tisdag 27 april 2010

Framsteg

Tisdag, två veckor och en dag sedan operationen och jag känner att det går framåt. Armträningen går bra, det stramar och drar men gör inte lika ont när jag gör övningarna - förutom när jag gör de två övningar som är svårast för mig... Då gör det ont.
Har ökat på promenadlängden och intensiteten. Torsdag, lördag, måndag och tisdag. Nu har jag promenerat två dagar i rad och försökt använda båda armarna ordentligt. Visst obehag men det går bra så länge jag inte går för fort. Jag vet att jag ska ta det lugnt och inte påskynda, men det är inte så lätt att vara stilla. Sitter eller halvligger ju mest hela dagarna och då är det skönt att få lite luft.

Vätskeansamlingen har ökat igen och jag har bokat tid för ny dränering i morgon. Ska bli skönt. Jag hoppas att det snart börjar avta så att jag slipper svullnaden och kan börja använda BH igen. Konstigt vad man känner sig oklädd utan BH...

I eftermiddag tog jag med maken i bilen för att testa om jag fixar växelspaken. Det gick riktigt bra och känns jätteroligt att jag nu kan få vara lite mer självständig. Det innebär ju att jag kan bestämma själv om och när jag ska göra något - som t ex att träffa kollegorna och äta lunch med dem i morgon! Längtar verkligen!!!

Idag är det en vecka kvar till återbesöket. Känns både bra och dåligt. Bra att få veta omfattningen av eländet, men dåligt eftersom det är en skräck att få veta. Det finns flera typer av bröstcancer i olika grader och stadier - det är också det som är så jobbigt att tänka på. Börjar acceptera att jag är sjuk även om det är jobbigt att inse. Tänker en del på hur det ska gå med cytostatikabehandlingen. Jag ska försöka tänka att den är till för att hjälpa mig och att den är bra - även om jag får biverkningar. Jag ska tänka positivt! Fick en artikel av mamma idag som handlar om mental träning som hjälp när det känns motigt. Det går i stora drat ut på att välja en plats i sinnet att använda som motiverare. Kan vara dofter, platser, etc. Jag har redan börjat få en bild inom mig.

Jag har börjat titta lite på huvudbonader på nätet... vill hitta snygga saker som är "jag". Snart kanske jag orkar ge mig ut och titta i affärer också. Det är ju ett tag kvar tills jag börjar tappa håret, men den dagen det sker så vill jag vara förberedd.

fredag 23 april 2010

Äntligen helg

Tänk vad fort tiden går, förra veckan var jag så under isen, med smärta och trött kropp. Nu känner jag mig sugen på fredagsmys. Har varit borta hemifrån i 4 timmar idag och inte behövt vila mer än genom att sitta ner. Mentalt har det varit en jobbig dag eftersom min man och jag varit på begravning av nära anhörigas lille son. Det var en väldigt fin stund, men självklart är det ändå jättejobbigt.

Igår var jag iväg för omläggning av såren. Det har börjat läka fint så nu räcker det med tape över alla stygnen, rekommendation att man försöker tejpa i 2 månader för att få snygga ärr. Det känns skönt att slippa "sjukhuslukten" som jag tycker förbanden jag haft luktat. Fick också hjälp att dränera vätskeansamling, vilket var välbehövligt. Kommer förmodligen att behöva göra det flera gånger. Det var lite obehagligt men känns bra efteråt.

Jag har fortfarande känselbortfall som spökar och svullnaden har inte lagt sig. Fortfarande har jag rätt ont både här och där. Träningen går framåt, snart har jag nått hela vägen på vissa av övningarna. Hurra!

Jag tog min första promenad igår. Underbart! Tog mig en kilometer och blev sedan hämtad av maken. Blev rätt darrig i benen och riktigt andfådd, men det var det klart värt. Nu vet jag att jag orkar lite i alla fall, det blir nog en ny promenad i morgon igen om vädret tillåter. Följde också maken på affären för att handla idag, det gick bra. Vi var där lite före eftermiddagsrusningen och behövde inte trängas med så många. Träffade flera bekanta som jag pratade med och som frågade hur jag mår. Klarade det riktigt bra.

Det känns verkligen att hjärnverksamheten börjar komma igång, även om kroppen fortfarande inte hänger med. Har känt mig lite uttråkad och det är nog ett bra tecken tror jag. Det börjar likna vanliga jag. Jag börjar behöva lite social verksamhet. Fortsätter det så här så måste jag nog snart hälsa på mina kollegor på jobbet, bara för att fika lite...

tisdag 20 april 2010

Vågar mig ut

Igår vågade jag mig ut tillsammans med mamma. Vi var på apoteket. Kändes bra, träffade en person jag känner och vi pratade lite, hon hade fått veta av mig redan tidigare om min sjukdom. Hon gav mig en kram. Det gick bra. Skönt.

Underbara mamma hjälper till med mat, hon har lagat flera rätter och kommit med dem till oss. Jag kände mig pigg och slog på stort igår... Sa till mamma att jag ville komma till henne och äta middag. Ett bra test. Orkade 1½ timme innan jag behövde hem och vila. Framsteg.

Idag har jag varit ute i solen, med en varm filt. Helt underbart att känna solen i ansiktet, att höra fågelkvitter och få andas in frisk luft.

Jag gör framsteg i träningsprogrammet. Visst, det känns och det stramar, men jag försöker pressa mig millimeter för millimeter och det ger resultat. Får nu händerna ca 1 dm över huvudhöjd. Svårast är fortfarande att dra upp axlarna mot öronen och att pressa bak armbågen medan händerna är knäppta bakom nacken. Det känns som att svullnaden börjar ge med sig lite mer, det gör inte ont precis överallt utan det börjar vara specifika områden. Fortfarande avdomnad på baksidan av överarmen och ibland kommer en brännande il från armhålan som fortplantar sig ut i armbågen innan den klingar av. Försöker att undvika att göra rörelser som triggar igång detta, men det är lätt att glömma... Fortfarande finns en del blåmärken som gör sig påminda nedanför skulderbladet, men det är lättare att somna nu och det är ett gott tecken på att det läker. Det ska bli spännande att se hur morgondagen blir, det är sista dagen med dunderpiller. Ska då klara mig på en sorts piller. Hoppas det går bra.

På torsdag ska jag få hjälp av bröstsköterskan att byta förbanden. Ska bli skönt att få nytt och känna sig lite renare. Kanske blir det mindre många om det läkt bra.

söndag 18 april 2010

Inser mina begränsningar

Det är märkligt hur svårt det är att acceptera att jag just nu inte kan göra allt själv. Jag kämpade i 30 minuter för att öppna en konservburk. Det gick till slut, men jag var tvungen att ta en paus och vila lite innan jag fick till det. Många arga ord flödade medans svetten lackades för en liten futtig burk med korv. Men jag var hungrig på korv! Jag skulle bara ha korv! Maken ringde för att kolla läget och fick en utskällning för att jag inte kunde själv. Han skrattade gott åt mig :-) Det kanske inte var det klokaste att bli så arg att man ändå genomför det när hela kroppen skriker att den inte vill, men vad tusan, jag har ju alltid klarat mig själv. Det var en riktigt god och välförtjänt korv!!!

Jag har försökt mer grejer också, men har faktiskt gett upp då det är saker som andra kan hjälpa mig med... Inte värt smärtan, ilskan och tårarna... I morse väckte jag min älskade man för att få hjälp att skära brödet till frukosten, han är så gullig och pysslig. Hjälper mig med mina begränsningar men låter mig hållas och göra det jag kan. Fast jag kan bädda sängen helt själv och få på mig kläder OCH sätta upp håret. YES!!! Det tar lite tid innan jag fått upp högerarmen i ett läge så att högerhanden kan hjälpa vänsterhanden att fixa en tofs.

Högerarmen har inte riktigt all funktion för närvarande. Att jag dessutom är svullen och har blåmärken, stygn och nervsmärta gör att jag har ont hela vägen från bröstbenet och runt till ryggen. Baksidan av överarmen har känselbortfall, vilket är obehagligt.

Träningen går ganska bra. Kämpar med de övningar som ska göras, det är en bra bit kvar innan jag är i form igen kan jag meddela. Måste bara inse att jag ska ta det lugnt i övrigt. Vila. Jag har faktiskt äntligen lyckats somna och sova ett par timmar på förmiddagen både lördag och söndag. Skönt. Det behövs verkligen. Sovit så hårt att det varit svårt att riktigt vakna till.

Nu väntar jag bara på ork att ta mig ut. Denna helg har inte bjudit på något överdådigt väder tack och lov, men nu har jag varit inomhus i en vecka och känner suget efter frisk luft.

fredag 16 april 2010

Opererad

I måndags var dagen som vi väntat med fruktan på. Nervositet inför att sövas, opereras. Fruktan inför det besked jag skulle få när jag vaknade efteråt. Fick träffa kirurgen som skulle planera operationen. En hemsk person - jag skulle vilja döpa om honom till Sadist. Pratade inte MED mig trots att jag var där rakt nedanför honom på en brits. Fast han pratade med mig, men det var så oerhört obehagligt och opersonligt. Jag gav honom en utskällning innan jag gick ut därifrån, rosenrasande, arg och kränkt och jaaa.... går inte att skriva ner de ord som jag tänkte och kanske även kläckte ur mig. Maken slätade över lite med att säga att det var dåliga rutiner att inte få träffa kirurgen förrän på operationsdagen, bara några timmar före operationen. De höll med om att det brister och något att tänka på.

Vidare till nästa förberedelse. Fick radioaktiv vätska insprutad i bröstet, den skulle visa vägen till portvakten (första lymfkörteln),

Fick gå upp på avdelningen och installera mig i mitt rum, jag fick dropp. Sedan väntan. 12:40 fick jag piller inför operationen. Fem minuter senare kom de och körde iväg mig i min säng. Vaknade - så att jag vet det själv - vid 18. Den första jag ser är Sadisten. Det blev en större operation eftersom portvakten var angripen, därmed vaknade jag med en opererad armhåla också. Rullades in på mitt rum igen vid 18:30. Den förste jag ser är min älskade man. Jag har nog aldrig sett honom sådan. Tacksam för att jag var mosig och halvsovande och inte riktigt klar över vad som hänt.

Tisdag morgon var det rond. Strax efter kl 9 klev Sadisten in följd av ett gäng andra personer. Han upprepade vad han sagt vid uppvaket. Ville att jag skulle hälsa på honom med höger hand, ville att jag skulle höja armen. AJJJJJJ!!!! Det var ingen hit. Sadisten berättade att smärtan till viss del beror på retade nerver. Han hade pillat en hel del på ett antal nerver under operationen. Blev kvar på sjukhuset till onsdagen eftersom jag hade så ont. Nervsmärta är en ny upplevelse - det skär rakt in i märgen...

Jag fick med mig ett träningsprogram för armen. Helt basic övningar faktiskt. Sådana som jag med lätthet fixat halvsovande innan. Men nu... Att få armen rakt fram högre än 90 grader är en prestation som får svetten att lackas. Att pumpa armarna rakt upp från axelhöjd känns som att ha sprungit max på löpbandet i 90 sekunder - blir liiiite andfådd. Så löjligt egentligen. Men jag ger mig inte. Jag SKA fixa alla 5 övningar x 5 två gånger om dagen innan jag ska på återbesöket. Punkt.

I morse fattade jag mod och duschade. Tajmade in så att jag hade maxeffekt av mediciner i kroppen innan. Sååå oerhört fantastiskt skönt. Att få tvätta det kletiga håret som inte fått sin dagliga tillsyn sedan måndagsmorgonen. Att få tvätta bort sjukhuslukten. Känner tacksamhet över att jag är vänsterhänt. Krånglade på mig kläder. Sockar... det är en kamp. Måste vila en lång stund efteråt.

Det känns annorlunda att titta på sin nya kropp. Ännu invirad i en massa bandageplåster kors och tvärs. Vet att jag måste titta, titta och acceptera hur det ser ut.

fredag 9 april 2010

Det sociala livet

Jag är en riktigt social prick. Älskar att vistas bland människor, prata med kreti och pleti om allt och inget. Engagera mig i det som kan behövas i samband med barnen och deras idrottande.

Nu är något annorlunda. Jag behöver vara bland folk, men känner mig obekväm. Hur många vet redan? Vem kommer att säga något? Har svårt att heja på personer jag möter, trots att jag alltid annars sagt ett par ord i förbifarten.

Så länge jag styrt över vem som får veta och inte har jag känt mig trygg. Nu vet barnen, och alla som känner till hur barn fungerar, vet också att barn pratar... Jag har ingenting emot att mina barn berättar för sina vänner, men jag ogillar DJUNGELTRUMMAN som går. Har pratat med ett par av barnens närmaste vänner - hur mycket pratas det då med andra efter det... Så många människor pratar "i förtroende" med andra, som också berättar "i förtroende" till någon. Snacket är igång. Jag känner det i varje muskel i kroppen.

Jag vet att det som händer med mig inte är något fult eller något man ska tysta ner, men det är jobbigt att inte styra över hur ordet sprids.

Ibland vill jag ta en megafon och skrika ut allt och få det överstökat.

Härom dagen ringde telefonen, får förslag om kontakt med en person som kommit längre i sin process än jag. Jag är inte redo. Vill inte prata med någon jag inte känner. Inte nu. Förstår att det är ren och skär omtanke om mig som är anledningen till tipset, men det känns inte bra. Jag vill själv fråga om tips, om erfarenheter - inte få dem kastade på mig. Jag vill inte veta om 65- åriga x och hennes operationer och behandlingar, håravfall etc. Jag vill ha makten över vad jag själv vill höra. När jag själv behöver det.

Det är tryggt att vara på jobbet, jag vet vilka som vet och inte. Jag har själv makten över vilka som får veta om min sjukdom. Jag får vara i min yrkesroll utan medlidanden och frågor. Ingen vet. Jag är trygg. Så skönt. Det stör mig att jag ska vara hemma. I flera veckor. Skit också! Jag behöver få min identitet tillbaka.

Jag är en kontrollmänniska och att förlora kontrollen över min kropp är fullt upp att hantera. Nu har jag även förlorat kontrollen över det sociala. Min identitet är stulen. Av en sjuk j--a sjukdom som heter Cancer. Tänk vad man kan fundera över mycket. Jag struntar egentligen i vem som pratar om mig och inte, men det är obehagligt att veta att man pratar om mig.

En otäck upplevelse i min ungdom gör sig påmind, jag kom på varför jag reagerar så starkt på tanken att folk pratar om mig. En upplevelse som inte bearbetades då. Då var jag den starka. Jag ångade på.

Jag ska återta kontrollen över mig och mitt liv. Snart. Jag vet att det blir så.

torsdag 8 april 2010

Livet tar en oväntad vändning

Jag måste skriva av mig. Behöver det. Du får läsa om du vill.

Mitt i livet, när den mest hektiska idrottssäsongen börjar ge med sig och man börjar se vårsolen så smått, kommer ett sådant där oväntat besked...

Man börjar känna sig trygg med jobb och kollegor, makens jobb går bra - vi känner att livet leker, då händer det overkliga...

Vi som älskar varandra, våra barn och vårt liv får allting omkullkastat...

Ett telefonsamtal, efter en vecka ett brev i brevlådan och så är paniken påtaglig - för mig och för min man. Vi delar allt.

Det kan inte vara något, vi är unga och friska - aktiva...

Så står man där utlämnad i andras händer, ovetandes om vad som väntar.

Pulsen bultar, paniken är nära i det ögonblick vi går in i rummet, min man och jag. Skakar hand, slår oss ner. Jag på en brits, min man på en stol i närheten. Undersökning av MIG - näää, det händer inte. Jag är FRISK!!!

Klämmer och känner, lyssnar... Tittar på skärmen, läser av bilder som skickats... Han hör rossel i mina lungor och beställer en lungröntgen.

Tittar mig i ögonen och säger "Du har bröstcancer, knölen är malign"

Allt blir till ett töcken, jag hade förväntat mig att få ett besked om att knölen jag känt bara var ofarlig och ingenting att oroa sig för. Jag är ju mitt i livet, med man och barn - jag är ju för ung. Det stämmer bara inte.

I ett enda slag är man sjuk, jättesjuk. Vad hände? Fredagen den 19 mars 2010 är den värsta dagen i mitt liv.

Jag som alltid har full kontroll, kan plötsligt inte styra något längre. Ber dem ta bort det sjuka NU!!!! Men så funkar det inte får jag veta. Vi gråter, min man och jag. Länge. Får gå till ett annat rum med en Bröstsköterska som sällskap. Vi pratar, frågar, gråter mer. Väck mig, det måste vara en ond dröm!

Vi försöker samla oss och förstå det overkliga, oväntade. Kaos inombords. Vad ska vi säga till barnen? Hur? När? Det går inte att gömma sig, måste se det otäcka i vitögat. Vi bestämmer att ingenting säga till barnen förrän vi vet mer. Åker hem, packar, reser på idrottsevenemang, som vanligt hela helgen med barnens idrotter. Försöker hålla oss lugna och inte visa något för omvärlden trots det inre kaoset. Jag fryser. Konstant. Vill inte äta fast jag är hungrig. Måste äta.

Får samtal med ett operationsdatum efter helgen, sitter som klistrad vid datorn och söker information. Vi pratar med föräldrar, syskon. Bara de närmaste. Kollegorna får också veta, men sedan väljer vi att hålla tyst. Väntar på tid, tid för barnen, tid att älta med dem, ge dem en chans att förstå och acceptera detta faktum. Mamma är sjuk. Fryser.

Så kommer nästa dråpslag, nära anhöriga förlorar sitt lilla barn. Orkar inte mer!

Vågar jag svara när de ringer med svaret från röntgen? Måste svara. Tvingar mig att svara. Visst har jag konstig andning? Hugger det inte när jag andas? Tankarna virvlar runt... Bröstsköterskan ger positivt besked! YES!!! Tack och lov för det. Inga tecken på några förändringar i eller omkring lungorna, de hade tittat på allt de kunde och det var helt ok, ingenting onormalt fanns där. Vi firade med oxfilé. Barnen förstod ingenting, mitt i veckan äter vi väl inte sådan mat??? Jag fryser inte längre, men är trött. Somnar snabbt på kvällarna - inte likt mig. Jag är ju en duracellkanin.

Berättar för chefen. Jobbigt. Jag har en fantastisk chef. Hon finns där, stöttar. Känner mig lugnad av samtalet. Gråter en skvätt. Jag? Den starka, kaxiga. Tänk så liten man känner sig när det är på allvar - jag är riktigt sjuk.

En helg till går i idrottens tecken. Våra barn är aktiva barn och vi älskar att följa deras utveckling. De är duktiga, försöker känna deras glädje. Det är svårt att riktigt känna hela deras entusiasm och glädje, men försöker glädjas med dem. Tror inte de märker att mamma är lite dämpad. Ler men känner att leendet inte når riktigt hela vägen. Jag vill vara frisk!

Påsken kom med ledighet för hela familjen. Vi beslutade att berätta för barnen - vi har all tid för dem dygnet runt i flera dagar. Ingen skola, inget jobb, ingen idrott. Det var en fruktansvärd kväll. Att berätta för sina barn att mamma har en allvarlig sjukdom, kan inget lova - det löfte de vill att jag ska ge dem... Försöker vara lugna vuxna. Jättesvårt, men jag klarade det. VI klarade det, min älskade man och jag. Tillsammans.

På måndag 12/4 blir det operation och en ny tid av ovisshet börjar, det tar flera veckor innan man vet om jag upptäckt knölen i tid, vilken typ det är, om det finns spridning. Det GÅR inte att tvinga fram svar innan de gjort alla prover. Jag kommer att få en förändrad kropp. Det är inte hela världen. Bara de får bort skiten från min kropp.

Min mans mantra har blivit "det ska bli bra"... Jag håller med. Jag SKA bli bra, frisk. Fixa detta. Jag är tjurig. Jag ska slåss. Slåss för livet - ett långt liv. Där jag är frisk. Min man är frisk. Mina barn är friska. Alla jag känner och håller av är friska. Det måste bara bli så.

Men visst hade det väl kunnat räcka med att bryta en arm eller ett ben som värst. Varför så drastiskt? Jag älskar livet, mitt liv. Jag vill ha det. Leva det.