det blir ibland för närvarande.
Jag ska också prova en något starkare sömntablett för att försöka få lite mer än 3-4 timmars sammanhängande nattsömn.

onsdag 2 januari 2013

Mina naglar och jag

Kunde inte motstå ett besök hos bästa Christine på Nail & Skincare...







tisdag 1 januari 2013

Cup & Nytt år

Tänk att få skriva 2013. Ett nytt år har tagit sin början. Jag har bara en önskan för det kommande året - inte helt otippat - att bli frisk!
Att cellgifterna gör det de ska och att jag ska få tillbaka lite krafter. Det är inte direkt blåbärspuré de ger mig 3 veckor av 4... Det är en tuff match jag går mot min egen kropp. Jag är villig att ta kampen - självklart, men då önskar jag samarbete från kroppen tillbaka. Tröttheten har tillagit efter varje veckas behandling, men jag tar alla krämpor bara jag vinner det här kriget! Jag  har fått några extra vilodagar över jul och nyår, men på torsdag den 3:e jan är det dags att infinna mig på dagvården igen för nästa kur.

Får avvakta några dagar till innan jag gör ett besök hos optikern igen... Jag hade ju rätt mycket förändringar, särskilt på vä öga, men det känns inte riktigt bra efter denna 1:a vecka. Kanske behövs någon mindre justering. Jag har ökat dosen ögongel om det är torrheten som är boven. Jag är väldigt ovan att ta av glasögonen när jag ska läsa tex. Ser inte texten på mobilen med glasögonen på.... Åldern kanske?

Jag kämpar på med Benträningsprogrammet. Jag har valet att gå upp till 2-3 upprepningar på varje övning, men nöjer mig med att skynda långsamt -  gör varje övning fullt ut 1 omgång, det är tillräckligt just nu. Blir både andfådd och varm av övningarna. Jag ska sakta återuppbygga det jag förlorat i muskelkraft. Kroppen har börjat svara på träningen, jag blir trött i benen efteråt, mer stapplig och darrig. Lätt träningsvärk. Ett gott tecken!

Så här ser det ut i min vardag just nu - där det känns angeläget att fixa till: Hamnar jag sittande så att knäna bara är lite högre upp än låren, då är jag fast. Kommer ingen vart - helt omöjligt att resa mig upp utan hjälp. Tar bord och annat för att med armmusklernas hjälp ta mig upp, men ibland funkar inte ens det om allt är för lågt. Jag är så offantligt glad att jag tackat ja till mina båda rollatorer, då har jag alltid valet att sitta på en av dem och inte bli fast på en stol.

Mina misstankar om att jag tagit ut mig lite för mycket under Innebandycpen, med hotellvistelse i två dygn och logistiken för att komma bra till för att se matcher- na visade sig stämma rätt bra. Det är en väldigt jobbig påfrestning mentalt att göra valet att utebli från kraftgivande match eller att stanna hemma och vila. Jag mår ju så bra i stunden, att få se och insupa glädjen på planen (även lite ilska kan det komma, men det är bara nyttigt - man måste ju ha en vilja och lite "jävlaranamma" om man ska komma någonstans). Det tar också kraft att vara social med föräldrar, att orka hänga med i samtal - det är roligt, men ibland måste jag "stänga av" när det blir för mycket av det goda.
Den stora glädjen var - jag kanske är tjatig - att få träffa våra gamla mycket saknade grannar som flyttat ända till Borås - så skönt att få krama om sin vän!

Jag har varit såååå trött. Sovit massor hela Nyårsafton - från morgon till kväll.

Nattsömnen skulle kunna bli lite bättre. Jag somnar bra, med ordinerade mediciner sedan en vecka tillbaka, men är vaken flera gånger varje natt. Ofta vaknar jag kissnödig eller kruttorr i munnen. Sover eller slumrar då med TV:n på, från 02- tiden och till "normal uppvakningstid". Vaknar alltid (om jag inte redan är vaken) för morgonmediciner ca 05:30, sedan borstar jag tämderna och kryper tillbaka under täcket.... Har jag tur så somnar jag en stund till. Sover då halvsittande vilket just nu är skönast. Hade en fantastisk morgon idag... Försökte väcka maken vid 07 för frukost - helt omöjlig att få upp... Somnade om själv om och inte förrän vid 09- tiden vaknade vi. Härligt och välbehövliga extratimmars sömn!