söndag 24 februari 2013

Söndag 24 feb 2013

Försöker vara tapper. Jag vill inte det här. Försöker dölja mina tårar, men det går inte alltid. Jag ville ju kriga och vinna igen. Jag var inställd på att kriga men nu vill dom inte göra mer. Jag får inte stråla hjärnan fast det finns monster där. Jag vill inte plågas eller plåga min familj. Det känns inte kul alls.
Det spänner över bröstkorgen, som ett rep, efter propparna - det har inte släppt ännu fast jag får en spruta varje dag. Det är jättejobbigt. Fast jag vill vila och försöker vila så går det inte - jag behöver vila om jag ska orka vara tapper och glad inför barnen och maken. Jag vill inte att de ska minnas mig som en ledsen mamma utan som den glada mamman jag varit. Jag orkar inte ens sminka mig längre, det som varit min grej.

Jag har ingen värdighet längre, måste ha hjälp att komma mig upp från soffan. Jag som klarat mig själv måste ha hjälp med mycket. Inte kul. Jag är konstant rädd. Livrädd - jag vill inte vara en börda, jag vill inte bli en grönsak. Då vill jag att lampan släcks helt - fort.

Jag har varit och sett tjejerna spela innebandy - och vinna. Det var kul men jobbigt. Idag har jag och maken gjort en utflykt och sett tjejerna åka slalom och snowboard. De är duktiga. Fine sonen har varit borta på hockey hela helgen.

Vill inte skämma ut min familj om jag visar mig offentligt och ser ut som en fågelskrämma, Då hoppas jag att de lämnar mig hemma - fast jag vågar fortfarande inte vara ensam för länge.

lördag 23 februari 2013

Lördag 23 februari

Jag har fått en rullstol som hjälpmedel nu. Då kan jag se matcherna och inte få ont i ryggen. Jag har suttit på rollatorn men det blir för jobbigt. Jag vill ju se dem så det blir nog bra, fast jag önskar det inte var så.

Jag har fått veta att jag inte kommer att klara det här och det suger. Jag vill vara kvar, men det kommer inte att bli så. Det säger dom. Jag var verkligen inställd på att kriga, men de säger att jag kommer att förlora kampen, jag vill inte det. Jag begär ju bara att få vara kvar med min fina familj och våra vänner. Det är jobbigt. Jag är livrädd. Varför jag? Jag vill inte det här. Jag vill vara kvar. Det kommer inte att bli så, och det känns så orättvist. Jag begär ju bara att bli gammal med min man och se barnen växa upp. Är det för mycket?

Jag vill inte vara en börda. Då måste min lampa släckas fort. När jag blir för dålig och inte "finns" mer än som en grönsak - släck!

Jag älskar min underbara familj, och jag vill att ni ska bli lyckliga!!! Finn lyckan, tro på er själva och låt ingen sätta sig på er!

måndag 18 februari 2013

Måndag 18/2 - 2013

Det känns bra att orka skriva idag. Tillvaron känns inte rättvis. Jag har gråtit en hel del. Vill inte lämna min fina familj. Jag vill vara kvar och se barnen växa upp. Vill åldras med min man. Det känns så orättvist att skitsjukdomen kom tillbaks, just när jag kommit in i jobbet igen - det var så roligt! Jag kände sådan energi att jobba igen. Så får jag denna käftsmäll. Det känns inte rättvist. Jag vill slåss för att vinna igen, jag vill inte lämna min fina familj, pojken som ska börja gymnasiet till hösten, flickorna i 7:an. Min fina man. Jag vill inte lämna dem. Inte än. Jag vill ge barnen det jag kan ge dem, få ge dem det jag kan så att de kan lyckas och bli framgångsrika med det de väljer. Jag vill bli gammal med min fina man. Jag hoppas att cellgiftet i tablettform fungerar. Att få ge skitsjukdomen en riktig match och vinna. Är livrädd. Konstant. Minnet sviktar och det är otäckt, när jag haft stenkoll på allt förut, jag blir så osäker på mig själv och det känns så förnedrande.

Vågar inte vara ensam längre, mamma och mina systrar kommer till mig olika dagar när maken jobbar. Det känns bättre då. Vet inte hur det skulle gå annars.

Jag vill verkligen inte det här. Jag vill fortsätta leva och vara lycklig med familjen, önskar så att det blir så. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Vi har så fina vänner, min systers svärmor har kommit med jättegod mat, jag tyckte jättemycket om den. Hennes man hjälper oss med installationen av ny värmepump, den gamla kraschade.  Vi har också fått hans hjälp med montering av ett nytt badrumsskåp som stått i garaget sedan i somras. Det blir toppenbra.
Makens faster kom med fikabröd och mat - jättegott. Jag vågar inte vara vid spisen längre. Får assistans av den som är hos mig för dagen. Det är rätt förnedrande att inte klara sig själv längre, att vara beroende av andra. Tjejernas kompisars mammor har varit toppen. De har hälsat på mig på sjukhuset och varit jättesnälla. Tacksam för att de finns i vårt liv!

Jag har tappat benstyrka och det suger, måste ha hjälp från soffan. Det går bra till och från sängen, den är högre, jag hoppas att jag kan ta mig upp från soffan själv igen.


fredag 15 februari 2013

Redan 15:e februari

Det har varit och är en tuff period nu. Jag har varit inlagd på sjukhuset. Fått proppar på lungorna. Nu kommer Avancerad HemSjukvård - AHS - och ger en spruta varje dag. Jag är tacksam att de finns för jag vågar inte sticka mig själv. Minst 6 månader - jag ska samla krafter så att jag klarar den här utmaningen också.

Nu önskar jag mig krafter tillbaka. Att nya cellgifterna i tablettform gör susen. Jag vill inte ge upp än - vill vara kvar med min man och våra 3 fantastiska barn. Det känns så orättvist det här. Det suger. När man precis hämtat sig från första käftsmällen så kom nästa. Varför just jag? Jag klarade ju detta en gång, varför kom det tillbaka? Jag vill vara kvar! Jag vill se mina barn växa upp och bli vuxna! Jag vill bli gammal med min man - ska det vara en omöjlig begäran?