Redan fredag - igen. Det känns inte riktigt som att jag hinner med... Känner mig fortfarande lite spak efter behandlingen i tisdags. Jag vill känna mig piggare nu, det är inte kul alls att vara matt och orkeslös som det känns nu.
Kanske har jag lite för höga förväntningar på mig själv, jag vet inte. Idag på förmiddagen har jag varit och fixat en nagel som gått av. Den lyxen vill jag ha. De övriga är ju mina egna och pga att jag är skakig och darrig i händerna behöver jag hjälp - just nu i alla fall. Förhoppningsvis klarar jag det bättre själv så småningom igen. Det roliga idag var att jag enbart hade stöd av maken och lämnade rullatorn i bilen. Svårt, darrigt - men jag klarade det!
Jag ser fram emot tvillingarnas innebandymatch på söndag. Hoppas att jag orkar - det är bra och energigivande för mig, även om det är ansträngande också. Jag behöver den energi de utstrålar för den ger mig kraft och så blir jag glad av deras glädje som de utstrålar. Det är tiden som ställer till det, jag är rätt långsam på förmiddagarna (egentligen konstant långsam...) men jag vill i alla fall se innebandyn, och det borde väl räcka för att fixa det?
Jag kämpar vidare med mitt benträningsprogram varje kväll (nästan i alla fall). Det känns skönt att göra övningarna även om de kan kännas riktigt jobbiga till viss del också. Det känns som att de är bra för mig, och då är det bara att köra på. Jag behöver få tilbaka mina muskler!
Nattsömnen är inte den bästa just nu, vaknar vid 03 varenda natt och är kissnödig - sedan är det inte riktigt lätt att somna om. Det rosslar lite i bröstet och jag bäddar upp med flera kuddar, det funkar sådär. Det kanske är en liten förkylning som spökar... Fast jag har -peppar, peppar, klarat mig hittills när både barn och make åkt dit.
Nästa vecka är det behandingsdags igen. Min doktor är på annat, så jag får träffa en okänd läkare, kallelsen har redan kommit, så jag har tider och allt klart för tisdag nästa vecka.
Jag längtar så efter ett vanligt liv igen, det är inget roligt att vara orkeslös, beroende av medicinska behandlingar, beroende av andra för att klara av saker. Kan det inte räcka nu? Jag vill bli frisk NU, vill komma tillbaka till ett vanligt liv... Klara av saker själv. Som förr.
Jag önskar bra och positiva besked på kommande hjärnröntgen, på alla prover som görs. Nu kan det väl vara tillräckligt. Det borde vara MIN tur nu att bli fri och frisk!!! Jag vill tillbaka nu, få njuta av livet igen.
Tråkigt inlägg idag, men så är det just nu - känner mig lite deppig och det måste också ut någonstans.
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träning. Visa alla inlägg
söndag 20 januari 2013
onsdag 16 januari 2013
Behandling igår,Taxol 12, etc
I går var det dags igen med behandling. Den stora, från 8-15. Det blir en lång dag, men välbehövlig. Hade med mig make, syster och svåger igår, de hade lite frågor till dr Nisse - frågor som de har nytta av för att kunna hjälpa mig eller bara frågor för att förstå mig bättre.
Proverna var bra så jag fick min behandling som planerat. Bra! Taxol nr 12, Herceptin och allt annat som sprutas in när det är behandling.
Sedan i söndags har jag slutat helt med Stesolid, hoppas att skakningarna/darrningarna fortsätter att hålla sig undan - det var ju pga dem som jag fick medicinen. Inga andra justeringar när det gäller medicin.
Jag har ju mina två rullatorer så jag hoppas det är tillräckligt. Jag försöker också göra träningsprogrammet en gång varje dag, det är rätt jobbigt så jag hoppas det ger resultat. Jag tar det lugnt med övningarna och det känns bra för kroppen att få den ansträngningen.
Promenad igår till Centralhallen, för att köpa lunch, och tillbaka till Dagvårdens pentry - för att äta där, det blir en rätt lång promenad. Jag var tvungen att vila på rullatorn några gånger. Idag har jag gått ute en kort promenad ute med maken på hans lunch. Kallt men skönt.
Dr Nisse har beställt en ny hjärnröntgen, så om ett par veckor skulle jag tro att det blir... Usch, alltid lika läskigt!
Hoppas på fortsatt goda resultat som sist, dvs minskning. Jag vill bli frisk NU! Jag vill känna mig piggare, orka mer och vara vanliga Malin.
Vill få tillbaka energi och kraft, vill följa barnens idrottande och skolgång med en "vanlig förälders" energi.
Proverna var bra så jag fick min behandling som planerat. Bra! Taxol nr 12, Herceptin och allt annat som sprutas in när det är behandling.
Sedan i söndags har jag slutat helt med Stesolid, hoppas att skakningarna/darrningarna fortsätter att hålla sig undan - det var ju pga dem som jag fick medicinen. Inga andra justeringar när det gäller medicin.
Jag har ju mina två rullatorer så jag hoppas det är tillräckligt. Jag försöker också göra träningsprogrammet en gång varje dag, det är rätt jobbigt så jag hoppas det ger resultat. Jag tar det lugnt med övningarna och det känns bra för kroppen att få den ansträngningen.
Promenad igår till Centralhallen, för att köpa lunch, och tillbaka till Dagvårdens pentry - för att äta där, det blir en rätt lång promenad. Jag var tvungen att vila på rullatorn några gånger. Idag har jag gått ute en kort promenad ute med maken på hans lunch. Kallt men skönt.
Dr Nisse har beställt en ny hjärnröntgen, så om ett par veckor skulle jag tro att det blir... Usch, alltid lika läskigt!
Hoppas på fortsatt goda resultat som sist, dvs minskning. Jag vill bli frisk NU! Jag vill känna mig piggare, orka mer och vara vanliga Malin.
Vill få tillbaka energi och kraft, vill följa barnens idrottande och skolgång med en "vanlig förälders" energi.
fredag 11 januari 2013
Tiden går fort nu.
Fredag, redan. Barnens första vecka på vårterminen är gjord. Nu väntar ett par matcher i helgen. Åtminstone innebandyn ska jag orka se! Får se om hockeyn... Vad krafterna räcker till. Det är ju så kraftgivande att se sina underbara barn ha roligt på plan - oavsett boll eller puck. Deras glädje och "jävlaranamma" tar jag med mig som extra energi för att plocka fram när det känns motigt och tungt.
Jag har varit rätt trött under "jullovet" - behandlingarna har jag fått varannan vecka (istället för 3 v beh, och vila 1) för att få lite vila mellan kurerna. Jag har varit trött ändå och har inte sovit en hel natt ännu. Det har blivit lie bättre, men tänk att få sova en HEL natt...
På tisdagen kände jag mig rätt pigg, sugen på en utflykt till stan. Två "måsten" - justera ett par av mina nya glasögon och hämta ut en vinst. JAG som aldrig vinner något...
Lite nyfiken på vinsten från Nefertiti (skönhetssalong), Tjurskallen (och nyfikenheten) i mig beslutade att ta en färdtjänst på onsdagen för att justera glasögonen, hämta ut vinsten och få strosa och titta i affärerna. Jag var så sugen på att kolla in nyheter på klädfronten, även om jag inte tänkt shoppa.
Jag började med Specsavers och justeringen av glasögonen. Färdtjänstchauffören hämtade min rollator och så skulle jag ta mig ur ur taxin... Säger till honom att jag har dålig balans och att han måste ta ett stadigt grepp för att jag ska komma upp i stående med bromsarna på rollatorn låsta. Vad händer? Jo, han tappar mig ur bilen, jag segar ihop utanför bildörren. "Vad ska jag göra nu säger klanten" - han var rätt stor och borde med lätthet ha kunnat lyfta upp mig från sidan med hjälp av mina armar... Det stod massor av folk vid övergångsstället och betraktade skådespelet. Var fanns viljan att hjälpa en medmänniska? "Vad ska jag göra upprepade chauffören igen?"
Tja, se till att jag kommer upp till rollatorn kanske?
Till slut kom en tjej fram och undrade hur hon kunde hjälpa till, EN RIKTIG VARDAGSÄNGEL!!
Hon fick tillsammans med chauffören till slut upp mig till stående mot rollatorn. Tack du okända kvinna!
Väl inne på Specsavers tog det mig en hel del tid att hämta andan och känna efter om det var ont någonstans. Satt en bra stund på rollatorn och bara hämtade andan, drack vatten och pustade ut efter kraftansträngningen vid fallet. Fick bra service i butiken, de höll ett vakande öga på mig hela tiden. Till slut fick de låna glasögonen för den lilla justering som behövdes. Oj, så bra det blev av den lilla justeringen!
Efter en stunds kraftsamling tackade jag för hjälpen och började bege mig till nästa mål: vinstuthämtningen... Att börja på Specsavers och att Neffertiti är på nästan motsatta sidan city = väldigt långt, hade jag inte tänkt på. Jag hade ju ändå tänkt kolla i många butiker på vägen... Var ju så inspirerad när jag åkte hemifrån.
Den inspirationen försvann, jag kände mig helt utslut efter pärsen med fallet. Med små, små darriga steg och en väldans lång tid gjorde jag ett stopp i första bästa butik bara för värme och att sitta på rollatorn en stund. Jag stapplade vidare, med många butiksstopp (värme & vila) innan jag var framme vid Nefertiti och min vinst... En riktigt fin vinst - så glad jag blev!
Väl där ringde jag efter en färdtjänstbil för hemfärd. Lusten och orken att kika runt var bortblåst så det var lika bra att åka hem. 2 timmar blev det i alla fall, och motion av promenaden genom stan fick jag. Lite positivt i alla fall. Somnade som en sten av all ansträngning när jag kom hem. Det var onsdagen det.
På torsdagen började jag känna av fallet. Ont i höger arm som chauffören drog i och i låren efter den långa promenaden - träningsvärk :)
Jag får inte fega ur från nya utflykter även om det verkar hända något obehagligt nästan varje gång jag känner inspiration och vill göra något helt på egen hand. När jag haft sällskap så har inget hänt - hittills... Jag tänker inte ge upp!
Under gårdagen skickade jag in ansökan om P- tillstånd för handikappade. Hoppas verkligen att jag får det. Det skulle underlätta så otroligt mycket att inte bli avlämnad medan chauffören söker parkerings- plats. Det kan både ta lång tid och bli långt avstånd. Sedan är det ju det där med "svängytan" - även om jag är normalstor så känner jag mig gigantisk på väg ut ur en bil och behöver mycket plats runt mig, plats som det är anpassat för på Handikapparkeringar.
Jag har vilat några dagar från mitt benträningsprogram, men det ska återupptas igen, nu när värken i låren avtar. Har fått strikta instruktioner från sjukgymnasten om att inte ta ut mig för hårt. Jag ska inte göra det.
Jag har varit rätt trött under "jullovet" - behandlingarna har jag fått varannan vecka (istället för 3 v beh, och vila 1) för att få lite vila mellan kurerna. Jag har varit trött ändå och har inte sovit en hel natt ännu. Det har blivit lie bättre, men tänk att få sova en HEL natt...
På tisdagen kände jag mig rätt pigg, sugen på en utflykt till stan. Två "måsten" - justera ett par av mina nya glasögon och hämta ut en vinst. JAG som aldrig vinner något...
Lite nyfiken på vinsten från Nefertiti (skönhetssalong), Tjurskallen (och nyfikenheten) i mig beslutade att ta en färdtjänst på onsdagen för att justera glasögonen, hämta ut vinsten och få strosa och titta i affärerna. Jag var så sugen på att kolla in nyheter på klädfronten, även om jag inte tänkt shoppa.
Jag började med Specsavers och justeringen av glasögonen. Färdtjänstchauffören hämtade min rollator och så skulle jag ta mig ur ur taxin... Säger till honom att jag har dålig balans och att han måste ta ett stadigt grepp för att jag ska komma upp i stående med bromsarna på rollatorn låsta. Vad händer? Jo, han tappar mig ur bilen, jag segar ihop utanför bildörren. "Vad ska jag göra nu säger klanten" - han var rätt stor och borde med lätthet ha kunnat lyfta upp mig från sidan med hjälp av mina armar... Det stod massor av folk vid övergångsstället och betraktade skådespelet. Var fanns viljan att hjälpa en medmänniska? "Vad ska jag göra upprepade chauffören igen?"
Tja, se till att jag kommer upp till rollatorn kanske?
Till slut kom en tjej fram och undrade hur hon kunde hjälpa till, EN RIKTIG VARDAGSÄNGEL!!
Hon fick tillsammans med chauffören till slut upp mig till stående mot rollatorn. Tack du okända kvinna!
Väl inne på Specsavers tog det mig en hel del tid att hämta andan och känna efter om det var ont någonstans. Satt en bra stund på rollatorn och bara hämtade andan, drack vatten och pustade ut efter kraftansträngningen vid fallet. Fick bra service i butiken, de höll ett vakande öga på mig hela tiden. Till slut fick de låna glasögonen för den lilla justering som behövdes. Oj, så bra det blev av den lilla justeringen!
Efter en stunds kraftsamling tackade jag för hjälpen och började bege mig till nästa mål: vinstuthämtningen... Att börja på Specsavers och att Neffertiti är på nästan motsatta sidan city = väldigt långt, hade jag inte tänkt på. Jag hade ju ändå tänkt kolla i många butiker på vägen... Var ju så inspirerad när jag åkte hemifrån.
Den inspirationen försvann, jag kände mig helt utslut efter pärsen med fallet. Med små, små darriga steg och en väldans lång tid gjorde jag ett stopp i första bästa butik bara för värme och att sitta på rollatorn en stund. Jag stapplade vidare, med många butiksstopp (värme & vila) innan jag var framme vid Nefertiti och min vinst... En riktigt fin vinst - så glad jag blev!
Väl där ringde jag efter en färdtjänstbil för hemfärd. Lusten och orken att kika runt var bortblåst så det var lika bra att åka hem. 2 timmar blev det i alla fall, och motion av promenaden genom stan fick jag. Lite positivt i alla fall. Somnade som en sten av all ansträngning när jag kom hem. Det var onsdagen det.
På torsdagen började jag känna av fallet. Ont i höger arm som chauffören drog i och i låren efter den långa promenaden - träningsvärk :)
Jag får inte fega ur från nya utflykter även om det verkar hända något obehagligt nästan varje gång jag känner inspiration och vill göra något helt på egen hand. När jag haft sällskap så har inget hänt - hittills... Jag tänker inte ge upp!
Under gårdagen skickade jag in ansökan om P- tillstånd för handikappade. Hoppas verkligen att jag får det. Det skulle underlätta så otroligt mycket att inte bli avlämnad medan chauffören söker parkerings- plats. Det kan både ta lång tid och bli långt avstånd. Sedan är det ju det där med "svängytan" - även om jag är normalstor så känner jag mig gigantisk på väg ut ur en bil och behöver mycket plats runt mig, plats som det är anpassat för på Handikapparkeringar.
Jag har vilat några dagar från mitt benträningsprogram, men det ska återupptas igen, nu när värken i låren avtar. Har fått strikta instruktioner från sjukgymnasten om att inte ta ut mig för hårt. Jag ska inte göra det.
söndag 6 januari 2013
Vardag på gång igen
Vad fort veckan gått. Det är redan söndag. Vad fort julen gått... Vi passade på att plocka bort det lilla vi haft framme ikväll, så då blir det inte så mycket för maken när han kommer hem efter konferensen.
På tisdag börjar skolan igen, Vardag. Maken åker som vanligt på upptakt med konferens redan i morgon bitti. Älskade mamma kommer och hjälper med matlagning och så klart uppskattat sällskap. Skulle inte klara tillvaron utan henne!
Gårdagen gick i trötthetens tecken, jag sov och sov och sov. Det var vad jag behövde, och dagen försvann i ett rasande tempo. Trots all vila och sömn var jag så trött att maken fick hjälpa mig med att byta till pyjamas.
Med hjälp av de starkare insomningstabletterna och byte av tid för Cilaxoraldropparna till morgonen (står till kvällen på flaskan) så kanske jag får sova fler timmar utan att vakna nattetid. Får prova mig fram. Har också köpt torkade aprikoser och plommon, kanske ger de också någon liten effekt... Vi får se.
Fastän jag är ordentligt trött så tog jag en utflykt tillsammans med maken, först till apoteket i stan, behövde fylla på lite mediciner och sedan på Ica. Var svettig av ansträngningen när vi kom hem, men jag tror att det var rätt nyttigt att ta mig ut en stund. Har ju legat inne sedan i torsdags efter behandlingen.
Lite duktig har jag ändå varit - jag har försökt göra Benträningsprogrammet en gång varje dag.... Tänk att så enkla övningar har blivit så svåra... Jag blir varm, på gränsen till svettig - och då gör jag än så länge bara en upprepning - kan gå upp till 3 upprepningar på de 8 övningar jag fått med mig hem. Jag gör dem noggrant och därför fixar jag bara en omgång av varje just nu. Det är svårt att acceptera kroppens förändringar och förlusten av funktioner när man regelbundet tränat och hållit igång kroppen, Det jobbigaste är muskelkraften som försvunnit från ca 1dm ovan knäna och ner. Känns som att jag blir uppäten. Det är tidskrävande att hitta ett läge där benen samarbetar med min vilja att resa mig upp i stående.
Ett annat problem är halkan ute, det är svårt - i stort sett omöjligt - att ta mig ut ur bilen utan "draghjälp".
I vår kommun verkar det vara nästintill omöjligt att få ett handikapptillstånd, jag har färdtjänst, jag vet, men jag ska göra ett försök och skicka in en ansökan i alla fall.
På tisdag börjar skolan igen, Vardag. Maken åker som vanligt på upptakt med konferens redan i morgon bitti. Älskade mamma kommer och hjälper med matlagning och så klart uppskattat sällskap. Skulle inte klara tillvaron utan henne!
Gårdagen gick i trötthetens tecken, jag sov och sov och sov. Det var vad jag behövde, och dagen försvann i ett rasande tempo. Trots all vila och sömn var jag så trött att maken fick hjälpa mig med att byta till pyjamas.
Med hjälp av de starkare insomningstabletterna och byte av tid för Cilaxoraldropparna till morgonen (står till kvällen på flaskan) så kanske jag får sova fler timmar utan att vakna nattetid. Får prova mig fram. Har också köpt torkade aprikoser och plommon, kanske ger de också någon liten effekt... Vi får se.
Fastän jag är ordentligt trött så tog jag en utflykt tillsammans med maken, först till apoteket i stan, behövde fylla på lite mediciner och sedan på Ica. Var svettig av ansträngningen när vi kom hem, men jag tror att det var rätt nyttigt att ta mig ut en stund. Har ju legat inne sedan i torsdags efter behandlingen.
Lite duktig har jag ändå varit - jag har försökt göra Benträningsprogrammet en gång varje dag.... Tänk att så enkla övningar har blivit så svåra... Jag blir varm, på gränsen till svettig - och då gör jag än så länge bara en upprepning - kan gå upp till 3 upprepningar på de 8 övningar jag fått med mig hem. Jag gör dem noggrant och därför fixar jag bara en omgång av varje just nu. Det är svårt att acceptera kroppens förändringar och förlusten av funktioner när man regelbundet tränat och hållit igång kroppen, Det jobbigaste är muskelkraften som försvunnit från ca 1dm ovan knäna och ner. Känns som att jag blir uppäten. Det är tidskrävande att hitta ett läge där benen samarbetar med min vilja att resa mig upp i stående.
Ett annat problem är halkan ute, det är svårt - i stort sett omöjligt - att ta mig ut ur bilen utan "draghjälp".
I vår kommun verkar det vara nästintill omöjligt att få ett handikapptillstånd, jag har färdtjänst, jag vet, men jag ska göra ett försök och skicka in en ansökan i alla fall.
söndag 30 december 2012
En helg fylld med sport
Det har varit en spännande helg fylld med Innebandycup och Hockeycup.
Vi har också haft turen att få träffa våra gamla grannar som flyttat till Borås! De tajmade in sin resa från norr till söder så att de fick se tjejerna spela en match samtidigt som vi fick en pratstund, jag saknar dem verkligen! Det var så roligt att träffas, om än bara en kort stund.
Maken lämnade sonen på Hockeycupen för att finnas till hands för mig, jag är tacksam för det, men vi fick (hann) inte se sonens lag vinna Guldet.Typiskt! Fast vi är glada och stolta över vår son ändå så klart!
Tvillingarna och deras lag vann Bronsmatchen i Innebandy med övertygande 5-0. Att motståndet under hela cupen bestått av 1-2 år äldre tjejer bekom dem inte det minsta. Jag är glad att jag orkade se alla matcher... Vid lite längre mellan matcherna åkte maken och jag till hotellet för paus och jag fick sova lite, jag har verkligen varit aktiv i helgen. Så mycket hade jag inte förväntat mig att orka. Men det är den där tjurskallen i mig som tar över. Har tom ätit på restaurang med ett 20- tal IB- föräldrar.
Har gjort Benträningsprogrammet en gång varje dag, känner faktiskt av det lite i låren. Att det snöat och varit moddigt har gett lite extra träning flera gånger per dag. Otroligt läskigt med ishalka varje gång jag skulle in och ut ur bilen - tur att jag har en stark man och rollator.
Morgondagen - Nyårsafton - har jag en känsla av att åtminstone förmiddagen går i sova/vilas tecken för mig. Övriga familjemedlemmar ska spela plojinnebandy med vänner några timmar på dagen - en rolig tradition. Vi kommer att vara hemma, själva i år. Jag måste stoppa lite nu, behöver ta det lugnt nu. Det har varit liiiite mycket för mig de senaste dagarna. Vännerna vi umgåtts med de senaste 10 åren förstår. Vi ska fixa lite god nyårsmidddag och njuta av en mysig kväll.
Något jag börjat med är att kolla handikappsanpassning - det blir jättesvårt om något saknas. Fick byta hotellrum t ex. Det tråkiga med det hotell vi bodde på bara hade ett sådant rum, då fick jag enkelsäng och maken en nedlegad bäddsoffa... Inte optimalt, men enda alternativet.
Nu ropar sängen - den egna sköna på mig :)
Vi har också haft turen att få träffa våra gamla grannar som flyttat till Borås! De tajmade in sin resa från norr till söder så att de fick se tjejerna spela en match samtidigt som vi fick en pratstund, jag saknar dem verkligen! Det var så roligt att träffas, om än bara en kort stund.
Maken lämnade sonen på Hockeycupen för att finnas till hands för mig, jag är tacksam för det, men vi fick (hann) inte se sonens lag vinna Guldet.Typiskt! Fast vi är glada och stolta över vår son ändå så klart!
Tvillingarna och deras lag vann Bronsmatchen i Innebandy med övertygande 5-0. Att motståndet under hela cupen bestått av 1-2 år äldre tjejer bekom dem inte det minsta. Jag är glad att jag orkade se alla matcher... Vid lite längre mellan matcherna åkte maken och jag till hotellet för paus och jag fick sova lite, jag har verkligen varit aktiv i helgen. Så mycket hade jag inte förväntat mig att orka. Men det är den där tjurskallen i mig som tar över. Har tom ätit på restaurang med ett 20- tal IB- föräldrar.
Har gjort Benträningsprogrammet en gång varje dag, känner faktiskt av det lite i låren. Att det snöat och varit moddigt har gett lite extra träning flera gånger per dag. Otroligt läskigt med ishalka varje gång jag skulle in och ut ur bilen - tur att jag har en stark man och rollator.
Morgondagen - Nyårsafton - har jag en känsla av att åtminstone förmiddagen går i sova/vilas tecken för mig. Övriga familjemedlemmar ska spela plojinnebandy med vänner några timmar på dagen - en rolig tradition. Vi kommer att vara hemma, själva i år. Jag måste stoppa lite nu, behöver ta det lugnt nu. Det har varit liiiite mycket för mig de senaste dagarna. Vännerna vi umgåtts med de senaste 10 åren förstår. Vi ska fixa lite god nyårsmidddag och njuta av en mysig kväll.
Något jag börjat med är att kolla handikappsanpassning - det blir jättesvårt om något saknas. Fick byta hotellrum t ex. Det tråkiga med det hotell vi bodde på bara hade ett sådant rum, då fick jag enkelsäng och maken en nedlegad bäddsoffa... Inte optimalt, men enda alternativet.
Nu ropar sängen - den egna sköna på mig :)
fredag 28 december 2012
Lite tankar bara
I två dagar blir det spännande. Jag ska följa med på innebandycup. Bo på hotell... Kommer mina krafter att räcka till? Maken har lämnat sonen och hans pågående hockeycup för min skull. Trots fina vänner som ställer upp och ser till att jag har det bra, så kände han ändå att han ville vara med mig.
Jag kommer inte att försöka vara tapper utan åker till hotellet och vilar mellan matcherna om det behövs.
Har tagit rekommenderad dos insomnings- och sömntablett (3 st) i två nätter nu. 1:a natten fick jag sova 6 timmar - har inte hänt sedan i somras. Sov lite oroligare inatt, men jag tänker köra en vecka nu och se om jag mår bättre. Max 2 tupplurar på dagen var målet, Igår sov jag inget alls på dagen, vilket resulterade i kaos vid sänggången. Jag bara grät, otröstlig. Benen bar knappt.
Har börjat med ett Benträningsprogram som jag fått av en Sjukgymnast på Onkologen. Jätteenkla övningar för en med normala ben... Men OJ vad jag har tappat muskelstyrka. Få upprepningar, 8 övningar, jag blir helt slut av dem. Vad fort man tappar musklerna - får inte göra mer än ordinerat, hon vet att jag kan vara tjurig och har gett mig klara besked om aktsamhet och långsam återuppbyggnad av benen.
Jag kommer inte att försöka vara tapper utan åker till hotellet och vilar mellan matcherna om det behövs.
Har tagit rekommenderad dos insomnings- och sömntablett (3 st) i två nätter nu. 1:a natten fick jag sova 6 timmar - har inte hänt sedan i somras. Sov lite oroligare inatt, men jag tänker köra en vecka nu och se om jag mår bättre. Max 2 tupplurar på dagen var målet, Igår sov jag inget alls på dagen, vilket resulterade i kaos vid sänggången. Jag bara grät, otröstlig. Benen bar knappt.
Har börjat med ett Benträningsprogram som jag fått av en Sjukgymnast på Onkologen. Jätteenkla övningar för en med normala ben... Men OJ vad jag har tappat muskelstyrka. Få upprepningar, 8 övningar, jag blir helt slut av dem. Vad fort man tappar musklerna - får inte göra mer än ordinerat, hon vet att jag kan vara tjurig och har gett mig klara besked om aktsamhet och långsam återuppbyggnad av benen.
tisdag 25 december 2012
Julen 2012
Uppesittarkvällen kom och gick i en rasande fart. För ovanlighetens skull sov jag bort det mesta av tiden. Maken ordnade god middag, och lite Bingolotto, en långvarig tradition. Lite trist att sova hela tiden, men det är inte mycket att göra när ögonen bara faller ihop.
Vaknar upp och det är Julafton, 24/12 2012. Hela familjen sover, jag tar rollatorn till köket min vanliga tid, 05, och tar mina mediciner innan jag kryper tillbaks under täcket och ser på TV ett tag. Lyckas somna om en stund. Väcker maken och vi äter lite gröt.
Vid 9- tiden väcker vi barnen för att de skulle få börja julaftonen med ett par julklappar... De blev så glada. Mysigt!
10:30 kom makens bror med sambo (utan lillkusinen som var sjuk) så vi fick önska varandra en god jul och skicka med lite julklappar. Alla utom jag och svägerskan tog en tur på hockeyplanen och sedan åt vi dopp i grytan - smaskens!
För att orka eftermiddagen hos lillasyster hade vi bestämt att jag skulle vila 13-14, men precis när jag skulle somna dök storasyster med familj upp, de skulle uppvakta vår 15- åring lite i efterskott. Jag stannade i sovläget, för det var ett måste - dessutom skulle de också till lillasyster, så jag fick ju träffa dem ändå. Lyckades somna och sov riktigt hårt. Bra! Var alldeles groggy - då har man sovit hårt. Bytte om till lite finare kläder och så hade jag dagen till ära peruken på.
Jättegod julmat - man äter alltid för mycket av allt det goda som står uppdukat...
Julklappar skulle delas ut. Kusinerna har gjort ett bra system, de lottar varje år EN kusin att ge en klapp till. Alltid lika spännande. Barnen bytte sina julklappar, mamma fick sina - som jag har en känsla av att hon verkligen uppskattade... När klockan närmade sig 20 började mina batterier sina och vi åkte hem. Delade ut de julklappar vi hade sparat hemma och sedan var jag så trött att jag var tvungen att gå isäng. Det blev en skön julafton.
Tyvärr fick jag en riktigt dålig natt. Vaknade 02 och kunde sedan inte somna om. Inte bra alls. Har varit trött hela dagen. En promenad runt kvarteret i flera cm lössnö, lunch och en tupplur. Jag har också kört igenom träningsprogrammet med benövningar ikväll, måste försöka få tillbaka lite kraft i benen.
Har sovit en snutt till på eftermiddagen också, men jag hoppas få en bättre natt inatt.
Idag har vi haft en lugn familjedag, i morgon blir det hela familjen hos mamma en stund för hennes goda mat.Trevligt.
Vaknar upp och det är Julafton, 24/12 2012. Hela familjen sover, jag tar rollatorn till köket min vanliga tid, 05, och tar mina mediciner innan jag kryper tillbaks under täcket och ser på TV ett tag. Lyckas somna om en stund. Väcker maken och vi äter lite gröt.
Vid 9- tiden väcker vi barnen för att de skulle få börja julaftonen med ett par julklappar... De blev så glada. Mysigt!
10:30 kom makens bror med sambo (utan lillkusinen som var sjuk) så vi fick önska varandra en god jul och skicka med lite julklappar. Alla utom jag och svägerskan tog en tur på hockeyplanen och sedan åt vi dopp i grytan - smaskens!
För att orka eftermiddagen hos lillasyster hade vi bestämt att jag skulle vila 13-14, men precis när jag skulle somna dök storasyster med familj upp, de skulle uppvakta vår 15- åring lite i efterskott. Jag stannade i sovläget, för det var ett måste - dessutom skulle de också till lillasyster, så jag fick ju träffa dem ändå. Lyckades somna och sov riktigt hårt. Bra! Var alldeles groggy - då har man sovit hårt. Bytte om till lite finare kläder och så hade jag dagen till ära peruken på.
Jättegod julmat - man äter alltid för mycket av allt det goda som står uppdukat...
Julklappar skulle delas ut. Kusinerna har gjort ett bra system, de lottar varje år EN kusin att ge en klapp till. Alltid lika spännande. Barnen bytte sina julklappar, mamma fick sina - som jag har en känsla av att hon verkligen uppskattade... När klockan närmade sig 20 började mina batterier sina och vi åkte hem. Delade ut de julklappar vi hade sparat hemma och sedan var jag så trött att jag var tvungen att gå isäng. Det blev en skön julafton.
Tyvärr fick jag en riktigt dålig natt. Vaknade 02 och kunde sedan inte somna om. Inte bra alls. Har varit trött hela dagen. En promenad runt kvarteret i flera cm lössnö, lunch och en tupplur. Jag har också kört igenom träningsprogrammet med benövningar ikväll, måste försöka få tillbaka lite kraft i benen.
Har sovit en snutt till på eftermiddagen också, men jag hoppas få en bättre natt inatt.
Idag har vi haft en lugn familjedag, i morgon blir det hela familjen hos mamma en stund för hennes goda mat.Trevligt.
torsdag 6 december 2012
MR Hjärna
Idag på eftermiddagen har jag varit och gjort MR hjärna som min doktor så snabbt ordnat fram tiden till. Fastän nattsömnen varit dålig inatt så hade jag inte ro att somna om på morgonen, varit halvvaken från 03 - vilket ju inte är alltför bra. Fixade med lite tvätt för att hålla mig sysselsatt och så kom mamma förbi med goda kakor till en kopp kaffe.
Man blir lite tagen efter en MR, men det gick bra. Gjorde trippen utan sällskap denna gång. Hoppas på tillfredsställande resultat från denna undersökning - tänk om jag får höra ordet GRATTIS även efter denna undersökning. Att monstren minskar även i huvudet.
Tog det lugnt på förmiddagen, vilade 1 timme innan färdtjänsten kom för att hämta och ändå var jag trött.
Gjorde en liten avstickare på Djurmagazinet och Godishuset på väg hem, en extra färdtjänstkostnad, men jag var nyfiken på inredningsbutiken som finns på samma område, länge sedan jag var in där. De två förstnämnda var de enda värt ett besök. Fördelen är att jag fick gå en del utomhus. Skönt med frisk luft och att få anstränga sig lite. Anlände hemma strax efter 17 och maken hade fixat middagen. Jag rasade ihop i soffan och sov till 19:45 - som en klubbad.
I morgon finns ingenting inplanerat. Kanske, kanske kan jag sova och vila ordentligt - det känns som att det behövs.
Jag har fattat beslut om att ta erbjudandet om innerollator - som jag var väldigt snabb med att avfärda. Känner nu att den kan göra nytta. Har problem i vissa lägen och då kan en innerollator kanske hjälpa mig att träna upp lite färdigheter igen. Får höra av mig till At efter helgen och se vad som kan åstadkommas.
Man blir lite tagen efter en MR, men det gick bra. Gjorde trippen utan sällskap denna gång. Hoppas på tillfredsställande resultat från denna undersökning - tänk om jag får höra ordet GRATTIS även efter denna undersökning. Att monstren minskar även i huvudet.
Tog det lugnt på förmiddagen, vilade 1 timme innan färdtjänsten kom för att hämta och ändå var jag trött.
Gjorde en liten avstickare på Djurmagazinet och Godishuset på väg hem, en extra färdtjänstkostnad, men jag var nyfiken på inredningsbutiken som finns på samma område, länge sedan jag var in där. De två förstnämnda var de enda värt ett besök. Fördelen är att jag fick gå en del utomhus. Skönt med frisk luft och att få anstränga sig lite. Anlände hemma strax efter 17 och maken hade fixat middagen. Jag rasade ihop i soffan och sov till 19:45 - som en klubbad.
I morgon finns ingenting inplanerat. Kanske, kanske kan jag sova och vila ordentligt - det känns som att det behövs.
Jag har fattat beslut om att ta erbjudandet om innerollator - som jag var väldigt snabb med att avfärda. Känner nu att den kan göra nytta. Har problem i vissa lägen och då kan en innerollator kanske hjälpa mig att träna upp lite färdigheter igen. Får höra av mig till At efter helgen och se vad som kan åstadkommas.
onsdag 5 december 2012
Taxol 9
Sjukhusdag idag från kl 08;00. Provtagning, doktor och behadling - Taxol nr 9. Pga mina skakningar så är jag inte så lättstucken längre. Fick som tur var lämna proverna genom venporten och fick vila mitt helblå armveck. Får bara stickas på vänster sida efter första op 2010.
Fick ta sjukresa tur och retur men det funkade bra. Det har kommit lite snö och är halvdant med skottningen på vårt kvarter så det kändes bra och tryggt med sjukresa istället för privat chaufför.
Gjorde en promenad från Onk till Centralhallen och införskaffade en lunchsmörgås - en rätt lång promenad, men skönt att röra på sig i all väntan. Behandlingsförberedelserna med säng kl 11 och sedan behandling - somnade och sov bort det mesta av tiden. Var hemma klockan 14 och somnade med lätthet i soffan tills familjen kom hem kl 16. Så skönt! Det behövde jag.
Följde med och har sett tvillingarna vinna DM- semifinalen ikväll, kul att jag orkade.
Alltså, jag måste bara få skryta (det är inte något jag brukar göra, men för en gångs skull gör jag det ikväll) - för jag är väldigt imponerad över mina tjejer.
Jag och min man är viktiga med att prata med barnen om att sporterna ska vara roliga och INTE kravfyllda, brukar bara peppa dem att HA ROLIGT på plan, kämpa och känna glädje på planen.
De vann matchen med 7-3 och 4 av målen gjordes av mina små trollgummor, de gjorde även målgivande assistpass till sina kamrater. Jag kan bara inte låta bli - jag är så stolt över dem! De hade spelglädjen i sig igår och kämpade hela tiden de spelade - ville ha boll, passade kamraterna i rätt lägen - en i helhet välspelad match av hela laget. Nu väntar final så småningom. Vi har en familjefilosofi att idrott ska vara ROLIG och KRAVLÖS, vi sätter inga krav på prestationer utan vill att de ska trivas och känna glädje över sina idrotter, men just efter gårdagens match känner jag en sådan stolthet att jag bara måste "skryta".
I morgon ska jag ta det lugnt på förmiddagen och sedan är det dags för MR hjärna på eftermiddagen. Tyvärr blir det ett par veckor att vänta på resultatet eftersom jag ska VILA under kommande vecka. Är det något alarmerande så lär de höra av sig - men jag hoppas att tystnad råder och att jag får goda besked om 2 veckor....
Ska nu sakta fortsätta minska cortisonet. Från i morgon gäller 4 på morgonen i en vecka. Hoppas det funkar och att det inte kommer någon huvudvärk - för då måste jag öka igen.
Fick ta sjukresa tur och retur men det funkade bra. Det har kommit lite snö och är halvdant med skottningen på vårt kvarter så det kändes bra och tryggt med sjukresa istället för privat chaufför.
Gjorde en promenad från Onk till Centralhallen och införskaffade en lunchsmörgås - en rätt lång promenad, men skönt att röra på sig i all väntan. Behandlingsförberedelserna med säng kl 11 och sedan behandling - somnade och sov bort det mesta av tiden. Var hemma klockan 14 och somnade med lätthet i soffan tills familjen kom hem kl 16. Så skönt! Det behövde jag.
Följde med och har sett tvillingarna vinna DM- semifinalen ikväll, kul att jag orkade.
Alltså, jag måste bara få skryta (det är inte något jag brukar göra, men för en gångs skull gör jag det ikväll) - för jag är väldigt imponerad över mina tjejer.
Jag och min man är viktiga med att prata med barnen om att sporterna ska vara roliga och INTE kravfyllda, brukar bara peppa dem att HA ROLIGT på plan, kämpa och känna glädje på planen.
De vann matchen med 7-3 och 4 av målen gjordes av mina små trollgummor, de gjorde även målgivande assistpass till sina kamrater. Jag kan bara inte låta bli - jag är så stolt över dem! De hade spelglädjen i sig igår och kämpade hela tiden de spelade - ville ha boll, passade kamraterna i rätt lägen - en i helhet välspelad match av hela laget. Nu väntar final så småningom. Vi har en familjefilosofi att idrott ska vara ROLIG och KRAVLÖS, vi sätter inga krav på prestationer utan vill att de ska trivas och känna glädje över sina idrotter, men just efter gårdagens match känner jag en sådan stolthet att jag bara måste "skryta".
I morgon ska jag ta det lugnt på förmiddagen och sedan är det dags för MR hjärna på eftermiddagen. Tyvärr blir det ett par veckor att vänta på resultatet eftersom jag ska VILA under kommande vecka. Är det något alarmerande så lär de höra av sig - men jag hoppas att tystnad råder och att jag får goda besked om 2 veckor....
Ska nu sakta fortsätta minska cortisonet. Från i morgon gäller 4 på morgonen i en vecka. Hoppas det funkar och att det inte kommer någon huvudvärk - för då måste jag öka igen.
måndag 26 november 2012
Sjukresa 13 mil x 2 - roligare dagar har jag haft...
Idag har jag varit på utflykt. Röntgen av Buk & Thorax. Sjukresa 13 mil enkel väg till Skellefteå, 09:00 kom taxin för att hämta mig. Pust och stön och så trist. Första tid i Umeå var i slutet av januari och det är för lång väntan så beslut och kallelse till Skellefteå blev enda alternativet. Trist sjukhus. Röntgenavdelningen var på källarplan - jag tog en promenad genom kulvertarna för att hitta Centralhallen där man kunde köpa lunch och dessutom få se lite människor. Att sitta och dricka kontrast i 1 ½ timme för att åka in och ut i en maskin i 5 minuter... Roligare saker kan man ju göra under en dag. Klockan 14 var jag färdig för hemfärd.
Precis när jag ska lämna så kommer en sköterska ut och meddelar att det inte blir någon MR hjärna imorgon. Tydligen får man inte ge kontrast så tätt. Skit också. Planen var ju att onsdagens läkarbesök skulle ge indikationer om hur det fungerat hittills, med förhoppningar att pågående behandling fungerar som den ska. Det borde de väl ha haft koll på. Kallelserna har jag ju fått för ett par veckor sedan. Jag tycker nog att det är lite klantigt att de inte upptäcker det förrän nu.
Jag har laddat och haft ångest inför onsdag med besked och så blir det bara halvdant - klart att det är urjobbigt att få besked om hur lungorna mår, men nu får jag ladda för besked två gånger... Det är så jobbigt att ladda om - jag har ju ingen aning om vad de ser eller hittar. Läkartiden på onsdag är dessutom på eftermiddagen så har jag otur får jag inte ens behandling...
I morgon är det tänkt att underbara mamma ska hjälpa mig att fixa julgardinerna, adventsljusstakarna och det som behövs inför helgen och 1:a advent. Det kommer att bli den minst julpyntade julen någonsin hos oss. Jag älskar julen och pyntet, men i år ska jag hålla nere det hela på minimal nivå.
Jag tror att jag ska kolla med mamma om vi kan vänta någon dag. Känner att jag måste UT. Själv. En liten stund bara. Jag vill åka på jobbet och hälsa på ett par kollegor. Få göra något. Fast jag vet inte om jag orkar, men jag känner mig sur och irriterad och kollegor jag inte träffat på flera månader kanske kan muntra upp mig lite iallafall. Bara ett par timmar på vift hoppas jag kan få mig på bättre humör. Tycker inte om mig själv just nu! Måste kolla bara så att de på jobbet har någon minut över för mig en liten stund.
Onsdag em sjukhuset och på torsdag em kommer At tillbaka - känns som att i morgon är enda alternativet till lite egentid... Fredag känns långt borta att vänta till... Behöver göra något kul efter denna supertråkiga dag känner jag.
Precis när jag ska lämna så kommer en sköterska ut och meddelar att det inte blir någon MR hjärna imorgon. Tydligen får man inte ge kontrast så tätt. Skit också. Planen var ju att onsdagens läkarbesök skulle ge indikationer om hur det fungerat hittills, med förhoppningar att pågående behandling fungerar som den ska. Det borde de väl ha haft koll på. Kallelserna har jag ju fått för ett par veckor sedan. Jag tycker nog att det är lite klantigt att de inte upptäcker det förrän nu.
Jag har laddat och haft ångest inför onsdag med besked och så blir det bara halvdant - klart att det är urjobbigt att få besked om hur lungorna mår, men nu får jag ladda för besked två gånger... Det är så jobbigt att ladda om - jag har ju ingen aning om vad de ser eller hittar. Läkartiden på onsdag är dessutom på eftermiddagen så har jag otur får jag inte ens behandling...
I morgon är det tänkt att underbara mamma ska hjälpa mig att fixa julgardinerna, adventsljusstakarna och det som behövs inför helgen och 1:a advent. Det kommer att bli den minst julpyntade julen någonsin hos oss. Jag älskar julen och pyntet, men i år ska jag hålla nere det hela på minimal nivå.
Jag tror att jag ska kolla med mamma om vi kan vänta någon dag. Känner att jag måste UT. Själv. En liten stund bara. Jag vill åka på jobbet och hälsa på ett par kollegor. Få göra något. Fast jag vet inte om jag orkar, men jag känner mig sur och irriterad och kollegor jag inte träffat på flera månader kanske kan muntra upp mig lite iallafall. Bara ett par timmar på vift hoppas jag kan få mig på bättre humör. Tycker inte om mig själv just nu! Måste kolla bara så att de på jobbet har någon minut över för mig en liten stund.
Onsdag em sjukhuset och på torsdag em kommer At tillbaka - känns som att i morgon är enda alternativet till lite egentid... Fredag känns långt borta att vänta till... Behöver göra något kul efter denna supertråkiga dag känner jag.
lördag 24 november 2012
Arbetsterapeutbesök och Utgång
Igår var Arbetsterapeuten här på hembesök. Jag vet ju att det är nödvändigheter som måste in, men jag bröt ihop när hon kom. Att bli beroende av hjälpmedel för att klara vardagen känns jobbigt.
Jag vill så gärna fortsätta kunna ta ett bad - att få ligga i värmen och njuta. Senast när jag, i veckan efter duschen, skulle ta mig upp ur badkaret så var det nästan omöjligt. Lyckades efter många försök och tårar att få över kroppen på rätt sida badkaret. Det känns så förnedrande att inte klara av så basic saker. Det är länge sedan jag vågat gå och duscha utan att någon varit hemma, och att vara så privat att låsa dörren har varit uteslutet eftersom jag kan behöva assistans för att ta mig upp från badkaret.
Vi bor i ett äldre hus och har en bidé. Jag brukar ta tag i den med en hand och i badkaret med den andra när jag ska ta mig upp från toaletten - bidén är lite låg och badkaret en bit ifrån, men det har funkat för att komma upp i stående, hittills. I fredags var jag fast. Det tog tre försök innan jag kom upp i stående. Jag blir både arg, frustrerad och stressad ju. Jag kom ju upp till slut, bara jag lugnade ner mig lite. Men benen var fruktansvärt svaga just då.
Arbetsterapeuten hade med sig en Duschbräda - den får jag bekosta själv - som jag självklart tackade ja till att prova. JAG HAR DUSCHAT SKÖNT, AVSLAPPNAT OCH NJUTIT, även om jag inte fick bada (halkmattan och proppen i för lite värme runt fötterna var skönt). Vilken befrielse. Duschbrädan behåller jag alla gånger! Den har ett handtag på insidan också så jag kände mig helt trygg och säker när jag duschade. Behövde inte vila lika länge efter duschen - kommer nog att duscha betydligt oftare nu när det gick så bra - för den senaste tiden har det varit enormt ansträngande att avsluta och torka, smörja, etc efter dusch - jag har varit helt färdig, behövt vila en lång stund efteråt.
Arbetsterapeuten kommer tillbaka nästa vecka med en duschstol att använda i duschen också. Vi brukar inte använda duschen till annat än illaluktande hockeyunderställ på tork, men det blir det nog ändring på nu. Mamman kommer att lägga beslag på allt som går att njuta av nu när jag fått uppleva att det finns lösningar för MIG... Vart vi ska förpassa underställen.... Hmmmmm. Det lämnar jag till make och son tror jag, hihi.
Arbetsterapeuten skulle också ta med sig ett par varianter för att testa vilken typ av handtag som funkar bäst till toaletten. Så att jag får handtag i rätt höjd och på normalt avstånd så att jag kan resa mig upp med "värdighet". Det känns hoppfullt - även om det känns lite bisarrt att behöva hjälpmedel. Just nu känner jag bara tacksamhet till att jag nu kanske klarar mig lite bättre själv. Att så enkla saker kan bli så svåra.
Sedan var det ju det där med att ta sig in och ut ur huset. Hon mätade och mätade, nivåskillnader på två ställen som måste få ramper. En för den enda entré som går att använda - dryga dm utomhus - och sedan tröskeln mellan hall och garaget med ungefär samma nivåskillnad. Det är en smal hall och rollatorn kan inte stå där utan måste vidare in i garaget. Proceduren ska ju göras både när jag ska in och ut. Väntetiden kändes väldigt jobbig. Hon pratade om ca 2 månaders väntan för att få hjälpen. Det går ju inte! Då är det ju full vinter här - så länge klarar jag mig nog inte utan ramp. Ansökan är ifylld och ska skickas både till Dr och till Kommunen för bedömning. Arbetsterapeuten var kanon och formulerade det som skulle dokumenteras.
Det optimala hade varit att använda garaget, där är ingen nivåskillnad, jag skulle inte skräpa ner med allt som följer med in, men jag klarar inte dörrens tyngd och när det blir kallt sväller den lite och i dagsläget fixar jag inte att dra igen den tunga dörren. Garageporten blir ett projekt för normal husrenovering/underhåll, men det är fel årstid för det nu så klart.
Nu över till något roligare. MIDDAGEN! Jag hade en helt ok natt mot fredag. Vilade mycket under dagen, förutom At:s besök på ca 1 timme så tog jag det lugnt. En "längre" promenad med maken under hans lunch. Skönt - ett par plusgrader - och medan Lissi och make grejade på så passade jag på att göra lite benövningar sittande på rollatorn. Sov ett par timmar på eftermiddagen och hade sedan gott om tid att använda mig av mina LookGood FeelBetter- produkter för att komma närmare ett mindre cortisonsvullet ansikte utan ögonfransar och bryn. Det fick ta sin tid att darra fram en helmake. Riktigt kul faktiskt att få greja på.
Maken åkte för att hämta hem barnen från skolan och förberedelser för DM- match i innebandy (som de vann). Jag sov som en sten under tiden och väcktes av underbara B som kom förbi med en liten present - men jag var så trött att hon fick vända i dörren. Men en glad och trevlig överraskning fick jag av henne. Så gulligt.
Jag var rätt nervös över hur jag skulle orka gå på restaurang, med allt stim som ju naturligt är. Förra försöket orkade jag 2 timmar, när vi var på Tapas och åt.
Jag brukar njuta av stimmet som följer med, det är ju härligt med full fart när man går ut, men jag har blivit lite försiktigare nu. Jag hade bokat bordet och försökt förklara att vi inte ville sitta "mitt i" men ändå inte helt utanför. Blev bra platser, men vi hade ett gäng på firmafest i samma del - och där var det betoning på fest mer än mat tror jag - de verkade ha väldigt trevligt iallafall.
Vi fick jättebra service. Maten var supergod. Personalen hjälpte till för tillgång till hiss och HWC när det behövdes, jag kände mig inte till besvär. Trerätters middag landade vi på. Helt fantastiskt trevligt. Misstaget jag gjorde var att börja med ett glas bubbel. Det stack rakt upp i huvudet... Jag som sett fram emot ett glas rött (eller två) till maten. Det gick bara inte. Det blev vatten. Den läckra röda drycken i glaset framför mig bara retades. Nästa gång tar jag rött på en gång. Punkt. Bubblet var jättegott, men jag har tappat vanan... Vad jag åt? Kalixlöjrom med tillbehör till förrätt, underbart gott lamm med gratäng till varmrätt och fantastiskt god glass med hjortron till efterrätt. En helt fantastiskt god middag. Vi landade hemma runt 23. Nytt rekord. Jag var trött men ändå pigg och glad. Efter att ha tvättat bort makeupen och gjort mig redo för sängen så tog det inte många sekunder innan jag sov.
Fick en riktigt bra natt. Upp vid 6 för mediciner och sedan somnade jag om till 09. Magiskt. Vi hade bjudit upp syster med familj på frukost som blev mysig. En riktigt bra start på dagen idag.
Maken brukar inte vara den som ger förslag på att "göra en stadstripp" - men han hade pratat ihop sig med tvillingarna och ville att vi skulle åka på lite shopping. Han t om lovade att de skulle få köpa och färga håret, jojo. Min enda önskan var att få ett skrovmål - jag har längtat efter hamburgare lääänge - och jag fick min vilja igenom. Alla tre kom hem med påsar. Väldigt nöjda med sina inköp. Vi höll oss i utkanterna av city, men det finns gott om affärer som passade deras tänkta inköp. Det kändes som att vi var på shopping en hel dag, men vi var hemma efter ca 3 timmar.
Två par supersnygga byxor till maken - ett par mer vardags och ett par till lite festligare tillfällen.
4 tränings/bh- toppar var till tjejerna (här snackar vi snabb kroppsförändring till tonåring/vuxen), toningen och lite extra flärd med ett par ansiktsmasker fick de - även om inte jag kan göra hemmaspa i badkaret så ska minsann twinsen få göra det). Å jag var bara smakråd, köpte inte en pryl (stolt över mig själv). Helnöjd att se dem njuta och gå loss i butikerna.
Satt på rollatorn och väntade utanför provhytterna tills det kom fram en mannekäng i taget... Mysigt och kul att se dem ha roligt. När vi kom hem så var jag sååååå trött - trots att jag bara vankat med och suttit och tittat - och fått betala en del så klart - jag har ju fått motion också, lite avstånd mellan butikerna är det, dessutom ansträngningen av att ta mig in och ut ur bilen ett antal tillfällen. Bra träning det med. Sov 2 timmar när vi kom hem och väcktes av att de gjort middagen klar. Helt klart en härlig dag! Nu är jag rätt trött och ska snart göra natt, men det har varit två roliga och trevliga dagar som jag verkligen mått bra av.
I morgon ska vi ta det lugnt på förmiddagen och sedan är vi bortbjudna på kaffe och hundlek på eftermiddagen en stund. Saknar sonen som är på hockey hela helgen. Matchen idag gick finfint har vi fått rapporter om, får hoppas att det går lika bra imorgon och att vi får hem en nöjd kille.
Jag vill så gärna fortsätta kunna ta ett bad - att få ligga i värmen och njuta. Senast när jag, i veckan efter duschen, skulle ta mig upp ur badkaret så var det nästan omöjligt. Lyckades efter många försök och tårar att få över kroppen på rätt sida badkaret. Det känns så förnedrande att inte klara av så basic saker. Det är länge sedan jag vågat gå och duscha utan att någon varit hemma, och att vara så privat att låsa dörren har varit uteslutet eftersom jag kan behöva assistans för att ta mig upp från badkaret.
Vi bor i ett äldre hus och har en bidé. Jag brukar ta tag i den med en hand och i badkaret med den andra när jag ska ta mig upp från toaletten - bidén är lite låg och badkaret en bit ifrån, men det har funkat för att komma upp i stående, hittills. I fredags var jag fast. Det tog tre försök innan jag kom upp i stående. Jag blir både arg, frustrerad och stressad ju. Jag kom ju upp till slut, bara jag lugnade ner mig lite. Men benen var fruktansvärt svaga just då.
Arbetsterapeuten hade med sig en Duschbräda - den får jag bekosta själv - som jag självklart tackade ja till att prova. JAG HAR DUSCHAT SKÖNT, AVSLAPPNAT OCH NJUTIT, även om jag inte fick bada (halkmattan och proppen i för lite värme runt fötterna var skönt). Vilken befrielse. Duschbrädan behåller jag alla gånger! Den har ett handtag på insidan också så jag kände mig helt trygg och säker när jag duschade. Behövde inte vila lika länge efter duschen - kommer nog att duscha betydligt oftare nu när det gick så bra - för den senaste tiden har det varit enormt ansträngande att avsluta och torka, smörja, etc efter dusch - jag har varit helt färdig, behövt vila en lång stund efteråt.
Arbetsterapeuten kommer tillbaka nästa vecka med en duschstol att använda i duschen också. Vi brukar inte använda duschen till annat än illaluktande hockeyunderställ på tork, men det blir det nog ändring på nu. Mamman kommer att lägga beslag på allt som går att njuta av nu när jag fått uppleva att det finns lösningar för MIG... Vart vi ska förpassa underställen.... Hmmmmm. Det lämnar jag till make och son tror jag, hihi.
Arbetsterapeuten skulle också ta med sig ett par varianter för att testa vilken typ av handtag som funkar bäst till toaletten. Så att jag får handtag i rätt höjd och på normalt avstånd så att jag kan resa mig upp med "värdighet". Det känns hoppfullt - även om det känns lite bisarrt att behöva hjälpmedel. Just nu känner jag bara tacksamhet till att jag nu kanske klarar mig lite bättre själv. Att så enkla saker kan bli så svåra.
Sedan var det ju det där med att ta sig in och ut ur huset. Hon mätade och mätade, nivåskillnader på två ställen som måste få ramper. En för den enda entré som går att använda - dryga dm utomhus - och sedan tröskeln mellan hall och garaget med ungefär samma nivåskillnad. Det är en smal hall och rollatorn kan inte stå där utan måste vidare in i garaget. Proceduren ska ju göras både när jag ska in och ut. Väntetiden kändes väldigt jobbig. Hon pratade om ca 2 månaders väntan för att få hjälpen. Det går ju inte! Då är det ju full vinter här - så länge klarar jag mig nog inte utan ramp. Ansökan är ifylld och ska skickas både till Dr och till Kommunen för bedömning. Arbetsterapeuten var kanon och formulerade det som skulle dokumenteras.
Det optimala hade varit att använda garaget, där är ingen nivåskillnad, jag skulle inte skräpa ner med allt som följer med in, men jag klarar inte dörrens tyngd och när det blir kallt sväller den lite och i dagsläget fixar jag inte att dra igen den tunga dörren. Garageporten blir ett projekt för normal husrenovering/underhåll, men det är fel årstid för det nu så klart.
Nu över till något roligare. MIDDAGEN! Jag hade en helt ok natt mot fredag. Vilade mycket under dagen, förutom At:s besök på ca 1 timme så tog jag det lugnt. En "längre" promenad med maken under hans lunch. Skönt - ett par plusgrader - och medan Lissi och make grejade på så passade jag på att göra lite benövningar sittande på rollatorn. Sov ett par timmar på eftermiddagen och hade sedan gott om tid att använda mig av mina LookGood FeelBetter- produkter för att komma närmare ett mindre cortisonsvullet ansikte utan ögonfransar och bryn. Det fick ta sin tid att darra fram en helmake. Riktigt kul faktiskt att få greja på.
Maken åkte för att hämta hem barnen från skolan och förberedelser för DM- match i innebandy (som de vann). Jag sov som en sten under tiden och väcktes av underbara B som kom förbi med en liten present - men jag var så trött att hon fick vända i dörren. Men en glad och trevlig överraskning fick jag av henne. Så gulligt.
Jag var rätt nervös över hur jag skulle orka gå på restaurang, med allt stim som ju naturligt är. Förra försöket orkade jag 2 timmar, när vi var på Tapas och åt.
Jag brukar njuta av stimmet som följer med, det är ju härligt med full fart när man går ut, men jag har blivit lite försiktigare nu. Jag hade bokat bordet och försökt förklara att vi inte ville sitta "mitt i" men ändå inte helt utanför. Blev bra platser, men vi hade ett gäng på firmafest i samma del - och där var det betoning på fest mer än mat tror jag - de verkade ha väldigt trevligt iallafall.
Vi fick jättebra service. Maten var supergod. Personalen hjälpte till för tillgång till hiss och HWC när det behövdes, jag kände mig inte till besvär. Trerätters middag landade vi på. Helt fantastiskt trevligt. Misstaget jag gjorde var att börja med ett glas bubbel. Det stack rakt upp i huvudet... Jag som sett fram emot ett glas rött (eller två) till maten. Det gick bara inte. Det blev vatten. Den läckra röda drycken i glaset framför mig bara retades. Nästa gång tar jag rött på en gång. Punkt. Bubblet var jättegott, men jag har tappat vanan... Vad jag åt? Kalixlöjrom med tillbehör till förrätt, underbart gott lamm med gratäng till varmrätt och fantastiskt god glass med hjortron till efterrätt. En helt fantastiskt god middag. Vi landade hemma runt 23. Nytt rekord. Jag var trött men ändå pigg och glad. Efter att ha tvättat bort makeupen och gjort mig redo för sängen så tog det inte många sekunder innan jag sov.
Fick en riktigt bra natt. Upp vid 6 för mediciner och sedan somnade jag om till 09. Magiskt. Vi hade bjudit upp syster med familj på frukost som blev mysig. En riktigt bra start på dagen idag.
Maken brukar inte vara den som ger förslag på att "göra en stadstripp" - men han hade pratat ihop sig med tvillingarna och ville att vi skulle åka på lite shopping. Han t om lovade att de skulle få köpa och färga håret, jojo. Min enda önskan var att få ett skrovmål - jag har längtat efter hamburgare lääänge - och jag fick min vilja igenom. Alla tre kom hem med påsar. Väldigt nöjda med sina inköp. Vi höll oss i utkanterna av city, men det finns gott om affärer som passade deras tänkta inköp. Det kändes som att vi var på shopping en hel dag, men vi var hemma efter ca 3 timmar.
Två par supersnygga byxor till maken - ett par mer vardags och ett par till lite festligare tillfällen.
4 tränings/bh- toppar var till tjejerna (här snackar vi snabb kroppsförändring till tonåring/vuxen), toningen och lite extra flärd med ett par ansiktsmasker fick de - även om inte jag kan göra hemmaspa i badkaret så ska minsann twinsen få göra det). Å jag var bara smakråd, köpte inte en pryl (stolt över mig själv). Helnöjd att se dem njuta och gå loss i butikerna.
Satt på rollatorn och väntade utanför provhytterna tills det kom fram en mannekäng i taget... Mysigt och kul att se dem ha roligt. När vi kom hem så var jag sååååå trött - trots att jag bara vankat med och suttit och tittat - och fått betala en del så klart - jag har ju fått motion också, lite avstånd mellan butikerna är det, dessutom ansträngningen av att ta mig in och ut ur bilen ett antal tillfällen. Bra träning det med. Sov 2 timmar när vi kom hem och väcktes av att de gjort middagen klar. Helt klart en härlig dag! Nu är jag rätt trött och ska snart göra natt, men det har varit två roliga och trevliga dagar som jag verkligen mått bra av.
I morgon ska vi ta det lugnt på förmiddagen och sedan är vi bortbjudna på kaffe och hundlek på eftermiddagen en stund. Saknar sonen som är på hockey hela helgen. Matchen idag gick finfint har vi fått rapporter om, får hoppas att det går lika bra imorgon och att vi får hem en nöjd kille.
torsdag 22 november 2012
Dagen efter
Dagen efter dagen före... Eller vad säger man så här dagen efter påfyllning av cytostatika?
Det har varit en helt ok dag. Först en natt med ostörd sömn. Fick sova hela natten utan att vara uppe x flera som det varit hittills. Jag sov rakt igenom natten och vaknade 06:10. Så skönt. Inte ens ett toabesök denna natt. Åt frukost med familjen och gick tillbaka till sängen och sov vidare till 09:15, inte ens Lissi reagerade när mamma kom.
Mamma har hjälpt mig med att städa i köksskåpen idag - mycket skräp man lyckas peta in både här och där... Det blev så bra, kastade bort kantstött porslin, fula koppar som aldrig används men som tagit plats och dessutom fick mamma bort en massa intorkat från hyllorna. Själv kände jag mig som en kommandora - inte vågar jag mig upp på höjder med mina darriga ben. Jag satt där vid köksbordet eller agerade hantlangare för att få upp sakerna. Jag är mycket nöjd med resultatet måste jag säga. Fint blev det.
Efter lunch och kaffe åkte mamma hem till sig för lite välförtjänt vila, och jag la mig i soffan för att sova en stund. Vaknade vid 15 och spenderade "lite tid" på mina naglar. Vi ska ju ut på galej i morgon kväll - blålila blev det denna gång. Frågan är nu bara om jag gjort bort mig. Jag vet ännu inte vad jag ska ha på mig för kläder... Kanske får göra omvänt denna gången - naglar först och matcha kläder sedan?
Det tar ett tag att fixa med naglarna, de är långa - egna - och med domningarna och darrningarna så tog det en god stund att ordna innan det blev ok. Tajmade in det precis till middagen var klar. Mammas underbart goda stuvade makaroner med korv - för hon, vår ängel, kom tillbaka och lagade middagen efter sin vila :)
Det blev en väldigt kort promenad med Lissi och en av tvillingtjejerna ikväll, skönt men fullt tillräckligt för idag. Trött i kroppen. Jag fortsätter med mina morgonövningar i sängen med axlar, nacke, ben, etc - gör det jag kan i väntan på mer hjälp från erbjudandet igår.
Börjar känna mig ordentligt trött nu, klockan har passerat 21... Börjar bli dags att göra natt kanske.
I morgon ska Arbetsterapeuten komma för att se vad jag kan få för hjälp med diverse hinder i hemmet och sedan ska jag försöka vila mig i form till kvällens äventyr.
Det har varit en helt ok dag. Först en natt med ostörd sömn. Fick sova hela natten utan att vara uppe x flera som det varit hittills. Jag sov rakt igenom natten och vaknade 06:10. Så skönt. Inte ens ett toabesök denna natt. Åt frukost med familjen och gick tillbaka till sängen och sov vidare till 09:15, inte ens Lissi reagerade när mamma kom.
Mamma har hjälpt mig med att städa i köksskåpen idag - mycket skräp man lyckas peta in både här och där... Det blev så bra, kastade bort kantstött porslin, fula koppar som aldrig används men som tagit plats och dessutom fick mamma bort en massa intorkat från hyllorna. Själv kände jag mig som en kommandora - inte vågar jag mig upp på höjder med mina darriga ben. Jag satt där vid köksbordet eller agerade hantlangare för att få upp sakerna. Jag är mycket nöjd med resultatet måste jag säga. Fint blev det.
Efter lunch och kaffe åkte mamma hem till sig för lite välförtjänt vila, och jag la mig i soffan för att sova en stund. Vaknade vid 15 och spenderade "lite tid" på mina naglar. Vi ska ju ut på galej i morgon kväll - blålila blev det denna gång. Frågan är nu bara om jag gjort bort mig. Jag vet ännu inte vad jag ska ha på mig för kläder... Kanske får göra omvänt denna gången - naglar först och matcha kläder sedan?
Det tar ett tag att fixa med naglarna, de är långa - egna - och med domningarna och darrningarna så tog det en god stund att ordna innan det blev ok. Tajmade in det precis till middagen var klar. Mammas underbart goda stuvade makaroner med korv - för hon, vår ängel, kom tillbaka och lagade middagen efter sin vila :)
Det blev en väldigt kort promenad med Lissi och en av tvillingtjejerna ikväll, skönt men fullt tillräckligt för idag. Trött i kroppen. Jag fortsätter med mina morgonövningar i sängen med axlar, nacke, ben, etc - gör det jag kan i väntan på mer hjälp från erbjudandet igår.
Börjar känna mig ordentligt trött nu, klockan har passerat 21... Börjar bli dags att göra natt kanske.
I morgon ska Arbetsterapeuten komma för att se vad jag kan få för hjälp med diverse hinder i hemmet och sedan ska jag försöka vila mig i form till kvällens äventyr.
onsdag 21 november 2012
Behandlingscykel 3 - Herceptin, Taxol nr 7 och Zometa
Idag var det dags att påbörja omgång nr 3 med cellgifterna. Det har nog aldrig flutit på så smidigt som idag. Blodprover som start 08:30, och efter det tog jag mig till Café Kristallen för lite morgonkaffe och så hade jag med mig en tidning som tidsfördriv. Gick tillbaka upp för att träffa Dr Nisse, (inbokad tid kl 10) och han var tidig så jag behövde inte vänta. Passade på att få lite förnyade recept och han tyckte provsvaren var tillfredsställande. Vi pratade om att jag varit så fruktansvärt trött och skakigheten - har tappat väldigt mycket vader kan man säga. Det är som det är och bara att kämpa vidare.
Det som han beklagade mest är resan till Skellefteå som han anser vara för ansträngande, men det är angeläget att jag får göra den så snart som möjligt och det köper jag.
Eftersom allt flöt så smidigt även att få plats på Dagvården så blev det nästan tidsnöd... Det har inte hänt tidigare. Dessutom hade jag turen att få träffa min bloggande vän Sister Moonshine - önskar bara att jag haft tid att sitta och prata med henne mycket mycket längre än den korta stund det blev. Hoppas vi får många fler tillfällen att sitta och prata. Hon är så mysig och klok!
Min syster kom och vi fick ändra lunchplanerna lite, vi gick till Centralhallens butik och köpte med oss smörgås som vi åt i rummet, och jag blivit uppkopplad. Det gick finfint. Så mysigt att få sitta och prata med henne om saker vi inte annars hinner. När det blev dags för fortsatta påsar åkte hon tillbaka till jobbet och jag slocknade i sängen. Jag var färdig för dagen kl 16 och min syster kom och plockade upp mig för hemfärd. En hel timme tidigare än förra "startveckan".
Medan jag satt och väntade på skjutsen kom en av de fina sjuksköterskorna och satte sig hos mig, hon väntade på ett pizzabud. Hon frågade hur det är och hur det går och tittade på mina tunna vader. Typiska cortisonbiverkningar enligt henne. Jag berättade om mitt aktiva liv innan återfallet, att jag tränat och hållit igång kroppen men att det inte gått sedan i sommar - av förklarliga skäl.
Supergulliga människa! Hon skrev en lapp och skulle förmedla till sjukgymnasterna på onkologen att ta kontakt med mig för ett träningsprogram speciellt anpassat för sådana problem som jag nu har.
Det finns övningar att göra som kan bidra till att försöka bibehålla funktioner. Hon berättade att risken är att det fortsätter att vandra upp till låren och då blir det ju än värre med balansen. Musklerna tar stryk och allt man kan göra för att försöka bibehålla så mycket som möjligt är ju super. Jag ser framför mig hur jag sitter eller står och gör "pensionärsgymping" - jag antar tacksamt utmaningen. Kanske mamma vill ha lite gymping med mig... Då blir det ju så mycket roligare :)
Hon är en riktig ängel denna sjuksköterska!
Det blev en bra dag idag trots att det är jobbigt med cellgifterna och allt sådant som måste göras en sådan här dag, men jag känner mig nöjd med utvecklingen av dagen.
Nu är det hög tid för mig att krypa under täcket och säga tack för idag. Får se vad morgondagen har att erbjuda... Sömn? Troligen. Vila? Troligen. Men det är ok! Förhoppningsvis halkfritt och en liten gnutta luft skulle vara önskvärt - men det vet jag inte förrän jag tittar ut under morgondagen...
Jag sover och vilar det som behövs fram till fredag kväll då vi ska ut och äta middag på restaurang, maken, syster och svåger och lilla jag med. Längtar och ser verkligen fram emot det! Det är mitt mål och det ska jag klara och orka och ha supertrevligt! Jag har ju hållit mig undan från all alkohol av rädsla för att det ska påverka medicinerna men Doktor Nisse har gett fullt ok till att ta ett glas eller två utan problem. Det känns ju kanon. God mat med rätt vin till är ju inte helt fel. Ja, idag känner jag mig nöjd med hur saker och ting utvecklat sig. Härlig känsla!
Det som han beklagade mest är resan till Skellefteå som han anser vara för ansträngande, men det är angeläget att jag får göra den så snart som möjligt och det köper jag.
Eftersom allt flöt så smidigt även att få plats på Dagvården så blev det nästan tidsnöd... Det har inte hänt tidigare. Dessutom hade jag turen att få träffa min bloggande vän Sister Moonshine - önskar bara att jag haft tid att sitta och prata med henne mycket mycket längre än den korta stund det blev. Hoppas vi får många fler tillfällen att sitta och prata. Hon är så mysig och klok!
Min syster kom och vi fick ändra lunchplanerna lite, vi gick till Centralhallens butik och köpte med oss smörgås som vi åt i rummet, och jag blivit uppkopplad. Det gick finfint. Så mysigt att få sitta och prata med henne om saker vi inte annars hinner. När det blev dags för fortsatta påsar åkte hon tillbaka till jobbet och jag slocknade i sängen. Jag var färdig för dagen kl 16 och min syster kom och plockade upp mig för hemfärd. En hel timme tidigare än förra "startveckan".
Medan jag satt och väntade på skjutsen kom en av de fina sjuksköterskorna och satte sig hos mig, hon väntade på ett pizzabud. Hon frågade hur det är och hur det går och tittade på mina tunna vader. Typiska cortisonbiverkningar enligt henne. Jag berättade om mitt aktiva liv innan återfallet, att jag tränat och hållit igång kroppen men att det inte gått sedan i sommar - av förklarliga skäl.
Supergulliga människa! Hon skrev en lapp och skulle förmedla till sjukgymnasterna på onkologen att ta kontakt med mig för ett träningsprogram speciellt anpassat för sådana problem som jag nu har.
Det finns övningar att göra som kan bidra till att försöka bibehålla funktioner. Hon berättade att risken är att det fortsätter att vandra upp till låren och då blir det ju än värre med balansen. Musklerna tar stryk och allt man kan göra för att försöka bibehålla så mycket som möjligt är ju super. Jag ser framför mig hur jag sitter eller står och gör "pensionärsgymping" - jag antar tacksamt utmaningen. Kanske mamma vill ha lite gymping med mig... Då blir det ju så mycket roligare :)
Hon är en riktig ängel denna sjuksköterska!
Det blev en bra dag idag trots att det är jobbigt med cellgifterna och allt sådant som måste göras en sådan här dag, men jag känner mig nöjd med utvecklingen av dagen.
Nu är det hög tid för mig att krypa under täcket och säga tack för idag. Får se vad morgondagen har att erbjuda... Sömn? Troligen. Vila? Troligen. Men det är ok! Förhoppningsvis halkfritt och en liten gnutta luft skulle vara önskvärt - men det vet jag inte förrän jag tittar ut under morgondagen...
Jag sover och vilar det som behövs fram till fredag kväll då vi ska ut och äta middag på restaurang, maken, syster och svåger och lilla jag med. Längtar och ser verkligen fram emot det! Det är mitt mål och det ska jag klara och orka och ha supertrevligt! Jag har ju hållit mig undan från all alkohol av rädsla för att det ska påverka medicinerna men Doktor Nisse har gett fullt ok till att ta ett glas eller två utan problem. Det känns ju kanon. God mat med rätt vin till är ju inte helt fel. Ja, idag känner jag mig nöjd med hur saker och ting utvecklat sig. Härlig känsla!
tisdag 9 oktober 2012
Orolig natt
Orolig natt inatt. Jag bestämde mig för att inte ta något morfin för natten som gick, jag känner fortfarande av lite bak i ryggen men jag vet inte vad som är vad längre. Det var inga som helst problem att somna. Att vara vaken längre än till 22 verkar vara en omöjlighet just nu... Fast vaknar man kl 6 så har man ju ändå fått sin nattsömn.
I morgon är det dags för provtagning, träff med dr Nisse och även en träff med kuratorn och slutligen Taxol nr 3. Blir bra tror jag... Det är bara den långa väntan på cytostatikan som gör att dagen blir så lång - som vanligt.
Borde få veta vad biopsin sa också i morgon? Hoppas inte att den visar något alarmerande som påverkar behandlingen... Önskar verkligen att det kan få flyta på lite nu, att jag får känna förbättring - det skulle vara så skönt om jag får känna av en förbättring nu, om om än liten så tycker att jag gjort mig förtjänt av det vid det här laget. Känna mig lite mer "piggelin". Hela familjen förtjänar en piggare familjemedlem nu. Även om de nog tycker att jag blivit lite piggare så tar jag ju mina tupplurer på dagen och är mest en soffdrönare fortfarande... Var är energin?
Inte heller har jag tagit någon sömntablett - det har jag ju inte tagit sedan jag fick morfinet. Jag tänkte att nu har det gått en vecka sedan biopsin, måste försöka klara mig utan starka piller. Jag tror jag tittat på klockan varannan timme hela natten. Suck. Tröttsamt. Vaknade ändå kl 6 och tog mina ordinarie mediciner och min filtallrik.
Det tar nästan en hel timme innan Alvedon, Cocillianan och Cortisonet börjar verka. Sedan är de ju några piller till också, men de är inte lika avgörande för att komma igång för dagen. Jag i stort sett sitter i sängen uppbuntad med kuddar och ser på morgonnyheterna medan det sakta lättar. Lyssnar till makens sköna andetag där han sover så skönt. Försöker väcka honom med mina kalla fötter under hans täcke, ropar till barnen för att börja väcka dem... Lite så där lagom - ingen panik eller brådska för att hinna i tid till skolan eller jobbet.
Det är luftrören som irriterar mest, jag har legat en hel natt och det tar sin lilla tid innan det blir bättre - jag är lite rosslig och hostig på morgonkvisten. Sedan kommer då darrningarna, skakningarna när jag stiger upp - fast jag inbillar mig att det faktiskt är lite bättre. Eller? Kanske har jag också blivit bättre på att göra saker långsammare också? Anpassar mig efter mina nuvarande förmågor?
Hade lite huvudvärk igår, lite idag också. Kan det vara morfinet - fast jag tycker att jag bara tagit en för natten och en på morgonen - och under knappt en vecka? Måste kolla med dr Nisse i morgon. Kanske är det mer påverkan från huvudet och jag behöver justera med mer Cortison? Tar det bara på morgonen - fast om Cortisonet gör mig darrig så är ju det inte det ultimata heller... Tål att diskuteras i morgon tror jag i allafall. Jag vill ju få må så bra som möjligt, hitta bra lösningar för en så bra tillvaro som möjligt.
Känner att jag spänner käkarna nu igen så det kanske är så enkelt att jag behöver slappna av lite till. Det är ju ändå lite tankar man går och bär på... Kanske ska ta en Stesolid då och då för att hjälpa till att slappna av - dem la jag bort samtidigt som sömntabletterna. Jag behöver ju inte överdriva i min iver att minska medicinering. Jag har ju fått dem av en anledning ändå.
Min stora lycka är ändå just nu att jag tagit mig ut med rollatorn även idag, tillsammans med mamma och Lissi. Långsam promenad duger gott, frisk luft. Tror faktiskt att vi gick liiiite fortare idag. Ser fram emot att på sikt få förlänga promenaden lite också. Ingen brådska att öka avstånden, men små, små mål gör mig gott :)
Jahapp, det var denna tisdag. Hoppas jag får komma med något trevligt i nästa inlägg, för jag känner att det blev lite gnäll idag...
I morgon är det dags för provtagning, träff med dr Nisse och även en träff med kuratorn och slutligen Taxol nr 3. Blir bra tror jag... Det är bara den långa väntan på cytostatikan som gör att dagen blir så lång - som vanligt.
Borde få veta vad biopsin sa också i morgon? Hoppas inte att den visar något alarmerande som påverkar behandlingen... Önskar verkligen att det kan få flyta på lite nu, att jag får känna förbättring - det skulle vara så skönt om jag får känna av en förbättring nu, om om än liten så tycker att jag gjort mig förtjänt av det vid det här laget. Känna mig lite mer "piggelin". Hela familjen förtjänar en piggare familjemedlem nu. Även om de nog tycker att jag blivit lite piggare så tar jag ju mina tupplurer på dagen och är mest en soffdrönare fortfarande... Var är energin?
Inte heller har jag tagit någon sömntablett - det har jag ju inte tagit sedan jag fick morfinet. Jag tänkte att nu har det gått en vecka sedan biopsin, måste försöka klara mig utan starka piller. Jag tror jag tittat på klockan varannan timme hela natten. Suck. Tröttsamt. Vaknade ändå kl 6 och tog mina ordinarie mediciner och min filtallrik.
Det tar nästan en hel timme innan Alvedon, Cocillianan och Cortisonet börjar verka. Sedan är de ju några piller till också, men de är inte lika avgörande för att komma igång för dagen. Jag i stort sett sitter i sängen uppbuntad med kuddar och ser på morgonnyheterna medan det sakta lättar. Lyssnar till makens sköna andetag där han sover så skönt. Försöker väcka honom med mina kalla fötter under hans täcke, ropar till barnen för att börja väcka dem... Lite så där lagom - ingen panik eller brådska för att hinna i tid till skolan eller jobbet.
Det är luftrören som irriterar mest, jag har legat en hel natt och det tar sin lilla tid innan det blir bättre - jag är lite rosslig och hostig på morgonkvisten. Sedan kommer då darrningarna, skakningarna när jag stiger upp - fast jag inbillar mig att det faktiskt är lite bättre. Eller? Kanske har jag också blivit bättre på att göra saker långsammare också? Anpassar mig efter mina nuvarande förmågor?
Hade lite huvudvärk igår, lite idag också. Kan det vara morfinet - fast jag tycker att jag bara tagit en för natten och en på morgonen - och under knappt en vecka? Måste kolla med dr Nisse i morgon. Kanske är det mer påverkan från huvudet och jag behöver justera med mer Cortison? Tar det bara på morgonen - fast om Cortisonet gör mig darrig så är ju det inte det ultimata heller... Tål att diskuteras i morgon tror jag i allafall. Jag vill ju få må så bra som möjligt, hitta bra lösningar för en så bra tillvaro som möjligt.
Känner att jag spänner käkarna nu igen så det kanske är så enkelt att jag behöver slappna av lite till. Det är ju ändå lite tankar man går och bär på... Kanske ska ta en Stesolid då och då för att hjälpa till att slappna av - dem la jag bort samtidigt som sömntabletterna. Jag behöver ju inte överdriva i min iver att minska medicinering. Jag har ju fått dem av en anledning ändå.
Min stora lycka är ändå just nu att jag tagit mig ut med rollatorn även idag, tillsammans med mamma och Lissi. Långsam promenad duger gott, frisk luft. Tror faktiskt att vi gick liiiite fortare idag. Ser fram emot att på sikt få förlänga promenaden lite också. Ingen brådska att öka avstånden, men små, små mål gör mig gott :)
Jahapp, det var denna tisdag. Hoppas jag får komma med något trevligt i nästa inlägg, för jag känner att det blev lite gnäll idag...
fredag 28 september 2012
Sjukhusnatt och behandling - men ingen biopsi
Sjukhusnatt och ÄNTLIGEN BEHANDLING blev det till slut av allt. Röntgenmaskinen ville fortfarande inte samarbeta.
Just som jag och mamma var i färd med att åka ringde de och sa att vi kunde ta det lugnt och inte behövde infinna oss förrän 12:30. Skönt, då fick vi äta lunch hemma - mycket godare om man säger så :)
Fick vänta hela långa dagen - till kl 17 innan de kläckte ur sig att jag skulle bli tvungen att sova kvar. Det skulle inte bli någon biopsi, men däremot behandling. Mamma som tålmodigt väntat åkte hem och så ringde jag maken för att få lite toaletartiklar och kläder.
De satte igång 17:30 med Herceptinet på "nybörjarfart" 1½ timme pga högre dos och att det varit ett längre intervall. Kolla puls varje 15 minuter, som det var från allra första början. Vila med koksalt 1 timme, sedan premedicinering med illamåendespruta, cortisonspruta och Tavegyl. Kanske var det något mer också men det minns jag inte. Sedan dags för Taxolen. Så ville jag ju ha mina vanliga mediciner också så det fick jag innan 21. Minns inte så mycket mer för då sov jag. I morse vid 7 kom de med ytterligare dropp - Zometa (skelettstärkande). Sov bort mycket av den tiden också. Jag vaknade vid 3 och gick på toa och borstade tänderna men slocknade igen efteråt. Vid 10 vaknade jag, då trodde jag att jag sovit klart... Fick in lite frukost och kröp under täcket igen.
Mitt enda fokus var sedan - punktionen... Jo, det verkade hoppfullt. 1 person före och så skulle nog det bli min tur runt 14. NÄÄÄÄÄ då. Det dök upp något akut så jag fick faktiskt åka hem.
Ska tillbaka på söndag kväll och lämna prover och då bestämdes att jag sover kvar. Kvällstrött och morgontrött - då är jag hellre på plats. Så nu får vi hoppas att det blir av så att all info dr Nisse behöver kommer fram för bästa möjliga fortsatta behandling.
Fick med mig en uterollator hem också. Då kanske jag vågar gå ut utan att vara rädd för mina darriga ben. Värt ett försök i allafall. Förhoppningsvis lite trygghet att gå utan rädsla för att ramla hela tiden. Hoppas på att slippa använda den alltför länge.
Just som jag och mamma var i färd med att åka ringde de och sa att vi kunde ta det lugnt och inte behövde infinna oss förrän 12:30. Skönt, då fick vi äta lunch hemma - mycket godare om man säger så :)
Fick vänta hela långa dagen - till kl 17 innan de kläckte ur sig att jag skulle bli tvungen att sova kvar. Det skulle inte bli någon biopsi, men däremot behandling. Mamma som tålmodigt väntat åkte hem och så ringde jag maken för att få lite toaletartiklar och kläder.
De satte igång 17:30 med Herceptinet på "nybörjarfart" 1½ timme pga högre dos och att det varit ett längre intervall. Kolla puls varje 15 minuter, som det var från allra första början. Vila med koksalt 1 timme, sedan premedicinering med illamåendespruta, cortisonspruta och Tavegyl. Kanske var det något mer också men det minns jag inte. Sedan dags för Taxolen. Så ville jag ju ha mina vanliga mediciner också så det fick jag innan 21. Minns inte så mycket mer för då sov jag. I morse vid 7 kom de med ytterligare dropp - Zometa (skelettstärkande). Sov bort mycket av den tiden också. Jag vaknade vid 3 och gick på toa och borstade tänderna men slocknade igen efteråt. Vid 10 vaknade jag, då trodde jag att jag sovit klart... Fick in lite frukost och kröp under täcket igen.
Mitt enda fokus var sedan - punktionen... Jo, det verkade hoppfullt. 1 person före och så skulle nog det bli min tur runt 14. NÄÄÄÄÄ då. Det dök upp något akut så jag fick faktiskt åka hem.
Ska tillbaka på söndag kväll och lämna prover och då bestämdes att jag sover kvar. Kvällstrött och morgontrött - då är jag hellre på plats. Så nu får vi hoppas att det blir av så att all info dr Nisse behöver kommer fram för bästa möjliga fortsatta behandling.
Fick med mig en uterollator hem också. Då kanske jag vågar gå ut utan att vara rädd för mina darriga ben. Värt ett försök i allafall. Förhoppningsvis lite trygghet att gå utan rädsla för att ramla hela tiden. Hoppas på att slippa använda den alltför länge.
fredag 10 augusti 2012
Transportmedel
I onsdags när jag var hos läkaren funderade jag över det här med bilkörning. Jag har inte kört bil på hela sommaren. Inte sedan den 19/6 när jag fick de där konstiga känslorna i benen. Det har ju inte behövts. Har varit hemma, sjukskriven, åkt med maken eller mamma om vi farit någonstans. Sedan tillkom ju det där med hjärnan...
Nu är makens semester slut. Jag varken vill eller vågar sätta mig bakom ratten. Tänk om någonting händer... Jag har ingen aning om var eller hur många skitsaker som finns i huvudet. Så, min fråga blev om jag har rätt till Färdtjänst. Japp, det har jag. Så nu har jag skickat iväg en ansökan. Hoppas verkligen att jag får det för annars blir jag totalt isolerad och beroende av skjuts av andra. Lite självständig kan man väl få vara fast man är sjuk?
Jag hoppas att jag fortsätter bli piggare så att jag kan få göra en utflykt på jobbet och hälsa på. Inte än, men så småningom. Längtar efter mina kollegor. Det blir ju enklare om jag kan ta mig till och från på egen hand.
Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag faktiskt funderat på att ta mig ut på en promenad. Igår efter behandlingarna gjorde mamma och jag en liten shoppingutflykt. Bara 15 minuter tog det, Strömpilen är lämpligt köpcentrum, lugn atmosfär och det var inte så mycket folk. Jag är så darrig i kroppen men det gick finfint. Jag är i skriande behov av kläder, har inte handlat något nytt sedan i vintras och man blir rätt less på att hela tiden gå i samma urtvättade gamla tröjor. Hittade 3 tröjor och köpte nagellack - så både Kicks och MQ fick besök :)
Jag tänker inte stressa för att ta promenader, men jag har tänkt ut sträckor där jag har vänner jag kan avisera att jag är ute så att de är hemma om jag behöver pausa.
Ikväll åker vi till stugan vid havet. En av de mest underbara platser som finns! Vi ska fira vår 5-åriga bröllopsdag och äta kräftor tillsammans med mamma och systrar med familjer i morgon. Det ska bli så härligt! Jag har packat ner en flaska champagne - för det måste man ju ändå få skåla i på bröllopsdagen och allt :)
Nu är makens semester slut. Jag varken vill eller vågar sätta mig bakom ratten. Tänk om någonting händer... Jag har ingen aning om var eller hur många skitsaker som finns i huvudet. Så, min fråga blev om jag har rätt till Färdtjänst. Japp, det har jag. Så nu har jag skickat iväg en ansökan. Hoppas verkligen att jag får det för annars blir jag totalt isolerad och beroende av skjuts av andra. Lite självständig kan man väl få vara fast man är sjuk?
Jag hoppas att jag fortsätter bli piggare så att jag kan få göra en utflykt på jobbet och hälsa på. Inte än, men så småningom. Längtar efter mina kollegor. Det blir ju enklare om jag kan ta mig till och från på egen hand.
Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag faktiskt funderat på att ta mig ut på en promenad. Igår efter behandlingarna gjorde mamma och jag en liten shoppingutflykt. Bara 15 minuter tog det, Strömpilen är lämpligt köpcentrum, lugn atmosfär och det var inte så mycket folk. Jag är så darrig i kroppen men det gick finfint. Jag är i skriande behov av kläder, har inte handlat något nytt sedan i vintras och man blir rätt less på att hela tiden gå i samma urtvättade gamla tröjor. Hittade 3 tröjor och köpte nagellack - så både Kicks och MQ fick besök :)
Jag tänker inte stressa för att ta promenader, men jag har tänkt ut sträckor där jag har vänner jag kan avisera att jag är ute så att de är hemma om jag behöver pausa.
Ikväll åker vi till stugan vid havet. En av de mest underbara platser som finns! Vi ska fira vår 5-åriga bröllopsdag och äta kräftor tillsammans med mamma och systrar med familjer i morgon. Det ska bli så härligt! Jag har packat ner en flaska champagne - för det måste man ju ändå få skåla i på bröllopsdagen och allt :)
torsdag 26 januari 2012
Operation, kontroll och vardagsliv
Det var ett tag sedan. Var idag på återbesök på Onkologen på Nus. Mugascint, blodprover och läkarbesök. Pirrigt värre. Som vanligt. Fick inte träffa doktor Nisse, men en väldigt sympatisk kvinna så det gick bra ändå. Kände pulsen öka och tankarna virvla när hon gjorde undersökningen av lymfkörtlarna runt nyckelben, hals, nacke... Hon klämde och kände, blundade, gick runt på baksidan och kände mer på halsen... Gick fram igen och klämde ännu mer. Armhålorna. Klämde och kände. När hon kom till höger armhåla så gjorde hon samma sak. Blundade, kände, kände ännu mer. Jag han tänka både en och två saker under tiden. Till slut sa hon bara: "Allt är utan anmärkning, helt perfekt och som det ska". PUH!!!! Jag säger bara P - U - H !!!!! Vilken lättnad. Hjärtat såg finfint ut liksom proverna, lever, njurar - hela altet. Inte ens tecken på någon liten infektion :) HURRA!!!! Ännu en milstolpe!
Nästa besök blir i maj. Mammografi, ultraljud och läkare - säkert också blodprover. Får andas ut tills dess i alla fall.
I november gjorde jag första deloperationen för att reparera alla skador som blivit från den första bröstoperationen. En lång operation som gick bra. Jag var inställd på att det skulle vara ont och besvärligt, så då blev det inte såååå farligt. Man får ju tänka på allt det braiga som blir av det hela - och VILL MAN VARA FIN FÅR MAN LIDA PIN :)))
Tog fasta på det medan jag hade som ondast och fick mest smärtstillande.
Under vistelsen på sjukhuset fick jag alla möjliga saker i dropp. När jag vaknade efter operationen hade jag 4 infarter. En på varje fot och två på vänster hand. De tog bort alla utom en på handens ovansida. Den funkade kanon - i några dagar. Jag hade fått venporten utplockad medan jag var sövd. Så skönt att slippa se och höra när de grejade ut den!
Sedan började eländet.
Kärlet brast och vätskan gick subkutant (under huden). Försök att sätta nya nålar gjordes. Två timmars gråt, all tillgänglig personal fick försöka, två narkosexperter... Japp. Till slut, med 14 stick i fötter och vänster arm satt en nål . I ett dygn höll det. Då var det dags igen.
Har nog aldrig varit med om något mer eländigt. Två timmar senare, med samma variant på personalinsats - förutom att narkosexperterna fick ta vid mycket tidigare (men de fick göra måååååånga stick), embla, värmepåsar... En liiiten, liten pyttenål (bebisnål) satt på höger tumme, vid leden. AJ, oj. Inte skönt alls. Inte särskilt bekvämt heller. Det höll ett dygn. Så klart.
Hemresan var i riskzonen, jag behövde penicillin. Mycket mer än det de redan gett. 3 påsar till innan jag skulle hem. De började diskutera central infart, vilket skulle innebära sövas. Nä, det uteslöts. De fick ta prover för att kolla genom stick i fingret. Två fingrar och sex stick tog de innan de fyllt två minirör med speciallösning (som fick användas istället för de rör de egentligen behövde).
Provsvaren visade ett HB på 80. Förmodligen därför som blodkärlen dragit sig undan, kanske. Jag behövde 2 påsar blod. Nä, det var det där med var det skulle gå in... Slutade tillslut med att jag fick lyxen piller. Massor med järntabletter, penicillin. Flera gånger per dag. Och så alvedon och receptbelagd smärtstillande medicin. Fick tack och lov komma hem nästa dag. En hel vecka på sjukhus med oätlig mat är inte så kul. Bättre att få vara hemma.
Eftersom jag hade svårt att få i mig sjukhusmaten så fick jag näringsdryck vid några tillfällen, sedan hade jag fantastisk service av mor, syster och make som kom med hemlagad GOD mat. Tack och lov att de finns :)
Annars tuffar livet på i full fart. Jag jobbar heltid (förutom sjukskrivningen på 5 veckor efter op - vägrade längre). Känner mycket mer energi. Kan jobba och faktiskt städa, laga mat, etc utan problem. Jag får inte anstränga mig mer än med promenader så det blir ett par gånger i veckan på löpbandet. Väntar med spänning på att få lägga till lite mer. Fast det blir plastikkirurgen som måste godkänna när och vad jag får göra. Kan ju inte riskera något nu :)
Vet att jag läste i någons blogg - eller om jag fick tipset här av någon - att det tog några månader efter avslutat Herceptin innan orken kom. Jag håller med. Sakta men säkert har det blivit bättre.
Jag njuter av tillvaron. Med barnen, maken, familjen, vänner, jobb... Barnens idrottande. Mumma! Ja, alltihopa är som det ska. Livet är härligt just nu!
söndag 10 juli 2011
Första semesterveckan
Vi väntade hela söndagen på att få hem vår husvagn. Fram emot lunchtid på måndagen blev vi tvungna att ringa och höra om de kunde komma med den. All packning stod redo att lastas in i husvagnen.
Till slut kom den, vi packade in allt och kände lugnet. Ingen stress att skynda iväg, ingen tid att passa. Jag ringde väninnan som förlorat sin make i MC-olyckan och det var skönt att få prata med henne, även om det så klart är jobbigt när någon är så oerhört ledsen.
Vi åkte iväg och hittade en fin camping med havsbad. Ända fram till fredag stannade vi där. Vi har promenerat, tränat, badat, spelat kort, spelat frisbeegolf, ätit gott och sovit skönt. En helt fantastisk vistelse. Bara vi i familjen. På fredagen gjorde vi ett dygnslångt stopp hos storasyster med familj, middag, mete och bad. Härligt.
Vi åkte hem på lördagseftermiddagen och har hunnit tvätta upp allt som blivit smutsigt. Så skönt med semester, ta det som det kommer. Idag blev det en morgonpromenad för mig medan övriga familjen sprang i elljusspåret. Efter lunch åkte vi ut till havet och blev där fram till middagen.
Hela veckan har varit helt underbar. Morgontemp runt 20 och kvällstemp likadan. På dagen uppemot 26-27 grader. Magiskt. Hoppas det håller i sig många veckor till. Känns skönt att ha fått och orkat motionera. Promenader i rask takt varannan dag och däremellan bara vanliga promenader. Jag har hållit mig i skuggan större delen av dagarna, men någon timme här och där har det blivit ändå och jag har fått lite färg :)
I morgon börjar tjejerna fotbollsskola. Hela veckan. Ska bli roligt att spana på dem lite, fast jag tror vi kommer att hålla oss undan och försöka hitta på roliga saker med sonen på dagarna.
tisdag 7 juni 2011
Herceptin 14 :)
Solen skiner, det är varmt. Riktigt varmt. Här uppe i norr. Så underbart med sommar!!!
Lördagens cykelfest blev lyckad. Många trevliga personer som vi mötte vid de tre olika sittningarna, och på den uppsamlande efterfesten slöt de allra flesta av de 200 cyklisterna upp för mingel. Strax efter 12 var vi hemma. Kylan bidrog till att vi frös, tror det bara var 2 grader när vi kom hem. Brrrr!
Det vände på söndagen, vindarna avtog och solen sken. Närmare 20 grader mitt på dagen men lite kalla vindar. Det blev långbyxor och varm jacka till fotbollsmatchen på kvällen. Nationaldagen visade sig från sin bästa sida. Strålande sol, lagom fläktande vindar. Barnen körde allehanda vattenlekar. Vattenspridare, studsmatta med vattenspridare under, vattenstafetter, vattenkrig... Hela registret av roliga blöta lekar kom fram och svalkade dem skönt mellan pauser för glass och svalkande dryck. Underbart!
Idag har termometern visat 25 grader i skuggan. Varma vindar. Det kom en kort värmeskur vid middagstid som sänkte temperaturen till 20, men så snart molnen dragit sig vidare norrut så kom värmen tillbaka. Härligt! Det gjorde faktiskt inget att jobba hela dagen - känner mig lite knasig faktiskt men - jag har ändå kunnat njuta av en rask promenad i kortärmat och värme efter middagen.
Dagen idag innebar också Herceptinbehandling nummer 14. NU ÄR DET BARA 3 KVAR :)
Var också förbi till sjukgymnasten och fick en tjockare, formsydd strumpa med handske så nu ska jag förhoppningsvis kunna motionera bättre utan att det blir alltför besvärligt. Uppföljning om 3 veckor.
fredag 1 april 2011
Det tar sig!
Har fått kontakt med en väldigt fin kvinna som gett mig bra feedback kring min Herceptinbehandling. Tack Marie-Louise!!! Andra som har erfarenheter om behandling och eventuella biverkningar av Herceptin får gärna kommentera. Rätt osäker på vad som är vad känner jag mig allt.
Jag som nästan vågat ropa hej över att jag lyckats rädda naglarna... mina långa... Nu har 6 naglar rykt. Vid cellgiftsfåra nummer 6 går de av. Halvvägs in på nageln. AJAJAJAJAJAJAJAJAJ!!!!! Har gått med kirurgtape på naglarna i flera veckor, tills de vuxit ut så långt att de går att fila ner. Trist. Jag och mina naglar :(
Hade en superdag på jobbet igår. Blev dock jättetrött. Vad sägs om att endast säga hej till lilla mamsen och sedan bara säga att "jag lägger mig på soffan och vilar". Slocknade på en gång och sov hela vägen till middagen. Oups... Såg inte ens att mamma klippt sig innan jag stöp. Fast det var som sagt en superdag. Att somna med en sådan positiv känsla gjorde inget. Fick fin feedback också. Då känner man sig ju så klart ännu mer peppad :)
Jag har - trots tröttheten - tränat 3 gånger denna vecka. Långsamt, långsamt går det. Framåt med pyttesteg. På gymet. Nöjd med mig själv :)
Idag damp ett brev ner i brevlådan. Kallelser till företagshälsovården för utredning. Så kallad "arbetsförmågebedömning". Har varit med om det förr. Som chef. Det brukar vara bra och ge bra fingervisningar om hur man ska arbeta vidare för att nå målet om heltidsjobb. Nu behöver jag bara justera en av tiderna som krockar med ett annat åtagande i jobbet.
Maken har återvänt från Huvudstaden ikväll, nyklippt (en kollega lyckades övertala maken och deras chef att underkasta sig hennes trimmer) och med en date med Paolo Roberto i bagaget. Han var riktigt nöjd med konferensdagarna. Skönt att få hem en glad make.
Jag som nästan vågat ropa hej över att jag lyckats rädda naglarna... mina långa... Nu har 6 naglar rykt. Vid cellgiftsfåra nummer 6 går de av. Halvvägs in på nageln. AJAJAJAJAJAJAJAJAJ!!!!! Har gått med kirurgtape på naglarna i flera veckor, tills de vuxit ut så långt att de går att fila ner. Trist. Jag och mina naglar :(
Hade en superdag på jobbet igår. Blev dock jättetrött. Vad sägs om att endast säga hej till lilla mamsen och sedan bara säga att "jag lägger mig på soffan och vilar". Slocknade på en gång och sov hela vägen till middagen. Oups... Såg inte ens att mamma klippt sig innan jag stöp. Fast det var som sagt en superdag. Att somna med en sådan positiv känsla gjorde inget. Fick fin feedback också. Då känner man sig ju så klart ännu mer peppad :)
Jag har - trots tröttheten - tränat 3 gånger denna vecka. Långsamt, långsamt går det. Framåt med pyttesteg. På gymet. Nöjd med mig själv :)
Idag damp ett brev ner i brevlådan. Kallelser till företagshälsovården för utredning. Så kallad "arbetsförmågebedömning". Har varit med om det förr. Som chef. Det brukar vara bra och ge bra fingervisningar om hur man ska arbeta vidare för att nå målet om heltidsjobb. Nu behöver jag bara justera en av tiderna som krockar med ett annat åtagande i jobbet.
Maken har återvänt från Huvudstaden ikväll, nyklippt (en kollega lyckades övertala maken och deras chef att underkasta sig hennes trimmer) och med en date med Paolo Roberto i bagaget. Han var riktigt nöjd med konferensdagarna. Skönt att få hem en glad make.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)