torsdag 30 december 2010

Året 2010

Det är dags att börja summera året som gått. Ett väldigt märkligt och tungt år blev det år som skulle bli så fantastiskt. Jag närmade mig fast anställning på nya jobbet och en ny trygghet i livet skulle börja. Vi hade börjat planera för saker som vi skulle göra. Med huset, med semestern, med framtiden.

Den 19:e mars slogs livet i spillror. Jag fick besked om bröstcancer efter biopsin dagen innan. Kort tid därefter förlorar min mans bror och sambo sitt ofödda barn. Ny känsla av katastrof. Tungt, tungt, tungt. Samtidigt började kallelser ramla in. Röntgen av lungor - som tack och lov var ok. Sedan fruktad operation den 12:e april följt av oro och väntan på besked om omfattningen. Tyvärr var det en riktigt elak typ som hittat mig. Mer kallelser och undersökningar i mängder. För att grusa maskineriet ytterligare så har den sadistiske kirurgen som opererade mig gjort fel. Fortfarande väntar jag på utlåtande från Patientskadenämnden. Detta fel har också gjort mitt liv till ett litet helvete. Mycket tankar och mycket energi går till det som inte kan göras ogjort. Jag kommer att göra en Lex Maria anmälan också, men har tålmodigt väntat på svaret från ansvariga på Kirurgen - vilket så klart fortfarande inte kommit. Från 1 januari tar Socialstyrelsen över anmälningar enligt Lex Maria så jag kommer att skicka den då.

Nio månader har gått sedan beskedet.
Nio månader av oro inför och efter alla undersökningar.
Nio månader av tankar och känslor jag inte visste fanns.
Nio månader av tårar, smärta, illamående, viktuppgång och håravfall.
Nio månader som vänt livet upp och ner för hela familjen.
Nio månader där anhöriga villkorslöst ställt upp för mig och min familj.
Nio månader som fått barnen att kliva fram och ta ett enormt ansvar.
Nio månader där många vänner försvunnit, vänner jag verkligen trott skulle finnas där. En mycket, mycket jobbig upptäckt.
Nio månader där nya och ovärderliga vänner klivit fram.
Nio månader där fina vänner ställt upp i vått och torrt.

Detta turbulenta år har också lett till bra saker:
Jag är så glad att jag kommit så här långt. Att jag orkat när det känts som värst, både fysiskt och psykiskt.
Jag är glad att min familj, mina anhöriga och mina vänner stått ut med mig.
Jag är glad att jag haft förmånen att träffa mina Bröstsystrar i samtalsgruppen.
Jag är glad att jag lärt känna mig själv på ett nytt sätt.
Jag är glad att min mans bror och hans sambo har ett syskon till Lucas på gång.
Jag är glad att jag trots sjukdom har en tryggad anställning.
Jag är glad att min man utvecklas och kliver vidare i sin karriär.
Jag är glad att vi äntligen köpt vår husvagn och att vi fick en bra semester trots allt.
Jag har mycket att vara glad och tacksam över!

Nu är det dags att sätta punkt. Dags att hoppas och önska ett bättre 2011. Min allra största önskan är egoistisk. Jag önskar att denna tuffa resa stannar här, att inga fler negativa besked någonsin kommer. Det återstår ju en hel del innan jag är färdigbehandlad. 6 Herceptinbehandlingar gjorda och 11 kvar, så till hösten 2011 är det klart. Sedan ser jag fram emot att få ta bort venporten. Självklart hoppas och önskar jag att det går bra för alla andra som drabbas av olycka och ohälsa också. Ingen, ingen, absolut ingen ska behöva drabbas av sådana här sjukdomar!

Gott slut och ett gott nytt år!

Mysigt tillskott

Vet inte vad det är, men jag har det senaste året drömt om en massa förnyelse i huset. Nya tapeter, nytt badrum, nytt kök... inglasning av myggaltanen... ny kamin....
Mamma tror att det är för att jag spenderat så mycket tid hemma den senaste tiden, man ser så mycket som man vill förändra. Förmodligen är det så. Till och med flytt till något helt annat har kommit i tankarna.
I våras köpte vi äntligen en ny soffa. En soffa vi tänkt köpa sedan 2003 då vi flyttade in i huset... Inte är vi då snabbast... Soffan beställdes vecka 10 (innan vi hade någon aning om att jag var sjuk) och anlände lagom tills jag var nyopererad, så jag har spenderat mycket tid i den speciella "mammadelen" - divanen. Där har jag en massa kuddar som kan placeras i alla möjliga lägen för bästa möjliga komfort.
Hela familjen har sett denna divandel som "helig" och "mammas plats". Både make och barn har raskt flyttat på sig så snart jag visat mig i vardagsrummet. Det är första gången jag fått sådant bemötande av någon, av respekt och välvilja. Inte ett ord har behövts utan det har verkligen varit god vilja och omtanke från min fina familj :)

Härom dagen "fick" jag köpa nya kuddar till soffan, välbehövligt och piffigt. Trevligt tyckte maken... Idag följdes jag och maken ut på lite shopping igen. Familjen - framförallt barnen - skulle få en liten belöning och en utökning av skön plats att softa i. Soffan är stor, alla ryms halvliggande, men ytterligare plats är alltid trevligt. Vi köpte en "Beanbag" i divanform, två barn kan lätt ligga bekvämt i den. Superläcker är den tycker jag. Det ska bli roligt att höra barnens reaktion när de kommer hem efter träningar och kompiskväll. Vi har 2 vanliga gamla säckar, men de har krympt ihop alldeles och får nog skrotas.


Tre möbelaffärer fick vi avverka innan vi hittade den rätta. Det fanns supersnygga i färgerna hallonröd och limegrön men det var svart jag ville ha... Skam den som ger sig - den fanns ju till slut :)

onsdag 29 december 2010

Nu är jag synlig...

Nu känner jag mig redo att visa hur jag ser ut. Har inte velat det tidigare, men känner att det är dags nu. Så... bild på mitt tidigare jag har jag lagt in och här kommer ett par bilder på hårets återkomst...
Första bilden är tagen 101007, tio dagar efter sista cytostatikabehandlingen. Saknar hår, ögonbryn och ögonfransar och är allmänt svullen. Den andra bilden är tagen 101228 - så på 10 veckor har det vuxit en del - både ögonbryn och ögonfransar är på plats igen och en del av svullnaden är borta :)

Biobesök och shopping

I eftermiddag har jag och tjejerna varit och sett Narnia tillsammans med min syster med familj. Jag gillar verkligen äventyret och har sett alla filmerna på bio. Denna gången fick inte sonen och maken följa med. De var på hockeyträning istället. De får göra sin biodag en annan dag istället.

Innan vi såg filmen så gjorde vi en liten sväng på stan. Tjejerna ville shoppa lite... Varsin påse hann de med så de verkar riktigt nöjda. De fick presentkort i julklapp och tycker det är så roligt att få handla själva... plocka i hyllorna, känna på tyger, titta på ALLT som är snyggt (och mindre snyggt). Det måste vara ett släktdrag :)
På hemvägen från bion svängde vi förbi en möbelaffär och köpte nya kuddar till soffan också. Tänk så roligt det är att få shoppa - det behövs så lite för att förändra ett rum.

Har börjat planera för nyår, i år ska vi fira hemma hos oss. Vi umgås med samma goda vänner sedan många år tillbaka och förra året var vi hos dem. Jag hoppas jag mår bättre än då - för första gången skulle vi ta taxi hem så att både maken och jag skulle kunna ta ett glas vin till maten och skåla i champagne... Jag blev magsjuk mitt under varmrätten. Så knäppt. Det konstiga är att ingen annan blev sjuk. Jag låg där hos dem i soffan och gick fram och tillbaka till toaletten. Det var "straffet" för att jag inte skulle köra en gång... Nä det hoppas jag inte upprepas!
De är lika idrottstokiga som vi, så TV:n brukar ofta stå på med en hockeymatch... Tror att det även i år är JVM och någon match som sammanfaller med nyårsafton :)
Fast vi brukar förstås mest äta gott och prata. Och skjuta raketer så klart! Det ska bli jättetrevligt med gäster, att få fixa god mat och pula på i min egen takt i köket hela dagen. Tror att jag orkar det nu när förkylningen långsamt släpper sitt grepp. Möjligheten finns ju alltid att ta lite pauser om det skulle behövas.

tisdag 28 december 2010

Det tar sig

Min förkylning börjar ge sig nu. Tror jag i alla fall. Snyter fortfarande en hel del, men inte alls lika ofta som veckan som varit. Hoppas jag har rätt och att det verkligen blir bättre nu. Lite hosta har jag haft de senaste dagarna och självklart kommer då de där tankarna krypande. Jä...a hjärnspöken. Försöker tränga bort dem, men det är ofrånkomligt att de smyger sig på mig när jag minst anar det.
Lite så har det känts under hela julhelgen också. Tänk om det är/var min sista jul... Usch för sådana tankar. Vill inte tänka så. Förstår ju att det är normalt med dessa tankar och känslor, men jag vill inte ha dem.

Igår var vi och fixade lite julklappsbyten. Barnen ville byta ut ett par julklappar, så det var bara att stålsätta sig och börja trängas med alla reagalningar. Vi skulle på Media Markt, och jag tror inte någon missat deras mellandagsrea på juldagen och annandagen... Vi körde förbi och beslöt oss för att inte ge oss in i det kaoset utan lämnade det tills igår. Väldigt tomma hyllor gapade mot oss. Det blev pengarna tillbaka för ena dottern istället och så åkte vi till ett annat ställe för att köpa om hennes julklapp där.
Maken behövde lite kläder, eller rättare sagt, maken behöver en massa kläder... En lön och en sjukpenning kommer man inte långt på när tre barn ska växa som små troll, idrotta och ha födelsedagspresenter och julklappar. Hans behov har fått stå tillbaka. Vi är sådana där knäppisar också som gärna vill ha märkeskläder. Kanske dumt, men så är det. Självklart har vi inte bara märkeskläder men en bra och för oss lagom mix av alla möjliga märken och kvalitéer.
Rea låter ju alltid så bra när man hör ordet. I Umeå är dock rea inte alls som t ex i Stockholm. Här rear man sommarkläder, gärna flera år gamla. Eller så rear man restplag i xs eller xxl... Det blev till att köpa till fullpris (som vanligt). Tre tröjor och ett par byxor. Det är han värd! Behovet är fortfarande stort... i hans arbete behövs klädombyten. Han måste ju vara representativ när han är ute och jobbar och är på mässor och konferenser. Han byter dessutom jobb från 1 januari. Inom samma företag, men ett bättre jobb. Det innebär dock mer mässor och mer representation, så klädkontot behöver nog uppdateras ytterligare har jag en känsla av.
Till makens försvar för att köpa en massa dyra märkeströjor måste tilläggas hans handikapp. Han svettas. Och inte normalsvettning, utan HAN SVETTAS. Billigare tröjor blir ofta förstörda efter bara ett par gångers användning, dyrare tröjor har bättre kvalitet och därmed står de emot svett och lukt mycket bättre. Det är faktiskt ingen myt. Vi har testat såååå många gånger och varje gång blir man lika irriterad över dessa illaluktande tröjor som blir alldeles förstörda. Lika bra att köpa det som fungerar. Kostnaden blir densamma - eller t om billigare- för en dyrare tröja jämfört med ett par, tre billiga tröjor som får kastas efter bara några tvättar. Sedan så tycker ju jag att det är väldigt roligt att ha en välklädd man :)

Önskar bara att man kunde få peka på allt man vill ha och så fick man det - som en riktigt bortskämd skitunge :) Fast inte skulle jag bli en bättre människa för det.... Man uppskattar ju det man köpt mycket mer om man fått kämpa för det. Tror jag i alla fall. Jag har ju aldrig varit en bortskämd skitunge, så jag kan inte jämföra.
Har faktiskt en egen investering att se fram emot. En ny skaljacka... Min "nuvarande" har jag haft i 12 år. Den har hållit så länge, är en kvalitetsjacka (om jag nu ska fortsätta mitt snack om hur länge ett kvalitetsplagg håller jämfört med billigt "skräp") som köptes på Utebutiken. Nu har den börjat protestera om att den vill pensioneras. Den har faktiskt börjat gå sönder. Jag känner dock ingen stress ännu att köpa den. Det blir nog inte så jättemycket slalomåkande för mig denna vinter. Det är också väääääldigt kallt fortfarande. Ska jag vara stilla och titta på familjen när de susar nedför backarna så behövs än så länge min varma jacka. Det är i alla fall väldigt roligt att titta på en ersättare till min trotjänare. Måtte jag bara hitta DEN skaljackan, som förhoppningsvis håller både i färg och modell i några år i alla fall.

lördag 25 december 2010

Julfirande

Vi har haft tre mycket trevliga dagar. I otrolig kyla. Termometern har legat på mellan -20 och -27... brrrr. Inte förrän idag på juldagen har tempen krupit upp till -7...
Jag åkte också på en rejäl förkylning. Nässpray, näsdukar och halstabletter har varit mina goda vänner de senaste dagarna. Det känns lite bättre idag tack och lov.

Torsdagen började med traditionsenlig uppesittarkväll tillsammans med svåger och svägerska. Min förkylning var riktigt jobbig på torsdagen, orken riktigt dålig. Jag fick god hjälp av maken att färdigställa våra bidrag till julaftonens julbord, flera pauser under tiden - men det var klart innan maken åkte för att hämta svågern - så det gick ju riktigt bra. Fick mig en tupplur på 45 minuter på kvällskvisten, så då orkade jag ända fram till midnatt :)
Maken och svågern roddade all mat. Med bravur. De hade en finfin arbetsfördelning: svågern förste kock och maken förste röjare (svågern är en mästare på både matlagning och nedsmutsning)...

Hela familjen, inklusive svåger och svägerska, fick en skön start på julaftonen. Hela huset sov till mellan 9 och 10. Efter frukost klädde vi vuxna på oss våra varmaste kläder och åkte för att göra julfint på min pappas och Lucas (svågern och svägerskans son) gravar. Pappas grav var alldeles igensnöad och grabbarna fick användning för båda spadarna... Det kändes riktigt skönt - och väldigt viktigt för mig - att få skotta upp och tända flera ljus. Tyvärr hade någon oförsiktig person råkat göra sönder en ängel vid Lucas grav, vilket grumlade den stämningsfulla stunden :(

Väl hemma så hämtade vi upp barnen och åkte till mamma för jullunch tillsammans med mina systrar med familjer. Dopp i gryta och risgrynsgröt - eller som vi säger "blöta och tomtegröt". Smaskens. Barnen gav varandra julklappar och mormor delade ut sina klappar. En stunds kaos utbröt under öppnandet. Jag brukar vanligtvis njuta i fulla drag av sådana tillställningar, men jag förmådde inte annat än att sitta på en pall, lutad mot en garderob och titta på skådespelet. Både den eländiga förkylningen och min långsamma återhämtning från behandlingarna gjorde mig matt. Vi åkte hem först av alla, Tomten skulle komma vid 14, dessutom var jag i behov av en lugn stund. Barnen jätteivriga på paketen under granen, vi vuxna var mer inne på en kaffestund :) Barnen fick snällt vänta en stund till...
Väldigt nöjda vuxna och barn kunde konstateras efter Tomtebesök och klappöppning!

Jag la sista handen vid Laxtårtan och Nubbesalladen som saknade garnering och sedan packade vi in oss i bilen för transport av mat och familj till lillasyster för fortsatt julaftonsfirande. Mycket, mycket trevligt! Gemensam uppdukning av ett fantastiskt julbord och sedan kunde vi äta. Mycket och länge. Så underbart gott! Mamma hade gjort flera nya sillinläggningar och framförallt wästerbottenssillen och yoghurtsillen med chili och basilika var riktiga höjdare. De kommer nog att få göra fler julbordsbesök framöver :)
Lillasyster höll ett jättefint tal om det turbulenta 2010 som varit för hela familjen: min kamp mot bröstcancern, hennes makes nystartade firma som så klart är spännande och på ordentlig frammarsch, svågerns och svägerskans förlust av Lucas och köp av hus, min mans kommande jobbyte (YES!), mammas otroligt ovärderliga hjälp - hon har ställt upp för oss alla, barnens framgångar i skola och idrott... Ja, jag blev rörd till tårar. Mamma och svägerskan fick också ta en näsduk till hjälp. Så otroligt fint gjort av min fantastiska lillasyster! Hon är den bästa lillasyster jag har :)
Efter mat och supergod efterrätt fick minste tomtenissen krypa till sängs och vi vuxna fick äntligen, ÄNTLIGEN, börja leka! Klappjakten. Så roligt, så engagerande...
Alla har med sig 3 klappar till ett givet pristak. De läggs i en hög på bordet. Så spelar vi tärning.
Del 1:
Får man en 1:a eller en 6:a så får man ta ett paket ur högen. Det fortsätter tills alla paket är slut. Då öppnar man "sina" paket och alla får chansen att spana in vad som kan vara begärligt.
Dags för del 2:
Tiden ställs till 20 minuter. Får man en 1:a eller en 6:a får man "tjuva" av någon. Får man en 5:a får man om man vill ge bort något av sitt eget. Hej och hå... det blir vild panik. Alla vill slå. Alla vill hinna så många gånger som möjligt. I år var det en diskhandduk, en pannlampa och en biobiljett som kriget stod kring. ALLA ville ha dessa :)
När tiden är slut så har man fått det man har lyckats spela till sig.
Det här är ett så otroligt roligt spel och man vill aldrig att det ska ta slut :)

Efteråt så mös vi med gott julgodis och god dryck. Vi åkte hem vid 23- tiden. Mätta, nöjda och glada. Svågern och svägerskan åkte hem till sitt hus. Jag var så trött att jag inte kunde somna. Klockan var närmare 2 innan jag kunde slappna av tillräckligt. Hade jag kunnat göra om dagen så skulle jag nog gått och lagt mig en stund, men man vill ju vara med och se och uppleva allt - hela dagen. Barnens förväntansfulla ögon, trevligt sällskap...

Idag har vi haft en lugn och skön förmiddag, lillasyster med familj kom förbi på en kopp kaffe, barnen har spelat Kinect Adventures (Xbox 360- spel) och pysslat med sina julklappar. Vår årliga jultripp till makens mormor, som nu blivit 96 år, gjorde vi idag. Oj, vad gammal hon blivit. Sedan vidare till makens faster och farbror för juldagsmiddag. Det är alltid lika fantastiskt att komma till dem. Till tomteland. Hon samlar på tomtar och det har hunnit bli några stycken vid det här laget. Vid 20 var vi hemma igen och har mysat ner oss i soffan.

I morgon blir det en hemmadag. Vi ska på middag hos mamma tillsammans med systrar med familjer. Kommer att bli ännu en mysig dag :)

onsdag 22 december 2010

Dagens sjukhusbesök

Det gick bra idag, jag fick mitt Herceptin. Trots riktigt ordentlig förkylning. Så länge jag inte hade någon feber så var det bara att köra på. Fick träffa en sköterska idag, istället för doktor Nisse. Jag passade på att fråga om mina bråkande händer, fötter och knän. Sköterskan tror att det är Taxoteren som fortfarande gör sig påmind, hellre än Herceptinet. Bra att veta. Funkade riktigt bra att prata med sköterskan tycker jag :)
Var på plats i tid till min inbokade tid 08:20. Efter träffen med sköterskan så fick jag en rosa lapp att lämna på dagvården för en inbokning och beställning av Herceptinet. Klockan 10 skulle jag vara tillbaka. Suck. Denna eviga väntan. Det skulle också visa sig att det blev förseningar så inte förrän 10:30 dök min dropp-påse upp. Tur att det funkat så bra med 30 minutersdropp, så jag var klar vid 11:30 i alla fall. Maken hämtade mig och så tog vi en snabb korv på macken innan jag skulle och jobba.

Förkylningen är riktigt jobbig. Snyter och snyter hela tiden. Blir täppt i näsan i omgångar. Det känns att man inte är i form, för en förkylning brukar ju annars inte vara sååå jobbig. Blir andfådd av minsta lilla. Jag slumrade till och med till en stund när jag satt i droppet. Det brukar inte hända.
Orkar inte med några matförberedelser ikväll. Det får bli imorgon, jag har tagit ledigt ända till efter nyårshelgen, maken är också ledig så vi kan hjälpas åt.
I morgon kväll blir det uppesittarkväll med god middag tillsammans med svåger och svägerska. Ska bli så mysigt. Smörgåsbakelse till förrätt, oxfilé med potatiskaka till varmrätt och så kanske något gott till efterrätt... Traditionsenligt :)

Julgranen är nu på plats, julklapparna ligger under granen och frestar hela familjen med sina vackra papper...

Tjejerna sitter och gör marsipangodis i köket, det blir alla möjliga former och färger på godsakerna :) Sonen hjälpte till en stund, men sedan ville han åka på hockeyträningen. Han har lite abstinens då han varit stilla ända sedan i lördags. Han brukar normalt bara vara träningsledig på måndagar, så det är inte så konstigt om han
känner sig sugen nu.

Alla julklappar är inköpta och inslagna. Viskade lite med maken nu ikväll och jag tror det får bli en julklapp till... Bara EN... Han får fixa den i morgon när han ska hämta upp svågern tror jag, vet inte om jag orkar följa med... Vi får se hur förkylningen är imorgon, om jag ska spara energi istället.

Maken börjar vara lite extra intresserad av min hårstatus... Virvlarna börjar göra sig synliga och framförallt i nacken finns en liten grej som han gärna tar tag i... Jag får passa mig nu så han inte nyper tag om jag retas för mycket :))

tisdag 21 december 2010

Förkyld :(

Inte helt otippat har söndagens huvudvärk utvecklat sig till en rejäl förkylning. Typiskt. Har nyst och snorat hela dagen och jag har känt mig som en riktig smitthärd...
Ja, ja, bara att gilla läget och hoppas att det är snabbt övergående.

Idag fick tjejerna jullov, sonen slutade redan igår (även om han var hemma och sjuk). I morse var det fackeltåg till kyrkan och sedan uppträdanden av barnen. Otroligt vackert. Två fantastiska tjejer sjöng så tårarna rann på de allra flesta vuxna. Tjejernas klass har jobbat med barnkonventionen och tände ljus. De radade upp sig i en halvcirkel och tände varsitt ljus och berättade sedan (i mikrofon) för vem var och en av dem tände sitt ljus för. Alla hade olika saker de sa: för barn som är ensamma, lever i krig/fattigdom, utan mediciner, etc... En av mina döttrar la dessutom till att hon även tände sitt ljus för "...och för min mamma". Då rann ännu fler tårar i kyrkan. En annan flicka la även hon till att hon tände sitt ljus för "... och XX & XX:s mamma", alltså de klasskamrater som förlorade sin mamma till denna fruktansvärda sjukdom förra veckan. Så otroligt vackert, så stämningsfullt. Inte ett öga var torrt. Tror att alla som var där blev djupt rörda över allvaret i det som barnen sa, kloka ord från kloka barn. Rektorn som skulle säga några avslutande ord tappade helt fattningen och visade upp sin genomdränkta näsduk.
Det var nog den finaste julavslutningen jag varit på hittills.

I morgon väntar Herceptin och sedan jobb, sista dagen innan julledighet även för mig. Skönt. Hoppas bara att inte förkylningen är något hinder för att få Herceptinet.

söndag 19 december 2010

Sjukstuga

Jag trodde nästan att sonen skulle ändra sina vanor nu när han fyller tonåring. Han har varit utan sjukdagar hela hösten - inte ovanligt... MEN... När det närmar sig födelsedag, skolavslutning och jullov brukar han åka dit. Det är inte många födelsedagar han varit feberfri.... Han vaknade pigg på morgonen igår, istället var det ena systern som klagade på ont i huvudet och nacken. Två timmar före samling för hockeymatch så kom det - inte helt otippat - "jag känner mig inte så pigg", "jag har ont i nacken - kan du massera mig mamma"... Jaha, så en titt på febern. Minsann, minsann. Dryga 38. Ingen match. Den andra dottern menade sig inte alls känna några symptom men var väldigt irriterad och sur (det vankas friluftsdag på måndag och hon vägrar missa den)... Astman ökar stadigt sitt grepp om henne, precis som den brukar när hon krokar ihop. Men sjuk - nädå :)
Jodå. Hela barnaskaran rasade ihop under lördagseftermiddag/kväll.
Jag vaknade själv med huvudvärk idag. Får se om även jag åker dit. Jag har varit riktigt förskonad från sjukdom trots mitt dåliga immunförsvar.
Den av barnen som nu är piggast är den dotter som först erkände sig som sjuk. Hon är rejält förkyld men pigg och glad. Storebror och "surasystern" har ont i nacke och huvud och snyter det som rinner... Och astmahostar...

Svågern var hit igår eftermiddag, för att uppvakta 13-åringen. Fick en hel drös med goda kakor som svägerskan bakat. MUMS var hela familjens kommentar :) Tack A-L för att du älskar att baka just nu!!
Även bonusfarmor och bonusfarfar var förbi en snabbis. Med paket till sonen och en jättefin julkorg med blommor till hela familjen. Så uppskattat! Av glade sonen förstås men även jag som blev jätteglad för blommorna :)
På kvällen kom mormor och uppvaktade storkillen också. Väldigt uppskattad present. Vi åt tårta och lite senare drack vi vuxna lite chokladglögg. Mmmmm, det var gott!

Vid lunchtid idag ringde det på dörren. En barndomskamrat stod i dörren. Åh, så glad jag blev! Fick en bamsekram. En sådan där innerlig och varm kram. Jag vågade inte släppa in henne helt i huset, med tanke på den smitta som huserar så här dagarna innan jul och hon har flera barn, små barn. Vill ju inte att hon ska komma hem med något otyg.
Hon erkände att hon inte vågat komma och hälsa på, att hon skämdes, att hon ju visste att jag blivit sjuk.... Inte ska hon skämmas! Jag blev så glad att hon kom förbi en liten stund! Hon hade med sig kakor. Hemgjorda kakor. Goooda kakor :) Hur kunde hon känna på sig att jag inte bakat några kakor på sisådär 7 månader? Jag som älskar kakor och alltid bakat kakor som fyllt frysen... Jag hoppas att hon kommer tillbaka när vi är smittfria så att jag får bjuda på lite bättre hyfs och kanske lite fika?

lördag 18 december 2010

Hipp, hipp, hurra!

Idag är det sonens 13-årsdag. Hej och hå vad åren går fort... Inte är då jag en dag äldre än de 25 år jag var när han föddes... Våran lilla prematurkille som behagade se dagens ljus nästan två månader före beräknat datum. En liten skrutt på 2180 gram och 45 cm var han den dagen han tittade ut. Han fick ligga i kuvös och var så liten... Nu har han dragit iväg och har vuxit om både mormor och mostrar. Än så länge har han några centimeter kvar innan han vuxit om mig, men det känns som att han skjuter i höjden för närvarande så det är nog inte så långt borta misstänker jag :)
Sportkille som han är så beställde han scones till frukost, som efterrätt efter havregrynsgröten... Det vankas returmatch i hockey i eftermiddag och då ville han inte starta dagen fel. Klok kille det är vi begåvats med :))
Han har önskat marinerad fläskfilé med twisters (pommesfrites- skruvar) till middag och hemmagjord princesstårta till efterrätt.

Igår var sista träffen med samtalsgruppen. Trist! Fast vi har redan bokat en återträff i februari. Hurra!!!! Två av tjejerna har jag fått kontakt med på facebook, och så har vi gjort en telefon- och maillista. Nog borde det kunna bli fortsatta träffar tycker jag. Fantastiska kvinnor jag fått förmånen att lära känna och finfina vänner har jag fått tack vare samtalsgruppen!

torsdag 16 december 2010

Besviken...

Jo, det är nog så ändå. Jag är nog liiite besviken på den utlovade snöstormen. Fast stormen kan jag vara utan... Jag bor ju i norra delen av Sverige så nog borde det väl ha vräkt ner idag. Lite har det kommit och visst har det blåst ordentligt en stund, men var är de där "upp emot 20 cm"? Kanske jag vaknar överraskad imorgon? Fast maken är glad förstås, det var inga stora mängder han fick skotta när han kom hem :)

Måste bara berätta en bra och trevlig sak... Jag har ögonbryn och ögonfransar. Faktiskt, det är sant! Nedre fransraden är nästan återställd, något korta ännu men det funkar finfint med mascara :) Övre fransraden är lite "fattig" stråna är korta och ännu något glest, men efter att ha pillat dit lite mascara även där så är det rätt ok. Ögonbrynen har ansats, så mycket har det kommit tillbaka.
På huvudet är det fullt med hårstrån. Mörkt, mörkare än tidigare, och inte så oväntat verkar det bli ostyrigt. Det är ungefär 1 cm. Inga kala fläckar, men där det sett kalt ut är det lite ljusare hårstrån så jag kanske blir flerfärgad som tidigare? Jag hade en fläck i nacken där det inte fanns något pigment - det var helt vitt, men nu är allt mörkt - än så länge... På sidorna ligger det helt men uppe på huvudet så står det rakt upp och stråna böjer sig något. Kanske får jag göra tuppkam om några veckor? Det skulle se ut det. Eller kanske använda vax och göra en "slickfrilla".... Hehe, det tror jag inte kommer att hända :)

Händer och fötter bråkar fortfarande. Hur less kan man inte bli på det? Jag är betydligt aktivare nu, är mer i lodrät riktning... Sitter på kontoret på jobbet och är uppe och går och grejar och fixar och donar hemma... Har inte sovit eller vilat så jättemycket denna vecka och när jag lagt mig i soffan för att ta igen mig lite så gör det så vansinnigt ont i fötterna när jag ska igång igen. Det går över när jag gått en stund, men upprepas varje gång. Sväller i händer, ben och fötter också.

Magkatarren är kvar och jag tar den medicinen oftare nu, kanske 4-5 gånger per vecka. Det blir så obehagligt med halsbränna, mm annars. Julmaten är väl kanske inte det bästa när man är känslig heller - men det är så gott ju! Tar hellre piller än att avstå alla godsaker. Glöggen är jag lite försiktig med, har inte alls druckit så mycket glögg som vanligt. Hittills bara två gånger - får genast känningar...

I morgon är sista träffen med samtalsgruppen. Buhu! Så tråkigt. Vi har pratat om att fortsätta träffas. Jag hoppas verkligen att det blir så och att så många som möjligt känner att det är lika angeläget som jag gör. Det är så fina kvinnor allihopa.

onsdag 15 december 2010

Ett PAKET... till MIG :)

Åh, vilken glad överaskning som fanns i brevlådan idag! Ett fint rött paket :)

Det står God jul på det, så jag får stilla min nyfikenhet och vänta till dagen D...

Avsändaren är min fina vän Carina som flyttat söderut. Tack underbara vännen!!!

tisdag 14 december 2010

Sorgligt besked idag...

Idag på morgonen förlorade tjejernas klasskamrater sin mamma - cancern tog hennes liv :(
Så orättvist, så ledsamt... De har haft extra resurser i klassen idag, de har pratat om sina erfarenheter av att förlora någon anhörig och så har de skrivit varsitt brev till sina klasskamrater.
Jag märker på tjejerna att det är jobbigt. De vill gärna kramas lite extra och har vääääldigt kort stubin. Mycket frustration kring idrott och "orättvisor"... Det är nog lättare att använda lagkamrater som bovar (fast det egentligen är bagateller). Vi har pratat mycket de senaste dagarna och så även idag. Jag tror att de pratat på ett bra sätt i skolan eftersom de inte har så mycket frågor och funderingar idag.

Själv känner jag mig dämpad. Jag kände inte mamman, hade faktiskt aldrig träffat henne då de är nya i klassen för denna termin. Påverkas gör man ändå - mer kanske i den situation man är själv... Det blir så påtagligt.
Jag ska verkligen försöka tänka mer på min väninna som fixat denna resa, med samma diagnos och med spridning till 17 lymfkörtlar -mot 2 portvakter för mig. Det är 5 år sedan för henne och hon mår bra ! Det måste jag tänka på! Så ska det minsann bli för mig med! Punkt.

Cupcake Award

Ja, då ska jag ta mig i kragen och göra något åt den fina utmärkelsen jag har fått av min BC-syster Annika som skriver så mycket klokt på sin blogg, http://solrosen-annika.blogspot.com/

Awarden innebär att välja tre favoritförfattare och ange en bok av dem, skicka vidare Awarden till fem favoritbloggar och tacka den man fått awarden av och till sist klistra in loggan på bloggsidan.

Jag har länge varit en riktig bokmal. Älskar böcker och fastnar verkligen i dem, brukar bli sträckläsning till familjens förtret :)

Tyvärr har jag inte orkat läsa så mycket sedan behandlingarna började, det har bara inte funkat... men snart ska jag nog vara igång igen!


Den första författaren jag måste välja är Camilla Läckberg som skriver finfina kriminalromaner. Min absoluta favoritförfattare av denna genre litteratur! Jag väntar och längtar till nästa bok då jag betat av alla utgivna :)
Det bästa är nog att börja med den första boken Isprinsessan eftersom man får följa huvudrollsinnehavaren/författaren Erika Falk under flera år. Dessa böcker har jag läst på bekostnad av nattsömn många gånger - då jag haft alltför svårt att slita mig...

Den andra författaren jag vill rekommendera är Mia Törnblom och hennes självbiografi Så dumt, där hon självutlämnande berättar om hur hon tagit sig från ett liv fyllt av droger, kriminalitet, våld och självförakt till att börja respektera och älska sig själv som den hon faktiskt är.

Den tredje författaren som får mitt tips är Liza Marklund. Jag har plöjt igenom alla böcker om journalisten Annika Bengtzon och även Gömda, Asyl... mfl. Hon är en fantastisk författare som har förmågan att få mig att helt tappa omdöme om tid och rum när jag läser :)

Hoppas jag väckt någons nyfikenhet och läslust med mina tips....

Jag vill ge ett Award till följande bloggvänner:

Älskade Ängel: http://ann-louise-angel.blogspot.com/
2 Be G: http://blogg.vk.se/2beG
Tro Hopp och Kärlek: http://carenina1968.blogspot.com/
Lite Hit och Lite Dit: http://litehitochlitedit.blogspot.com/
2010... Livet förändras: http://bc-cancer.blogspot.com/

måndag 13 december 2010

Vilken mysig helg :)

Vi kom iväg som planerat maken och jag, på vårt shopping- och övernattningsdygn. Väldigt mysigt. Började lördagen med maffig frukost med amerikanska pannkakor, färskpressad apelsinjuice, gott bröd och goda pålägg kompletterat med uppskurna frukter. Smaskens! Lite mini-brunch blev det :)
Barnen var överlyckliga över den mysiga långfrukosten - och då njuter man lite extra...
Innebandymatch med seger följde på frukosten och sedan åkte vi hem för sen lunch innan vi lämnade barnen hos extrafarmor och extrafarfar. Själva åkte maken och jag in till storstan för att checka in på hotellet och lämna väskorna.

Vi gick ut på stan och köpte en hel del julklappar innan vi gick upp på rummet och intog den sköna sängen... Mina fötter värkte efter en hel dag i lodrät vinkel och det var sååå skönt att få sträcka ut sig på sängen. Maken hittade tv-dosan och zappade snabbt fram sportkanaler :) Vi är ett bra team vi - jag fick vila och maken fick njuta av sport efter att ha varit tvungen att "göra stan" - något han gärna drar sig för :))
Vid 18 kom vi på att vi kanske borde söka oss ut för att få i oss lite middag - inte hade vi ätit något sedan brunchen vid 10... oups. Det går inte att förneka att det kurrade rejält i magen. Vi traskade runt på de vackert julpyntade gatorna och in på flera olika matställen. Fullt, fullt och så fullt. Hmmm... Började kännas lite jobbigt med kyla och hunger och jag skojade till det med maken och sa att snart går jag på Mc D... och så äter vi på rummet. Men så kom jag på att det finns en liten Tapas- restaurang och se där fanns det plats för oss två. Fantastiskt god mat, och jättegott vin till det. Mmmmm. Jag var rädd för att maken inte skulle bli mätt på smårätter, men han var jättenöjd :) Dit har vi inte gått för sista gången kan jag lova!

Vi gick vidare till en matbutik och köpte varsin påse godis som vi smaskade på medan vi avnjöt lite vin... I SÄNGEN (nää, det fanns inga fåtöljer utan bara ett skrivbord med EN stol)! Hahahahaha... Hur ofta ligger man på sängen och dricker vin och äter godis? Maken som fick någon slags godismani gjorde snabbt slut på påsen och knölade ihop den - så kastade han den på golvet med kommentaren "Så KAN man göra när man bor på hotell" Fniss, fniss... (För ordningens skull så plockade han upp den och kastade den i soptunnan senare, men han lät den ligga bra länge).
Jag vaknade redan vid 7 på söndagsmorgonen, maken snarkade så skönt vidare. Jag kunde somna till igen efter en timme och vaknade runt 9:30 då vi gick och åt en god frukost och såg lite skidskytte innan vi checkade ut och åkte hem för att hämta barnen.
Efter lite mat i magen var det dags att åka på hockeymatch hela familjen. En match som snöpligt tog slut efter halvtid för sonen som åkte på en tackling i mittzon och sedan inte kunde spela färdigt. Ett assist hann han med i alla fall :)

Så mycket som vi pratat och skrattat var det länge sedan vi kunnat göra. Det blir lätt ett mellanläge när man inte kan prata fritt så ofta med våra barnöron som alltid kan höra det vi pratar om, så detta var verkligen jättebra på alla sätt och vis. Visst skojar och skrattar vi till vardags också, men det blir på ett annat sätt när man inte bär på en massa som man skulle behöva prata om som vuxna. Vi ska nog inte vänta 3 år innan vi gör om detta :)

Barnen hade det alldeles förträffligt. Badat bubbelpool, fått grillat till middag och spelat sällskapsspel... och sovit länge :) De var så glada och nöjda över att ha fått vara hos dem.

Visst får jag sota för all aktivitet, är jättetrött idag och var det även igår när vi kom hem efter hockeymatchen. Men det var behövligt att få göra bort alla inköpen med assistans av maken och att då få njuta av lugn och ro på ett hotellrum var riktitg mysigt.

fredag 10 december 2010

Jag har visst varit för tyst...

Oj, nu har det gått nästan en hel vecka sedan jag skrev något sist... som en anonym läsare skrev - mitt liv går i 190 :)
Visst händer det mycket när man är en idrottsfamilj och när jag nu jobbar 25 % och julbestyren ökar i intensitet så är det bloggandet som får stryka på foten. Hela veckan har jag varit såååå trött och jag har inte orkat skriva något, knappt att jag orkat kolla Facebook.

Ett par promenader har det blivit denna vecka och en första träningsomgång på gymmet. Gick bra och jag körde lite vikter för att försöka stärka armarna. Gick min promenad på löpbandet och det kändes helt ok att vara inne när det var -19 ute :) Sprang en minut på löpbandet bara för att känna hur det känns, men fötterna och framförallt hälarna har varit onda så det blev inte mer denna första gång.

Veckan har varit bra, trevligt på jobbet och vettiga arbetsuppgifter - som så klart gör mig trött mentalt. Roligt är det i alla fall att göra konkreta och vettiga saker. I går torsdag var det Julkul med kollegor och chefer. Mycket trevligt. Bowling och god mat. Jag avstod så klart bowlingen men hade finfina lagkamrater som spelade för mig :) Fick minsann strike inte bara en utan flera gånger, tänk så bra jag är på att bowla (eller hur det nu var), hihi... På slutet var jag rätt mentalt trött och orkade bara lyssna på kollegornas samtal. Jag brukar vara väldigt engagerad, men nu satt jag bara och försökte ta in allt... Trevligt var det i allafall!

Idag var näst sista träffen med samtalsgruppen... känns sorgligt att det snart tar slut. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta hålla kontakten och även träffas någon gång då och då.

I morgon är det innebandymatcher, sonen ska döma ishockey och sedan ska maken och jag på en efterlängtad hotellövernattning. Äntligen! Det är 3 år sedan vi gjorde något själva utan barnen. Vi ska fixa med julklappar och njuta av lugn och ro... innan det är hockeymatch på söndag eftermiddag. Barnens extrafarmor och extrafarfar ska ta hand om barnen. Flickorna kan behöva lite rolig sysselsättning med dem då de har det riktigt jobbigt i skolan nu. Deras klasskompisars (tvillingar) mamma har det jobbigt med sin cancer och flickorna har berättat att hon kommer att dö snart. Det är många tankar och funderingar hos tjejerna nu. Inte så konstigt... Deras lärare har hört av sig och vill att vi ska veta att hon har de 4 tjejerna under extra bevakning då det är en väldigt speciell situation i klassen. Usch och fy. Önskar att man kunde skydda barnen mot allt sådant här...

Jag har gjort ett par tappra försök att göra lite nytta med julklappsinköp, men det vill sig inte riktigt. Lite mer folk än vanligt och många syn- och hörselintryck gör att jag snabbt ger upp och åker hem istället. Surt.

Jag och flickorna har bakat lite julgodis. 3 olika kolasorter, fudge och Rocky Road. Smaskens! De är för små för att stå själva med ansvar för heta kastruller med kokande godismassa så jag har övervakat, rört, hällt upp och skurit bitar. De har dock klippt plastfolie och slagit in alla kolor... Det har blivit några stycken. Har aldrig varit så här tidig med julgodiset, men det har blivit så i år. Måste dela upp det för min egen skull.

Kroppsligt så har vågen äntligen gett lite minus! Jag började veckan med otroligt ont i fötter och händer - kanske är det rester av cellgifterna, eller så är det biverkning av Herceptinet som jag fick för en vecka sedan. Vet inte vilket... Det har hållit i sig hela veckan.

lördag 4 december 2010

Efterlängtad sovmorgon

Äntligen har jag fått sova ut. 09:50 vaknade jag av mig själv i dag, nästan yr av att ha sovit som en klubbad sedan småtimmarna. Vår nattgäst kom på att hon ville hem och hämtades mitt i natten av sina föräldrar... så kan det gå när man är 10 år och magknipet blir för mycket.
Veckan har innehållit mycket aktivitet och jag har fått ge avkall på eftermiddagstuppluren nästan alla dagar. Så skönt att få sova ut och vakna utvilad.

Lördagen har ändå varit väldigt intensiv. Långpromenad med lillasyster - dryga timmen - i det vackra vintervädret. Fantastiskt skönt att orka länge och i ganska bra tempo. Känns skönt att det inte var en engångsföreteelse att jag orkar bättre.
Hem för att fixa lunch och sedan skjutsa barn till hockeyplan och idrottshall för Innebandy. En skön seger senare - och varsitt mål av tjejerna - var det nästa aktivitet... Baka 2 långpannekakor till söndagen. Puh. 15:30 hämta sonen från hockeyplan och sedan hem igen för att ta ut kaka, stoppa in nästa och göra glasyr... Snälla lillasyster bjöd oss på middag och när kakorna var klara så åkte vi till middagen. När jag suttit och halvlegat en stund hos dem så var kroppen i olag. Ont i ben och fötter. Vaggade igång kroppen och sedan gick det bra. Efter maten samma visa. Blä! Typiskt att man ska svälla i händer, ben och fötter när man varit upprätt och arbetat med kroppen i flera timmar. Önskar att detta elände tar slut.
Vi åkte hem och mötte upp maken som varit borta heeeeela dagen. På hockey för ledare - inklusive Skellefteå AIK mot Solna AIK och lite öl. Nöjd kille :)
Nu är jag liiiite trött - eller rättare sagt jättetrött - i kroppen och knoppen. Att rodda en heldag med en massa idrott, bakning och skjutsande tar på.

Morgondagen bjuder på 4 Handbollsmatcher och Hockeymatch. Så är även söndagen räddad :)

Fredagens samtalsgrupp var bra - vi blir mer och mer pratiga :) Jag fick hjälp av sjuksköterskan att få kontroll över brännskadorna. Fick cortison och en bättre silikonhäfta att sätta under armen så att inte bh-bandet skaver i onödan. Nu ska jag smörja morgon och kväll och håller tummarna för att jag fixar till det utan sårighet.

Kära bröstsystern som skulle få besked om sin mammografi och biopsi har lämnat ett fantastiskt besked - det var ärrvävnad!!!! Hurra! Falsklarm och tack och lov att de ändå kollat upp och tagit det hela på allvar. Vilken lättnad! Firat med tårta med henne. Underbart besked.

Jag har också fått två Awards, den ena fick jag för ett tag sedan, men har inte orkat ta tag i. Idag fick jag en till - av en bröstsyster. Måste ta mig i kragen och ordna med dem... Det kommer :)

torsdag 2 december 2010

Vilken torsdag

Åh, nu är jag megatrött i både kropp och knopp. Vilken dag...
Började på jobbet redan 08, för att för första gången vara med på ledningsgruppen. Tufft trots att jag inte gjorde annat än att lyssna i 2½ timme. Tror jag missade en del, trots att jag lyssnade allt jag kunde...
Hämtades av maken kl 10:30, efter fullgjort arbetspass, för att åka på Nus och läkarbesök kl 11. Så långt funkade det bra. Sedan dags att få tiden för Herceptinet... Kl 14!!!!!!!!!!!!!! Nää. Vilken megaväntan :(
Bara att acceptera och försöka hitta sysselsättning i 2½ timme. Som tur är var maken i närheten och vi följdes på lunch. Nästan 1 timme gick bort. Sedan köpte jag en tidning och satte mig för att vänta, vänta, vänta. Hade inte ork att gå på affärer på stan efter morgonens möte så det blev att sitta istället. Så var de försenade från apoteket så när jag inte blivit hämtad av personalen 14:15 så gick jag in i behandlingsrummet för att höra om de glömt mig. Fick en stol och DÅ kom Herceptinet. Tack och lov kunde de snabba upp droppet eftersom jag inte reagerat på de 4 första behandlingarna. En dryg timme senare kunde jag gå ut därifrån. Alltför pratglada människor i rummet gjorde att jag inte kunde somna fast det brände under ögonlocken. Bara att gilla läget. Tack och lov för mamma som med kort varsel ställde upp med middag. Trött och svullen efter hela långa dagen i upprätt ställning har jag nu intagit soffläge.

Pratade länge med läkaren som också förlängde min sjukskrivning på 75% ända fram till 31/3. Då har jag utrymme att själv öka i arbetstid när jag känner att jag orkar - även om jag måste erkänna att just nu är det fullt tillräckligt och jag blir trött. Känns overkligt att vara sjukskriven så länge till, men hon vill inte att jag stressar upp med för tidig ökning av arbetstid.

Nu är jag inne i en sämre period med händer och fötter igen. Tråkigt. Det är svårt att skriva när det värker i fingertopparna av beröringen från tangenterna. Ont i fötterna när jag gått och stått. Det sväller också i fingrar och ben. Armen känns inte heller så bra. Tung och kompakt. Hoppas det blir bättre snart igen. Läkaren tittade på hur jag såg ut efter strålningen och hon bad mig hålla uppsikt över där jag är värst drabbad. Hon tyckte det var läge för att hålla koll... Ajdå, hoppas hon har fel och att jag lyckas stävja det hela med min Aloe Vera gel och Propolis-salva. Hon berättade också att man kan få genomslag på ryggen från strålningen, en del kan få en röd "ruta" även. Hoppas inte det händer mig, men det kan vara bra att ha hört det så man inte blir orolig.

Mamma norpade med sig min nya klänning härom dagen, för att hjälpa mig att stryka den. Så fantastiskt bussigt. Med värken i fingrarna lär jag ha varit på riktigt uruselt humör innan jag varit klar. Den var tydligen inte särskilt lättstruken...

I morgon väntar samtalsgruppen igen och sedan är det helg igen - med matcher fredag kväll, lördag och söndag. Underbart!

tisdag 30 november 2010

Färdigstrålad - hurra!

Då var delmål 2 uppnått. Jag fick idag strålning nummer 25 - den sista i raden. Fy 17 så duktig jag varit - det intalar jag mig själv i alla fall :)
Drog en repa på affärer för att belöna mig med något till mig själv... Mycket fint det finns! Om ekonomin tillåtit skulle jag shoppat loss ordentligt, men det går ju inte för sig med sjukpenning och stundande jul - då skulle ju barnen bli utan besök av tomten :)
Det slutade med en klänning av märket Koola Anna, en miniflaska med riktig Champagne och en liten tårta. Champagnen och tårtan får vi avnjuta ikväll. Klänningen kräver ett snyggt halsband, men det får bli en senare historia, det kommer ju att bli många småstunder (orkar inte så långa stunder) på stadens gator innan jag köpt hem alla julklappar. Förhoppningsvis springer jag på "DET halsbandet" under någon av dessa rundor.

Jobbmässigt har denna vecka börjat betydligt bättre än förra veckan slutade. Jag har fått mycket uträttat på mina 2½ timmar per dag. Jag och kollegan har kört med stängd dörr och det har gett oss betydligt bättre arbetsro. Skönt. Visst blir jag trött, men känner mig ändå mycket piggare både igår och idag. Var t ex på en promenad med maken i kylan (-15) igår kväll och vi höll ett betydligt högre tempo promenaden igenom. Inga spagettiben eller andra känningar och det känns jättekul! Jag till och med styrde promenaden till 2 ordentliga backar och det gick hur bra som helst, ingen direkt tempominskning och visst blev jag andfådd - men det blev även maken :) Hoppas det håller i sig så att jag får fortsätta och öka - snart kanske jag kan gå på gymet!

Har börjat bli besvärligt på strålningsområdena, framför allt i armhålan där det är mörkrött och jag känner att det ömmar, trots att jag fortfarande har känselbortfall. Fick med mig en platta att sätta där, som en extra hud. Fortsätter smörja och hoppas att det lägger sig men jag är förvarnad om att det kan fortsätta och även bli sämre i två till tre veckor efter avslutad strålning.

söndag 28 november 2010

Första advent

En fin första advent blev det idag. Skön sovmorgon och hela familjen samlad, inga matcher eller någon stress på hela dagen. Ordentligt kallt, -19 grader på morgonen och en temperatur på -14 som varmast. Underbart att få en första advent med snö och kyla - som det ska vara!
Maken har för första gången limmat ihop pepparkakshus med smält socker... Wow! Vilket projekt han fick - och vilka kommentarer som undslapp honom :)
Fint blev det när det pyntats färdigt av tjejerna (sonen var inte så road av projektet):


Tjejerna gick på julskyltningen med en kompis och jag fick mig en härlig promenad med maken innan vi vek in mot folkmassorna. Vi undvek den tid då mest människor var där, men ändå var det en hel del trängsel - framförallt runt provsmakningar och jultomten. Lyckades inte få tag på min syster som vi tänkt gå till efter promenaden, även de en idrottsdrabbad familj :)
Vi träffade på goda vänner som bjöd hem oss på både glögg och kaffe. Mycket trevligt!

Gårdagen var fylld med barnens idrotter, handboll, innebandy och ishockey. Det blev pizza till middag eftersom det var svårt att hinna med. Jag hade lite träsmak efter väldigt många timmar på åskådarplats - men det är det ju så klart värt :) Jag var också jättetrött efteråt. Det är svårt att inte engagera sig på läktarplats och dessutom så fanns det en massa folk där så klart. När vallningarna kommer och högsta önskan är att kasta mössan all världens väg för att släppa ut värmen så stoppas man av att inte vilja sticka ut och dra ögonen på sig. Satt med fina vänner och jag hivade upp huvan på tröjan innan jag tog av mössan - då behövde det inte bli så uppenbart att jag ser ut som en skabbräv på huvudet :)

Håret växer så det knakar. Är nog över 1 cm på sina ställen. På sidorna ligger det platt och uppe på huvudet står det rakt upp - eller jag tror att det kommer att bli lockar då de är halvböjda. Svart på sidorna och ljust uppe. Fläckvis fortfarande tunt, men jag tror att det är en synvilla på vissa platser eftersom det är ljust just där och mörkare på andra ställen. Frågan är om det är grått eller ljust...
Jag bannar lite vår dåliga badrumsbelysning - jag ser inte så bra hur det ser ut och utvecklar sig.
I fredags fick jag sminka mig på stället där vi har vår samtalsgrupp. Jag hann inte innan eftersom det var snöoväder, jag skulle åka med maken och vi skulle skjutsa sonen som började 8 till skolan. Samtalsgruppen börjar inte förrän 9 så jag hade gott om tid. Åh, vad mycket jag upptäckte där på toaletten.... Jag såg ju massor med hår på huvudet, massor med korta ögonbrynshår och en hel del små korta ögonfransar. Dessa ser jag inte på hemmaspegeln i badrummet. Inte utan glasögon. Jag tror jag får uppsöka den toaletten varje fredag så jag får se hur mycket som händer ordentligt :)
Eller så kanske det är dags att byta ut 70-talsbadrummet till ett modernt badrum?

Mina tankar har gått till min vän flera gånger varje dag sedan i fredags. Det är oundvikligt. Jag hoppas verkligen att det går bra för henne! Jag hoppas också innerligt att själv slippa uppleva fler sådana besked. Både egna och andras. Kan inte bara alla få vara och bli friska!!!!!

En mycket fin vän har skickat mig fina och tänkvärda texter som verkligen har gjort mig gott. De har definitivt bidragit till att jag nu känner mig lättare i sinnet, även om jag så klart har tankar både hit och dit. Jag känner mig mindre gråtmild och klarar tankarna mycket bättre nu. Tack Carina!

På tisdag väntar sista strålningen - jag måste fira mig själv på något sätt. Då är andra etappen gjord. Har ännu inte firat mig själv för att jag varit så duktig som jag varit hittills (pepp, pepp till mig själv för att jag stått ut med allt). Inte ens efter avklarade cellgifter. Får fundera ut någon finfin belöning till mig själv... undrar vad jag ska hitta på...

fredag 26 november 2010

Mår bättre nu

Dagens samtalsgrupp har varit både bra och jobbig. Bra eftersom vi hade en onkolog på besök idag. Alla möjliga frågor avhandlades, men särskilt lyssnade jag när hon började prata om Herceptinet.... Min ångest över att ha en väldigt aggressiv form av bröstcancer lugnades något. När hon sa att Herceptinet gjort och gör att vi med Her 2- positiv BC hamnar på "samma" procentsats som övriga med t ex hormonell BC kände jag att en tung sten föll från mitt sinne. Äntligen någon som förklarat på ett begripligt sätt. Visst, det finns inga garantier för något och alla har olika förutsättningar... men att ändå få höra en bra förklaring och för mig lugnande information gjorde gott.

Det som var jobbigt idag - och då menar jag fruktansvärt jobbigt - är att en bröstsyster eventuellt fått återfall. Hon bröt ihop, jag bröt ihop, några fler ur gruppen bröt ihop. Jag gav henne en stooor kram och höll om henne länge. Det blev jobbigt för oss allihop. FYYYYY så hemskt! Det sista man vill höra. Hon har hittat en ny knöl och gjorde mammografi och biopsi igår. Får inte veta förrän på måndag vad det är hon hittat. Så fruktansvärt jobbigt! Jag håller alla tummar jag har för att det är ett falsklarm och skickar kramar med styrka till henne. Hoppas på att få ett lugnande besked nästa vecka.

Efter samtalsgruppen och strålning nr 24 (!!!!!) åkte jag hem med maken och har sedan strukit gardiner och fått fram allt pynt. Maken tog över strykningen och bytet av gardiner efter middagen, så nu har vi mysigt här hemma. Puh! Nu är jag helt slut, både fysiskt och psykiskt. Fantastiskt nyttigt för maken att förstå vilket jobb det är att julpynta... Han trodde att det skulle vara struket och klart på en halvtimme... Tja, den villfarelsen försvann då :) Svårt att få honom att förstå varför jag blir upprörd över saker när man inte vet vilken tid det tar och hur länge man får stå vid strykbrädan. Sedan ska det ju dammas överallt. Med tanke på min irritation över att inte få fram saker i den takt jag önskade... Han införde TV-förbud för barnen fram till kl 20 och engagerade dem allihopa i pyntandet :))
Kanske möter jag mer förståelse framöver när jag ber om något "viktigt" när jag behöver fördela saker över en längre tid än alltid förut - jag hoppas det i allafall.

Skönt ändå att jag mår bättre mentalt idag - trots det tråkiga beskedet.

torsdag 25 november 2010

Arg, frustrerad och trött...

Kan man vara fler saker än arg, frustrerad och trött samtidigt?

Har jobbat färdigt för den här veckan och det har varit roligt men samtidigt ostrukturerat. Alltför stressade kollegor med alldeles för hög arbetsbelastning påverkar så klart mitt arbete också. Är rätt trött när jag kommer hem, samtidigt uppe i varv och har inte kunnat somna när jag vilat mer än en av dagarna. Har tagit insomningstablett flera dagar denna vecka för att jag är FÖR trött för att somna. Ändå tycker jag om att vara på jobbet och mår bra av det.

Känner mig fortfarande låg i sinnet och har kort stubin. Igår skällde jag på tjejerna som dumpar sina pinaler överallt så att jag får klättra över eller gå runt dem - jag vägrar plocka efter dem... Vi pratar ofta om att man måste hålla efter sina saker. Ena dottern har t ex borta sina innebandyglasögon och jag kan nästan slå vad om att de är där hon lagt dem - dvs inte på rätt plats....
Brann av rejält på sonen i eftermiddag eftersom han inte tar sitt fulla ansvar över sin skolgång. Trots att jag skickat sms både igår och idag för att påminna om material till ett prov så händer det ingenting. Jag var såååå arg. Tjejerna blev ledsna och tycker det är jättejobbigt när jag blir så där arg. Känner mig själv helt värdelös som blir så arg. Det är inte ofta jag blir så arg som idag, men skolan är så viktig och när man som förälder försöker hjälpa till utan att få önskat resultat då blir jag vansinnig.

Fick erbjudande om barnvakt i morgon kväll av en jättefin tjej som tidigare varit barnvakt hos oss. Hon tyckte vi kunde gå ut och äta, gå på bio eller bara göra något själva, maken och jag. Maken kände sig inte sugen efter att ha varit borta i 3 dygn. Jag skulle nog behöva det, eller rättare sagt VI två skulle behöva göra något ensamma men nu har jag tackat nej till barnvakten. Kanske skulle vara bättre att göra något trevligt när jag kommit ur denna känslomässiga svacka? Samtidigt gör vi i stort sett aldrig något helt själva. Allt är bara vardag, träning och matcher. Måndag till söndag, vecka ut och vecka in. Samtidigt så vill jag ju vara med familjen så mycket jag kan och orkar. Tror jag håller på att överhettas. Har fått huvudvärk nu. Det tar på att vara arg, deppig och trött... Kan man få be om en paus från sjukdomshelvetet eller kan man få vakna från denna mardröm?

Julen närmar sig med stormsteg... snart dags att göra mysigt med adventsljustakar och byta gardiner, ta fram pynt. Tjatat på maken att ta ner jul-lådorna från vinden (han var hemma 2 timmar i eftermiddag)... Vi kan göra det senare... Jovisst. När? Han drog igen kl 16 och är borta hela kvällen, de tränar till 21, i morgon har jag samtalsgruppen och strålning, på lördag är det idrott utan stopp från 9 till 18... Å vad har vi för dag på söndag då? Det suger att inte kunna trotsa och ta ner de där lådorna själv. Sådärja, då har maken fått sig en känga också bara för att jag känner mig otillräcklig och inte orkar hela julstöket på ett bräde.

tisdag 23 november 2010

Aj, aj, oj, oj...

Tänk hur det kan gå när man investerat... Jag svängde förbi en skoaffär på vägen hem, skulle bara spana lite... Det första jag ser är ett par söta tofflor. De bara måste jag ha. Vi har grymt golvkallt hemma och jag har nött ut ett par varje vinter. En viktig investering...




Det nästa jag ser är en stor röd skylt... 50%... Hmmm, måste kika närmare på detta.... Minsann, jag som är i skriande behov av ett par sköna skor att promenera i. Gympadojorna blir både blöta och kalla nu när det är vinter... Salomon, med Gore Tex... flera modeller radar upp sig, flera färger... Fastnade för två par, men valde till slut ett par med lite skaft.




Efter mat och skjuts av barn till träning så tog jag mig en promenad i snål(snö)blåsten. Efter en stund började min vänstra fotknöl ge signaler.... Efter en halvtimmes promenerande så ger höger häl pulserande signaler om att det är blåsa på g.... Bara att tänka en alternativ väg hem och knata hemåt. Avskavd blåsa på fotknölen och en rejäl blåsa på hälen. Suck! Så går det när man har mina fötter.... Egentligen är det enda som är riktigt funkis på mina hallux-fötter Eccoskor eller liknande, dessa Salomonskor tryckte dock inte på knölarna så jag hoppas att det bara är för att de är nya. Annars blev det dyra 750 kronor för skorna. Bara att sätta på compeed och testa igen.


Det positiva är ju ändå att jag fått en promenad på 50 minuter :)

måndag 22 november 2010

Tuffa dagar

Nu var det många dagar sedan jag senast skrev något. Mina onda fingrar har till viss del satt käppar i hjulet. Jag har också känt mig lite nedstämd och haft lite tunga tankar, och det har inte känts som att jag velat skriva så mycket då.

I torsdags jobbade jag sista dagen på första arbetsveckan sedan operationen (vilken mening!!!!). Det har varit en bra vecka på jobbet. Precis vad jag behövde. Många intryck och mycket information som har bearbetats.

Fredagen var sisådär när det gäller samtalsgruppen. Vi skulle prata om juridik och försäkringar. Det visade sig att det var en hel del information om FK och olika regler - det slutade med att det var jag som informerade om hur reglerna nu ser ut, eftersom jag hade mer kunskaper än kuratorn som höll i det. Det blev ju inte så givande för mig...
Fick också tips om fonder som man kan söka från som cancerdrabbad. Det var däremot något nytt och jag tror att jag ska söka därifrån så småningom. Bland annat kan man få en rehabvecka betald. Kan vara bra att få åka iväg och samla krafter. Flera bloggkompisar har varit iväg och det verkar fantastiskt kraftgivande och helande för kropp och själ :)
Avslutade fredagen med en hockeymatch som blev en vinst. Flera föräldrar hade med sig termosar med glögg och engångsmuggar som bjöds runt på läktaren. Pepparkarkor hade de också med. Hur trevligt initiativ som helst, fick dock avstå på grund av halsbränna :(

Lördagen var för engångs skull helt idrottsfri (eller tja, vi såg längdskidåkning på TV). Maken och jag gick på en lång promenad tillsammans med lillasyster och hennes man. Vi avslutade hemma med situps, rygglyft och armhävningar. Härligt!
Vi åkte senare på bio hela familjen och såg Harry Potter. Mycket trevligt och en riktigt bra film... Nu väntar vi med spänning på sista filmen. Vi avslutade med middag på restaurang. Mysigt med en lyxig lördag tillsammans. Det gör vi nästan aldrig så det var riktigt efterlängtat. Finns också behov av att drilla barnen i hur man uppför sig på andra matställen än hamburgerbarer...

Söndagen var lugn. Ingen innebandymatch. Sovmorgon, skidåkning på TV. Make och son åkte på hockeymatch och jag och tjejerna hade riktigt nagelfixeri. Jag bytte från rött till blått :)

Så, idag måndag då, har strålats och jobbat. Sovit en liten stund på eftermiddagen och sedan varit till mamma och ätit middag. En helt ok dag.

Nu är det bara 5 strålningar kvar. Tänk - 20 gjorda! Jag fick lov att klaga idag. Tycker det är obehagligt med en manlig sköterska som kladdar på mig. Han ÄLSKAR att rita på min kropp :( Tyvärr ritar han mycket och låååånga streck. De kvinnliga sköterskorna är mer diskreta. De fyller i markeringarna med korta streck. Han fattar nog inte hur otrevligt och kränkande det upplevs. Det blir svårt att klä sig då ett streck är ända uppe vid venporten och går vertikalt, när han kladdat färdigt 3 decimeter långt - nästan till halsgropen. Helt onödigt! Jag sa till den kvinnliga sköterskan att jag inte tycker om hur han gör. En bröstsyster har upplevt samma otrevliga behandling från honom och jag hoppas att även hon säger ifrån.
Armen känns tung och det känns hårt under huden där jag strålas. Lite färg har huden fått. Jag smörjer och smörjer. Hoppas det är tillräckligt...

Idag känns det lite bättre i fingrarna. Även fötterna mår lite bättre. Äntligen. Håret fortsätter sin frammarsch på mitt huvud, hoppas på fortsatt snabb utväxt. Ännu är det tunnare på vissa ställen. Håret växer även där men det verkar ljusare.

Jag önskar att vågen skulle vara mer vänlig med mig. Fortfarande står den stilla, trots "träning" och betydligt bättre kost än när det var som värst (då jag åt allt som gick att få ner - mycket onyttigt). Önskar att jag hade orken att springa, gå på pass som tidigare... börjar bli otålig. Samlar vätska och ibland nästan stasar det på ringfingret där jag har mina ringar, benen sväller när jag är upprätt länge. Vill, vill, vill orka mer. Vill, vill, vill att kläder jag har ska sitta snyggt igen. Vill, vill, vill förnya min garderob med snygga kläder i MIN vanliga storlek. Jag vägrar köpa jeans i en storlek större.

Det är jobbigt att brottas med onda tankar - rädsla för återfall och spridning, rädsla för att inte få se mina barn bli vuxna och få åldras med min man - samtidigt som kroppen är trött och tung och det yttre (vikten, hår, ögonbryn och ögonfransar) inte är jag. Depp, depp, depp.
När man dessutom möter människor som frågar "hur är läget" eller "hur är det"... upp med fasaden och svara "det är ok", "det är bra" - vad F-N ska man svara... inte tänker jag prata med folk till höger och vänster om hur det egentligen är. Nä, hoppas jag kommer ur denna skitsvacka snabbt. Inte roligt att känna och må så här.

onsdag 17 november 2010

Jobb och möte med chefen

Tänk att jag nu varit på jobbet tre dagar i rad, bara en dag kvar denna första vecka. Så trevligt det är! Så stärkande! Ännu har jag inte gjort mycket formell nytta genom att assistera mina kollegor praktiskt, däremot har jag läst in mig på en massa mötesprotokoll och annat som jag behöver läsa in mig på. Det har hänt en hel del på de 7 månader jag varit borta... Rent praktiskt har det än så länge varit svårt att hjälpa till eftersom jag har tappat så mycket behörigheter i olika program, men de kommer så småningom. 2½ timme går fort när det är mycket information som ska läsas in, kollegorna berättar också en del om vad som hänt och vad som diskuteras i ledningsgruppen.

Idag hade jag ett möte med min chef också, väldigt intressant. Fick höra lite om hur hon ser på de förändringar som är på gång, vad hon tänkt sig för mig i framtiden - roligt att höra att hon ser mycket kompetens hos mig :) Då blir man ju riktigt glad! Det kommer säkerligen att bli intressanta och roliga arbetsuppgifter på sikt, när jag jobbar mer.
Hon ska även se till att företagshälsovården kopplas in för en anpassad arbetsplats, med ergonomiskt riktig utrustning. Det kommer att bli jättebra, jag vill ju inte att högerarmen ska belastas i onödan eller statiskt så att jag utvecklar lymfödem.

Jag har sovit en stund på eftermiddagen både igår och idag. Mycket skönt. Hoppas kunna somna lika lätt ikväll som jag gjorde igår, annars finns ju alltid insomningstabletterna som reservplan. Maken kom hem från sin långa rutt till Östersund i eftermiddag och vi har varit på en uppfriskande promenad på kvällskvisten, 7 minusgrader och lätt snöfall - härligt!
Lite benövningar, situps, armhävningar och ryggövningar har jag gjort sedan vi kom in och jag hämtat andan en stund.

Idag har varit en riktigt dålig fingerdag. Haft ont i händerna och framförallt fingrarna, har varit och är svårt att använda tangenter och annat. Fingrarna lite svullna, så att ringarna sitter för hårt. Nu, efter promenaden har jag riktigt ont i fötterna. Besvärligt. Tycker att det varit bättre några dagar, men idag är det riktigt ont :(

Strålningen går fortfarande helt ok, bara 8 gånger kvar. Armen är påverkad men jag stretchar flera gånger per dag. Huden ser ok ut än så länge, lite röd men inte så farligt.

Det har kommit lite strån till ögonbrynen, glest och så men det tar sig sakta men säkert. Även ögonfransarna är på gång, åtminstone övre fransraden. Korta och lite glest, går inte att använda mascara ännu, men hoppet finns om att det inte är alltför långt borta :)

måndag 15 november 2010

Jobb... eller terapi?

Jobbet är en del av min terapi för att stärka mig och för att stimulera de "grå"... Det var riktigt roligt att komma på jobbet och veta att jag inte bara ska fika och surra en stund. Det blev inte så mycket gjort, en massa lösenord hade av förklarliga skäl slutat fungera, ingen egen dator fanns utan jag fick låna en arbetskamrats bärbara dator... Mycket att fixa med för att kunna hugga i :)
Ser fram emot morgondagen, då blir det lite mer ordentligt jobb, så man känner att man uträttat något.

Pratade med min handläggare på FK som sa att det skulle räcka med att jag ringt och talat om att jag nu börjat jobba 25%, inget nytt läkarintyg behövs.
Ringde också upp chefen som berättade en del om det förändringsarbete som pågår, ojojojojoj... Det är inte bara smågrejer som pågår inte. Hoppas det blir bra. Hon har bokat in så att vi får träffas på onsdag förmiddag. Ska bli intressant att höra mer.

Var lite trött när jag kom hem, vet dock inte om det beror på jobbstimulansen eller på om jag hade svårt att somna igår, blev över 01 innan jag kunde komma till ro. Kanske lite av båda?
Det blev ingen promenad idag, det får bli imorgon istället.

Strålningen går bara bra, nu är det bara 10 kvar - nedräkning pågår! Det stramar lite i högerarmen men jag försöker stretcha några gånger varje dag. Hoppas jag kan hålla stelheten borta. Smörjer nu med Propolis (honung och aloe vera) på strålningsområderna för att hålla huden mjuk och smidig. Det har ännu inte blivit några större reaktioner, peppar, peppar...

Håret är på utväxt - jag är sådär charmigt stubbig. Fläckvis är det mer hår och fläckvis mindre. Tjockt och tunt, 1 cm långt... Inte den snyggaste frillan kanske, men det rör på sig. Mörkt verkar det bli i alla fall. Fryser inte lika mycket om huvudet när jag är inomhus. Går mycket utan mössa. Vintern har dock gjort att det är vääääldigt kallt om huvudet, särskilt om det blåser... Brrr! Mössorna räcker inte riktigt till, hoppas på snabb hårutväxt så att det blir varmare.

söndag 14 november 2010

Sista dagen som sjukskriven

Ja, då är det äntligen dags att vända blad... Eller inte helt och hållet.
I dag är sista dagen som sjukskriven på 100%. Jag har fattat beslutet att börja jobba 25% från och med i morgon måndag. Lyckades inte få tag på min chef på hela veckan trots idogt jagande. Det slutade med att jag skickade ett sms på fredag eftermiddag där jag talade om att jag känner mig redo. Fick ett svar där det stod att jag är så välkommen :)

Min plan är att jobba 9:30-12 måndag till torsdag. Fredagar fram till 17/12 är jag på samtalsgruppen. Tror att det blir riktigt bra. Jag har 11 strålningar kvar (2 veckor +1 dag) och de på strålningen har lovat synka så att jag får stråla omkring kl 09 måndag till torsdag.
Känner mig riktigt nöjd med mitt beslut och nu får jag ju känna om jag orkar med - fast det är jag övertygad om att jag gör.

Nu måste jag bara ringa läkaren och be om ett nytt intyg så att allt blir rätt mot försäkringskassan och arbetsgivaren. Kan inte tänka mig att det blir några problem.

Veckan som gått har jag utökat raska promenader med lite styrketräning här hemma. Magen, armarna, ryggen och benen har fått sina doser varannan dag.

Idag är det farsdag och som vanligt är det idrottsevenemang... Hockeymatch och innebandybmatch , familjen får ännu en gång delas i två - killar och tjejer... Jag är ju inte vän med blixten numera så vi får fira honom i eftermiddag/kväll. Killarna drog så tidigt i morse och jag fixar inte att organisera tårtbakning så tidigt. Tjejerna (och jag) har gjort en härlig tårta som får avnjutas efter middagen.

fredag 12 november 2010

Befriande känsla..

Vilken dag! Vilken kväll! Jag har skrattat så tårarna runnit och barnen nästan börjat undra vad det är för fel på mamma... Det var länge sedan jag skrattat så mycket som ikväll...

Alldeles nyss kom det ett sms till min man. Från en tränarkollega... Han talar om hur mycket han tycker om min man.... men avslutar med att han gillar tjejer :) Maken läser sms:et två, tre gånger innan han börjar skratta och visar mig vad det står. Jag börjar skratta så tårarna rinner... För att göra komiken i det hela begriplig så måste jag berätta att min man har en arbetskollega i en annan del av landet som är homosexuell och sambo men som fattat tydligt tycke för min man. Han skickar sms, ringer, skickar blommor, mm - vilket min man tycker är jobbigt. Ikväll fick jag driva med honom till max... Han gick och skulle diska en ugnsplåt och strax därefter skulle han sopa upp lite skräp... Jag kunde inte låta bli att stillsamt undra "huuuur xxx och nu även tränarkollegan kunde snappa upp vibbar, diskborsten i ena handen och sopen i den andra"... Hahahaha. Måste också betona att varken jag eller min man har några som helst problem med homosexuella (vi har båda personer i vår omgivning som är både homo- och bisexuella) - det blev bara såååå hysteriskt roligt här hemma.

Dagen har annars varit bra. Har varit på samtalsgruppen och det är alltid lika bra. Man blir trött efter allt prat och alla känslor som rörs upp, men det är hur bra som helst. Lite strålning på det och sedan en god middag. Kan inte bli bättre på en fredag:)

torsdag 11 november 2010

Jobbig skoldag för barnen

Snön har fortsatt singla ner från skyn. Idag har den dock inte fått stanna då det varit nollgradigt och på vippen till regn. Det har kryllat av småfåglar utanför köksfönstret. Trädet har utrustats med mer talgbollar och solrosfrön. Den otäcka Skatungen kommer inte åt detta längre. Den förra stooora talgbollen hivade Skatungen ner på marken och smaskade i sig för egen del. Stackars Domherrar, Talgoxar, Tofsvipor och andra småfåglar som behöver det och som blev utan. Nu har de festat hela dagen :)

På eftermiddagen idag får jag telefonsamtal från flickornas lärare. Hon berättade att de haft besök av en forskare i klassen idag. Han forskar om cancer i hjärnan och visade ett bildspel medan han berättade. Det som var tanken med besöket var att berätta om forskning, men flickorna fokuserade bara på en sak... Flickorna fick panik och började gråta. Det var inte bara blodet och bilderna på operationen som de reagerade på utan de hade börjat tänka på mig... Läraren hade samlat ihop tjejerna och 2 andra flickor som också tyckte det var jobbigt och satt och höll om dem hårt under lektionen. E gick ut ur klassrummet till slut. Hon har väldigt svårt för blod och operationer om det pratas om det eller är på TV:n, så jag tror att det blev dubbeljobbigt för henne.
Jag såg direkt på dem att det hänt något eftersom de båda var alldeles rödgråtna och röda under ögonen och frågade hur dagen varit. Det första de berättade var om besöket och hur jobbigt det varit för att de tänkte på mig. De hade inte hört någonting av vad forskaren berättat eftersom de hade hållit för öronen. Fast lite hade de hört ändå, bland annat att en tumör är celler som blivit sjuka och att tumör betyder knöl. Jag frågade om de ville berätta något mer eller om de ville fråga mig om något, men det enda de undrade var om jag kunde få cancer i hjärnan... Svarade att det kan alla få.

De har två klasskompisar vars mamma har spridd bröstcancer, till skelett och lever. Idag fick de veta att hon även haft det i hjärnan och att mamman blivit sned i ansiktet innan tumören togs bort. Jag vill ju inte berätta allt för dem, att det kan sprida sig... det är jobbigt som det är för dem och det blir så mycket för dem att hantera... Jag hoppas ju med hela mitt väsen att det ska gå bra, att skiten är borta för alltid och att jag kan börja ett nytt kapitel som frisk. Hur ska man egentligen förhålla sig?

Jag har fortfarande ont i fötterna och händerna idag. Lite värk i högerarmen. Inte så kul. Skippade promenaden men har kört situps, ryggträning, ½- lätta armhävningar och lite step-övningar i trappen.

I morgon är det fredag igen, då väntar samtalsgruppen.

onsdag 10 november 2010

Härlig vinterdag!

Tänk så glad man blir av det vita guldet som faller från skyn! Ljust och fint, gnistrande härlig snö.
Spelar ingen roll att trafiken nästan står stilla, att snöröjarna som jobbar för fullt "glömt" E4 och så klart alla mindre prioriterade vägar, trottoarer, etc. Jag gillar snön. Det är bara att starta lite tidigare och ha tålamod i trafiken. I morse när jag skjutsade sonen till skolan innan strålningen så var det så mycket snö på vissa ställen på vägarna att det skrapade under bilen. Tur jag gillar rally :) Det blev ibland lite väl spännande och sladdigt...

När jag kom hem så blev jag tvungen att skotta en bit av uppfarten för att få någonstans att ställa bilen. Jag har alltid njutit av att skotta snö, nu var det rätt plågsamt. Svetten rann, ögonen rann, näsan rann, snön blötte de fläckar av ansiktet som inte blöttes av mina egna kroppsvätskor... Andhämtningen var som efter en långlöpning med slutspurt. Det tog mig 45 minuter idogt arbete. Men fint blev det för lilla Bettan. För den andra bilen, som maken kör, skottade jag inte någon plats, orken tog slut. Däremot så skottade jag upp för entrén och hela gatstumpen mellan uppfart och entré så att inte postbilen ska göra sådana eländiga ihoptryckta snövallar. De är nästan omöjliga att få bort... Puh vilket träningspass.
Drack flera glas vatten när jag kom in, dråsade ner i soffan och hämtade andan. När jag skulle gå till köket för att fixa mig en sen lunch kändes det som att gå på glödande kol. Himmel så ont det gjorde i fötterna, och i händerna kände jag också när jag skulle göra iordning maten. Straffet för kroppsligt arbete? Förmodligen. Har halvsovit en stund på eftermiddagen och självklart så blir ju humöret inte det bästa när det värker i armar, händer och fötter. Men det går an. Vet ju att jag fått ge kroppen en duvning gratismotion. Några kalorier förbrände jag med all säkerhet :)

Självklart har den fantastiska snöröjaren varit här... alldeles för tidigt om man ser till alla tidigare år. Till vårt villakvarter brukar han inte dyka upp förrän på senkvällen, idag kom han redan före middagstid. Så... en tjock plogvall har nu ersatt mitt hårda arbete. Tack och lov är sonens träning inställd idag så det fick bli hans "off-ice pass". Ena dottern tog piasavakvasten och har sopat förstukvisten och alla andra små ställen hon kunde komma på :)
Käre maken behagar alltid utebli från hemmet de dagar det snöar, har alltid blivit så. I flera år. Just idag skulle tajmingen mellan snöröjaren och maken ha varit perfekt. Maken beräknar att han är hemma runt 19 - vilken överaskning han kommer att få då det är skottat och klart :)

Det har aldrig varit något problem för mig tidigare att skotta, har alltid gillat gratismotionen, men än så länge så är jag inte i så bra form och statiskt arbete med högerarmen är absolut inte att rekommendera.

Väntar fortfarande på att få kontakt med min chef. Ringde flera gånger igår, skickade ett sms om att hon ska ringa mig... Fortfarande ingenting. Får försöka få kontakt med henne igen. Vill ju börja planera för att komma igång med jobb.

tisdag 9 november 2010

Lång dag på sjukhuset igår

Det blev en oväntat lång dag på Nus igår. Skulle ju vara där kl 07:30 (stress, stress, stress för att hinna få upp barn, se till att de åt frukost, packat för skoldagen...) för strålning. Var på minuten att jag hann dit i tid, men det gick. Väl där blev det väntan, väntan och åter väntan. Jag tittade mer och mer på klockan... Kände att det här kommer att köra ihop sig ordentligt. Inte förrän 07:50 fick jag komma in. Jag muttrade att detta inte blev så lyckat. Förklarade att jag skulle bli sen till provtagning och Mugascint.
Fick tack och lov en gräddfil och fick för första gången lämna blodproverna i behandlingsrummet, genom venporten - sååå smidigt!!! Sköterskan gjorde klart porten för Herceptin - va??? Skulle jag få det redan och inte på tisdagen. Jodå sa sköterskan, det var inplanerat. Snopet, men lika skönt att få göra bort det.
Stressade vidare till receptionen för att anmäla mig, och in till väntrummet för Mugascinten. Var där 08:10, endast 10 minuter sen. Fick komma in på direkten, de väntade ju mig... Så blev det ju då en massa luft i schemat innan läkarbesöket. Passade på att köpa kaffe och en smörgås. Träffade en bröstsyster som jag fick prata med en stund. Så trevligt!
Läkarbesöket gick bra. Nisse är verkligen sympatisk! Hoppas nu han håller sina löften - men det har han gjort hittills så jag är hoppfull :)
Eftersom jag skulle få Herceptin så blev det ännu en timmes väntan, det tar ungefär 1 timme innan apoteket hunnit leverera beställningen som inte görs förrän efter läkaren gett sitt godkännande. Mer kaffe och faktiskt en bit Cheezecake. Mums!
Klockan 11 fick jag plats i en stol i behandlingsrummet och klockan 13 fick jag åka hem.

Gick en härligt uppfriskande promenad med maken i går kväll. 13 minusgrader och stjärnklart. Riktigt skönt. Vi gick i rask takt (ja, ja... för mig just nu var det rask takt) i 50 minuter och inte förrän på slutet fick jag tunga spagettiben. Både jag själv och maken imponerades över att jag orkade i så bra takt och så länge :) Jag känner mig riktigt nöjd - skryt, skryt. När det krampade i vaderna eller låren så sa jag bara "de får vad de tål och ska lära sig veta hut". Maken skrattade gott åt mig och mina kommentarer som flåsades fram. Benen värkte och fötterna protesterade vilt när jag senare behövde deras tjänster för att förflytta mig.

Idag har jag varit på jobbet efter strålningen. Så skönt att komma dit och träffa dem. Funderar allvarligt på att friskskriva mig på 25% från och med måndag. Det borde jag ju fixa. 2½ timme måndag till torsdag och så samtalsgruppen på fredagarna. Försöker jaga rätt på chefen för att komma överens om framtiden. Jag behöver nog en anpassning av min arbetsplats med ergonomiskt tangentbord för att inte påfrestningarna på högerarmen ska bli för stor.

Kvällen erbjuder trevligheter. Lillasyster fyller år och bjuder på kaffe, och kanske något gott till :)

söndag 7 november 2010

Vardagslugnet närmar sig

Swosch, så har en höstlovsvecka förflutit. Vardagen är på g igen. Känns både bra och trist. Det har varit härligt att ha barnen hemma samtidigt som det tar väldigt på krafterna med allt en mamma ska fixa med till sina små... eller små och små - de är mer tonåriga än smååriga. Vill sova länge och vara uppe länge. Äter mängder och dricker mjölk så man önskar nästan att man hade en egen ko på gården :)

Varit borta på middag både fredag och lördag, vi har blivit bjudna på fantastiskt god mat och trevligt sällskap. Skönt att få komma bort lite och samtidigt tryggt med släkten som värdar. Det gör inget att jag måste lägga upp benen eller att vi åker hem tidigt.

Helgens matchskörd har varit lagom: 3 hockeymatcher (såg 2) och 1 innebandymatch lördag och söndag. En fin avslutning på denna vecka. Det var riktigt skönt att få en lugn förmiddag när killarna åkte iväg på egen hand i morse. Benen har varit riktigt svullna på kvällarna och fötterna har värkt efter en stunds vila och jag sedan ska gå igen. Jag är bara trött.

Skulle förbi till pappas grav igår, men glömde ta med något att tända ljusen med så det blev att åka förbi idag istället. Det är så fantastiskt vackert med alla tända ljus, så stämningsfullt.

I morgon blir det flera timmar på sjukhuset: strålning, provtagning, mugascinten och sedan läkarbesök. Jag blev riktigt irriterad på sköterskan på strålningen i fredags. Jag hade bett om att få en strålningstid synkad med övriga tider flera dagar i förväg. Så gav hon mig en tid FÖRE i alla fall. De hade flyttat min tid som varit inbokad så att det passat mina andra tider för dagen. Utan att kolla med mig. På grund av att någon behövde synka ihop sina tider - ja, sa jag det var PRECIS det jag bett om I GOD TID. Som de önskar, jag har gjort allt enligt "regelboken". Jag var riktigt irriterad när jag gick hem i fredags. Varför kan man inte få respekt bara för att man bor "nära". Jag behöver ju också åka flera mil även om jag får bo hemma, jag har 3 barn som ska iväg till skolan, en man som reser på veckorna... Men det räknas tydligen inte. Usch vad man kan bli irriterad på småsaker - men för mig var just det viktigt. Hur kul är det med ännu fler timmar i sjukhusmiljö. Ska förmodligen vara där i flera timmar på tisdag också. Då SKA jag minsann ha en tid som passar MIG. Då får någon annan flytta på sig. Punkt!

torsdag 4 november 2010

Snart helg - igen...

Kom iväg med två av barnen på det efterlängtade besöket hos arbetskamraten idag. Så trevligt att få träffa de små barnen och få prata bort ett par timmar.

En promenad hann jag med på förmiddagen, men den blev kortare än jag hoppats då flickorna skulle ha hämtning från sin övernattning. Tiden räckte helt enkelt inte till någon längre promenad innan strålningen. Får känna mig nöjd ändå.

Känner mig rätt trött nu på kvällskvisten. Veckans aktiviteter och det dagliga åkandet fram och tillbaka till strålningen ger sig till känna. Det blir rätt mycket intensivare när barnen är hemma varje dag och jag har inte hunnit med att vila så bra som jag kanske borde. Benen blir rätt tunga och svullna av att jag är igång hela dagarna - vilket i sig är positivt. Att jag är mer i farten alltså. Känns lite trist ändå att planera för hur mycket jag kan tänkas orka, får avstå en del för att jag inte orkar med. Duracellkaninen i mig vill så mycket mer.

I morgon väntar samtalsgruppen och jag ser fram emot att träffa de trevliga tjejerna igen. Tänk, då är det redan fredag igen. Maken jobbar halvdag och kommer att jobba hemifrån på förmiddagen - så typiskt.... när jag ska iväg. Vi ska och hälsa på svåger med sambo i deras nya hus. Äntligen! Det ska bli så roligt att träffa dem.

onsdag 3 november 2010

Halsbränna

Dras med halsbränna, något som jag aldrig haft innan denna resa började. I lördags, när jag var låååångt hemifrån på handboll med dottern, slog det till med full kraft. Så vidrigt! Kändes som att jag skulle kräkas i omgångar. Längtade hem till pillerburken. De tabletterna är verkligen bra! Jag har klarat mig på en eller två tabletter per vecka.
Idag har jag druckit flera goda koppar kaffe, ätit kryddstark jättegod middag och druckit ett lyxigt glas vin med mor och syster. Nu har jag halsbränna igen. Typiskt. Vet inte vilket som är orsaken av dagens intag, men tillsammans funkar det inte i alla fall. Tur pillerburken är nära i alla fall, halsbrännan kommer att ha lagt sig innan jag ska sova.

En fantastiskt trevlig dag har det varit idag. Mamma har haft fullt hus och fullt upp med sina tre döttrar och åtta barnbarn. God mat, gott fika och fantastiskt sällskap. Jag och mamma och lille killen har haft siesta mitt på dagen medan övriga hade trevliga aktiviteter. Strålning för mig men annars har vi varit tillsammans. Sällsynt att det får vara alla tillsammans, men det är så underbart trevligt att få rå om varandra och prata, skratta och umgås. Det är inte så dumt med höstlov ändå :)

Tror att jag börjar känna av strålningen nu. Det sticker lite på ett av områdena som strålas. Inte hela tiden, men då och då. Som om någon sticker med en nål. Obehagligt men inte så att det gör jätteont. Jag duschar varje kväll och smörjer än så länge med Miniderm, samma hudkräm som jag alltid smort med tidigare. Man får inte smörja in sig så nära inpå strålningen men kvällen innan har de sagt går bra. Lite ofräscht känns det att inte kunna duscha och smörja in sig på morgonen, men det är bara att göra som man blir tillsagd. Jag kan ju duscha på morgonen också, men får då inte smörja in strålningsområdena - och framför allt armen på den opererade sidan känns torr så där behöver jag verkligen smörja varje dag.

Jag glädjer mig åt att börja få tillbaka mer och mer känsel. Både undersidan av överarmen och de opererade områdena. Bara baksidan av skuldran och ner mot revbenen på baksidan som fortfarande är domnade, förutom i armhålan. Hoppas det övriga ger sig också.

Fingertopparna är fortfarande ömma och benen svullnar ordentligt vid aktivitet och lodrätt läge under längre tid. Jag känner mig rätt svullen över lag. Ringarna sitter ordentligt på ringfingret. Glädjer mig ändå åt att ansiktet börjar bli mindre svullet. Har till och med fått finfina kommentarer från familj och de vänner som funnits här för mig om att jag ser piggare och mindre svälld ut - att sedan övriga kroppen har mycket kvar är ett kapitel för sig. De 10 extrakilona har ännu inte börjat ge vika... Klart det dröjer, jag är ju inte direkt någon vessla i dagsläget.
Tårkanalerna börjar bli lite bättre, vänster öga är mer rinnigt än det högra men det är ändå betydligt bättre nu än tidigare.

I morgon ska jag ta en skön promenad med lillasyster innan strålningen och sedan ska jag och barnen åka och hälsa på min föräldralediga arbetskamrat för första gången. Längtar så mycket efter henne så det ska bli jättetrevligt. Bara jag hittar dit...

tisdag 2 november 2010

Ljuvliga barn...

... som sover sött. Fyra stycken närmare bestämt. Två kusiner sover över och de är som hemma här så det är hur lugnt som helst. Stora killen har vänt på dygnet lite, som tonåringar gärna gör, så han är vaken längre än mig. De fyra mindre har skuttat runt och spelat pajas, utklädda till både det ena och det andra - härlig underhållning, även om jag försökte tysta ner dem ibland... Har haft en riktig telefonkväll, telefonen har gått varm av en massa olika samtal, och då kan de härliga barnen inte hojta hur mycket som helst runt mig... Men i garaget, eller i någon av tjejernas rum gick det hur bra som helst. Det har spelats Band Hero och fantastisk sång och musik har skrålat genom huset :) Härligt att höra uttalen på engelska av barnen, hihi. Det har också hunnits med lite nagelmålning. Till och med killkusinen lyckades måla EN gul nagel - sedan fick det räcka... Själv har jag för första gången målat mina naglar blå. Riktigt läckert faktiskt. En härligt marinblå färg har jag införskaffat.

Tog med mig tjejerna till strålningen idag, men de backade ur och vägrade ens titta i rummet. De stannade i väntrummet. Tänkte att det kan vara bra för dem om de ser att det inte är någon som helst fara med mamman på de dagliga utflykterna till strålningen. Kanske gör de ett nytt försök på torsdag, det lät nästan så. Personalen frågade flera gånger om jag inte ville hämta dem för att de skulle få kika lite. Omtänksamt. Hoppas barnen vill ta en liten titt på torsdag.

Nu har jag gjort 6 strålningar och hittills har det gått riktigt bra. Känner inte av några biverkningar ännu. Hoppas huden klarar sig någorlunda. Tröttheten kommer jag säkert inte undan, men känner mig inte mer trött än tidigare i alla fall. Än, det verkar vara i stort sett obligatoriskt att bli tröttare så det är väl bara att ställa in sig på det.
Hoppas jag kan få fortsätta med promenaderna i alla fall, de behövs verkligen. Både för den friska luften och för motionen. Det har inte blivit de dagliga promenaderna som jag ställt in mig på, orken räcker liksom inte till. Jag har fått välja mellan promenaderna och barnens aktiviteter - och valet är enkelt! Inte så att jag ska ge avkall på mig själv, men som jag tidigare skrivit så många gånger: den positiva energin jag får från barnen och deras idrotter behöver jag. Det är lättare när det är vardag och barnen är i skolan, då kan jag lättare ta mina promenader och vila när jag känner för det.

Håret tar sig mer och mer. Tre veckors stubb pryder huvudet. Enligt barnen och maken verkar det vara mörkt hår som växer ut. Ska bli spännande att se utvecklingen.

måndag 1 november 2010

Höstlov och Strulig strålning

Har sovit som en klubbad i natt. Inte konstigt kanske med tanke på allt som försiggick i helgen. Jag är så stolt över mina underbara barn! De fajtas och kämpar och ger järnet, så härligt att efteråt få kramar av sina rödrosiga glada barn - okej jag erkänner... sonen MÅSTE faktiskt duscha först, det luktar alldeles för illa om honom innan han tvättat bort "hockeysvetten" - men sedan ger jag honom gärna kramar :)

Denna vecka är det höstlov. Sonen har haft välförtjänt sovmorgon och sedan umgåtts med sin kusin hela dagen. Tjejerna har varit iväg till Örnsköldsvik på Paradisbadet med kompisar. Själv har jag fått mig en tupplur på eftermiddagen - skönt! Vi får se vad vi ska hitta på resten av veckan, klart är att alla 8 kusiner ska göra något roligt ihop på onsdag.

Dagens strålning blev lite annorlunda. Efter att jag blivit riktad efter linjerna och påmålad - igen - så skulle strålningen börja, då pajade maskinen så de fick ringa efter en ingenjör. Där låg jag och frös... Det skulle inte ta lång tid trodde de, men sjukhuset är stort och ingenjören var i andra änden. Händerna var som isbitar innan maskinen var fixad och strålningen gjord. De ville att jag skulle ligga kvar i rätt läge eftersom det skulle gå fort när felet väl var åtgärdat. För första gången tog det 45 minuter. Det verkar inte vara ovanligt att det händer, men om jag råkar ut för det igen ska jag inte säga att det "går bra" utan då ska jag be om filt eller mina egna tröjor att värmas med i väntan på åtgärd. Det är rätt starka fläktar som kyler ner rummet av förklarliga skäl och framförallt på en måndag när rummet redan var nerkylt bidrog till att det var riktigt kallt i rummet. Brrr... jag körde maxvärme i bilen på vägen hem.

söndag 31 oktober 2010

Vilken helg!

Oj, oj, oj... Nu är jag verkligen trött! Det har varit tre intensiva dagar. Full rulle...

Började fredagen med strålning 08:30, sedan var det dags att gå i samtalsgruppen tillsammans med 7 andra fantastiska kvinnor. 9 till 13 höll vi på. Mycket bra att få träffa andra i samma situation, vi är i olika åldrar och olika stadier men jag känner på mig att detta kommer att bli super. Otroligt värdefullt att få prata med andra som förstår vad man menar.
Väl hemma så tänkte jag vila, men jag var för uppe i varv så jag följde med tjejerna på träning 14-16. De följde med två kompisar hem och stannade kvar över natten. Killarna skulle iväg på första cupmatchen i hockey vilken jag inte ville missa... Efter lite onyttig middag i min ensamhet åkte jag iväg till Ishallen och fick se grabbarna kämpa hårt.

På lördagen var det 3 hockeymatcher på schemat för killarna samt innebandymatch på förmiddagen för flickorna. Efter att tjejerna blivit anlitade som hundvakter till hockeyföräldrar så följde även de med. Fick se 2 spännande matcher, missade första då den var samtidigt som innebandyn. Var hemma runt 19:30 och då drog tjejerna ut och spökade en liten, liten stund.

Helgen avslutades med placeringsmatch för killarna, som jag inte kunde se... Var istället på handboll med ena dottern. 3 matcher och typ 15 mil i bilen blev det för oss idag. Efter att ha fixat middag så har jag äntligen landat i soffan. Tur att man skulle ställa om klockan till vintertid idag, fick en bonustimme ju - en riktigt välbehövlig sådan. Känns roligt att ha fått vara med om så mycket fantastisk idrott, samtidigt som jag är rätt slutkörd nu.
Tror jag ska fixa lite godis och kura ihop mig under filten, kanske tända lite ljus... Maken har just skjutsat iväg tjejerna som ska sova borta, sonen har gått till en kompis en stund. Lugnt och tyst som omväxling denna helg.

torsdag 28 oktober 2010

Tråkiga räkningsdag

Usch vad trist det är att betala räkningar... Man hinner knappt få in pengarna på kontot så ska de ut igen. Nödvändigheter som bilförsäkring, mat, telefon, el... Tja - man ska väl inte klaga egentligen, vi har ju tak över huvudet, men hua så trist det är att göra detta i slutet av varje månad... Tänk om man kunde strunta i dessa nödvändigheter och istället boka en utlandsresa för pengarna... Eller köpa kläder och skor för alltihopa... Drömma kan man ju alltid. Tur jag är en rätt sansad person så jag betalar snällt de eländiga räkningarna varje månad istället.

Jag har för första gången känt på hur det känns med biverkningar av ett vaccin... Jag har ont i armen, det är rött och svullet där sprutorna gick in, t om lymfkörtlarna på vänster sida reagerar. Så nu är det synd om lilla mig, för en stund i alla fall. Lite frusen och ruggig i kroppen.

Strålning nummer 3 idag och utvecklingssamtal med sonen - han är bara duktig i skolan.
Det ska handlas och lagas mat och förberedas för helgens alla aktiviteter. Hockeycup (5 matcher) fredag - söndag, innebandymatch på lördag och handbollssammandrag (3 matcher) på söndag... och inget på hemmaplan. Därtill kommer en fest för att dra in pengar till sonens fotbollslag på lördag kväll - alla föräldrar ska bidra med matpajer, sallad och priser till lotterierna. Vi kommer inte att gå, jag orkar inte och så är det ju hockeycup så maken är upptagen där, men bidra till festligheterna måste man ju ändå. Hualigen, hur ska jag orka med allt denna helg? Det blir killarna och hockeyn och tjejerna med innebandy och handboll. Undrar om det blir pizzamiddag hela helgen?

Och så är det väl Halloween också, måste komma ihåg att köpa en massa godis till de små spökande barnen som säkerligen kommer och ringer på dörren...