tisdag 30 november 2010

Färdigstrålad - hurra!

Då var delmål 2 uppnått. Jag fick idag strålning nummer 25 - den sista i raden. Fy 17 så duktig jag varit - det intalar jag mig själv i alla fall :)
Drog en repa på affärer för att belöna mig med något till mig själv... Mycket fint det finns! Om ekonomin tillåtit skulle jag shoppat loss ordentligt, men det går ju inte för sig med sjukpenning och stundande jul - då skulle ju barnen bli utan besök av tomten :)
Det slutade med en klänning av märket Koola Anna, en miniflaska med riktig Champagne och en liten tårta. Champagnen och tårtan får vi avnjuta ikväll. Klänningen kräver ett snyggt halsband, men det får bli en senare historia, det kommer ju att bli många småstunder (orkar inte så långa stunder) på stadens gator innan jag köpt hem alla julklappar. Förhoppningsvis springer jag på "DET halsbandet" under någon av dessa rundor.

Jobbmässigt har denna vecka börjat betydligt bättre än förra veckan slutade. Jag har fått mycket uträttat på mina 2½ timmar per dag. Jag och kollegan har kört med stängd dörr och det har gett oss betydligt bättre arbetsro. Skönt. Visst blir jag trött, men känner mig ändå mycket piggare både igår och idag. Var t ex på en promenad med maken i kylan (-15) igår kväll och vi höll ett betydligt högre tempo promenaden igenom. Inga spagettiben eller andra känningar och det känns jättekul! Jag till och med styrde promenaden till 2 ordentliga backar och det gick hur bra som helst, ingen direkt tempominskning och visst blev jag andfådd - men det blev även maken :) Hoppas det håller i sig så att jag får fortsätta och öka - snart kanske jag kan gå på gymet!

Har börjat bli besvärligt på strålningsområdena, framför allt i armhålan där det är mörkrött och jag känner att det ömmar, trots att jag fortfarande har känselbortfall. Fick med mig en platta att sätta där, som en extra hud. Fortsätter smörja och hoppas att det lägger sig men jag är förvarnad om att det kan fortsätta och även bli sämre i två till tre veckor efter avslutad strålning.

söndag 28 november 2010

Första advent

En fin första advent blev det idag. Skön sovmorgon och hela familjen samlad, inga matcher eller någon stress på hela dagen. Ordentligt kallt, -19 grader på morgonen och en temperatur på -14 som varmast. Underbart att få en första advent med snö och kyla - som det ska vara!
Maken har för första gången limmat ihop pepparkakshus med smält socker... Wow! Vilket projekt han fick - och vilka kommentarer som undslapp honom :)
Fint blev det när det pyntats färdigt av tjejerna (sonen var inte så road av projektet):


Tjejerna gick på julskyltningen med en kompis och jag fick mig en härlig promenad med maken innan vi vek in mot folkmassorna. Vi undvek den tid då mest människor var där, men ändå var det en hel del trängsel - framförallt runt provsmakningar och jultomten. Lyckades inte få tag på min syster som vi tänkt gå till efter promenaden, även de en idrottsdrabbad familj :)
Vi träffade på goda vänner som bjöd hem oss på både glögg och kaffe. Mycket trevligt!

Gårdagen var fylld med barnens idrotter, handboll, innebandy och ishockey. Det blev pizza till middag eftersom det var svårt att hinna med. Jag hade lite träsmak efter väldigt många timmar på åskådarplats - men det är det ju så klart värt :) Jag var också jättetrött efteråt. Det är svårt att inte engagera sig på läktarplats och dessutom så fanns det en massa folk där så klart. När vallningarna kommer och högsta önskan är att kasta mössan all världens väg för att släppa ut värmen så stoppas man av att inte vilja sticka ut och dra ögonen på sig. Satt med fina vänner och jag hivade upp huvan på tröjan innan jag tog av mössan - då behövde det inte bli så uppenbart att jag ser ut som en skabbräv på huvudet :)

Håret växer så det knakar. Är nog över 1 cm på sina ställen. På sidorna ligger det platt och uppe på huvudet står det rakt upp - eller jag tror att det kommer att bli lockar då de är halvböjda. Svart på sidorna och ljust uppe. Fläckvis fortfarande tunt, men jag tror att det är en synvilla på vissa platser eftersom det är ljust just där och mörkare på andra ställen. Frågan är om det är grått eller ljust...
Jag bannar lite vår dåliga badrumsbelysning - jag ser inte så bra hur det ser ut och utvecklar sig.
I fredags fick jag sminka mig på stället där vi har vår samtalsgrupp. Jag hann inte innan eftersom det var snöoväder, jag skulle åka med maken och vi skulle skjutsa sonen som började 8 till skolan. Samtalsgruppen börjar inte förrän 9 så jag hade gott om tid. Åh, vad mycket jag upptäckte där på toaletten.... Jag såg ju massor med hår på huvudet, massor med korta ögonbrynshår och en hel del små korta ögonfransar. Dessa ser jag inte på hemmaspegeln i badrummet. Inte utan glasögon. Jag tror jag får uppsöka den toaletten varje fredag så jag får se hur mycket som händer ordentligt :)
Eller så kanske det är dags att byta ut 70-talsbadrummet till ett modernt badrum?

Mina tankar har gått till min vän flera gånger varje dag sedan i fredags. Det är oundvikligt. Jag hoppas verkligen att det går bra för henne! Jag hoppas också innerligt att själv slippa uppleva fler sådana besked. Både egna och andras. Kan inte bara alla få vara och bli friska!!!!!

En mycket fin vän har skickat mig fina och tänkvärda texter som verkligen har gjort mig gott. De har definitivt bidragit till att jag nu känner mig lättare i sinnet, även om jag så klart har tankar både hit och dit. Jag känner mig mindre gråtmild och klarar tankarna mycket bättre nu. Tack Carina!

På tisdag väntar sista strålningen - jag måste fira mig själv på något sätt. Då är andra etappen gjord. Har ännu inte firat mig själv för att jag varit så duktig som jag varit hittills (pepp, pepp till mig själv för att jag stått ut med allt). Inte ens efter avklarade cellgifter. Får fundera ut någon finfin belöning till mig själv... undrar vad jag ska hitta på...

fredag 26 november 2010

Mår bättre nu

Dagens samtalsgrupp har varit både bra och jobbig. Bra eftersom vi hade en onkolog på besök idag. Alla möjliga frågor avhandlades, men särskilt lyssnade jag när hon började prata om Herceptinet.... Min ångest över att ha en väldigt aggressiv form av bröstcancer lugnades något. När hon sa att Herceptinet gjort och gör att vi med Her 2- positiv BC hamnar på "samma" procentsats som övriga med t ex hormonell BC kände jag att en tung sten föll från mitt sinne. Äntligen någon som förklarat på ett begripligt sätt. Visst, det finns inga garantier för något och alla har olika förutsättningar... men att ändå få höra en bra förklaring och för mig lugnande information gjorde gott.

Det som var jobbigt idag - och då menar jag fruktansvärt jobbigt - är att en bröstsyster eventuellt fått återfall. Hon bröt ihop, jag bröt ihop, några fler ur gruppen bröt ihop. Jag gav henne en stooor kram och höll om henne länge. Det blev jobbigt för oss allihop. FYYYYY så hemskt! Det sista man vill höra. Hon har hittat en ny knöl och gjorde mammografi och biopsi igår. Får inte veta förrän på måndag vad det är hon hittat. Så fruktansvärt jobbigt! Jag håller alla tummar jag har för att det är ett falsklarm och skickar kramar med styrka till henne. Hoppas på att få ett lugnande besked nästa vecka.

Efter samtalsgruppen och strålning nr 24 (!!!!!) åkte jag hem med maken och har sedan strukit gardiner och fått fram allt pynt. Maken tog över strykningen och bytet av gardiner efter middagen, så nu har vi mysigt här hemma. Puh! Nu är jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Fantastiskt nyttigt för maken att förstå vilket jobb det är att julpynta... Han trodde att det skulle vara struket och klart på en halvtimme... Tja, den villfarelsen försvann då :) Svårt att få honom att förstå varför jag blir upprörd över saker när man inte vet vilken tid det tar och hur länge man får stå vid strykbrädan. Sedan ska det ju dammas överallt. Med tanke på min irritation över att inte få fram saker i den takt jag önskade... Han införde TV-förbud för barnen fram till kl 20 och engagerade dem allihopa i pyntandet :))
Kanske möter jag mer förståelse framöver när jag ber om något "viktigt" när jag behöver fördela saker över en längre tid än alltid förut - jag hoppas det i allafall.

Skönt ändå att jag mår bättre mentalt idag - trots det tråkiga beskedet.

torsdag 25 november 2010

Arg, frustrerad och trött...

Kan man vara fler saker än arg, frustrerad och trött samtidigt?

Har jobbat färdigt för den här veckan och det har varit roligt men samtidigt ostrukturerat. Alltför stressade kollegor med alldeles för hög arbetsbelastning påverkar så klart mitt arbete också. Är rätt trött när jag kommer hem, samtidigt uppe i varv och har inte kunnat somna när jag vilat mer än en av dagarna. Har tagit insomningstablett flera dagar denna vecka för att jag är FÖR trött för att somna. Ändå tycker jag om att vara på jobbet och mår bra av det.

Känner mig fortfarande låg i sinnet och har kort stubin. Igår skällde jag på tjejerna som dumpar sina pinaler överallt så att jag får klättra över eller gå runt dem - jag vägrar plocka efter dem... Vi pratar ofta om att man måste hålla efter sina saker. Ena dottern har t ex borta sina innebandyglasögon och jag kan nästan slå vad om att de är där hon lagt dem - dvs inte på rätt plats....
Brann av rejält på sonen i eftermiddag eftersom han inte tar sitt fulla ansvar över sin skolgång. Trots att jag skickat sms både igår och idag för att påminna om material till ett prov så händer det ingenting. Jag var såååå arg. Tjejerna blev ledsna och tycker det är jättejobbigt när jag blir så där arg. Känner mig själv helt värdelös som blir så arg. Det är inte ofta jag blir så arg som idag, men skolan är så viktig och när man som förälder försöker hjälpa till utan att få önskat resultat då blir jag vansinnig.

Fick erbjudande om barnvakt i morgon kväll av en jättefin tjej som tidigare varit barnvakt hos oss. Hon tyckte vi kunde gå ut och äta, gå på bio eller bara göra något själva, maken och jag. Maken kände sig inte sugen efter att ha varit borta i 3 dygn. Jag skulle nog behöva det, eller rättare sagt VI två skulle behöva göra något ensamma men nu har jag tackat nej till barnvakten. Kanske skulle vara bättre att göra något trevligt när jag kommit ur denna känslomässiga svacka? Samtidigt gör vi i stort sett aldrig något helt själva. Allt är bara vardag, träning och matcher. Måndag till söndag, vecka ut och vecka in. Samtidigt så vill jag ju vara med familjen så mycket jag kan och orkar. Tror jag håller på att överhettas. Har fått huvudvärk nu. Det tar på att vara arg, deppig och trött... Kan man få be om en paus från sjukdomshelvetet eller kan man få vakna från denna mardröm?

Julen närmar sig med stormsteg... snart dags att göra mysigt med adventsljustakar och byta gardiner, ta fram pynt. Tjatat på maken att ta ner jul-lådorna från vinden (han var hemma 2 timmar i eftermiddag)... Vi kan göra det senare... Jovisst. När? Han drog igen kl 16 och är borta hela kvällen, de tränar till 21, i morgon har jag samtalsgruppen och strålning, på lördag är det idrott utan stopp från 9 till 18... Å vad har vi för dag på söndag då? Det suger att inte kunna trotsa och ta ner de där lådorna själv. Sådärja, då har maken fått sig en känga också bara för att jag känner mig otillräcklig och inte orkar hela julstöket på ett bräde.

tisdag 23 november 2010

Aj, aj, oj, oj...

Tänk hur det kan gå när man investerat... Jag svängde förbi en skoaffär på vägen hem, skulle bara spana lite... Det första jag ser är ett par söta tofflor. De bara måste jag ha. Vi har grymt golvkallt hemma och jag har nött ut ett par varje vinter. En viktig investering...




Det nästa jag ser är en stor röd skylt... 50%... Hmmm, måste kika närmare på detta.... Minsann, jag som är i skriande behov av ett par sköna skor att promenera i. Gympadojorna blir både blöta och kalla nu när det är vinter... Salomon, med Gore Tex... flera modeller radar upp sig, flera färger... Fastnade för två par, men valde till slut ett par med lite skaft.




Efter mat och skjuts av barn till träning så tog jag mig en promenad i snål(snö)blåsten. Efter en stund började min vänstra fotknöl ge signaler.... Efter en halvtimmes promenerande så ger höger häl pulserande signaler om att det är blåsa på g.... Bara att tänka en alternativ väg hem och knata hemåt. Avskavd blåsa på fotknölen och en rejäl blåsa på hälen. Suck! Så går det när man har mina fötter.... Egentligen är det enda som är riktigt funkis på mina hallux-fötter Eccoskor eller liknande, dessa Salomonskor tryckte dock inte på knölarna så jag hoppas att det bara är för att de är nya. Annars blev det dyra 750 kronor för skorna. Bara att sätta på compeed och testa igen.


Det positiva är ju ändå att jag fått en promenad på 50 minuter :)

måndag 22 november 2010

Tuffa dagar

Nu var det många dagar sedan jag senast skrev något. Mina onda fingrar har till viss del satt käppar i hjulet. Jag har också känt mig lite nedstämd och haft lite tunga tankar, och det har inte känts som att jag velat skriva så mycket då.

I torsdags jobbade jag sista dagen på första arbetsveckan sedan operationen (vilken mening!!!!). Det har varit en bra vecka på jobbet. Precis vad jag behövde. Många intryck och mycket information som har bearbetats.

Fredagen var sisådär när det gäller samtalsgruppen. Vi skulle prata om juridik och försäkringar. Det visade sig att det var en hel del information om FK och olika regler - det slutade med att det var jag som informerade om hur reglerna nu ser ut, eftersom jag hade mer kunskaper än kuratorn som höll i det. Det blev ju inte så givande för mig...
Fick också tips om fonder som man kan söka från som cancerdrabbad. Det var däremot något nytt och jag tror att jag ska söka därifrån så småningom. Bland annat kan man få en rehabvecka betald. Kan vara bra att få åka iväg och samla krafter. Flera bloggkompisar har varit iväg och det verkar fantastiskt kraftgivande och helande för kropp och själ :)
Avslutade fredagen med en hockeymatch som blev en vinst. Flera föräldrar hade med sig termosar med glögg och engångsmuggar som bjöds runt på läktaren. Pepparkarkor hade de också med. Hur trevligt initiativ som helst, fick dock avstå på grund av halsbränna :(

Lördagen var för engångs skull helt idrottsfri (eller tja, vi såg längdskidåkning på TV). Maken och jag gick på en lång promenad tillsammans med lillasyster och hennes man. Vi avslutade hemma med situps, rygglyft och armhävningar. Härligt!
Vi åkte senare på bio hela familjen och såg Harry Potter. Mycket trevligt och en riktigt bra film... Nu väntar vi med spänning på sista filmen. Vi avslutade med middag på restaurang. Mysigt med en lyxig lördag tillsammans. Det gör vi nästan aldrig så det var riktigt efterlängtat. Finns också behov av att drilla barnen i hur man uppför sig på andra matställen än hamburgerbarer...

Söndagen var lugn. Ingen innebandymatch. Sovmorgon, skidåkning på TV. Make och son åkte på hockeymatch och jag och tjejerna hade riktigt nagelfixeri. Jag bytte från rött till blått :)

Så, idag måndag då, har strålats och jobbat. Sovit en liten stund på eftermiddagen och sedan varit till mamma och ätit middag. En helt ok dag.

Nu är det bara 5 strålningar kvar. Tänk - 20 gjorda! Jag fick lov att klaga idag. Tycker det är obehagligt med en manlig sköterska som kladdar på mig. Han ÄLSKAR att rita på min kropp :( Tyvärr ritar han mycket och låååånga streck. De kvinnliga sköterskorna är mer diskreta. De fyller i markeringarna med korta streck. Han fattar nog inte hur otrevligt och kränkande det upplevs. Det blir svårt att klä sig då ett streck är ända uppe vid venporten och går vertikalt, när han kladdat färdigt 3 decimeter långt - nästan till halsgropen. Helt onödigt! Jag sa till den kvinnliga sköterskan att jag inte tycker om hur han gör. En bröstsyster har upplevt samma otrevliga behandling från honom och jag hoppas att även hon säger ifrån.
Armen känns tung och det känns hårt under huden där jag strålas. Lite färg har huden fått. Jag smörjer och smörjer. Hoppas det är tillräckligt...

Idag känns det lite bättre i fingrarna. Även fötterna mår lite bättre. Äntligen. Håret fortsätter sin frammarsch på mitt huvud, hoppas på fortsatt snabb utväxt. Ännu är det tunnare på vissa ställen. Håret växer även där men det verkar ljusare.

Jag önskar att vågen skulle vara mer vänlig med mig. Fortfarande står den stilla, trots "träning" och betydligt bättre kost än när det var som värst (då jag åt allt som gick att få ner - mycket onyttigt). Önskar att jag hade orken att springa, gå på pass som tidigare... börjar bli otålig. Samlar vätska och ibland nästan stasar det på ringfingret där jag har mina ringar, benen sväller när jag är upprätt länge. Vill, vill, vill orka mer. Vill, vill, vill att kläder jag har ska sitta snyggt igen. Vill, vill, vill förnya min garderob med snygga kläder i MIN vanliga storlek. Jag vägrar köpa jeans i en storlek större.

Det är jobbigt att brottas med onda tankar - rädsla för återfall och spridning, rädsla för att inte få se mina barn bli vuxna och få åldras med min man - samtidigt som kroppen är trött och tung och det yttre (vikten, hår, ögonbryn och ögonfransar) inte är jag. Depp, depp, depp.
När man dessutom möter människor som frågar "hur är läget" eller "hur är det"... upp med fasaden och svara "det är ok", "det är bra" - vad F-N ska man svara... inte tänker jag prata med folk till höger och vänster om hur det egentligen är. Nä, hoppas jag kommer ur denna skitsvacka snabbt. Inte roligt att känna och må så här.

onsdag 17 november 2010

Jobb och möte med chefen

Tänk att jag nu varit på jobbet tre dagar i rad, bara en dag kvar denna första vecka. Så trevligt det är! Så stärkande! Ännu har jag inte gjort mycket formell nytta genom att assistera mina kollegor praktiskt, däremot har jag läst in mig på en massa mötesprotokoll och annat som jag behöver läsa in mig på. Det har hänt en hel del på de 7 månader jag varit borta... Rent praktiskt har det än så länge varit svårt att hjälpa till eftersom jag har tappat så mycket behörigheter i olika program, men de kommer så småningom. 2½ timme går fort när det är mycket information som ska läsas in, kollegorna berättar också en del om vad som hänt och vad som diskuteras i ledningsgruppen.

Idag hade jag ett möte med min chef också, väldigt intressant. Fick höra lite om hur hon ser på de förändringar som är på gång, vad hon tänkt sig för mig i framtiden - roligt att höra att hon ser mycket kompetens hos mig :) Då blir man ju riktigt glad! Det kommer säkerligen att bli intressanta och roliga arbetsuppgifter på sikt, när jag jobbar mer.
Hon ska även se till att företagshälsovården kopplas in för en anpassad arbetsplats, med ergonomiskt riktig utrustning. Det kommer att bli jättebra, jag vill ju inte att högerarmen ska belastas i onödan eller statiskt så att jag utvecklar lymfödem.

Jag har sovit en stund på eftermiddagen både igår och idag. Mycket skönt. Hoppas kunna somna lika lätt ikväll som jag gjorde igår, annars finns ju alltid insomningstabletterna som reservplan. Maken kom hem från sin långa rutt till Östersund i eftermiddag och vi har varit på en uppfriskande promenad på kvällskvisten, 7 minusgrader och lätt snöfall - härligt!
Lite benövningar, situps, armhävningar och ryggövningar har jag gjort sedan vi kom in och jag hämtat andan en stund.

Idag har varit en riktigt dålig fingerdag. Haft ont i händerna och framförallt fingrarna, har varit och är svårt att använda tangenter och annat. Fingrarna lite svullna, så att ringarna sitter för hårt. Nu, efter promenaden har jag riktigt ont i fötterna. Besvärligt. Tycker att det varit bättre några dagar, men idag är det riktigt ont :(

Strålningen går fortfarande helt ok, bara 8 gånger kvar. Armen är påverkad men jag stretchar flera gånger per dag. Huden ser ok ut än så länge, lite röd men inte så farligt.

Det har kommit lite strån till ögonbrynen, glest och så men det tar sig sakta men säkert. Även ögonfransarna är på gång, åtminstone övre fransraden. Korta och lite glest, går inte att använda mascara ännu, men hoppet finns om att det inte är alltför långt borta :)

måndag 15 november 2010

Jobb... eller terapi?

Jobbet är en del av min terapi för att stärka mig och för att stimulera de "grå"... Det var riktigt roligt att komma på jobbet och veta att jag inte bara ska fika och surra en stund. Det blev inte så mycket gjort, en massa lösenord hade av förklarliga skäl slutat fungera, ingen egen dator fanns utan jag fick låna en arbetskamrats bärbara dator... Mycket att fixa med för att kunna hugga i :)
Ser fram emot morgondagen, då blir det lite mer ordentligt jobb, så man känner att man uträttat något.

Pratade med min handläggare på FK som sa att det skulle räcka med att jag ringt och talat om att jag nu börjat jobba 25%, inget nytt läkarintyg behövs.
Ringde också upp chefen som berättade en del om det förändringsarbete som pågår, ojojojojoj... Det är inte bara smågrejer som pågår inte. Hoppas det blir bra. Hon har bokat in så att vi får träffas på onsdag förmiddag. Ska bli intressant att höra mer.

Var lite trött när jag kom hem, vet dock inte om det beror på jobbstimulansen eller på om jag hade svårt att somna igår, blev över 01 innan jag kunde komma till ro. Kanske lite av båda?
Det blev ingen promenad idag, det får bli imorgon istället.

Strålningen går bara bra, nu är det bara 10 kvar - nedräkning pågår! Det stramar lite i högerarmen men jag försöker stretcha några gånger varje dag. Hoppas jag kan hålla stelheten borta. Smörjer nu med Propolis (honung och aloe vera) på strålningsområderna för att hålla huden mjuk och smidig. Det har ännu inte blivit några större reaktioner, peppar, peppar...

Håret är på utväxt - jag är sådär charmigt stubbig. Fläckvis är det mer hår och fläckvis mindre. Tjockt och tunt, 1 cm långt... Inte den snyggaste frillan kanske, men det rör på sig. Mörkt verkar det bli i alla fall. Fryser inte lika mycket om huvudet när jag är inomhus. Går mycket utan mössa. Vintern har dock gjort att det är vääääldigt kallt om huvudet, särskilt om det blåser... Brrr! Mössorna räcker inte riktigt till, hoppas på snabb hårutväxt så att det blir varmare.

söndag 14 november 2010

Sista dagen som sjukskriven

Ja, då är det äntligen dags att vända blad... Eller inte helt och hållet.
I dag är sista dagen som sjukskriven på 100%. Jag har fattat beslutet att börja jobba 25% från och med i morgon måndag. Lyckades inte få tag på min chef på hela veckan trots idogt jagande. Det slutade med att jag skickade ett sms på fredag eftermiddag där jag talade om att jag känner mig redo. Fick ett svar där det stod att jag är så välkommen :)

Min plan är att jobba 9:30-12 måndag till torsdag. Fredagar fram till 17/12 är jag på samtalsgruppen. Tror att det blir riktigt bra. Jag har 11 strålningar kvar (2 veckor +1 dag) och de på strålningen har lovat synka så att jag får stråla omkring kl 09 måndag till torsdag.
Känner mig riktigt nöjd med mitt beslut och nu får jag ju känna om jag orkar med - fast det är jag övertygad om att jag gör.

Nu måste jag bara ringa läkaren och be om ett nytt intyg så att allt blir rätt mot försäkringskassan och arbetsgivaren. Kan inte tänka mig att det blir några problem.

Veckan som gått har jag utökat raska promenader med lite styrketräning här hemma. Magen, armarna, ryggen och benen har fått sina doser varannan dag.

Idag är det farsdag och som vanligt är det idrottsevenemang... Hockeymatch och innebandybmatch , familjen får ännu en gång delas i två - killar och tjejer... Jag är ju inte vän med blixten numera så vi får fira honom i eftermiddag/kväll. Killarna drog så tidigt i morse och jag fixar inte att organisera tårtbakning så tidigt. Tjejerna (och jag) har gjort en härlig tårta som får avnjutas efter middagen.

fredag 12 november 2010

Befriande känsla..

Vilken dag! Vilken kväll! Jag har skrattat så tårarna runnit och barnen nästan börjat undra vad det är för fel på mamma... Det var länge sedan jag skrattat så mycket som ikväll...

Alldeles nyss kom det ett sms till min man. Från en tränarkollega... Han talar om hur mycket han tycker om min man.... men avslutar med att han gillar tjejer :) Maken läser sms:et två, tre gånger innan han börjar skratta och visar mig vad det står. Jag börjar skratta så tårarna rinner... För att göra komiken i det hela begriplig så måste jag berätta att min man har en arbetskollega i en annan del av landet som är homosexuell och sambo men som fattat tydligt tycke för min man. Han skickar sms, ringer, skickar blommor, mm - vilket min man tycker är jobbigt. Ikväll fick jag driva med honom till max... Han gick och skulle diska en ugnsplåt och strax därefter skulle han sopa upp lite skräp... Jag kunde inte låta bli att stillsamt undra "huuuur xxx och nu även tränarkollegan kunde snappa upp vibbar, diskborsten i ena handen och sopen i den andra"... Hahahaha. Måste också betona att varken jag eller min man har några som helst problem med homosexuella (vi har båda personer i vår omgivning som är både homo- och bisexuella) - det blev bara såååå hysteriskt roligt här hemma.

Dagen har annars varit bra. Har varit på samtalsgruppen och det är alltid lika bra. Man blir trött efter allt prat och alla känslor som rörs upp, men det är hur bra som helst. Lite strålning på det och sedan en god middag. Kan inte bli bättre på en fredag:)

torsdag 11 november 2010

Jobbig skoldag för barnen

Snön har fortsatt singla ner från skyn. Idag har den dock inte fått stanna då det varit nollgradigt och på vippen till regn. Det har kryllat av småfåglar utanför köksfönstret. Trädet har utrustats med mer talgbollar och solrosfrön. Den otäcka Skatungen kommer inte åt detta längre. Den förra stooora talgbollen hivade Skatungen ner på marken och smaskade i sig för egen del. Stackars Domherrar, Talgoxar, Tofsvipor och andra småfåglar som behöver det och som blev utan. Nu har de festat hela dagen :)

På eftermiddagen idag får jag telefonsamtal från flickornas lärare. Hon berättade att de haft besök av en forskare i klassen idag. Han forskar om cancer i hjärnan och visade ett bildspel medan han berättade. Det som var tanken med besöket var att berätta om forskning, men flickorna fokuserade bara på en sak... Flickorna fick panik och började gråta. Det var inte bara blodet och bilderna på operationen som de reagerade på utan de hade börjat tänka på mig... Läraren hade samlat ihop tjejerna och 2 andra flickor som också tyckte det var jobbigt och satt och höll om dem hårt under lektionen. E gick ut ur klassrummet till slut. Hon har väldigt svårt för blod och operationer om det pratas om det eller är på TV:n, så jag tror att det blev dubbeljobbigt för henne.
Jag såg direkt på dem att det hänt något eftersom de båda var alldeles rödgråtna och röda under ögonen och frågade hur dagen varit. Det första de berättade var om besöket och hur jobbigt det varit för att de tänkte på mig. De hade inte hört någonting av vad forskaren berättat eftersom de hade hållit för öronen. Fast lite hade de hört ändå, bland annat att en tumör är celler som blivit sjuka och att tumör betyder knöl. Jag frågade om de ville berätta något mer eller om de ville fråga mig om något, men det enda de undrade var om jag kunde få cancer i hjärnan... Svarade att det kan alla få.

De har två klasskompisar vars mamma har spridd bröstcancer, till skelett och lever. Idag fick de veta att hon även haft det i hjärnan och att mamman blivit sned i ansiktet innan tumören togs bort. Jag vill ju inte berätta allt för dem, att det kan sprida sig... det är jobbigt som det är för dem och det blir så mycket för dem att hantera... Jag hoppas ju med hela mitt väsen att det ska gå bra, att skiten är borta för alltid och att jag kan börja ett nytt kapitel som frisk. Hur ska man egentligen förhålla sig?

Jag har fortfarande ont i fötterna och händerna idag. Lite värk i högerarmen. Inte så kul. Skippade promenaden men har kört situps, ryggträning, ½- lätta armhävningar och lite step-övningar i trappen.

I morgon är det fredag igen, då väntar samtalsgruppen.

onsdag 10 november 2010

Härlig vinterdag!

Tänk så glad man blir av det vita guldet som faller från skyn! Ljust och fint, gnistrande härlig snö.
Spelar ingen roll att trafiken nästan står stilla, att snöröjarna som jobbar för fullt "glömt" E4 och så klart alla mindre prioriterade vägar, trottoarer, etc. Jag gillar snön. Det är bara att starta lite tidigare och ha tålamod i trafiken. I morse när jag skjutsade sonen till skolan innan strålningen så var det så mycket snö på vissa ställen på vägarna att det skrapade under bilen. Tur jag gillar rally :) Det blev ibland lite väl spännande och sladdigt...

När jag kom hem så blev jag tvungen att skotta en bit av uppfarten för att få någonstans att ställa bilen. Jag har alltid njutit av att skotta snö, nu var det rätt plågsamt. Svetten rann, ögonen rann, näsan rann, snön blötte de fläckar av ansiktet som inte blöttes av mina egna kroppsvätskor... Andhämtningen var som efter en långlöpning med slutspurt. Det tog mig 45 minuter idogt arbete. Men fint blev det för lilla Bettan. För den andra bilen, som maken kör, skottade jag inte någon plats, orken tog slut. Däremot så skottade jag upp för entrén och hela gatstumpen mellan uppfart och entré så att inte postbilen ska göra sådana eländiga ihoptryckta snövallar. De är nästan omöjliga att få bort... Puh vilket träningspass.
Drack flera glas vatten när jag kom in, dråsade ner i soffan och hämtade andan. När jag skulle gå till köket för att fixa mig en sen lunch kändes det som att gå på glödande kol. Himmel så ont det gjorde i fötterna, och i händerna kände jag också när jag skulle göra iordning maten. Straffet för kroppsligt arbete? Förmodligen. Har halvsovit en stund på eftermiddagen och självklart så blir ju humöret inte det bästa när det värker i armar, händer och fötter. Men det går an. Vet ju att jag fått ge kroppen en duvning gratismotion. Några kalorier förbrände jag med all säkerhet :)

Självklart har den fantastiska snöröjaren varit här... alldeles för tidigt om man ser till alla tidigare år. Till vårt villakvarter brukar han inte dyka upp förrän på senkvällen, idag kom han redan före middagstid. Så... en tjock plogvall har nu ersatt mitt hårda arbete. Tack och lov är sonens träning inställd idag så det fick bli hans "off-ice pass". Ena dottern tog piasavakvasten och har sopat förstukvisten och alla andra små ställen hon kunde komma på :)
Käre maken behagar alltid utebli från hemmet de dagar det snöar, har alltid blivit så. I flera år. Just idag skulle tajmingen mellan snöröjaren och maken ha varit perfekt. Maken beräknar att han är hemma runt 19 - vilken överaskning han kommer att få då det är skottat och klart :)

Det har aldrig varit något problem för mig tidigare att skotta, har alltid gillat gratismotionen, men än så länge så är jag inte i så bra form och statiskt arbete med högerarmen är absolut inte att rekommendera.

Väntar fortfarande på att få kontakt med min chef. Ringde flera gånger igår, skickade ett sms om att hon ska ringa mig... Fortfarande ingenting. Får försöka få kontakt med henne igen. Vill ju börja planera för att komma igång med jobb.

tisdag 9 november 2010

Lång dag på sjukhuset igår

Det blev en oväntat lång dag på Nus igår. Skulle ju vara där kl 07:30 (stress, stress, stress för att hinna få upp barn, se till att de åt frukost, packat för skoldagen...) för strålning. Var på minuten att jag hann dit i tid, men det gick. Väl där blev det väntan, väntan och åter väntan. Jag tittade mer och mer på klockan... Kände att det här kommer att köra ihop sig ordentligt. Inte förrän 07:50 fick jag komma in. Jag muttrade att detta inte blev så lyckat. Förklarade att jag skulle bli sen till provtagning och Mugascint.
Fick tack och lov en gräddfil och fick för första gången lämna blodproverna i behandlingsrummet, genom venporten - sååå smidigt!!! Sköterskan gjorde klart porten för Herceptin - va??? Skulle jag få det redan och inte på tisdagen. Jodå sa sköterskan, det var inplanerat. Snopet, men lika skönt att få göra bort det.
Stressade vidare till receptionen för att anmäla mig, och in till väntrummet för Mugascinten. Var där 08:10, endast 10 minuter sen. Fick komma in på direkten, de väntade ju mig... Så blev det ju då en massa luft i schemat innan läkarbesöket. Passade på att köpa kaffe och en smörgås. Träffade en bröstsyster som jag fick prata med en stund. Så trevligt!
Läkarbesöket gick bra. Nisse är verkligen sympatisk! Hoppas nu han håller sina löften - men det har han gjort hittills så jag är hoppfull :)
Eftersom jag skulle få Herceptin så blev det ännu en timmes väntan, det tar ungefär 1 timme innan apoteket hunnit leverera beställningen som inte görs förrän efter läkaren gett sitt godkännande. Mer kaffe och faktiskt en bit Cheezecake. Mums!
Klockan 11 fick jag plats i en stol i behandlingsrummet och klockan 13 fick jag åka hem.

Gick en härligt uppfriskande promenad med maken i går kväll. 13 minusgrader och stjärnklart. Riktigt skönt. Vi gick i rask takt (ja, ja... för mig just nu var det rask takt) i 50 minuter och inte förrän på slutet fick jag tunga spagettiben. Både jag själv och maken imponerades över att jag orkade i så bra takt och så länge :) Jag känner mig riktigt nöjd - skryt, skryt. När det krampade i vaderna eller låren så sa jag bara "de får vad de tål och ska lära sig veta hut". Maken skrattade gott åt mig och mina kommentarer som flåsades fram. Benen värkte och fötterna protesterade vilt när jag senare behövde deras tjänster för att förflytta mig.

Idag har jag varit på jobbet efter strålningen. Så skönt att komma dit och träffa dem. Funderar allvarligt på att friskskriva mig på 25% från och med måndag. Det borde jag ju fixa. 2½ timme måndag till torsdag och så samtalsgruppen på fredagarna. Försöker jaga rätt på chefen för att komma överens om framtiden. Jag behöver nog en anpassning av min arbetsplats med ergonomiskt tangentbord för att inte påfrestningarna på högerarmen ska bli för stor.

Kvällen erbjuder trevligheter. Lillasyster fyller år och bjuder på kaffe, och kanske något gott till :)

söndag 7 november 2010

Vardagslugnet närmar sig

Swosch, så har en höstlovsvecka förflutit. Vardagen är på g igen. Känns både bra och trist. Det har varit härligt att ha barnen hemma samtidigt som det tar väldigt på krafterna med allt en mamma ska fixa med till sina små... eller små och små - de är mer tonåriga än smååriga. Vill sova länge och vara uppe länge. Äter mängder och dricker mjölk så man önskar nästan att man hade en egen ko på gården :)

Varit borta på middag både fredag och lördag, vi har blivit bjudna på fantastiskt god mat och trevligt sällskap. Skönt att få komma bort lite och samtidigt tryggt med släkten som värdar. Det gör inget att jag måste lägga upp benen eller att vi åker hem tidigt.

Helgens matchskörd har varit lagom: 3 hockeymatcher (såg 2) och 1 innebandymatch lördag och söndag. En fin avslutning på denna vecka. Det var riktigt skönt att få en lugn förmiddag när killarna åkte iväg på egen hand i morse. Benen har varit riktigt svullna på kvällarna och fötterna har värkt efter en stunds vila och jag sedan ska gå igen. Jag är bara trött.

Skulle förbi till pappas grav igår, men glömde ta med något att tända ljusen med så det blev att åka förbi idag istället. Det är så fantastiskt vackert med alla tända ljus, så stämningsfullt.

I morgon blir det flera timmar på sjukhuset: strålning, provtagning, mugascinten och sedan läkarbesök. Jag blev riktigt irriterad på sköterskan på strålningen i fredags. Jag hade bett om att få en strålningstid synkad med övriga tider flera dagar i förväg. Så gav hon mig en tid FÖRE i alla fall. De hade flyttat min tid som varit inbokad så att det passat mina andra tider för dagen. Utan att kolla med mig. På grund av att någon behövde synka ihop sina tider - ja, sa jag det var PRECIS det jag bett om I GOD TID. Som de önskar, jag har gjort allt enligt "regelboken". Jag var riktigt irriterad när jag gick hem i fredags. Varför kan man inte få respekt bara för att man bor "nära". Jag behöver ju också åka flera mil även om jag får bo hemma, jag har 3 barn som ska iväg till skolan, en man som reser på veckorna... Men det räknas tydligen inte. Usch vad man kan bli irriterad på småsaker - men för mig var just det viktigt. Hur kul är det med ännu fler timmar i sjukhusmiljö. Ska förmodligen vara där i flera timmar på tisdag också. Då SKA jag minsann ha en tid som passar MIG. Då får någon annan flytta på sig. Punkt!

torsdag 4 november 2010

Snart helg - igen...

Kom iväg med två av barnen på det efterlängtade besöket hos arbetskamraten idag. Så trevligt att få träffa de små barnen och få prata bort ett par timmar.

En promenad hann jag med på förmiddagen, men den blev kortare än jag hoppats då flickorna skulle ha hämtning från sin övernattning. Tiden räckte helt enkelt inte till någon längre promenad innan strålningen. Får känna mig nöjd ändå.

Känner mig rätt trött nu på kvällskvisten. Veckans aktiviteter och det dagliga åkandet fram och tillbaka till strålningen ger sig till känna. Det blir rätt mycket intensivare när barnen är hemma varje dag och jag har inte hunnit med att vila så bra som jag kanske borde. Benen blir rätt tunga och svullna av att jag är igång hela dagarna - vilket i sig är positivt. Att jag är mer i farten alltså. Känns lite trist ändå att planera för hur mycket jag kan tänkas orka, får avstå en del för att jag inte orkar med. Duracellkaninen i mig vill så mycket mer.

I morgon väntar samtalsgruppen och jag ser fram emot att träffa de trevliga tjejerna igen. Tänk, då är det redan fredag igen. Maken jobbar halvdag och kommer att jobba hemifrån på förmiddagen - så typiskt.... när jag ska iväg. Vi ska och hälsa på svåger med sambo i deras nya hus. Äntligen! Det ska bli så roligt att träffa dem.

onsdag 3 november 2010

Halsbränna

Dras med halsbränna, något som jag aldrig haft innan denna resa började. I lördags, när jag var låååångt hemifrån på handboll med dottern, slog det till med full kraft. Så vidrigt! Kändes som att jag skulle kräkas i omgångar. Längtade hem till pillerburken. De tabletterna är verkligen bra! Jag har klarat mig på en eller två tabletter per vecka.
Idag har jag druckit flera goda koppar kaffe, ätit kryddstark jättegod middag och druckit ett lyxigt glas vin med mor och syster. Nu har jag halsbränna igen. Typiskt. Vet inte vilket som är orsaken av dagens intag, men tillsammans funkar det inte i alla fall. Tur pillerburken är nära i alla fall, halsbrännan kommer att ha lagt sig innan jag ska sova.

En fantastiskt trevlig dag har det varit idag. Mamma har haft fullt hus och fullt upp med sina tre döttrar och åtta barnbarn. God mat, gott fika och fantastiskt sällskap. Jag och mamma och lille killen har haft siesta mitt på dagen medan övriga hade trevliga aktiviteter. Strålning för mig men annars har vi varit tillsammans. Sällsynt att det får vara alla tillsammans, men det är så underbart trevligt att få rå om varandra och prata, skratta och umgås. Det är inte så dumt med höstlov ändå :)

Tror att jag börjar känna av strålningen nu. Det sticker lite på ett av områdena som strålas. Inte hela tiden, men då och då. Som om någon sticker med en nål. Obehagligt men inte så att det gör jätteont. Jag duschar varje kväll och smörjer än så länge med Miniderm, samma hudkräm som jag alltid smort med tidigare. Man får inte smörja in sig så nära inpå strålningen men kvällen innan har de sagt går bra. Lite ofräscht känns det att inte kunna duscha och smörja in sig på morgonen, men det är bara att göra som man blir tillsagd. Jag kan ju duscha på morgonen också, men får då inte smörja in strålningsområdena - och framför allt armen på den opererade sidan känns torr så där behöver jag verkligen smörja varje dag.

Jag glädjer mig åt att börja få tillbaka mer och mer känsel. Både undersidan av överarmen och de opererade områdena. Bara baksidan av skuldran och ner mot revbenen på baksidan som fortfarande är domnade, förutom i armhålan. Hoppas det övriga ger sig också.

Fingertopparna är fortfarande ömma och benen svullnar ordentligt vid aktivitet och lodrätt läge under längre tid. Jag känner mig rätt svullen över lag. Ringarna sitter ordentligt på ringfingret. Glädjer mig ändå åt att ansiktet börjar bli mindre svullet. Har till och med fått finfina kommentarer från familj och de vänner som funnits här för mig om att jag ser piggare och mindre svälld ut - att sedan övriga kroppen har mycket kvar är ett kapitel för sig. De 10 extrakilona har ännu inte börjat ge vika... Klart det dröjer, jag är ju inte direkt någon vessla i dagsläget.
Tårkanalerna börjar bli lite bättre, vänster öga är mer rinnigt än det högra men det är ändå betydligt bättre nu än tidigare.

I morgon ska jag ta en skön promenad med lillasyster innan strålningen och sedan ska jag och barnen åka och hälsa på min föräldralediga arbetskamrat för första gången. Längtar så mycket efter henne så det ska bli jättetrevligt. Bara jag hittar dit...

tisdag 2 november 2010

Ljuvliga barn...

... som sover sött. Fyra stycken närmare bestämt. Två kusiner sover över och de är som hemma här så det är hur lugnt som helst. Stora killen har vänt på dygnet lite, som tonåringar gärna gör, så han är vaken längre än mig. De fyra mindre har skuttat runt och spelat pajas, utklädda till både det ena och det andra - härlig underhållning, även om jag försökte tysta ner dem ibland... Har haft en riktig telefonkväll, telefonen har gått varm av en massa olika samtal, och då kan de härliga barnen inte hojta hur mycket som helst runt mig... Men i garaget, eller i någon av tjejernas rum gick det hur bra som helst. Det har spelats Band Hero och fantastisk sång och musik har skrålat genom huset :) Härligt att höra uttalen på engelska av barnen, hihi. Det har också hunnits med lite nagelmålning. Till och med killkusinen lyckades måla EN gul nagel - sedan fick det räcka... Själv har jag för första gången målat mina naglar blå. Riktigt läckert faktiskt. En härligt marinblå färg har jag införskaffat.

Tog med mig tjejerna till strålningen idag, men de backade ur och vägrade ens titta i rummet. De stannade i väntrummet. Tänkte att det kan vara bra för dem om de ser att det inte är någon som helst fara med mamman på de dagliga utflykterna till strålningen. Kanske gör de ett nytt försök på torsdag, det lät nästan så. Personalen frågade flera gånger om jag inte ville hämta dem för att de skulle få kika lite. Omtänksamt. Hoppas barnen vill ta en liten titt på torsdag.

Nu har jag gjort 6 strålningar och hittills har det gått riktigt bra. Känner inte av några biverkningar ännu. Hoppas huden klarar sig någorlunda. Tröttheten kommer jag säkert inte undan, men känner mig inte mer trött än tidigare i alla fall. Än, det verkar vara i stort sett obligatoriskt att bli tröttare så det är väl bara att ställa in sig på det.
Hoppas jag kan få fortsätta med promenaderna i alla fall, de behövs verkligen. Både för den friska luften och för motionen. Det har inte blivit de dagliga promenaderna som jag ställt in mig på, orken räcker liksom inte till. Jag har fått välja mellan promenaderna och barnens aktiviteter - och valet är enkelt! Inte så att jag ska ge avkall på mig själv, men som jag tidigare skrivit så många gånger: den positiva energin jag får från barnen och deras idrotter behöver jag. Det är lättare när det är vardag och barnen är i skolan, då kan jag lättare ta mina promenader och vila när jag känner för det.

Håret tar sig mer och mer. Tre veckors stubb pryder huvudet. Enligt barnen och maken verkar det vara mörkt hår som växer ut. Ska bli spännande att se utvecklingen.

måndag 1 november 2010

Höstlov och Strulig strålning

Har sovit som en klubbad i natt. Inte konstigt kanske med tanke på allt som försiggick i helgen. Jag är så stolt över mina underbara barn! De fajtas och kämpar och ger järnet, så härligt att efteråt få kramar av sina rödrosiga glada barn - okej jag erkänner... sonen MÅSTE faktiskt duscha först, det luktar alldeles för illa om honom innan han tvättat bort "hockeysvetten" - men sedan ger jag honom gärna kramar :)

Denna vecka är det höstlov. Sonen har haft välförtjänt sovmorgon och sedan umgåtts med sin kusin hela dagen. Tjejerna har varit iväg till Örnsköldsvik på Paradisbadet med kompisar. Själv har jag fått mig en tupplur på eftermiddagen - skönt! Vi får se vad vi ska hitta på resten av veckan, klart är att alla 8 kusiner ska göra något roligt ihop på onsdag.

Dagens strålning blev lite annorlunda. Efter att jag blivit riktad efter linjerna och påmålad - igen - så skulle strålningen börja, då pajade maskinen så de fick ringa efter en ingenjör. Där låg jag och frös... Det skulle inte ta lång tid trodde de, men sjukhuset är stort och ingenjören var i andra änden. Händerna var som isbitar innan maskinen var fixad och strålningen gjord. De ville att jag skulle ligga kvar i rätt läge eftersom det skulle gå fort när felet väl var åtgärdat. För första gången tog det 45 minuter. Det verkar inte vara ovanligt att det händer, men om jag råkar ut för det igen ska jag inte säga att det "går bra" utan då ska jag be om filt eller mina egna tröjor att värmas med i väntan på åtgärd. Det är rätt starka fläktar som kyler ner rummet av förklarliga skäl och framförallt på en måndag när rummet redan var nerkylt bidrog till att det var riktigt kallt i rummet. Brrr... jag körde maxvärme i bilen på vägen hem.