torsdag 24 februari 2011

Trött!

Jag är så in i bängen trött. Sovit efter jobbet flera veckodagar förra veckan och denna vecka. Det tråkiga med det är att jag inte hinner så mycket mer än att jobba och serva familjen. Önskar att jag hade mer energi och kraft till att göra det jag vill göra. Jag ska kanske inte klaga, jag älskar att vara med barnen och maken. Jag älskar att engagera mig och följa dem på sina idrottsliga äventyr - men det räcker liksom inte till något mer. Försöker träna samtidigt som jag skjutsat barnen, men det är inte alltid jag orkar.
Runt mitten på april, efter påsk borde pressen här hemma minska något. Då är vinteridrotterna slut och fotbollen tar vid. Makens tränaruppdrag minskar i omfattning. Att gå från flera idrotter och träningar x flera varje dag till EN idrott x flera är helt underbart. Allt blir så mycket enklare när barnen kan cykla själva till och från träningarna. Hockeyn lär bli åretruntsport nu, de kommer att behöva träna off-ice, men det blir förmodligen inte varje dag... Uppbokade helger med matcher x flera är ett minne blott... För någon månad i alla fall :)

Barnens idrottsvecka ser ut så här idag:
Måndag: 2 st på Innebandy 1½ timme, ibland dubbelt pass om de tränar med äldre laget.
Tisdag: 1 på Innebandy, 1 på Handboll, 1 på Ishockey
Onsdag: 1 på Handboll, 1 på Ishockey (2 på Ungdomsgård ingen idrott dock)
Torsdag: 1 på Innebandy, 1 på Ishockey, 2 på Innebandy
Fredag: 2 på Fotboll, 1 på Ishockey
Lördag: 1 på Hockeyträning om det inte är match, ev dömer han också
Söndag: 1 på Hockeyträning om det inte är match, ev dömer han också
Lördag och söndag är det oftast mellan 2 och 3 matcher, ibland fler. Ibland är det också någon hockeymatch på veckan. Eller någon cup då och då.
(Tidigare hade vi också Gymnastik 2 ggr/vecka, där jag var tränare, men de ville inte fortsätta när inte jag skulle vara deras tränare.)
Så klart är träningstiderna inte samtidiga och för att få någon slags middag tillsammans så blir det oftast mat innan träningar och skjutsar. Runt 16. Innan, när jag jobbade så fick barnen värma mat själva, eller gå till mormor och äta, men nu när jag är hemma så lagar jag middagen istället. Ibland åt vi efter träningarna också, men då tappade de kvällsfikat som energikälla då de inte var hungriga. För barnen är så klart det här bättre, när de tränar mycket så behöver de mycket mat, och vi får också äta tillsammans.

Tänk att det blir så påtagligt vilket liv man levt i full fart. Utan att reflektera. För på något vänster så gjordes det storkok, bakades bullar och fikabröd, bjöds gäster, städades... Trots heltidsjobb. Mycket har kapats bort sedan april 2010. Med tvång, för att inga alternativ finns. Det sista jag vill göra är att låta barnen avstå från det de så gärna vill göra, då avstår jag hellre själv. Deras liv ska inte behöva påverkas mer än det gjort pga mig. Försökt rucka på deras tillvaro så lite som möjligt - även om de varit och är högst delaktiga i mitt tillstånd, vi pratar mycket.

Tror det blev en dryg timmes tupplur efter jobbet idag. Till längdskidåkningens ljuva ljud från TV:n. Skönt, skönt, skönt.
Testade att jobba 10-15 (med lunchrast) igår, fick sova lite längre på morgonen, men var sååå trött när jag kom hem. Då kunde jag inte vila eftersom det var dags att fixa middag och skjutsa tränande barn. Blev övertrött och kunde sedan inte somna på kvällen. Inte förrän närmare 01 slutade jag glutta på klockan. Så, då vet jag det. Ska försöka hålla mig till förmiddagsjobb än så länge för behovet av att vila kvarstår.

Det händer mycket på jobbet och det påverkar så klart att jag blir trött. Dagens 4 timmar långa möte tog på krafterna. Behöver vara där för att hålla mig "på banan" men jag kan inte planera in något annat än vila/sova på torsdagseftermiddagarna.

Det är så otroligt vackra dagar nu. Kylan är kvar, men kommer upp mot -15 med solens hjälp. Jag skulle egentligen behöva utnyttja soltimmarna, men prioriterar att sova eftersom behovet känns stort av det. Om jag vilar av mig ordentligt och sover en stund några dagar så kanske det vänder och jag kan ta en promenad innan jag vilar? Hoppas det.
Kommit igång med träningen igen och tisdagens pass på löpbandet kändes riktigt skön i kroppen. Fick det svar jag ville ha :)

Måste också berätta om ett samtal jag hade med en av flickornas tränare. Vi pratade om min sjukdomstid och han tyckte att det inte påverkat deras idrotter. Enda gången han verkligen reagerat var när en tjej i laget kallade sin mamma för "Pucko". En snabb replik från dottern kom högt och tydligt - "Du ska vara glad att du har en mamma"... Hon tog väldigt illa vid sig av hur man kan kalla sin mamma för sådana saker och berättade det hemma, men inte att hon svarat. Vilken underbar tjej :)

tisdag 22 februari 2011

Sjukgymnastbesök

Har varit och kollat upp högerarmen efter lunch idag, två veckor efter att jag börjat använda den. Sjukgymnasten kunde inte annat än bekräfta min känsla av att den hjälper. Diffen mellan höger och vänster hade minskat med 1½ cm - dvs det är inte mycket som skiljer när jag använder strumpan :) Som jag känt det själv. Så skönt. Nu ska jag fortsätta använda strumpan och handsken varje dag och så ska jag dit för en uppföljning om 2½ månad. Hon beställde en till strumpa som jag kommer att få hem i brevlådan.
Det som återstår, och som är svårt att åtgärda är svullnaden där armen övergår i axel och ner mot skulderbladet samt mot bröstkorgen. Det finns inget som kan hjälpa till att komprimera där och det är där svullnaden är som värst. Det enda jag kan göra är att försöka massera mot andra lymfkörtlar (ljumske och rygg) för att försöka hjälpa vätskan att hitta andra vägar.

Jag har också fått hämta ut min bil idag. Lagad och klar. Så klart skulle maken vara borta på en av sina alla tjänsteresor så jag hade lite bekymmer med hur jag skulle ta mig från hyrbilsfirman till bilverkstaden, i varsin ände av stan. Finfina svågern kom till undsättning så det gick jättesmidigt. TACK !!!

måndag 21 februari 2011

Herceptin nummer 9

Var och fick min 9:e Herceptinbehandling idag. Gick finfint. Var på plats för att träffa Onkologsjuksköterskan klockan 08:20 och sedan in till Dagvården för att boka tiden för droppet. Eftersom jag ville vara med på ett möte på jobbet så önskade jag få komma tillbaka 12:30 vilket gick hur bra som helst. Stoppade på Ica och köpte en lunchmacka och åkte sedan upp på Nus.
När jag kom in i salen så hade de förberett precis allt :) Det var första gången det känts så rackarns trevligt att komma in. Herceptin och vätskedroppet upphängt och klart vid den plats jag skulle sitta vid, sprutan låg och väntade. Vilken service :) Efter 1½ timme var jag färdig och kunde åka hem. Det gick så smidigt!

Det är så omtänksamma och fina sjuksköterskor som jobbar på Dagvården! De frågar hur JAG mår, hur tankarna går, hur kroppen mår, hur det funkar i vardagen. När jag berättade om hur jag känner mig otillräcklig i vardagen och att jag ibland känner för att "bara dra för att vila upp mig" så får jag till svar att det är många som känner så - det är också därför många söker och får beviljat en Rehabvecka på ett "spa". Fick rådet att fundera över om det kunde vara något för mig... Det kan det nog vara, så småningom. Otillräckligheten och den hårfina gränsen mellan att fungera ok och att rasa ihop för små saker som händer är också en väldigt vanlig upplevelse - något många vittnar om när de pratar med de fina sjuksköterskorna. Det är väldigt skönt att höra att många tänker och känner som jag gör.

söndag 20 februari 2011

Generad men stolt

Dags att börja avrunda helgen som ovanligt nog har varit hockeyfri för mig. Sonen hade match i går kväll, men då var jag på kalas istället. Ändå har jag hunnit med att njuta av flickornas idrotter. Lördagens handbollsmatcher gav 4 vinster av 4 möjliga och dottern var helt fantastiskt duktig. Tror inte jag överdriver om jag påstår att hon stod för 40% av målen. Vilken tjej :)

I morse var det innebandymatch på hemmaplan för båda tjejerna. Vinst med 9-0 och en fullständig utklassning av motståndarlaget (som är fruktat duktiga). Ett passningsspel som var helt overkligt bra, i nivå med två-tre år äldre lag. Motståndarna blev nästan statister när bollarna pricksäkert ven fram mellan hemmalagets tjejer. Nästan alla målen var spelmål där mellan 3 och 6 snabba passningar låg före avsluten. Vilken syn :)
Ena dottern smällde in 3 mål och 3 assist. Andra dottern smällde in 1 mål och 5 assist. Vad säger man...
Nästan pinsamt att MINA barn är så duktiga - jantelagen är stark i detta land och jag har jättesvårt att ta beröm från publikföräldrar. De gör ju inte själva hela matchen, även om de är väldigt duktiga... Jag blir lite generad, även om jag så klart är jättestolt över mina barn. Knepigt.

Efter matchen åkte vi för att uppvakta barnens kusin och fick en underbart god glasstårta (och tårta och kakor och kaffe och saft...). Perfekt förmiddagsfika :)
På eftermiddagen tog maken och jag en promenad i det härliga vädret. -14 grader och snöfall. Vi landade åter hos lillasyster där nu både storasyster och mamma var och hälsade på. Vi fick en härlig prat- och skrattstund.

Make och son tog med sig småtjejerna till hockeyträningen så jag har fått en skön stund för mig själv här hemma. Soffläge med TV och TV-dosa, Laptop i knät och liiiite godis. Så skönt! Nu blir det lite Solsidan innan en dusch och hopp i sköna sängen.

lördag 19 februari 2011

Sport och kalashelg

Pustar ut efter en händelserik dag. Började med att stiga upp i ottan för avfärd klockan 8 med maken och ena dottern 7 mil till en förmiddag i handbollens tecken. Hon är så fantastiskt duktig!
På vägen hem stannade vi till i en möbelaffär för att hämta ut och betala (suck) lite grejer vi beställt.
När vi kom hem fick jag ta en paus medan make och barn skruvade och fixade för att få ordning på inköpen. Skönt att lägga sig i soffan och få sova en stund, det var välbehövligt.
Dagen avslutades med en fantastiskt trevlig 50-års fest. Hela familjen, utom sonen som spelade hockeymatch, tog en skön promenad till festlokalen då temperaturen endast visade blygsamma -16. Sonen anslöt till festen på slutet och fick träffa två av sina gamla klasskamrater - gissa om han tyckte vi hade bråttom hem vid 22- tiden :)
Vi promenerade de 30 minuterna hem i snöyran och det var riktigt uppfriskande.

I morgon ska vi upp i ottan ännu en gång. Samling klockan 8 igen. Då stundar innebandymatch och sekretariatsarbete. Sedan ska vi uppvakta min systerdotter som fyllt hela 8 år idag. Jag orkade inte åka dit idag så vi sparar det till söndagen istället.

Måste säga att kompressionsstrumpan är helt fantastisk. Armen känns mycket mindre kompakt och nästan som innan operationen och allt annat som följde efter det. Har inte alls samma obehagskänsla och det känns riktigt bra. Visst känns det efter en lång dag, men skillnaden är rätt påtaglig - till det bättre :) Hoppas det håller i sig och att jag kanske på sikt slipper den.

fredag 18 februari 2011

Vilken fredag!

Dagen började som vanligt, normal morgonhets att få alla färdiga. Dagens morgontemperatur -25 grader fick mig att instinktivt ta på täckbyxor innan avfärd. In i bilen och lämna tjejerna vid deras skola. Ut på E4 för transport till sonens skola och mitt jobb. Precis som alla andra vardagar. När vi närmar oss första rödljusen så börjar jag inbromsningen, det är rejäl bilkö så det sker rätt tidigt. När jag släpper bromsen och börjar rulla för att växla ner och bromsa igen så säger det PANG. Alltså ljudet kommer från bilen. Hör att det är höger fram. PUNKTERING tänker jag snabbt, bromsar medan jag slår på varningsblinkers och väjer till höger för att komma bort från trafiken. Hamnar som tur är precis i början på filen för högersvängande trafik. Strax innan är det enkelfilig väg med vajerräcke, så där är man riktigt i vägen.
Ber sonen glutta ut genom dörren för att spana in däcket. NÄ, DET ÄR HELT. Jahapp. Då går min starka misstanke över till att det nu är den FJÄDERN som gått av. Kanske minnet av Bettans kapitulering för ett par veckor sedan, då vänster fjäder gick av, dyker upp. Jag tänker tanken att VARFÖR I HELA FRIDEN BYTER MAN INTE HÖGER OM DET REKOMMENDERAS OCH FJÄDERN ÄNDÅ LIGGER I GARAGET OCH VÄNTAR... Utan att ens gå ut ur bilen ringer jag en vän som är bilmekaniker och som har sin firma bara några kilometer bort. Under tiden jag väntar kommer en granne och som goda grannar gör så stannade han - eller rättare sagt han sladdade in med en snabb inbromsning och slängde även han på varningsblinkers :) Vilken härlig syn :)) Han kommer fram till bilen och vi konstaterar gemensamt att det är fjädereländet som är av. Tack och lov tar han med sonen till skolan så att han inte blir alltför sen. De drog iväg och jag kände stor tacksamhet för att han tog sig tiden att stanna och erbjuda hjälp!

Grannen/bilmekanikern dyker upp för att bara konstatera att bilen INTE FÅR KÖRAS en enda meter från sin nuvarande plats, det måste bli BILBÄRGNING till verkstaden.
Skit, skit, skit. Vad har jag för försäkringsbolag? Vad ingår i försäkringen?
Börjar med att ringa 118 118 - tack och lov för dem - och en bärgare. Får klartecken från grannen/bilmekanikern att han har tid att fixa bilen efter helgen och så erbjuder han en lånebil för dagen. Vilken hjälte.
Medan jag sitter i bilen och klockan går så ringer jag 118 118 ännu en gång. Måste kolla försäkringen.
Minns att det var IF som jag valde som försäkringsbolag. Fick fantastiskt god service och hjälp. På bara några minuter hade vi rett ut alla frågetecken och jag kunde konstatera att jag varit SMART och tagit en helförsäkring med STOR BILEXTRA. Konkret så innebär det att jag för 1500 kr får bärgning och hyrbil. Jag betalar bara 25 % för hyrbilen och omkostnader kring den och fick bilen i 5 dagar. Har inte min Bettan blivit fixad innan det så kunde de förlänga tiden. Fantastiskt! Tyvärr innebar det också att bilen måste till FORDVERKSTAD. Inga problem egentligen men det betyder att grannen/bilmekanikern inte får hjälpa mig. Synd att inte få bidra till hans verksamhet.
Två timmar senare är bilen lämnad på verkstad (efter många och omständiga försök att få upp Bettan på flaket - kjolpaketet ställde till en hel del huvudbry), den fantastiske bärgningskillen skjutsade mig till hyrbilsfiman och jag fick mig en liten Renault Clio att husera med, kliver in på jobbet med iskall kropp efter timmarna ute i den bitande kylan.

Det blev ett kort stopp på jobbet eftersom jag hade daten med mina fantastiska BC-systrar. Det var jätteskönt. Så skönt att få bekräftelse från dem om att jag inte är knäpp eller en stor egoistisk skit som tänker och känner som jag gör just nu. Vad skulle jag göra utan dem? De och onkologsköterskan och kuratorn tycker att jag utplånar mig själv och måste försöka hitta mer saker för mig. Något att fundera på.

Sedan kom den stora finalen - våra fina, fina vänner kom hem till oss. Vi bjöd på enkel middag bestående av den kulinariska läckerheten TACOS. Smaskigt. Vi fick rå om dem ända till klockan 22 då de av förklarliga skäl var tvungna att bege sig de 15 milen för att sova. Än så länge flytande planer på att jag och tjejerna (åtminstone - men maken och sonen vill egentligen också) kommer till dem runt påsk. Längtar!

Så, summan av dagen är ändå bra, trots bilstrul. Bc-träffen och vännernas besök har definitivt hjälpt mig att påbörja resan upp ur avgrundshålet.

torsdag 17 februari 2011

Jag är ett fetto :(

Jag hoppas att morgondagens händelser kan få mig att känna mig mindre tung i sinnet. Det är dags att träffa BC-systrarna i samtalsgruppen i organiserad form. En återträff med den Onkologsjuksköterska som höll i våra 8 träffar innan jul. Längtar. Kanske - om jag orkar - kan jag dela mina känslor och hämta stödet från dem... Får se hur träffen utvecklar sig.
Sedan kommer saknade och efterlängtade vänner och hälsar på. Det ska bli så skönt att träffa dem! De bor alldeles för långt borta numera, och att de tar sig tiden att komma och hälsa på oss när de ändå är i krokarna, "bara" 15 mil bort (istället för normala 100 mil) känns jätteroligt. Barnen längtar efter sina kompisar och vi vuxna längtar efter våra kompisar :)
Kanske orkar jag göra en resa "ner" till dem i vår? Tillsammans med flickorna. Skulle vara jättehärligt att få se deras nya liv och kanske lite storstadsshopping kan inrymas?

Idag hade vi nytt möte på jobbet där agendan ställdes in till förmån för att prata om förra torsdagens otrevligheter. Tycker det gick sisådär. Helt slut var jag när jag gick därifrån. För min egen överlevnad tror jag att jag lägger locket på nu på jobbet. Tänker inte prata om och dras med när det börjar diskuteras bland kollegorna. Tidigare i veckan lämnade jag dem under kaffet eftersom jag inte orkade med mer. Fortsätter det ältas så får jag be min chef om att få byta arbetsplats. Hade jag varit mitt gamla jag så hade jag säkert hängt på tåget och diskuterat och vänt och vridit på allt... men jag orkar inte mer just nu.
Efter jobbet var jag tvungen att fördriva tiden tills jag skulle hämta sonen på ishallen, började traska runt i klädaffärer och det gjorde inte alltför mycket för nedstämdheten. Rean fortsätter och vårnyheterna var väldigt glest representerade. Fanns det något så var det inget för en äckelfet kvinna i sina bästa år. Provade en del plagg men det skulle jag inte ha gjort. Bara att klä av sig i en provhytt... och i det vita skenet med speglar från alla håll så kunde jag konstatera att jag inte bara är blek - jag ser rätt grotesk ut. Jag är ett fetto. Finns något tält kanske?

När humöret är i botten och all kraft går till att verka sansad och "normal" inför omgivningen så orkar jag inte träna alls. Tyvärr. Det är verkligen något jag behöver, men redan förra veckan kände jag att kroppen inte svarar på mina försök att aktivera den på löpbandet och då är det lika bra att stanna hemma. Förmodligen var den mentala delen av mig på väg att säga stopp redan då... Att promenera är inte att tänka på, vinterkylan är väldigt enveten och temperaturen har varierat mellan -20 och -30 grader alltför länge.

Som så många kloka sagt före mig - livet fortsätter att trumma på, även om man ibland önskar att allt skulle stanna upp för min skull, bara för att jag råkade få en skvätt Skitcancer i kroppen.
Vardagen finns där hela tiden, ingenting är anpassat för att inte orka med eller för att bara lämna allt på plats och ställe för att åka iväg och vila upp sig. Det funkar ju inte så. Inte kan jag lämna barnen eller maken och bara dra - strutsmentaliteten är inget för mig. Bita i det sura äpplet är det enda att göra. Genomlida Cancermonstrets framfart i psyket för att komma ut på andra sidan nästan "som vanligt" igen. Nu är det andra gången jag dippar ner så här och jag vet ju att det är övergående.
Vet ju att det kommer bättre dagar, men denna vecka har verkligen inte varit den bästa. Jag är så trött :(

tisdag 15 februari 2011

Knäckt.

Tänk att det är så lite som får bägaren att rinna över. Den här gången var det bagateller som att inte bli ärligt ihågkommen av kärleken. Det blir bara för mycket ibland. Överhettning. Kan man få ta semester från allt?

Status på jobbet: kaos, känns inte roligt att gå dit

Status i hemmet: vardagsstress med träningar och mat som ska handlas och tillagas men i övrigt lugnt och stabilt - förutom gårdagen då

Status i kroppen: bättre, men fortfarande händer och fötter som ibland inte är mina vänner, fått bra hjälp med armen och slipper mycket av obehaget. Vallningarna är många och jobbiga. Vikten är åt skogen.

Status mentalt: kaos. Vill bara gråta. Orkar inte tjafset på jobbet, vill inte att det ska vara så eftersom jag behöver jobbet för att må så bra jag kan. Det behövs så lite för att det ska tippa över. Tycker inte att det är för mycket begärt att få uppskattning tillbaka i hemmet, men uppenbarligen är det så. Det skulle vara så roligt att få bli bortskämd och bortklemad någon enda gång. När det är äkta och gjort med omtanke. Det är faktiskt inte så roligt att alltid få höra "men jag tänkte ju", "men åh jag glömde", "jag hann inte". Tänk inte. GÖR!
Jag hinner ju. Jag planerar. Kan vara lång tid i förväg eller impulsivt. Jag planerar klädinköp så att barnen har de kläder och skor de behöver, jag planerar matinköp så att vi inte har tomt i kylen, jag planerar för familj, släkt och vänner som fyller år, jag planerar för att överraska make och/eller barn i vardagen, som förra veckan när jag köpte 2 par skor åt maken.
Jag planerar, planerar, planerar. Tänker åt mig själv och åt andra. Sedan jag blev sjuk så har jag inte förmått att ha samma framförhållning som tidigare. Det blir en hel del extra svängar till mataffären för att jag inte orkar planera. Lusten att laga mat skiftar från dag till dag, beroende på hur jag mår och då vill jag inte ha inplanerat storkok eller något som sätter onödig press på mig - det kan få bli korv med bröd ibland.

Det är bara vardag, vardag, vardag.
Träning, träning, träning.
Tjänsteresor, tjänsteresor, tjänsteresor.
Matcher, logistik...
Försöker laga mat med omtanke, duka trevligt, handla gott som hela familjen tycker om till fredagslördagsmyset (de helger vi är samlade hela familjen). Kanske är det så att jag bara ska köpa gott som jag gillar?

Känner mig så in i bängen trött och skulle helst bara vilja stänga in mig och skrika, gråta och vara arg. Fast det kan jag inte göra. Jo, efter 22 på kvällen kanske. Då sover alla barnen. De gånger jag brakat ihop när de varit hemma eller vakna så blir det kaos. De förstår inte. Biter ihop - det är det enda jag kan göra. Förra gången jag brakade ihop så blev det otroligt jobbigt för barnen. De tror att jag blivit sjuk igen, att vi ska skiljas eller annat. Även om jag berättar att det är min frustration över att inte orka det jag brukat orka och att jag blir trött så vill jag skona dem från alltför mycket humörsvängningar från min sida. Det tar så mycket kraft från mig att lugna dem och förklara. De vill ha sin glada och omtänksamma mamma - som det brukar vara.
Försöker uppbåda all kraft jag har till att fungera och vara glad med arbetskamrater, vänner och familjen, men det är tröttsamt.

måndag 14 februari 2011

Men vilken överraskning...

Eller, faktiskt inte. Gissa vem som dök upp med en blombukett efter att ha skjutsat tjejerna till träningen? Med ett "förlåt, i år borde jag verkligen ha kommit ihåg, efter allt som varit"
Och hur ska man reagera då då? "Va, oj, till mej, meeeen kom du ihåg i år, det var omtänksamt av dig?" Besvikelsen har jag redan visat, han som med dåligt samvete skyndar iväg och skaffar blommor. Känns ändå inte så kul. Hatar att vara så här barnslig och känslig. Hur svårt ska det vara? Tror inte heller att jag varit så känslig om maken dykt upp med blommor (eller något annat som han vet att jag uppskattar) någon gång ibland utan att det är något speciellt, men mitt hopp står till de klassiska tillfällena, och när inte ens det funkar så blir jag så besviken.
Om det uppfattats som bortskämt, så får det vara så. Det är i alla fall så jag känner det.

Surtant

Visst är det märkligt att man inte lär sig. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju, och obotlig optimist som jag är så tror jag alltid att NU, den här gången... Men som vanligt ingenting annat än ett "MEEEN ÅÅÅ, JAG TÄNKTE JU PÅ DET FÖRUT.... JAG ÄR HELT KASS"
Att han sedan jobbat i sådan branch att han haft full koll på läget i många år verkar inte spela någon roll för minnet. Vi har pratat om det i över en vecka, helgen har varit full av prat i ämnet. Vet att det är bagateller men jag blir lika besviken varje gång. Jag har slutat köpa presenter, för det har jag gjort i många år. Känns inte så roligt när alltid samma kommentar kommer som replik på det. Kan inte dölja min besvikelse så bra heller. Det hela tappar ju all sin charm när överaskningsmomentet är förbi. Vill inte tigga och be om det Jag vill inte att han ska ha dåligt samvete. För det blir ju så det känns. Dåligt samvete kontra sur och irriterad. Det kommer förmodligen något eftersom ivern att skjutsa barn till träning plötsligt uppstod. Ska jag låtsas bli överraskad då? Att något så bagatellartat ändå retar gallfeber på mig. Jag vet ju hur det är efter snart 20 år, men som sagt optimisten i mig tror alltid på förändring. Alla hjärtans dag, årsdagar, morsdag, farsdag, mm är viktigare för mig än för honom.
För 4 år sedan förresten - då var det ett överaskningsmoment utan dess like - ett frieri :)
Det handlar inte om presenter och blommor - det handlar om att tänka på någon annan och att göra något för att göra den personen glad, och att vilja göra personen glad.

Själv har jag haft fullt sjå att dämpa tjejernas iver att överraska klasskompisarna och läraren - de pyntade klassrummet i fredags eftermiddag så att alla fick en överrasknig idag på morgonen när de kom till skolan. De har pysslat i helgen och gjort kort till klassläraren och "pojkvännerna".

Dagens middagsmat har jag planerat och lagat tillsammans med tjejerna, vi hade en jättemysig stund i köket när vi hjälptes åt. Hjärtformade köttfärsbiffar med fetaostfyllning som var färdiga att ätas när make och son kom hem.

Alla ♥-dag

Idag är det måndag, och dessutom Alla hjärtans dag.
Mina underbara flickor kom precis hem från skolan...

... med en röd ros som de smugglat med sig pengar för att köpa i blomaffären.

Oj vad glad jag blev :)

Jag är så lyckligt lottad som har världens mest fantastiska och omtänksamma barn!

söndag 13 februari 2011

Vilken helg!

Vilken helg det blev, strålande sol och kallt. Tror att det som varmast varit -10 grader under helgen.

Fredagen blev en annorlunda dag på jobbet. Ämnet på allas läppar var torsdagens möte. Telefonerna gick varma, kollegorna på plats behövde prata... Alla hade samma känsla av nedstämdhet och förskräckelse över hur det kan tillåtas gå till.
Efter förmiddagskaffet fick jag äntligen tag på kollegan som alla pratade om. Jag kände att jag måste få säga till henne personligen vad jag tycker. Hon blev glad att jag ringde och gav henne min åsikt och vi avslutade en timme senare som vänner. Tyvärr var vår chef ledig på fredagen, för jag känner att jag måste prata med henne också. Om hur vi kan reda ut detta, för det kan inte tillåtas fortsätta...
Efter jobbet åkte jag till mamma som bjöd på hembakt semla - mmmmmmmmm så gott! Det är verkligen mitt favoritfikabröd! På väg hem så handlade jag för kvällen och lördagen. Efter en tidig middag så hoppade jag in i spelarbussen för att heja fram våra killar i en rafflande hockeymatch. Vi var inte hemma förrän 23:45. Trött, tröttare, jag :)
Det är så härligt ändå, att få se sonen spela, hans glädje över sin idrott.

Lördagen blev lite lugnare. Tjejerna hade innebandymatch som jag följde med på, killarna åkte iväg redan 07 på morgonen för ytterligare en bortamatch i hockey. Vi kunde i allafall äta en gemensam middag :)

Idag har jag skjutsat sonen som skulle vara hockeydomare, han fick skjuts hem så det blev jättebra. Vi har varit ute en bra stund i det vackra vintervädret, men det blev lite kallt att inte kunna jobba på ute. Försökte mig på att hacka lite snö/is på uppfarten, men så fort maken upptäckte mig så ryckte han av mig spettet :( Fast han gör det ju av omtanke, men fy så tråkigt att bara titta på...

Det funkar super med kompressionsstrumpan och handsken. Testade att vara utan igår förmiddag, men kände att det började spänna och irritera efter ett par timmar så då tog jag på den. Det är så skönt på kvällarna när jag ska sova, att inte ha irritation i armen som håller mig vaken. Det räcker gott med vallningarna...

torsdag 10 februari 2011

Tredje strumpdagen

Nu har jag haft strumpan på i nästan 3 dagar. Testat att träna med den på, sitta vid datorn på jobbet med den på och varit på möten med strumpan på. Det känns faktiskt som att det var ett bra beslut att testa. Armen pulserar och värker inte på samma sätt, även om det inte är helt ok ännu. Hoppas det fortsätter att bli bättre.

Idag hade vi möte med kollegorna på jobbet. Det är inte ofta jag blir arg, men när jag blir åhörare till fula påhopp och kränkande utspel från en kollega till oss allihopa - under press så blev otrevligheterna riktade till en person... Då gick jag i taket! Klarar inte av att tyst höra på en "hackspett" som är rent dum mot en annan kollega. Alla som är på mötet är där för att man är kollegor, jämlikar. Att då någon försöker trycka ner en annan person är rena rama dumheterna. Faktiskt fick jag stöd av alla chefskollegor utom 2 efter mötet. De var så glada att jag sa ifrån, kände själva att de skulle våga stå upp mot dessa oegentligheter framöver. Ingen har vågat vara först. Jag har ju inte varit med på dryga halvåret, men nu har jag varit med ett par månader och måttet blev rågat idag. Samma person har kört sin kränkningsmetodik på alla möten, men inte förrän idag blev det så konkret att jag fick ett utbrott. Till och med min chef tyckte att det var bra att jag reagerade :) Kanske börjar hjärnan min vara mer alert nu när jag varit igång ett tag?
Skönt i så fall :)

Igår var jag och åt lunch med finaste C. Alltid lika go och snäll, och alltid lika lätt att prata med henne. Kram till dig!

Mina tankar idag går till en Bc-syster/bloggvän som fått dåliga nyheter i kampen mot cancermonstren. Håller alla tummar jag har för en vändning till det bättre!

tisdag 8 februari 2011

Bloggutmaning

Jag har fått en

av Carina med uppmaning att svara på följande frågor:
'
Hur länge har du bloggat?
Jag började blogga i april 2010, efter att ha fått mitt besked om Bröstcancer i mars 2010.
'
Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
De bloggar som finns i min länklista läser jag varje dag, eller så snart de uppdateras. Jag läser också ibland några bloggar som jag länkar till via mina "favoritbloggar"
'
Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
Alla jag läser, utom en är ämnesbloggar. De handlar nästan uteslutande om Bröstcancer.
'
Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag har inte frågat, men det tror jag att de tycker.
'
Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jo, det tror jag. Jag tror att jag klarar ganska bra att vara personlig - att skriva om mig - och att inte blanda in andra personer (förutom kanske min doktor).
Den enda gräns jag tänjt på är att publicera bild på mig själv, vilket var ett svårt beslut.
'
I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Bloggen är min livlina, jag startade den för att få utlopp för mina tankar och för att inte nöta sönder mina nära. Jag har tidigare hanterat mina jobbiga upplevelser genom att skriva av mig och bloggen är väl den moderna dagboken :)
Så klart blir jag jätteglad för peppande kommentarer, men det är inte mitt huvudsyfte med bloggen.
'
Har du träffat människor irl, efter att ha träffat dem via bloggen?
Tyvärr har jag inte haft den förmånen. Det skulle vara jätteroligt om det blev så.
Två av dem är mina vänner sedan tidigare.
'
Tror du det är skadligt för vissa personer att blogga?
Det kan det nog vara. Har förstått att det finns rätt små barn som bloggar, och man får verkligen hoppas att det inte utnyttjas på ett felaktigt sätt.
Jag hoppas att de flesta bloggare är sunda människor som har en bra balans i sitt bloggande.
'
Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
En nackdel är de fega, elaka och anonyma kommentarer som ibland poppar upp. Har tack och lov inte råkat ut för det själv, men vissa bloggar jag följer kan ha råkat ut för riktigt elaka påhopp.
En annan nackdel är att många av mina vänner som följer min blogg aldrig hör av sig, eller bara hört av sig någon enstaka gång sedan jag blev sjuk. De läser om min resa och vet så mycket om mig, utan att höra av sig och fråga hur det är. Tack och lov att jag inte skriver ALLT om mig och min familj - den informationen lämnar jag bara till mina verkliga vänner. Det är min stora besvikelse och sorg att jag lämnat ut min blogg till dem. De verkar tro att de bryr sig för att de läser, men det har jag ingen glädje av. Jag vill ju prata med dem personligen - att de hör av sig till MIG.
'
Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år?
Det är en jättesvår fråga. Jag hoppas att det jag eventuellt bloggar om i framtiden i så fall handlar om annat än min cancerresa.
'
Jag skickar bloggutmaningen vidare till: Ann-Louise, Annica och Pysslan

Kompressionsstrumpa på

Det blev ett lyckat besök hos Sjukgymnasten. Visst var det så att jag svällt, framförallt överarmen hade ett annat omfång än vid mitt förra besök där. Nu har jag fått med mig en kompressionsstrumpa och en handske att använda. Återbesök om 2 veckor för att utvärdera.
Jag har fått lite övningar för att minska stelheten i axelpartiet - där hela tiden svullnad funnits - och fått plocka bort lite gym-maskiner.

Längtan efter att träna (eftersom jag låtit bli sedan armen och handen tvärt svällde för 2 veckor sedan) var jättestor, så ikväll var det dags. Gick bra. Armen pulserar och värker inte lika mycket som andra gånger jag tränat. Bra tecken :)

Jag fick också beröm för att jag lyssnat på kroppens signaler och inte tränat tills jag kollat upp armen och svullnaden vid axeln.
Jag ska vara uppmärksam på färgen på svullnaden, om den blir mer eller mindre röd och om jag får feber så ska jag ta kontakt direkt. Min fundering om en eventuell infektion/inflammation tyckte hon kunde vara en förklaring. Jag var ju jätteförkyld i 2 veckor och det tog ännu en vecka innan det blev bättre, dottern har haft Halsfluss/Streptockocker vilket så klart kan sätta sig i en bräcklig opererad person... Får se hur det utvecklar sig.

Det är tydligen rätt vanligt att man får ödem efter cellgifter och/eller strålning mot armhålan. Eftersom jag varit väldigt aktiv i min ungdom och tränat en hel del efter det så har jag rätt bra kroppskännedom. Som sjukgymnasten beskrev det så ser ett otränat öga inte försämringen, men jag känner den. Hon såg att vänsteraxeln kompenserar högeraxeln vid vissa rörelser. Precis som jag känt det. Maken har fått i uppgift att massera armen och jag ska själv massera överkroppen från armhålan och ner till ljumsken. Förhoppningsvis kan jag minska vätskan som finns lite i alla fall.

Ser fram emot att testa med strumpan på. Ska ha den när jag tränar, på jobbet, etc. Ska testa några dagar med både strumpa och handske, sedan testa utan handske och sedan utan något alls för att känna skillnaderna. Känner mig förhoppningsfull :)

måndag 7 februari 2011

Glaskross

Gårdagskvällen var lugn och skön. Skulle bara fylla på mitt glas med mer vatten. Reser mig från soffan och tar tag i glaset, går några steg och TAPPAR GLASET. Mitt favoritglas. Fattar inte vad som hände. Visst har jag ont i händerna, men det är långt ifrån lika eländigt som tidigare. Glaset yrde och det blev en stunds städande innan allt var borta från golvet. Suck. Tidigare i veckan så gjorde sonen en likadan. Tappade ett glas. Han hade dock förståndet att tappa det i diskhon. Det var nummer två av favoritglasen. Nu återstår bara ett enda. Tur vi har ett gäng Ikea-glas :)
Har varit väldigt trött idag och det har visat sig i min språkliga förmåga. Vad sägs om "stäng lampan och släck dörren"... "stoppa en tvätt i diskmaskinen"... Minns inte allt tokigt som kom ur min mun i eftermiddag, men barnen har fått skratta gott åt mig idag :)

Hade väldiga bekymmer att somna igår kväll. Klockan var över 02 innan jag kunde komma till ro. De eländiga vallningarna kör hårt med mig och det är stört omöjligt att somna när de kommer - just när man känner John Blunds närvaro. Då är det kört. Vända kudde, av med täcke, dricka vatten, på med täcket, nästan somna, av med täcket, dricka vatten, gå upp i köket och dricka mera vatten, fylla glas. Så håller det på. Blir så less. Hoppas på en bättre avslutning på denna kväll.

För ovanlighetens skull så jobbar maken på hemmaplan. Ingen hockeyträning, bara innebandyträning. Härligt att få ha hela familjen hemma till middag och sedan en hel kväll i lugn och ro. Maken har städat och efter att jag tagit bort alla sängkläder så har han både renbäddat och tvättat/torktumlat. Underbart att ha fått det gjort. Igen. Blir rätt ofta just nu... Undrar vem det beror på? Knappast hon som svettas och fryser om vartannat... Näedå...

Ser verkligen fram emot att träffa sjukgymnasten i morgon. Armen är inte rolig. Blir påmind hela tiden om den. Hoppas hon kommer med några bra lösningar.

lördag 5 februari 2011

Ännu ett TJI - till mig

Japp, det är sant. Inte blev det den lugna dagen jag trott... Visst sovmorgon blev det men sedan så drog den vanliga helgsportruljansen igång. Ena dottern inringd för innebandymatch. Snabbt ordna logistik... Vilket jag är en hejare på vid det här laget :) Tur att sonen är så duktig och kunde fixa sin lunchmatsäck medan jag sjutsade maken - annars hade det blivit väldigt tajt.
Blev ett rejande 9:30-11. Skjutsa maken till samling och buss för avfärd till Boliden. Hem och hämta son och tillfrisknande dotter. Åter till Ishallen för sonens samling och buss för avfärd till Arvidsjaur. Sedan järnet (jo, jag höll rätt hastighet) till andra dotterns innebandymatch, klev in i hallen precis när matchen började. Vilket jojo:ande det blev :)
För att få ihop logistiken så fick vi skicka spelande dottern med en lagkompis till samlingen. Det gick inte att få till det på något annat sätt.
Flickorna och jag tog en liten shoppingrunda på vägen hem. Lördagsgodis - oups.... blev inte en liten påse :)) Lite grejer till dvärghamstrarna och lunchmacka på ett café. Bara en liten snabbis gjorde vi. Var hemma redan 14.
Sååå skönt att dimpa ner i soffan med tjejerna och slappa efter det.
Fixade middag som avnjöts med tjejer och make som anlände strax efter 18, sonen kommer inte hem förrän runt 22:30.
Båda spelande barn har fått åka hem med segrar - dottern som inte fick spela surade lite över att inte få vara med, men det lugnade ner sig när en annan tillfrisknande kompis dök upp som publik.

Gårdagskvällen med mina underbara fina Bc-systrar blev jättetrevlig. Två tjejer uteblev, tråkigt nog, men vi hade trots det en fantastiskt trevlig middag. Så härliga de är! Lite drar vi nog ögonen till oss, alla korthåriga. Några med mer hår - och vi 3 med ungefär lika kort. Skönt att prata med någon som verkligen förstår. Vi kan skratta åt eländet tillsammans. Kramas, skratta, vara allvarliga, klaga, peppa, skoja... Kroppshår, vikt, trötthet, framsteg, tuttar, ont,huvudhår, jobb, vila, återbesök o undersökningar, mat o recept, operation, venport, familj.... Bla, bla, bla... Finns alltid lika mycket att prata om :)

I morgon väntar hockeymatch. Ska bli jätteroligt att följa med och se en hemmamatch. Vi borde få till en härlig familjemiddag i morgon :)

fredag 4 februari 2011

Äntligen fredag

Välkommen helg! Välkommen sovmorgon! Välkommen lugn långfrukost tillsammans. Välkommen middag tillsammans hela familjen (åtminstone på söndag - kanske)

Vilken vecka det varit. Nervös måndag på sjukhuset. Tisdag med jobb, Herceptin och sjukt barn. Onsdag jobb. Torsdag jobb som var mentalt jobbigt då det var möte hela mitt arbetspass och när jag kom hem fanns 1 dm nysnö att skotta (inte så bra för min onda arm). Fredag med jobb, besök av föräldralediga kollegan och en ergonom.

Maken har varit iväg till Stockholm på mässa och kom hem igår kväll. Träningarna för barnen har flutit på hela veckan. Sjuka dottern börjar bli piggare, första dagen idag som tempen ligger på 37,4 och hon är rejält förkyld.
Jag har lyckats vila lite varje dag. Somnade t om till en stund på onsdagen. Skönt.

Ser fram emot att få sova ut i morgon. Make och son ska på matcher och flickorna är spellediga. Tror det blir en riktigt lugn dag för mig och flickorna i morgon.
I kväll ska jag träffa mina bc-systrar. Vi ska äta middag och fira en nybliven 50-åring. Ser fram emot att träffa dem igen.

onsdag 2 februari 2011

Arma arm

Tycker det är jobbigt att högerarmen beter sig som den gör. Den känns svullen fastän den inte är så jättesvullen (2 cm diff). Det strålar mot armbågen och underarmen. Värst känns det där jag varit avdomnad, på baksidan av överarmen. Jag känner mig trött i armen och på baksidan av axeln. Om jag skulle försöka beskriva känslan så skulle jag vilja likna det vid konstant mjölksyra på alla tre ställena. Svullnaden är kvar på framsidan av axeln. Kan vara vätska?
Less på att ha småont. Fick kontakt med sjukgymnasten idag. Ska dit på tisdag och ser verkligen fram emot det. Hoppas hon kan hjälpa mig. Har tagit en paus i tränandet på löpbandet tills jag vet vad som felas. Har bara tränat en gång sedan jag kom hem från konferensen. Vågar inte - tänk om det bidragit?

Just nu har jag en sjuk dotter här hemma. Feber och förkylning. Igår var hon hos mormor medan jag jobbade och fick Herceptin. Idag var hon hemma själv på förmiddagen och mormor var hit och tittade till henne en stund. Gick bra. Tur barnen börjar vara lite större.