onsdag 31 oktober 2012

Taxol 5

Jag har sovit gott inatt, snarkande maken var borta på jobb så en dotter som inte snarkat har varit min sovkompis! Var upp på toaletten vid 01:30 och sov sedan till 05:30. Skönt. Upp och tog mediciner, kröp tillbaka under täcket och slog igång TV:n. Sedan somnade jag inte om utan efter första morgonnyheterna gjorde jag mina små träningsrörelser sittandes i sängen i lugn och ro. Intog badrummet och i lugnt och sakta tempo tvättade jag bort natten.
Ganska skönt att veta att jag skulle bli hämtad 07:30 och kunde ta det så sakta som jag behövde. Hade gruvat lite för att det skulle bli en tidig morgon eftersom jag är så skakig - men det gick finfint med gott om tid. Klädde mig och åt en rejäl frukost. Sedan hade jag så gott om tid att jag han få på eyelinern och ögonbrynen - och ändå hann jag se lite mer morgonnyheter innan mamma och chauffören kom. Det funkade ju bra detta idag.

Eftersom jag inte haft sådan här tidig Nusdag på vääääääldigt länge så har jag gruvat, men det gick bra. Mamma och jag drack lite kaffe under den dryga timmen mellan provtagning och mötet med Dr Nisse och sedan fick jag tid för behandling kl 11. Ska testa att minska med 1 cortison morgon och 1 cortison kväll, men om det inte känns bra ska jag öka tillbaka igen. Jag berättade för Nisse att jag tycker mig känna att Stesoliden börjat hjälpa lite och det ska jag fortsätta äta. Jag tycker mig bli lite mer andfådd ibland, men samtidigt berättade jag att med hjälp av rollatorn så rör jag ju på mig mer - Nisse tycker inte att det låter sämre, så jag hoppas att det hänger ihop med att jag aktiverar mig.
Han frågade om huvudvärk och jag berättade att jag kan få som ett litet stick på ett par ställen, men inget ihållande. Jag hoppas ju att det är cellgiftet som knackar på där! Han var nöjd med proverna i övrigt och även ultraljudet av hjärtat.

Mamma och jag tog en promenad till Centralhallen i sakta mak där vi delade en smörgås innan det var dags att gå tillbaka till Dagvården. Så en promenad kan jag lägga till dagens aktivitet.
Fick ett rum och de gjorde iordning allt inför behandlingen med alla sprutor man ska ha och som ska verka i 30 minuter innan själva Taxolen. Sedan somnade jag och klockan 13:30 var jag klar för idag. Ovanligt tidigt, men det gick ju riktigt bra med en tidig dag ändå.

Jag följde med och lämnade in Lissi för pälsvården och jag följde med och hämtade henne efter 2½ timme. Gick bra. Jag har t om, med assistans av tvillingarna fixat middagen. Men nu är det slut för idag. Nu är jag trött - men det har gått riktigt bra idag ju. Räknar inte med att göra så mycket i morgon.

Mamma kommer förbi, om det inte blir för isigt så kanske en liten promenad får bli morgondagens mål.

Friserad Lissi 6 månader


Ett försök att visa upp vår lilla Harlekinpudel Lissi som idag fått sin efterlängtade pälsvård.



En lugn hund ikväll efter dagens äventyr

Vi har väntat länge på denna dag, men det är ett proffs som fixat det hela.


l
Det blev en liten hund kvar under all päls, men vi köpte henne en värmande dräkt att ta på när vi ska ut i kylan.


tisdag 30 oktober 2012

Vilodagen

Jag hade lovat mig en lugn dag idag. Det har jag haft också. Regnet har öst ner hela dagen, med riktigt isigt väglag som resultat. Ingen promenad blev det. Det enda jag gjort är att ha varit på Hälsocentralen och fått influensavaccinet. Jo, jag har tvättat en tvätt och vikt undan den torra. Men jag har känt mig seg hela dagen. Lite tråkig känsla. Mamma kom som sällskap, tvillingarna drog med bussen på shopping med kusinerna så det har varit lugnt och skönt här hemma.

En vän kom förbi på en kopp kaffe och hade med sig fikabröd. Trevligt! Hon tyckte att jag såg så pigg ut... Tänk att känslan i mig inte var densamma, men det är ändå roligt att höra att jag ser piggare ut. Tanka bra input!

Har sovit halvtaskigt i natt och känt mig trött hela dagen utan att riktigt kunna ta en tupplur. Kanske har jag varit lite för övermodig med aktiviteter. Men jag blir ju så glad när jag kan göra något. Måste lära mig att anpassa mig och inte bli för kaxig... Kommer inte att försöka hålla mig vaken någon längre tid ikväll. Har dessutom tidig tid på Nus i morgon så den sömn jag får lär jag behöva...

Usch vad jag klagar. Fast idag känns det så. Har varit darrig hela dagen och ändå har jag en känsla av att Stesoliden sakta men säkert hjälper mig i rätt riktning. Bara jag lär mig att anpassa mig till ett långsammare tempo. Jag har ju världens bästa mamma som påminner mig om det med jämna mellanrum, men det är inte lätt att vara "långsam".

Lite glädje kan jag ändå avsluta dagen med - Lissi får sin klippning i morgon! Tack för det!!!! Så spännande det ska bli - jag hoppas att jag orkar samla kraft att följa med och hämta upp henne när hon är färdig.

måndag 29 oktober 2012

Ultraljud och Stadstripp

Höstlov. Barnen hemma på höstlov, efterlängtad paus från skola i en vecka. Sonen drog redan tidigt på förmiddagen till sin Ishall, där han spenderat hela dagen med träningar i omgångar och umgänge med lagkamrater. Han trivs och det är härligt!

Fick ju hem make och son från match i Piteå igår kväll, med en vinst i bagaget, men jag var såååå trött att jag inte orkade mer än att gratulera till vinsten och prata med dem en stund innan jag kände att jag behövde sova. Känns konstigt att vara den som går och lägger sig först av alla, de andra ville se film när det nu skulle vara sovmorgon och allt.
Jag la mig kl 21 och somnade ganska omgående. Skönt! Behövligt! Följer ändå fortfarande mönstret att vakna 01:30 och tror att det är morgon - har sovit hårt. Lyckades somna om efter ett toalettbesök och borstade tänder (jag har nog aldrig borstat tänderna så många gånger per dygn som jag gör nu). Vaknade igen vid 03 och kunde absolut inte somna. På med TV:n på lågt ljud och med hjälp av den somnade jag om till slut i alla fall, vaknade 06 och tog mina mediciner och kröp tillbaka under täcket igen. Så ändå, en bättre natt har jag haft. Jag ska fortsätta försöka låta det bli som det blir - sova när det går och låta det vara vakenstunder. Förhoppningsvis blir det bättre och bättre med tiden. Mysig frukoststund med maken vid 8, han jobbade på kontoret sedan och jag kröp under täcket och sov till 9. SKÖNT!!!!! Väckte barnen som fick sin efterlängtade sovmorgon. Jag kände mig pigg och glad inför dagen idag. Skön känsla. Visst, långsam och seg men ändå bättre till mods.

Maken snarkade något så offantligt mycket i natt - jag petade och petade och petade på honom... Det verkar vara en förkylning på gång där...

10:30 var jag på plats för Ultraljudet av hjärtat. Det tog ca 1 timme och när dr granskade och jämförde plåtarna med de från i juni så såg det bra ut. Då hade jag en del vätska på fel ställe men det verkade ok nu. Viktigt att det fungerar med pumpen eftersom jag behöver det viktiga Herceptinet.

Den efterlängtade klippningen av Lissi blev inställd, hon som skulle göra det hade blivit sjuk. Attans. Vi kommer att få en ny tid så snart hon är tillbaka igen - men det var riktigt otur. Som vi väntat, som tvillingarna väntat på att få gå på stan medan hon skulle klippas...

Jag kände mig modig idag. Hade ju också fått börja dagen helt ok med att göra saker i min takt. Så.... OK. En tripp till Umeå City utlovades efter lunch till överlyckliga tjejer. Jag måste ju våga mig ut igen efter förra veckan. De fick 2 timmar att spendera på shopping på egen hand medan jag lufsade runt i min takt. Så skönt att jag fixade det!
Köpte en ny handväska - det har inte känts tryggt med en handväska i korgen på rollatorn när jag ibland sitter med ryggen vänd från korgen, dessutom hade den ingen dragkedja. Nu är den perfekt. Lagom liten och jag vet var jag har den hela tiden - tillräckligt lång axelrem för att ha den hängandes över handtagen också. Känns som en bra investering. Jag gjorde som förra tisdagen - lufsade på i lugn och ro, tittade på ditten och datten. Satte mig och vilade både här och där, när jag kände att det behövdes. Promenad i massor (sakta, sakta, framåt) kan jag ju också lägga till, för jag ville ju inte bara sitta på ett ställe och titta på alla människor/skollediga ungdomar och skyltningar. Ganska skönt att bara lufsa fram ute bland alla glada människor i shoppartagen.

Tjejerna däremot hade inga påsar med sig alls när vi strålade samman... Hmmm... Shoppingexperterna... De beslöt sig för att spara handlandet tills i morgon då de ska iväg med kusinerna på shopping igen. Rekat och provat ut har de gjort, så det lär rassla till i morgon kan jag tänka. Vi avslutade stadstrippen med att de ändå fick varsin påse, fleecetröja och mössa, ett måste nu när det blivit kallt här hos oss. Det blev mitt beslut att de faktiskt inte fick lämna det till senare, så då känner jag mig nöjd och trygg med att de inte behöver gå omkring och frysa i onödan.

I morgon blir det en lugn dag, sonen åker åter till Ishallen och tvillingarna ska ju iväg med kusinerna på stan. Mamma kommer och sällskapar till lunch och stannar för att hjälpa till med middagen. Det blir förhoppningsvis en skön vilodag inför Onsdag och behandlingsdag igen. Måste erkänna att nu är jag jättetrött, men jag hoppas och tror att dagens äventyr ändå gett mig mer energi i bagaget - och mod att göra fler utflykter då och då.

söndag 28 oktober 2012

Söndag med lite av varje

Oj, det blev en ryckig natt för mig denna natt. Var helt utslut och slocknade 22:30 i sängen enligt maken i allafall. Vaknade flera gånger, sov hårt de första timmarna och trodde att det var morgon när jag vaknade till - klockan visade på 01:30... Lyckades somna om men vaknade igen kl 03 och då var det kört. Försökte och försökte hitta skön sovställning för att somna om, men det slutade med att jag slog igång TV:n och hade ljudet av den att halvsova till. Det gick bätte. Somnade om och vaknade 06 - víntertid, så upp och ta mediciner krypa tillbaka till sängen igen för lite mer halvslumrande och väntan på att maken ville vakna. Frukost med make och son vid 8, innan deras avfärd till Piteå. När killarna åkt somnade jag om i sängen och sov skönt fram till 10. Tog en dusch.
Tvillingarna sov över hos kompisar så jag var helt ensam hemma med Lissi. Ringde en livlina som kom och gav Lissi en förmiddagspromenad - tack och lov för att han är så bussig och ställer upp direkt! Då fick jag förutsättningarna för att orka se innebandymatchen! Härligt.

Årets hittills kallaste morgon -10 grader bjöd även på en icke angenäm överraskning. Värmepumpen hade lagt av. Inga element på i hela huset. Brrrrr.... kallt inne! Maken gick runt och slog på elementen i en rasande fart, att göra en brasa kändes inte aktuellt eftersom jag skulle på innebandyn. Det blir en viss bränd lukt när man slår på alla element som stått stilla sedan tidigt i våras... Men nu är det varmt inne i allafall.
Dagen har bjudit på vackert väder, så jag fick med mig tvillingar och hund på en eftermiddagspromenad i kylan - men det blev jag som ville in.... Började frysa om huvudet. Håret gör sitt under en mössa - mer än man tror. En tupplur innan vi tjejer gjorde middagen har det blivit. Skönt.

Veckan som kommer bjuder på höstlov för barnen. Tror de ser rätt mycket fram emot lite sovmorgnar.

Jag ska in på Nus och göra ultraljud av hjärtat i morgon förmiddag och så har vi bokat en komplett genomgång av Lissis päls på eftermiddagen. I två timmar lämnar vi in henne för pälsvård och det ska bli så spännande att få se resultatet. Jag ska göra ett försök att orka gå på stan med tvillingarna under tiden, mamma hoppas jag också följer med, vi kan ju alltid sätta oss någonstans medan tjejerna kollar runt. Får jag bara en bra natt så borde det gå bra. Hoppas det! Skulle vara så roligt att orka göra det!

lördag 27 oktober 2012

Fredagslugn och lördagsaktivitet

Att torsdagens äventyr skulle ta på krafterna var jag inställd på, fredag utan krav var ju det jag satt upp som mål för mig själv. Höll det löftet också. Upp och tog mediciner vid 6- tiden, äta frukost med barnen kl 07 - hopp isäng igen när de åkt till skolan. Det känns som att det här är något som hjälper mig framåt, sakta, sakta. Det har ju fungerat helt ok i flera dagar nu.

Älskade mannen anlände hem sent på torsdagskvällen efter sin mastodontvecka i jobb, jag höll mig vaken tills han var hemma - men inte var det mer heller :)
Fredagar har han kontorsdag så han jobbade på i kontoret och jag låg i sängen och sov rätt skönt till efter kl 10. Just den här fredagen var jag nog i lite extra behov av att få ta det lugnt efter både onsdagens behandling och torsdagens utflykt. Jag ska fortsätta lyssna på min kropp och sömn- eller vilobehovet. Det känns som en bra lösning.

Fick en mycket trevlig leverans i brevlådan i fredags. Tidningen Tara, ett Rosa Band, en nyckelring, ett usb med info om bröstcancer (en liten docka) och en Rosa Bandet- musmatta.

Det är segt att komma igång på förmiddagarna - men då ska jag gilla läget här och nu. Det får vara så. Tänk att bara skutta ur sängen... Nu har jag lagt till lite försiktigt töj och böj av nacke, axlar och käkarna sittande i sängen innan jag går upp. Vill ju hjälpa mig själv att få kroppen att samarbeta. Massage har jag förstått är olämpligt i min situation, men det skulle vara så skönt att få en riktigt härlig massage.  Jag väntar på att få komma till en sjukgymnast på onkologen som ger Taktil massage, men det är ont om tider.

Att jag tog det lugnt hela fredagen, sov en stund till på eftermiddagen gav mig orken att åka och se sonen spela match på kvällen. Underbara känsla! Fick lifta med ett föräldrapar dit. Det är bara att klä sig och ta med rollatorn. Killarna fick spela i B-hallen som är riktigt kall, men som sagt, det är bara att klä sig ordentligt med täckbyxor, varm jacka och varmt om huvudet. Så tänkte jag att det är ju inte hela världen om jag inte orkar se hela, kunde ju ringa färdtjänst om det blev för mycket och jag ville hem. Såg hela matchen och det är en sådan kick att få göra det! Att det blev en vinst gjorde inte det hela sämre.

Idag har det varit en bra dag - igen. Vaknade 5 och tog medicinerna, lyckades somna till en stund men vid 8:30 var jag bara tvungen att väcka maken. Hungrig!!! Vi hade lovat barnen sovmorgon idag, inga träningar eller matcher för ovanlighetens skull - så vi fikade utan dem. Maken och barnen körde senfrukost vid 10-tiden som utlovat, men det sov jag förbi. Första snön har kommit och de gick ut och busade med hunden och förberedde husvagnen för bortforsling till vinterförvaring. Det enda jag kanske skulle kunna klaga på idag är att jag inte tog mig ut på en liten promenad i det vackra vädret, men det blev ett val att göra för just idag.

Jag stannade inne för att förbereda mig för dagen och komma igång med mig själv och kroppen. Vi har varit på kalas - storasysters äldsta har fyllt 17, klart man ska på kalas då! Hela familjen samlad, 8 vuxna och 8 barn, mysigt. Jag kanske inte orkade vara så supersocial, men att sitta med och höra allt prat om ditten och datten är ändå njutning. Det känns som att jag ändå orkar, och det är så roligt!
Fick dessutom avnjuta en väldigt god kaka... Hoppas inte det var sista gången den gjordes kära syster :) La mig i soffan och fick sova medan maken och barnen fixade middagen. Precis vad jag behövde efter de trevliga timmarna tillsammans med "storfamiljen".

I morgon är det redan söndag, matcher väntar för barnen. Make och son åker redan vid 9 för bortamatch i Piteå. Ska bli kul för dem. Men det blir en lång dag innan de är hemma igen.
Tvillingarna har innebandymatch, underbara vänner ställer upp och tar med dem till samling och så tänkte jag ta en färdtjänstbil till matchstarten - om jag känner att orken finns... Men se då ringer nästa goa vän och har ordnat så att deras tjej får åka till samlingen (de ska alltid samlas 1 timme innan  match) och de hämtar upp mig så att jag slipper sitta den där extra tiden. Tidigare har vi alltid åkt hela familjen direkt till samlingar och hela köret, men jag har inte riktigt orken som det är nu. Brukar alltid vara lika trevligt att snacka med alla föräldrar, dricka lite kaffe och ha trevligt innan matcherna. Men vad ska man säga - jag uppskattar så att det finns sådan omtanke om mig - att de ger mig förusättningar för att kunna få vara med när jag kan och vill!

Det är ju i dagsläget förmiddagarna som jag har svårast att komma igång, tvillingarnas matchtid mitt på dagen i morgon. Tidigare var det ju rätt skönt att få göra bort matchandet på förmiddagen och sedan ha resten av dagen till annat, men just nu är det lite annorlunda... Bara att gilla läget. Hinner eller orkar jag inte "klä upp mig" så får det väl bli Onepiecen...
Ska jag prioritera kläder eller ögon? Visst låter jag som en snobb nu? Så är det så klart inte, men jag måste vänja mig vid att allt tar tid för mig just här och nu.

Jag vill ju fortsätta vara så där som förr, men när jag skakar så mycket om händerna att det tar ca 20 minuter med att få på eyeliner, ögonbryn... Får stötta med armbågar och båda händer för att bli tillräckligt stilla för att få det på plats. Lite vila för händerna mellan varven gör att det tar lite tid. Det gäller att hålla koll på klockan så att jag hinner sitta och pilla vid den fantastiska spegeln mamma ordnat åt mig. Sitter vid köksbordet med topz i högsta hugg för att justera och korrigera och hinna bli klar om jag har en tid att passa.
De två sakerna vill jag ändå ha på så ofta det går, det känns naket utan ögonfransar och jag känner mig fräschare om jag får lägga på åtminstone lite make.
Då har jag hoppat över resten av grundkitet - sådant som är "normala jag".... Foundation, concealer, puder, ögonskugga, mascaran. Men grunden skippar jag aldrig - rengöringsprocessen, hudcremen efteråt.... Den proceduren tar också sin lilla stund men huden mår så bra av den så det gör jag morgon  och kväll varje dag!

Skönt att kunna säga att jag haft två bra dagar trots aktiviteter - tröttheten tar jag, bara familjen accepterar att det är så det är just nu, mycket vila för mamma/fru - och hoppas, hoppas att denna känsla får fortsätta finnas i mig. Kanske kan jag hitta en början till en balans i tillvaron? Sakta men säkert framåt.

torsdag 25 oktober 2012

Make up dagen idag

Haft en fantastiskt trevlig dag idag. Började med att ännu en morgon äta frukost med barnen och så skickade mamma mig isäng för en timmes sömn till inför dagens äventyr. Bra start.

Det var dags för Look Good Feel Better på Patienthotell Björken. 18 kvinnor i blandade åldrar, samlade i ett rum fyllt med alla möjliga godsaker för ett ansikte - som dessutom fick följa med hem. Jag tyckte att jag bokat hemresan med Färdtjänsten i lagom tid, men allt drog ut på tiden, drog över tyvärr... Jag blev tvungen att avvika med ett av två färdiga ögon, men det är ok :)

Som grädde på moset fick jag också tillfälle att träffa en bloggsyster och vi åt en mycket trevlig lunch tillsammans innan kursen började. Så fantastiskt trevligt! Men det blev en lång dag - för mig just nu i alla fall - från 11-16... men som sagt värt det alla gånger!!!!

Eftersom jag hade spenderat hela onsdagen med att tanka så var jag lite mör, men ansträngningen idag har varit värd allt, jag får låta morgondagen bli som den blir - vila, sova, eller vad nu min kropp begär av mig i morgon.

När jag kom hem så var jag såååå trött, la mig i soffan men hann inte mer än sluta ögonen så var middagen klar. Bästaste mamma hade fixat middagen på ett kick. Tänkte att det går ju lika bra att vila efter maten istället.... Se på rackarn, då får jag besök av fina vännen, med Lissis hundkompis - supertrevligt. Efter en stund kommer nästa fina vän indroppandes, så inte förrän runt 19:30 blev det lugnt här. Det är så skönt att få prata med dem. Det blev bara ett kort besök, men jag uppskattar dem så när de kommer för att se hur jag mår dagen efter behandlingen. Att få höra att man ser så pigg ut - trots att jag kände mig så trött är härligt att höra.

Make och son kommer hem om någon timme så det är lika bra att försöka hålla mig vaken tills de kommer hem, även om det bränner i ögonlocken. Sonen har spelat ännu en match ikväll... Tuffa dagar för en 15- åring, men han älskar sin idrott och då är ju allt som det ska. Maken har jag inte träffat sedan i måndags morse då han åkte iväg på sin maratonvecka i jobbet.

Jag hoppas nu att jag kan få fortsätta känna mig bättre och piggare. Stesoliden verkar, peppar, peppar, sakta men säkert hjälpa något. Det känns så just nu och det är en känsla jag hoppas fortsätter i samma riktning. Fortfarande väldigt skakig, främst på förmiddagarna, men nu känner jag spänningarna i kroppen - och påminns ju så klart om att det är läge att slappna av. Käkarna, dra upp axlarna, vicka på nacken, försöka med enkla medel röra kroppen. Sådant jag mått bra av när jag tränade. Det är ju inte som att gå och gymma, men då får jag försöka göra det som det enklast går att göra i hemmet. Framsteg i min värld här och nu.

Det blev ingen promenad idag, har inte hunnit, men att sitta upprätt i vanliga stolar en hel dag känns i kväll - så lite fusk och nöjd med det får jag vara.

Morgondagen får bli som den blir - jag har haft en bra dag idag och tänker inte sätta upp några planer.



onsdag 24 oktober 2012

Heldag på Nus - fulltankad för en vecka framåt

Hade fått en önskan om en god nattsömn inför idag av en följare, och minsann... Hon lyckades sända en riktigt bra natt till mig. Bra start inför idag. Tack!

Mastodontdagen är över.

Starten av omgång 2: Herceptin, Taxol nr 4, Zometa nr 2 och alla sprutor som följer med, cortison, tavegyl, och jaaa.. det är en stor låda som töms på olika sprutor. Sedan lite koksalt också så klart - en stor påse ska in mellan varven. In med er bara och gör ert jobb!!!!!

Från 9-17 tillbringades dagen på Nus. Det är många timmar, men ack så viktiga - åtminstone de med dr och behandlingen. Älskade mamma var sällskap över lunchen och åkte sedan hem, jag fick transport hem med bussige svågern som hämtade upp mig när jag var klar. Blev en helt ok dag - om än lång då :) Fick en säng kl 13 och slumrade flera gånger. Skönt. Skönt också för mamma att få ta hand om sina onda ben på hemmaplan istället för att sitta och se mig sova.

Fick berätta om min "skitvecka" för dr Nisse - han såg ju hur jag ser ut på halsen... Vi pratade om det och samma konstaterande - en olycka händer - det där var inte sjukdomsrelaterat. Jag ska köra på med samma doser av allt som tidigare, även Stesoliden, och att jag har problem med skakighet/darrigheten är han övertygad beror på Cortisonet. Det  kan bli så och i mitt fall är det bara att konstatera. Gilla läget och försöka göra det bästa möjliga av det. Lugnande besked ändå.

Frågade om jag har mycket huvudvärk, men det enda som varit är det jag vill kalla normal spänningshuvudvärk - vid tinningarna, som släpper när man bara mjukt masserar lite. Har, peppar, peppar inte ont någon annanstans på/i huvudet. Äter i och för sig Alvedon i fulldos, men tänker inte göra på något annat sätt heller. Det funkar och så får det vara. Fick bara medhåll från dr om det.

 Jag får försöka lära mig hantera det på bästa sätt och min goda vän Rollatorn hjälper ju mig på ett bra sätt. Värdena i övrigt var bra så full ranson av dropp idag. Han tyckte också att jag låter bättre i andningen, något som min man också säger rätt ofta nu. Hoppas att det som hörs för dem stämmer i lungorna också!!!!!

Jag förklarade också att självkänslan och självförtroendet hamnar i botten samtidigt som jag spänner mig - inte konstigt alls tyckte han... Stesolid - kör på, sluta inte. Klara besked. Tycker mig ju också känna små, små förbättringar för varje dag. Jag ska också få komma till en av sjukgymnasterna som jobbar där och få Taktil massage för att hjälpa mig att slappna av lite mer i kroppen. Det tror jag blir bra. Jag vill och behöver ju komma tillbaka till att bli mer positiv, känna att jag kan saker även om det inte är turbomorsan som fixar allt som tidigare. Omställning visst, men det måste jag acceptera. Att bli deppig är nytt för mig och det är samma där. Gilla läget. Måste gå igenom det. Det känns ändå som en personlig seger att erkänna för mig själv att jag faktiskt kan och får vara svag och inte behöver vara den starka.

Tills nästa gång blir det koll av hjärtat - rutinen kring Herceptin, det har jag gjort massor av gånger tidigare. Han beställde också full koll av hela mig till slutet av november - det känns mer påfrestande så klart, men nödvändigt. Ska försöka att inte tänka på det nu utan fokusera på här och nu.
Fick veta om fler nya behandlingsmetoder där Herceptin är inblandat - där han tycker att jag är en het kandidat - och även annat man kan ta till. Just nu önskar jag att detta funkar bra så länge som möjligt så att det finns alternativ för en lång tid framöver - jag tänker ju inte ge upp kampen och kan behöva byta sorter... Men inte redan OM jag får bestämma. Det vet vi så klart inget om men ev byten hoppas jag dröjer. Nu kör vi på det här.

I morgon ska jag fokusera på att åka på Look Good Feel Better. Jag SKA dit! Har tom lyckats få en lunchdejt innan kursen börjar med en blogg-vän. Ska bli så trevligt!

Summerar jag dagen så har den varit bra. Nu vill jag att det fortsätter så här, ok, små steg i taget - men i positiv riktning. En vecka av inre stress och skräck efter fallet ska inte få ta mer energi av mig from nu.

tisdag 23 oktober 2012

Nattsömn

Attans vilken konstig natt det blev. Hoppas natten till onsdag blir bättre!

Det började bra så klart, somnade skönt strax efter 22. Vaknade 01:30 svettig som rackarn i nacken - hade en tunn mössa på... Upp och kissa och kröp isäng igen. Vaknade kl 03 igen svettig som rackarn i nacken... Fick svårt att somna om. Sovställningar, kuddändringar... Till slut somnade jag om ändå, till 04:30. Inte roligt alls. Då tänkte jag att kanske en liten filtallrik kunde vara ett alternativ, kände mig hungrig. Satte på TV:n och la mig i sängen igen. Vid 5 gick jag upp och tog medicinerna och kröp tillbaka under täcket igen. Kunde inte somna om men låg och halvslumrade till det svaga ljudet från TV:n tills barnens väckarklockor började ringa 6:30 då de skulle upp. Mamma kom i samma veva som förstärkning så att de kom iväg ordentligt.

Jag var på ett uruselt humör, hungrig som en varg, irriterad av den urusla sömnen. Satte mig och åt frukost med barnen - det har jag inte gjort på veckodagarna på ett tag. Trevligt, även om jag var som en pest i humöret. Sedan skickade mamma mig tillbaka till sängen och jag kunde sova till närmare 10. Sov riktigt skönt (mamma passade på att slumra i soffan medan).

Efter en skön dusch kom en bekant till oss och hade köpt med sig wienerbröd som vi fick smaska i oss. Sockerkickar kan vara bra ibland :)

Så fick vi oväntat besök av en god vän en liten stund. Skönt med en pratstund med henne - som alltid. Tvillingarna har kortdagar denna vecka både tisdag och onsdag, så de dök upp redan vid 13.

Jag har hållit mitt mål för dagen: rollatorpromenaden. Mamma stannade inne och vilade sitt onda, men jag fick med mig en av tvillingarna och hunden på en skön stund i det vackra höstvädret.
Vi gjorde också en liten tripp till affären (med mamma så klart) - eller rättare sagt jag gick bara på Apoteket -  det börjar sina i recepten så det var tur att jag kollade det innan morgondagen.

Hoppas nu på en bra natt inför morgondagens heldag på Nus, vet att jag kommer att vara där från 9 och till närmare 17 innan behandlingarna är klara.

Jag hoppas också på mer klarhet i skakningarna, få mer kontroll. Hoppas också att det är lugnande prat kring det för nu måste jag försöka bli mer stabil - inte bara skakningarna och spända muskler utan även mentalt. SKÄRPNING. Typ. Hur svårt ska det vara att åtminstone komma tillbaka till det som var helt ok tills fallet i onsdags? Då blev det ju successivt bättre under dagen och humöret följer så klart samma mönster.

I morgon kommer mamma att vara med mig fram till lunch och sedan får hon åka hem och slippa sitta oskönt med sin värk medan alla påsar ska droppa på i flera timmar. Jag kommer förmodligen att somna, det har varit så tidigare långdagar. Sedan blir det spännande att se hur jag kommer mig hem... Det löser sig ju alltid och många vänner har vi som pendlar och någon borde vara i krokarna att åka hem för dagen.

måndag 22 oktober 2012

Måndag - ny vecka!

Måndag börjar ta slut. Det har varit en lugn dag inne.
Älskade mamma har varit här sedan tidigt i morse, såg till att barnen kom upp och iväg till skolan. Hon är så gullig och ställer upp eftersom maken åkt på jobb och blir borta ända tills på torsdag kväll. Hon kämpade sig hit med kryckor då hon har ont. Värk. Hon kommer tillbaka varje morgon hela tiden maken är borta. Underbara mamma! Vi har delat soffa hela dagen idag. Ingen promenad, däremot en längre tupplur som vi båda behövde.

Hoppas så på att Stesoliden hjälper - att jag slappnar av mer kan jag redan nu känna, tänker på käkarna och att jag låter nacken vila med kuddar bakom. Nu är det bara att försöka få tillbaka känslan av mer stabilitet från knäna och nedåt. Har sovit bättre inatt, vaknat ett par gånger men kunnat somna om. Medicinerna tog jag strax före 06, så det är ju ok. Slumrade till från när barnen for och till 8:30. Det var länge sedan. Hittade lilla mamma sovandes i soffan när jag steg upp. Visst är det ett steg i rätt riktning - mer avslappnad, mer vila?

Jag har försökt röra på mig lite inne. Känna på darrigheten. Passat på att vika tvätt och bära till barnens rum - gick bra. Inte för snabba rörelser utan mer koncentrerat på att gå så bra som möjligt. Det går faktiskt bättre att använda händerna just nu också. Skakar inte sååå fasligt. Blir inte alltför många felskrivningar vid tangenterna.

Fixat lite i köket, vilket jag inte gjort på flera dagar. Bara att duka, fixa frukost till mig och mamma. Hällt upp te i koppen utan att vara livrädd för att det heta vattnet skulle hamna överallt kändes riktigt bra.

Lite svårt med sms när det darrar - blir att backa och ändra, men jag har fått iväg ett par idag iallafall :)

Morgondagens mål: att ta en rollatorpromenad!

söndag 21 oktober 2012

Det blev ett besök på Nus ändå

Det är inte lätt att förstå sig på sig själv... Eller den egna kroppens reaktioner. Efter fallet i onsdags fortsatte darrigheten/skakningarna och jag upplevde ingen förbättring på hela fredagen heller. Vad är vad? Rädslan började ta överhanden och mentalt blev det inte heller bättre av det så klart. Fredagar är dåliga dagar att försöka få kontakt med Dagvården. Gick bet på den - tack och lov har jag fått direktnummer till Avdelningarna och kan den vägen få hjälp, dygnet runt.
Vid 14:30 hade de ordnat en plats i ett rum för att få träffa en doktor. Maken följde mig och så klart får man vara beredd på att väntan på hjälp tar tid när man får komma in så här. Jag kände mig lugnare bara av att få komma dit.
Jag känner mig verkligen så otrygg och rädd när jag saknar kontrollen över darrigheten, när den inte gett sig på flera dagar som det blev den här veckan så tar det på hela mitt väsen.

Fick så klart skrivas in med band på armen, provtagningar och hela paketet i väntan på dr, men som det kändes i fredags så kunde de nästan få göra vad de ville bara jag fick och får må bättre... Låg och småslumrade i sängen medan maken slumrade i en fåtölj. Det hann bli middagstid och utbudet på Nus är verkligen inte mat för mig. Jag fick mig pannkaka med glass och sylt... Annars hade jag nog inte fått ner en bit. Maken fick gå och köpa en macka i Cafét.

Så kom till slut doktorn. En jättefin underläkare, sympatisk. Hon förstod min oro och var väldigt rak med mig. Min livrädsla är så klart att ALLT som händer kommer från huvudet. Hon lugnade mig, gjorde kontroller (följa finger med ögonen uppåt - sidledes, vidvinkelsyn, spänna händer, lyfta armar, trycka fötter uppåt och neråt, etc). Vi pratade om vilka mediciner jag äter och hur jag tar dem. Sedan gick hon för att konsultera överläkare för att återkomma med besked efter en stund.

Det blev ingen justering av cortisonet - däremot fick jag veta att man kan få ha sådana här skakningar av cortison. Inte helt ovanligt, men inte en vanlig biverkning ändå. De ville inte ändra dr Nisses ordination eftersom jag kommer att träffa honom på onsdag. Fortsätter alltså med högre dos på morgonen och lågdos på kvällen, åtminstone tills på onsdag.

Jag fick en Stesolid, som ska kunna bidra till att minska skakningarna. Läkaren tyckte att hela jag var spänd som en fiol - kroppen får ingen vila. Det syndes på hela mitt väsen, och i ögonen, sa hon. Spänner mig konstant. Stämmer när hon säger det. Jag har ju varit livrädd och så klart spänt mig. Känner när hon så rakt säger det till mig att - jaaa, så är det. Käkarna spända, nacken - jodå - den låter jag då inte heller få en skön ställning utan spänner mig hela tiden. Sovit som en kratta... Jag fick välja mellan att stanna kvar över natten eller åka hem, men med 20 minuter in till Nus så blev valet enkelt, jag behövde bara ringa om jag behövde komma tillbaka. Åkte hem och kände mig något lugnad.

Jag har ju tagit Stesolid tidigare, i kortare perioder sedan i sommar, men slutat - tänkt att jag inte ska äta orosdämpande tabletter utan försöka kämpa på med mina demoner som kommer och går... Fast om de kan fylla funktionen av att bidra till stabilitet, minska darrighet. Varför tveka? Nu tar jag 3 per dygn, som dr Nisse ordinerat från början och gör det fram tills på onsdag så får jag förhoppningsvis mer besked då. Jag knaprar gärna dem om de gör mig mer stabil - humöret följer ju med i samma riktning då.

Märkte inte någon omedelbar effekt till lördagen, avstod sonens hockeymatch då jag så klart inte fått speciellt mycket effekt i muskelavslappningen över en natt. Slumrade ett par gånger under dagen. Däremot en promenad på eftermiddagen med tvillingar och hund och det blev en riktigt mysig stund. Vi gjorde också knytmiddag hos lillasyster och hennes familj - ett bra och välbehövligt avbrott från "tycka synd om mig själv hela tiden". Pratat om annat.

Idag har det varit en ganska bra dag. Kall, soligt. Varit och sett tvillingarna vinna en innebandymatch och när vi kom hem så följde jag med dem ut. På med långkalsonger och en varm jacka, marken full med frost. Blev lite kallt om näsan eftersom jag var stilla med rollatorn och de andra jobbade på med att montera ner studsmattan. Lockade med make, tvillingar och hund ett varv runt kvarteret innan det var dags att gå in i värmen.

Sonen har varit borta hela dagen - hockey och en fin vinst även där. Så kul för honom, men så trist att missa båda hans matcher i helgen. Tur det kommer fler...

Jag hoppas att veckan som nu kommer blir en bra vecka. Att Stesoliden fixar till buggen i systemet. Då äter jag dem gärna! Man måste ju ändå få må hyfsat bra många dagar även om man behandlas för jordens vidrigaste sjukdom!

torsdag 18 oktober 2012

Balans

Redan torsdag denna vecka med vila från sjukhuset. Dagarna går fort fram och regnet har envisats med sin konstanta närvaro.

I tisdags gjorde jag en utflykt på egen hand. Färdtjänst och Rollator och en tripp in till stan - city. Jag bara tog det lugnt och tittade på förvandlingen som pågår av Umeå centrum. Så länge jag inte gör så mycket på förmiddagarna, när darrningarna är som mest påtagliga så kanske jag vågar göra mer aktiviteter, och även helt på egen hand. Att våga. Hann dock inte med någon tupplur på eftermiddagen och det hade jag nog behövt. Fick flera besök på kvällskvisten - jättetrevligt - men jag kände tröttheten hänga över mig.

Jag har ju haft dumheterna för mig att vakna så rackarns tidigt under en period, nu har jag tagit sömntabletter ett par nätter och i måndags vaknade jag 5:30. Förvånad vaknade jag 6:15 på tisdag, onsdagen var däremellan. Så oerhört skönt! Behövdes och behövs verkligen mer sömn.

Onsdagen blev sedan en riktigt obehaglig dag. Jag var upp som vanligt och gick och la mig för att slumra en stund när resten av familjen åkt iväg. Så långt gick allt bra, jag vaknade till runt 8:30 och satte mig med benen över sängkanten - som vanligt. Ta det lugnt... Jag försöker verkligen. Ställde mig upp och vred upp persiennerna på vägen förbi sängen. Sedan händer det PANG!!!!!!!!!! Måste ha fastnat till i det ovikta sängöverkastet vid änden av sängen. Jag flög handlöst in i bokhyllan byggd som en stege. Hann inte parera över huvud taget. Naturligtvis ska man ju skada sig också. Ett riktigt, riktigt fult märke ca 1 dm i området där slangen till venporten går upp på halsen. Lite blodvite. Oron först var ju så klart slangen... Men såret verkar gå andra hållet, och inte precis vid eller på slangen. Det svällde upp ganska rejält, det börjar lägga sig. Men fult blev det. Lite svullet så klart och nu börjar det anta en blålila färg. Sedan började jag känna efter hur resten av kroppen tagit fallet. Självklart båda knäna med små skrapsår och handflatorna är inte roliga. Inga synliga skador på händerna, men jag tog emot så de ömmar ganska bra, även idag. Var spak hela långa dagen igår. Sov en stund och har vaknat när jag vänt mig i sängen inatt - det kändes att ramla denna gången kan jag meddela. En ytterligare lösning är att vi bytt sovsida maken och jag - efter ca 20 år, den tanken hade jag aldrig kommit på själv, det var lilla mamma som så klokt undrade varför jag skulle runt längst bort som är uppe och ostadig dessutom.

Torsdag idag då. Vaknade kl 5, klarade mig upp och tog mediciner och kröp tillbaka under täcket. Lite ömmande kropp efter fallet igår och buntade upp mig med kuddar och tittade på lite morgonTV innan familjen vaknade. Jag höll ut tills de steg upp och tog min lilla filtallrik innan jag kröp tillbaka under täcket. Lyckades slumra till en halvtimme och vaknade av att mamma kom.
Men idag har jag varit skakig. Darrig. Usch så trist. Benen, från knäna och ner har verkligen inte velat komma igång, det brukar ta tid - förmiddagarna är den där komma igång-tiden. Händerna har också skakat hela dagen. Det kanske är efterverkningar efter kraschen dagen före? Smått ömmande handflator.
Efter lunch en Rollatorpromenad med mor och Lissi. Det gick sakta, men det blev en promenad utan regnstänk. Skönt att komma ut efter gårdagen, även om inte kroppen ville med. Sov en liten stund efter promenaden också.

Så... börjar viloveckan med känsla av mod - ger mig ut själv, gör en krasch i mitten av veckan... Får inte bli feg nu. Fast försiktig ska jag vara. Hoppas bara att darrigheten är tillfällig idag, annars måste jag nog ringa för dosändringar kanske - kanske måste justera Cortisonet lite till eller något?

Fredag i morgon, helgen i antågande. Snabbt går det en vecka ändå.

lördag 13 oktober 2012

Planering och aktiviteter - magiskt!

Efter regn kommer solsken.... Eller hur det nu var. Här är det mest regn om man ska se till vädret. Ingen statusskillnad att prata om. Höstigt, ca 4-5 grader. Har mått bättre mentalt både fredag och idag lördag, vilket är skönt.

Fredagen inleddes som vanligt, jag vaknar min vanliga tid vid 5 och medicinerar, tar en filtallrik och kryper under täcket igen med morgonnyheter (tyvärr är det inte mycket att vila ögonen på före kl 6, för man måste vänta till kl 6 innan Nyhetsmorgon börjar) på låg volym och låter medicinerna börja göra sin verkan, maken sover och jag stoppar in mina kalla fötter under hans täcke. Barnen åker så småningom till skolan och maken jobbar inne i kontoret. Jag fick en relativt lugn start på dagen. Kan bli galen på småtjafs om skor som tjejerna inte kan enas om vem som ska ha, samma storlek... Det måste de lära sig att lösa själva. Det kommer nog, tänk att få ha dubbel uppsättning skor när man är två om att dela storlek :)

Jag får fortsätta att ta det lugnt, darrar igång fredagskroppen och det känns ganska ok. Mer darrig fredag än torsdag. Bara att konstatera.
Vi hade pratat om att åka och handla lite kläder, maken och jag (och lilla mamma) - det där med att jag ju går omkring i makens gympabrallor... Ett par svarta jeansbyxor är det enda jag haft på slutet som inte helt hängt som en påse runt baken. Har haft ett par vanliga blåjeans också, men det såg inte riktigt klokt ut med dem på på slutet. Det finns en butik som ligger ca 45 minuter hemifrån som har ALLT, kläder för stora och små, gammal och ung, märkesplagg till billigare utbud. Bra service då de har gott om personal som gärna hjälper till och matchar enligt önskemål.

Vi slog till och åkte iväg på en utflykt, hämtade upp mamma på vägen - vi var borta ett par timmar. Ingen stress utan bara kolla runt i lugn och ro. Maken hade sitt klart för sig. Han har verkligen hittat en butik i sin smak och hittar alltid mycket snyggt där. Jag hade inte så höga förväntningar på om jag skulle hitta något som skulle falla mig i smaken, någorlunda snyggt men ändå mycket vardag... Rollatorn är också min goda, goda vän. Praktiskt med korgen där jag la ner det jag så småningom provade... lite för små provhytter kanske för mina i dagsläget ganska yviga behov, men det gick bra - jag lät rollatorn stå utanför hytten och plockade in plaggen allteftersom. Kunde nog inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle komma ut från butiken med en riktigt rejäl påse nya kläder. Lagom vardag, lite snyggare kunde man matcha ihop det - helnöjd! Att sedan prislappen på det hela inte blev helt galen var en mycket positiv överraskning. Jag har tyvärr ofta hamnat i de dyra plaggens värld - men det kändes verkligen som att det blev en mycket lyckad klädresa :) Ingen av oss tre var utan påse med kläder hem igen!

Sedan var det det där med vila... Självklart behövde jag ett par timmars sömn efter den utflykten. Sagt och gjort. Kröp under filten och sov bort ett par timmar innan barnen kom hem från skolan. Perfekt!

Då var det nästa utmaning... Fredagkväll, hemmamatch i hockey för sonen... Skulle jag våga utmana med något mer samma dag?
Jag har haft en enorm längtan efter att få se sonen spela hockey. Gillar sporten skarpt! Har dock varit väldigt orolig för att orka med en match. Beslutat: se en period där svågern ställde upp med skjuts på mina premisser - ville jag hem efter en period så skulle vi åka hem. Rollatorn, täckbyxor, varm jacka, filt... packade för att inte frysa och så att jag kunde sitta under matchen. Dröm om min förvåning - och stora glädje - jag såg hela matchen! Jag orkade! Fick träffa övriga hockeygalna föräldrar och prata lite strunt med dem. Vilken energikick!!!! Jag är så glad att jag vågade ta steget in i ishallen igen. Nu vet jag att det kommer att bli fler matcher att njuta av framöver.
Det enda som kanske skulle kunna förbättras tills nästa gång är att få sova liiiiite längre än till 5 på morgonen efter, lyckades somna om i snuttar, men längre ostörd nattsömn är önskvärd. Det blir liksom segt att komma igång ordentligt. Tänk att få sova oavbrutet till typ 8-9 på morgonen...

Lördagen då? Tvillingarna skulle spela DM-match i innebandy idag. Klart jag får blodad tand. Fixar jag hockey så måste jag ju fixa innebandy... Lugn förmiddag, matchsamling strax efter lunch. Det blev en innebandymatch idag! Märkligt att man inte har en hiss i en idrottshall, maken fick bära Rollatorn upp och ner, och jag fick använda ledstång och sakta darra upp och sedan ner igen efter matchen. Nåja, jag kom både upp och ner utan att ramla, vilket ju är huvudsaken.
Det var en mycket trött Malin som klev in genom dörren när vi kom hem efter innebandyn. Jag slocknade tämligen omedelbart ett par timmar under filten medan övriga familjen lagade en fantastiskt god middag tillsammans.

Jag har faktiskt tagit en morfintablett inför de 3 aktiviteterna som jag gjort. Shoppingen, hockeyn och innebandyn. Jag tänker ta till mig det som dr sa, ta vid behov och jag har ju kunnat göra alla dessa saker utan smärta. Tar inte mer än så, inte i onödan. Får prova mig fram hur länge till det behövs, men en biopsi verkar vara en större grej smärtmässigt än vad jag trott.

Morgondagen är fri från planer, så som det verkar just nu. Det kan nog behövas - för min del i allafall. Nu är jag trött, men lyckligt trött. Kan tänka mig att det får bli lite mera vila i morgon. Jag kan nog behöva ganska mycket mera vila i morgon - men det är ok! Tänk att jag fått/kunnat/orkat med så mycket med planering. Prioritera att vila när det behövs, verkligen ta vilan på allvar. Det tänds ju ett hopp om att det kommer några bra dagar... Att jag inte bara är trött och passiv, utan att genom planering - VILA - faktiskt sakta, sakta kan se fram emot mer. Hoppas att det blir mer av den varan. Små korta mål.

Det enda sorgliga är väl att jag valt bort min mammas systers begravning idag. Jag klarar/klarade inte av det. Det är/var för tungt. Önskar att jag varit stark nog för att stötta min mamma idag, men den balansen har jag inte i mig nu och då fick det tyvärr bli så. Mina systrar fanns med mamma - tack och lov för dem! Jag har pratat med mamma efteråt och det var en fin begravning.

torsdag 11 oktober 2012

Mental meltdown

Att få braka ihop är inte det lättaste. Att få släppa ut all ångest och rädsla. Det är så många hänsynstaganden hela tiden. Hela familjen känner ju att jag inte alls mår bra, flickorna tyckte att jag var lite annorlunda igår kväll. Inte konstigt, men jag vill inte utsätta dem för allt jag går och bär på. Jag skyllde på den långa sjukhusdagen och att jag var trött efter behandlingen - vilket så klart också stämde med verkligheten, även om det inte var hela sanningen.

Ibland behöver man bara vara helt ensam och helt hämningslöst släppa ut allt. Så blev det i morse när familjen äntligen lämnade hemmet. Det blev en lång väntan dock, eftersom jag nitiskt vaknar kl 06 och inte blir ensam förrän tidigast 07:30. Ligger man och håller tillbaka så är väntan lång. Mamma kom vid 9 och hon lurade runt lite med lite fix medan jag låg i soffan och släppte ut ångesten. Vi har druckit kaffe och nu har hon åkt hem för att jag ska få ett par timmar till mer gråt - om det behövs - och så tror jag att jag kan sova en stund också. Jag är såååå trött av återhållna känslor.

Det är så svårt att beskriva allt som rör sig i huvudet. Rädslan och ångesten över att det inte gått åt rätt håll. Framtiden för resten av familjen. Barnen och maken, hur ska de klara allt? Jag vill vara med! Länge till! Har ju inte fått några sådana signaler ännu, tack och lov. Förutom att det blir mer i huvudet! Men det är ju det som är den största rädslan. Att lämna alla. Skräcken!
Det finns ännu mer att göra, medicinskt - som jag fått det förklarat finns det flera alternativ kvar. De alternativen skulle det vara skönt att få spara på några år framåt (å då vet jag ju inte ens om jag har år kvar). Men för det finns ingen färdig mall - allt handlar ju om hur jag svarar på det som nu görs. Men jag är ju så ung ännu, det känns orättvist.

Syster och make kom förbi en stund igår kväll, vi pratade om att göra roliga saker. Att hitta på saker. Att använda de 2 månaderna till nästa kontrollstation till att göra roliga och förhoppningsvis energigivande aktiviteter. Det är bra tänkt, men jag vet bara inte just nu vad som skulle kännas roligt. Just idag är det mer "nattsvart" än funderingar på VAD som skulle vara roligt. Idrotten då, självklart. Jag kanske får se en gnutta ishockey och en gnutta innebandy om jag orkar i helgen.
Men mer - vad skulle det kunna vara? Känner mig otacksam - för jag vill ju inte något hellre än att omge mig med trevliga aktiviteter, och jag är så tacksam för allt som alla gör för mig! Självklart är jag det. Jag vill bara orka mer än jag gör och då blir det nog lite fel ibland det som bubblar ur mig, jag kanske verkar nästan ointresserad av förslagen... Så är det inte, det är mest rädslan över att inte orka med.

Kommer bara tårar av uppgivenhet idag - idésprutan är väck just nu. Behöver köpa nya byxor - det är ett solklart faktum, och kanske någon fräsch topp till, ja visst. Skulle vara trevligt med en halvlång lagom mjuk kjol också - skulle ju funka att ligga i soffan i också... Men orkar jag det? Skulle vilja stå där och oja mig i ett omklädningsrum och "kolla här, kolla där"... Som mamma sa - du behöver ju inte bara gå omkring i makens alldeles förstora mysbrallor... Fast ligger man mest i soffan så är det det som är varmast och bekvämast att ha på sig. Jag har inte direkt mycket aktiviteter utanför dörrarna som det är just nu.
Känns inte som någon anledning att kasta ut pengar på kläder så länge jag är så passiv - kläderna behöver värma lagom, vara bekväma och förhoppningsvis se något ut också. Sedan har jag lagt alla mina skor med klack åt sidan. Vågar mig inte på annat än gympadojor eller lågskor i mitt instaibla tillstånd - att ta sig upp om jag ramlar är inte det enklaste.
Men visst skulle det vara en dröm att få börja klä sig i "yrkeskläder" igen, klackarna åter på fötterna. Just nu är det inte lönt - känns bortkastat. Jag är ju inte på jobbet så de kläderna känns överflödiga just nu. Det var det där med de små stegen och kortsiktiga planeringen...

Mycket fokus på att hålla kroppen i någorlunda schack med mediciner, hålla koll på klockslag så att de tas i rätt intervaller... Kanske hittar jag en bra balans nu när jag pratat med dr och får öka upp Cortisonet igen. Vet inte om den extra premedicineringssprutan med Cortison igår bidragit, eller om det var gårdagskvällens extra 4 som gör att jag faktiskt känner mig lite mindre skakig idag. Då är det väl typiskt att jag ska MÅ pest mentalt just nu då. Önskar hitta en balans mellan kropp och knopp som är hanterbar. Idag hade det varit en perfekt dag för att göra något - när kroppen inte känns helt väck. När mamma kom tillbaka vid 13- tiden och vi fått prata av oss lite så tog vi en promenad. Rekord blev det idag. Förlängde promenaden och ytterligare en bit av den låååånga uppförsbacken är nu avverkad. Två sittpauser funkade utmärkt och Lissi fick sin motion hon med. Det mest glädjande idag är att jag faktiskt orkade gå uppför och det kändes ganska ok med andningen. Visst, andfådd, men inte helt utslut. Hoppas, hoppas att det är medicineringen/cellgifterna som fungerar! Det skulle vara en dröm - om det fungerar efter 3:e behandlingen. Hoppas, hoppas!

Pratade lite med kuratorn igår om att jag nu är så beroende av andra. Hade jag mått bra mentalt hade jag kanske tagit en Färdtjänst på egen hand idag. När kroppen känns hyfsad. Hälsat på en snabbis på jobbet... Men den tajmingen saknas ju så klart. Jag trodde nog inte att jag skulle må rätt ok dagen efter behandling nr 3 - inte fysiskt i alla fall. Jag tror att mitt behov av att göra något helt på egen hand ökar så smått. Ta tillbaka åtminstone lite självständighet. Men det är svårt. Jag ska till tandläkaren igen nästa vecka, så då får jag en liten utflykt för mig själv - om än en kort en. Bara att hoppas att kroppen är med på notorna också. Jag vill göra det själv, kanske lufsa en liten stund på stan - om jag orkar efteråt. Få vara en liten stund för mig själv. Vi får se, det är inte tisdag ännu. Så långt vågar jag inte planera.

Min syster och hennes man bjöd mig och maken på en fantastisk middagskväll för några veckor sedan, väldigt, väldigt uppskattat... Det var vad jag behövde då, och jag längtar fortfarande efter en riktigt god middag med ett gott glas vin till. Det går inte ihop. Jag vågar knappt smaka på vin längre... Tänk om det krockar med medicinerna. Lite borde jag våga ändå. Kan ju avstå något piller till förmån för ett enda glas vid något tillfälle i allafall.

onsdag 10 oktober 2012

Taxol nr 3 och en lång dag på Nus

Som vanligt blir det långa dagar när det är provtagning, läkarbesök och behandling. Tröttsamt. Fick ett rum med säng och somnade redan efter premedicineringen kl 13:30 sov en timme - märkte knappt att de var och ändrade i påsarna på ställningen.

Jag hade sett fram emot att äntligen få träffa "min" doktor. Det var flera veckor sedan senast, jag med allt möjligt som hänt och han har varit på andra uppdrag också. Han undrade som vanligt hur jag mår och mått sedan sist, och i ärlighetens namn så är det ju inte så kul att inte mer hänt i positiv riktning. Berättade om att jag fått en rollator och att det känns bra, känns tryggare. Jag berättade om min önskan att orka mer - vilket är svårt när jag är så trött hela tiden.

Fick beskedet om biopsin och det var ett bra besked i de här sammanhangen. Det är samma typ som ursprungliga Bröstcancern. Det får jag ta som något bra så klart - även om jag inte riktigt förstår mig på allt. Jag litar på dr Nisse.

Vi pratade också om huvudet, huvudvärken som smugit sig på de senaste dagarna. Svaret från dr förra veckan var inte riktigt sanningsenligt. Jag har fått fler metastaser och även några större. Det var en tuff information att ta in. Ska fortsätta med 8 Cortison på morgonen och även återgå till 4 på kvällen. Kanske kan det ge lindring. Jag ska också äta de mediciner som skrivits ut. Har ju fått dem av en anledning. Jag ska inte vara rädd för att ta sömntabletterna, de lugnande eller ens morfinet.

Så, summan av den här dagen var väl ännu fler dåliga besked. Jag önskar så att jag kunde få ett besked som säger att - NU, nu händer det grejer. Det är så jobbigt att försöka samla ihop tankarna åter igen.

Nu kör vi i 2 månader med den här behandlingen och sedan blir det full koll av kroppen, lät som att då blir det även skelettet och hela kroppen. Snälla, snälla, snälla, låt detta fungera!

tisdag 9 oktober 2012

Orolig natt

Orolig natt inatt. Jag bestämde mig för att inte ta något morfin för natten som gick, jag känner fortfarande av lite bak i ryggen men jag vet inte vad som är vad längre. Det var inga som helst problem att somna. Att vara vaken längre än till 22 verkar vara en omöjlighet just nu... Fast vaknar man kl 6 så har man ju ändå fått sin nattsömn.

I morgon är det dags för provtagning, träff med dr Nisse och även en träff med kuratorn och slutligen Taxol nr 3. Blir bra tror jag... Det är bara den långa väntan på cytostatikan som gör att dagen blir så lång - som vanligt.

Borde få veta vad biopsin sa också i morgon? Hoppas inte att den visar något alarmerande som påverkar behandlingen... Önskar verkligen att det kan få flyta på lite nu, att jag får känna förbättring - det skulle vara så skönt om jag får känna av en förbättring nu, om om än liten så tycker att jag gjort mig förtjänt av det vid det här laget. Känna mig lite mer "piggelin". Hela familjen förtjänar en piggare familjemedlem nu. Även om de nog tycker att jag blivit lite piggare så tar jag ju mina tupplurer på dagen och är mest en soffdrönare fortfarande... Var är energin?

Inte heller har jag tagit någon sömntablett - det har jag ju inte tagit sedan jag fick morfinet. Jag tänkte att nu har det gått en vecka sedan biopsin, måste försöka klara mig utan starka piller. Jag tror jag tittat på klockan varannan timme hela natten. Suck. Tröttsamt. Vaknade ändå kl 6 och tog mina ordinarie mediciner och min filtallrik.

Det tar nästan en hel timme innan Alvedon, Cocillianan och Cortisonet börjar verka. Sedan är de ju några piller till också, men de är inte lika avgörande för att komma igång för dagen. Jag i stort sett sitter i sängen uppbuntad med kuddar och ser på morgonnyheterna medan det sakta lättar. Lyssnar till makens sköna andetag där han sover så skönt. Försöker väcka honom med mina kalla fötter under hans täcke, ropar till barnen för att börja väcka dem... Lite så där lagom - ingen panik eller brådska för att hinna i tid till skolan eller jobbet.

Det är luftrören som irriterar mest, jag har legat en hel natt och det tar sin lilla tid innan det blir bättre - jag är lite rosslig och hostig på morgonkvisten. Sedan kommer då darrningarna, skakningarna när jag stiger upp - fast jag inbillar mig att det faktiskt är lite bättre. Eller? Kanske har jag också blivit bättre på att göra saker långsammare också? Anpassar mig efter mina nuvarande förmågor?

Hade lite huvudvärk igår, lite idag också. Kan det vara morfinet - fast jag tycker att jag bara tagit en för natten och en på morgonen - och under knappt en vecka? Måste kolla med dr Nisse i morgon. Kanske är det mer påverkan från huvudet och jag behöver justera med mer Cortison? Tar det bara på morgonen - fast om Cortisonet gör mig darrig så är ju det inte det ultimata heller... Tål att diskuteras i morgon tror jag i allafall. Jag vill ju få må så bra som möjligt, hitta bra lösningar för en så bra tillvaro som möjligt.

Känner att jag spänner käkarna nu igen så det kanske är så enkelt att jag behöver slappna av lite till. Det är ju ändå lite tankar man går och bär på... Kanske ska ta en Stesolid då och då för att hjälpa till att slappna av - dem la jag bort samtidigt som sömntabletterna. Jag behöver ju inte överdriva i min iver att minska medicinering. Jag har ju fått dem av en anledning ändå.

Min stora lycka är ändå just nu att jag tagit mig ut med rollatorn även idag, tillsammans med mamma och Lissi. Långsam promenad duger gott, frisk luft. Tror faktiskt att vi gick liiiite fortare idag. Ser fram emot att på sikt få förlänga promenaden lite också. Ingen brådska att öka avstånden, men små, små mål gör mig gott :)

Jahapp, det var denna tisdag. Hoppas jag får komma med något trevligt i nästa inlägg, för jag känner att det blev lite gnäll idag...

måndag 8 oktober 2012

Världens bästa mamma!

Ja, så är det! Hon är min! Jag måste dela henne med mina två systrar dock - men hon är ändå världsbäst!!!! Eller - det är väl kanske för att vi är tre om att dela på henne som hon är så bäst :)

Hon har ju ställt upp och i stort sett flyttat in för att få vår vardag att fungera, dessutom skjutsar och följer hon mig på varenda sjukhusbesök. Jag har ingen aning om hur det skulle gått för mig om hon inte ställt upp som hon gör - varje dag. Ringde henne igår när hon var ute med en väninna för att be henne att om möjligt se efter en bordsspegel när hon ändå var i krokarna av ett sådant ställe som kanske kunde ha det i sitt utbud. Minsann. Kom hon inte hem med en spegel!
Jag har i lugn och ro suttit vid köksbordet idag på morgonen och det gick så bra. Tog sin lilla tid, men det har jag ju faktiskt rätt gott om så ingen panik där inte... Lite kladd, några extra topz - men så skönt att få fixa till sig lite lagom, utan att bli irriterad på allt darr. Får se hur länge jag får ha kvar fransar och bryn, det har börjat glesa ut sig nu. Jag vet ju att de ryker. Då gäller det att försöka trolla fram lite ögon - och ögonbryn... Träna, träna...
Fick just bekräftat att jag är välkommen på en Look Good Feel Better -träff 25/10. Ska bli roligt att få uppdatera fejk-mejk-kunskaperna... De har jag ju velat glömma sedan 2010.

Mamma har också varit en klippa i omflyttandet av rummen. Fixat och sytt gardiner i de nya rummen, smakrådat med färger, möblering och köpt fina accessoarer som passar alldeles ypperligt in i det hela. Hade jag själv försökt ge mig på dessa utflykter och tittande så hade det aldrig varit så fint och så färdigt som det nu är. Jag har inte orkat alls - så har min mamma väldigt god smak också, så det finns inte något att anmärka på :)

Jag vet inte om morfintabletterna har gjort under, har absolut inte maxat doser (dr hade varit väldigt frikostig i sin ordination) utan tagit en till natten och en på morgonen och jag mår bättre. Jag skulle få ta ganska många enligt receptet, men det här har funkat bra. Nu har det ju också gått en vecka sedan den eländiga biopsin, så det börjar kanske läka också. Lite ont forftarande när morfinet går ur kroppen, området känns fortfarande av. Testar med bara Alvedon idag och hoppas att det räcker. Det blir rätt mycket piller ändå att stoppa i sig varje dygn.

Ökningen av Cortisonet till 8 varje morgon igen kanske också har bidragit. Blir ju lite darrig, men jag kanske blir mer och mer van dem nu, för det känns rätt ok nu. Även om händerna darrar på, så går det an, benen känns något bättre - om det beror på tryggheten med rollatorn också så är ju det bara positivt. Får höra på onsdag vad dr Nisse säger om det.

Igår tog jag ett första varv runt vårt backiga kvarter med rollatorn - som jag lovat mig - en promenad alltså. Hade inte lovat mig hela varvet, brukar vända där det blir som backigast, men med ena dottern och Lissi som sällskap så lufsade vi runt hela kvarteret. Känner mig stolt :)

Nu skulle det bara smaka med lite mer solsken efter allt regnande - då skulle det bli mer sporrande att ta lite fler små promenader. Det är skönt att röra på sig, det behöver kroppen och knoppen.

Humöret blir allt bättre, jag är just nu mindre deppig. Klart jag förbannar mitt öde, men jag ska förhoppningsvis försöka lära mig att leva på kortare tidsplanering så att jag inte blir så ledsen och besviken över bakslag eller att det står stilla. Försöka acceptera att det kommer att vara mycket kontroller, röntgen av olika slag. Det är ju så mitt liv kommer att se ut. Dags att gilla läget - om än motvilligt.
Måste upp, upp, upp. Kanske orkar jag med att se någon idrott i helgen? Det får bli mitt mål för veckan. Cytostatika på onsdag och så orka liiiiite idrott - få kraft av den energi som fyller idrottshallen. Små steg i taget!

söndag 7 oktober 2012

Sköna söndag

Det blir ingen datorrensning idag. Jag känner att orken tryter efter gårdagen. Vi skulle mysa och se Liar Liar, det är ju en så charmig film, men jag somnade redan i inledningen. Nu får jag klappa mig på axeln och känna att jag lyssnar på mig själv :)

Vaknade klockan 6 i morse istället, så klart när man fått en lång natt, men det är rätt mysigt att gå upp och ta medicinerna, en filtallrik och sedan krypa tillbaka under täcket... Maken snarkande så mysigt bredvid. Så tog jag en lång och härlig dusch i godan ro, ingen som var intresserad av att stressa upp mig ur badkaret. Skönt. Fick upp make, tvillingar och deras övernattningskompisar för frukost 9:30. En ganska mysig start på en söndag. Sonen är på hockeycup så honom ser vi fram emot att få hem ikväll - förhoppningsvis nöjd med cuphelgen.

Makens kontor - eller vårt kontor - börjar vara helt färdigställt. Det är bara den där stoooora gamla datorn som ska väck. Känns så roligt att det blivit gjort. Jag har pillat på med det sista sorterandet av böcker och pärmar så där är det för närvarande riktigt, riktigt bra ordning :)

Vårt sovrum har i farten fått ett litet ansiktslyft också och det enda jag har på önskelistan nu är en heltäckningsmatta där inne - då skulle det bli perfekt. Ingen panik - det får bli när det blir... Men jag har en känsla av att det skulle bli jättemysigt.

Lite besvärligt är det med skakningarna i händerna, jag vill ju liksom fortfarande ha lite, lite makeup. Tycker själv att jag ser piggare ut med lite eyeliner och mascara - så länge jag nu får ha fransarna kvar.
Irritationen när det bara skakar och darrar när eyelinern ska på, hmmm - ska se om jag kan få tag på en spegel så att jag kan sitta vid ett bord, då slipper jag kanske lite av övriga kroppens darrighet och kan fokusera på det lilla svarta strecket? Jag har taktiken att jag rengör ansiktet enligt konstens alla regler men då behöver jag pausa innan jag kan fokusera på sminket... Annars blir jag svettig av ansträningen och då är det ju tillbaks till ruta ett igen...

Enda målet som jag har för denna regniga söndag är en rollatorpromenad. Det tänker jag ordna innan dagen är slut, bara barnen slutar baka - tänkte ta en liten tupplur innan så att jag är piggelin till promenaden. Fast självklart vill jag ju att de ska baka (borde finnas tystgående elvispar) - kakor är alltid gott :)

lördag 6 oktober 2012

Lördag med aktivitet... lite väl häftigt kanske?

Idag har det varit ännu en bra dag. Lite väl jobbig blev den, fast det var oplanerat. Vi hade planen klar. Skulle börja flytta in makens kontor. Inte jag då - jag är en ganska bra arbetsledare :)

Det har tagit hela dagen med alla trevliga avbrott för besöken, men det är inte så mycket som återstår innan han kan få ett riktigt trevligt kontor. Vi (jag) har rensat ut en massa böcker som vi ska skänka till barnens skola, de ska bygga upp ett bibliotek som de saknar idag och då är det ju bättre att vi skänker dem dit istället för på återvinningen.

Vips så ringer telefonen och en god vän kommer förbi med sina två hundar så Lissi fick busa av sig i regnrusket. Trevligt, vi drack lite kaffe och pratade en stund. Hon är så fin denna vän.

Hon hinner inte mer än ut genom dörren så dyker andra bekanta upp som vi inte träffat på flera månader. De blev alldeles chockade över att se mig. De hade inte uppfattat att jag blivit sjuk igen så färgen lämnade deras ansikten för en kort stund innan de hämtade sig och vi satt och pratade en stund.

Idag var det egentligen meningen att vi skulle följas till pappas grav, hela familjen med syskonen och mamma. Det är 20 år sedan han gick bort idag. Jag hade redan aviserat att jag nog inte skulle orka med det. Det handlar för mig om det mentala. Jag har nog bara missat något enstaka tillfälle under alla 20 åren så det kändes ändå ok, även om det är en viktig dag. Det har det alltid varit för mig.

Efter att övriga varit där kom de förbi och vi fikade, men efter kaffet var jag så trött att ögonen föll ihop, så de fick åka hem. Jag fick mig en tupplur på någon timme och så blev det Rullkebab till middag - med mamma. Gott.

I morgon ska jag - om jag orkar försöka rensa vår gaaaaaamla dator och så åker den på återvinningen. Den har inte varit igång på flera år men har stått som en påminnelse om det man inte tar sig i kragen och gör... Sedan är kontoret klart :) Det är ingen panik att göra klart det, maken har inte nästa hemmakontorsdag förrän på fredag så jag har gott om tid på mig att greja på i min egen takt. Jag ska absolut inte göra samma misstag som i min förra iver då jag krokade ihop totalt efter en heldag med bild och dokumentsortering på olika usb- minnen.

Bonusen blev också att vi ordnat till det jättemysigt i vårt sovrum. Ingen dator, inga bokhyllor. Vi köpte lite nytt och en vägghängd platt-TV och så har jag haft en lampa väntandes i nästan ett helt år som hade sin givna plats. Nu är det där :) MYS!!!!

Det ska bli skönt med en söndag utan något - precis som idag (hmmmmmm). Men vi kör på det vi vill och orkar. OCH en promenad ska jag ha med rollatorn också.

fredag 5 oktober 2012

Torsdag med Taxol 2

Idag har det varit en ovanligt bra fredag! Jag känner mig så mycket gladare än på länge. Har orkat mer.

Trots cytostatikabehandling igår, en lååååång torsdag på Nus. Trots inte alltför roliga besked. Klart att jag inte kan förvänta mig att det blivit bättre i huvudet så hoppades jag ju... Fick svaret på MR. Liten ökning på 1 metastas men i övrigt stod det stilla även där. Först blev jag ledsen, men det är klart att om inte lungorna fått så mycket "hjälp" av Navelbinet så funkar det väl inte i huvudet heller. Fick öka till 8 cortisontabletter igen, under en vecka tills jag ska träffa Nisse nästa vecka för Taxol nr 3. Då får jag förmodligen även svaret på biopsin, det hade inte kommit. Jag blev skickad på en akutröntgen av lungorna då dr hörde lite sämre ljud på höger lunga - den där biopsin togs, men det var ingen fara.

Dr Birgitta var mycket sympatisk. Fattade inte hur de kunde skicka hem mig efter biopsin med bara alvedon. Jag fick utskrivet morfin och wow!!!! Jag har hittat sov och viloställningar så det är skönt. Har inte sovit så skönt på länge. Ingen sömntablett behövdes för natten utan det bara flöt på som det ska :)
Jag har tagit orosdämpande varje dag inför svaret på MR, har varit så orolig. Nu har jag inte tagit det heller och det har gått riktigt, riktigt bra. Fick order att ta morfinet regelbundet i kombination med Alvedon Forte under en vecka så ska vi se att jag får det bra i smärtområdena. Bara att få hjälp med smärtlindring gör under! Jag har bestämt mig för att försöka bli mer positiv nu. Visst ska jag få dippa och deppa men nu känner jag mig ändå lugnare.

Jag har det fortfarande lite jobbigt med andningen, men tycker mig känna en liten förbättring... Inbillning? Det tar lite tid på morgonen innan Coccillianan hjälper och lättar upp, men annars tror jag att mina pillerblandningar är som de ska. Det känns hoppfullt.

Tog också beslut om att ändå be om en remiss för peruk. Jag är ju ingen peruktjej, men det kan ju faktiskt komma tillällen då det passar bättre än mössorna... Bra att ha hemma om det faller på.

Illamåendet har inte infunnit sig, går bra med tablett morgon och kväll. Jag har orkat göra saker idag. Nästan fyllt en sopsäck med skräp. Jaa - jag tar det lugnt. Det har fått ta hela dagen :) Och massor återstår att fixa med så klart...

Tror också att jag fick lite extra energi av att min älskade pärla Fiestan är såld. Det gick fort och vi fick det vi begärde för den. Då slipper jag ha det hängande över mig. Den som köpt bilen kommer att bli nöjd. Den är riktigt välvårdad och fin.

En utflykt med maken och införskaffat lite nödvändigheter som hänger ihop med rotation av rummen. Han bjöd på lunch på stan - och jag orkade göra alla dessa saker! Vi var borta i 2 timmar ungefär. Jag stöp inte isäng när vi kom tillbaka heller. Vid ett enda tillfälle saknade jag rollatorn - den låg i bilen men jag fattade inte att butiken var byggd som den var - har aldrig varit på Net on net förut.... Nu vet jag. Där behövs den.

Nu får vi se om lördagen blir en sovdag... Jag kanske gjort lite för mycket idag, men det är ju så roligt när man orkar lite. Fast det gör inget. Då vilar jag väl då :)

Tack för alla hållna tummar och tår! Det uppskattas verkligen - och jag lovar att fortsätta kriga på!!!!


onsdag 3 oktober 2012

Något bättre dag idag

Det har varit lite bättre idag. Jag har duschat. Inte haft lika superont, kunnat gå ut på rollatorpromenad med mamma och Lissi. Skönt i det vackra höstvädret. Ingen lång promenad, men dock frisk luft och välbehövligt. Jag har också kunnat ta en kortare tupplur. Skönt.

Världens bästa mamma har gått lös på fönstren idag. Jag tyckte att det gör inget om vi inte putsar fönster... men när hon kom igång så gick hon an som en annan proffsputsare. Fint blev det också :)

I morgon är det cellgiftsdags igen. Är det någon som har förslag på vad man ska fördriva all tid med?
Provtagning 8:45 sedan väntan till 10:15 på läkaren.... Finns ju inte alltför mycket att göra medan man väntar. Efter läkaren gett sitt ok så ska dagvårdspersonalen beställa cytostatikan från apoteket och då brukar det gå minst 1½ timme till - om inte mer. Finns orken, och beskedet från dr är så att jag inte bryter ihop alldeles (MR svaret) så tar nog jag och mamma en utflykt i väntan på droppet.

Maken ska följa med in till läkaren denna gång. Jag vill inte ta sådant besked själv, då vill jag ha maken med. Det är jobbigt på kvällarna nu. Det spelar ingen roll att jag försöker tänka på annat. Jag är livrädd!
Jag har fått en tanke om att det kanske beror på att lungorna har det tufft som jag är så stapplig och svag i benen - om det är tungt att andas hur ska då resten av kroppen orka? Tänk om det kan få vara så "enkelt". Kan jag inte få slippa allt negativt nu? Kan vi äntligen få något positivt besked? Det är svårt att hålla ihop och försöka vara stark, men man kan ju inte hålla tillbaka och hålla inne hela tiden. Det går bara inte.

Så mycket har hänt på bara några månader - att man kan rasa ihop så snabbt... Jag behöver nya byxor också. Jeansen håller på att ramla av. Muskelmassan är inte där den varit i alla fall... Går ju bra när man är hemma i mysbyxor, men när jag ska ut bland folk så behövs ju "normala" kläder. Får se om och när jag orkar prova ut ett par nya.

Hjälp mig nu och håll alla tummar, tår och allt annat för att det går bra i morgon. Att jag äntligen får ett bra besked. Jag behöver all hjälp jag kan få!

tisdag 2 oktober 2012

Lungbiopsi

Så blev det tillslut av. Lungbiopsin. Var på plats kl 20 på söndagskvällen som avtalat. Hela familjen följde med så att även barnen fick se hur mitt rum såg ut, men de hade bråttom hem för att se X Factor. Venport sattes och proverna togs. Fick sedan jaga på lite för att få mina mediciner så att jag kunde få somna. Klarade ändå att se 22 nyheterna, vilket inte är vanligt nuförtiden.

Vet inte om det var nervositeten på måndagsmorgonen, men jag vaknade redan kl 5. Inte så kul. TV-utbudet på Nus är ju inte det allra bästa... Vid 6- tiden ringde jag efter mediciner och då började iaf Nyhetsmorgon. Fick frukost inburet på rummet så det kändes lite lyxigt.

Vid 7:30 kom de med premedicinering. Jag sa att jag ska ha ALLT OCH LITE TILL som går att få. Vet att det var en morfintablett iallafall, sedan var det någon flytande vätska också. Så var det dags att bli nedskjutsad i sängen till röntgen. Jag fick lägga mig på mage, fick en kudde och så spände de ett band över ryggen. Nästa som händer är att läkaren lade tandläkarbedövning runt området. Läkaren informerade hela tiden om vad hon gjorde. Punktionen togs alltså på höger lunga. 3 gånger stack hon. FY FAAAAN vad det gjorde ont! Tårarna rann och benen for rakt upp för varje stick. Efteråt visade hon vad hon tagit ut. Fast jag inte ville. Äckligt! En burk med vätska och 3 små röda "maskar" var i burken. Klockan 9 var jag klar och tillbaka på rummet.

Fick ligga på höger sida i 4 timmar för blödningsrisk så de pallade upp med en kudde bakom ryggen för att jag inte skulle tippa tillbaka. Fick mer morfin och lite annat lullulligt så jag somnade en stund.

Fina lillasyster kom upp med en lunchmacka och höll mig sällskap. Trevligt!

Klockan 13 var det dags att åka till röntgen igen, kontroll så att det inte fanns läckage någonstans. Därefter följde naturligtvis vääääääntan på svar på om allt var ok. Misstanke om liiiitet läckage, men så litet att jag fick åka hem kl 17. Tack och lov var lillasyster kvar så hon skjutsade hem mig.

Idag är jag mör. Har ont där de stuckit så klart. Svårt att hitta bra läge att sitta eller ligga på. Sidan går bäst. Vaknade 5 i morse igen, tog mediciner och somnade om sedan. Vaknade upp och åt frukost med familjen innan de åkte på skola och jobb, sedan gick Lissi och jag och sov igen, Vaknade vid 9 men är fortfarande trött. Darrig. Har varit på en liten rollator-hund-promenad. Gick väl sådär, men det blir nog bättre när jag har mindre ont i högersidan.

Fick också tid för nästa behandling. På torsdag. Äntligen känns det som att jag är igång med det,Taxol nr 2. Behöver ju cellgiftet. NU!!!! Vill ju bli piggare och få må bättre, orka mer.

Jag är livrädd för mina svaga och darriga ben.... Kanske får jag veta något hemskt på torsdag när jag träffar läkaren? Det blir inte dr Nisse, men en annan erfaren läkare. Tänk om det är mer och alldeles åt skogen i huvudet... Tankarna mal nu. Bröt ihop igår kväll igen av rädsla. Vidriga, vidriga sjukdom!!!! Kan jag inte bara få något positivt besked nu. Jag tycker att det är min tur att det går åt rätt håll nu! Jag är helt ok med att använda rollator om det behövs för trygghet och balans. Men det MÅSTE räcka nu! Nu vill jag få må bättre, orka lite till, kanske få köpa ett par byxor - de har blivit alldeles för stora. Muskelmassorna försvinner. Jag behöver få röra på mig och få tillbaka lite krafter. SNÄLLA, SNÄLLA!!!!! Visst har jag fått min beskärda del nu?!?!?!?!?!

Nu har jag världens bästa mamma här och förbereder middagen. Tack och lov för henne! Hur skulle det annars gå?