måndag 4 oktober 2010

Är jag gnällig?

Det känns som att jag bara gnäller... Här på min blogg alltså. Fast det är ju MIN blogg, och mina tankar och känslor. Förhoppningsvis är det sluttampen på allt det negativa i tankar och känslor, även om jag förstår att den känslomässiga berg-och-dal-banan kommer att fortsätta ett tag. Livet har ju ställts på sin spets, otäck sjukdom har invaderat min kropp och min tillvaro. Otäckt att tänka på att det så småningom blir nervösa kontroller och återbesök. Ångest över att få provsvar... Samtidigt är det jättebra att det är täta kontroller, men jag har börjat tänka mycket på hur det var i början. Mammografin, biopsin, läkarbesök, undersökningar - och väntan på svaren och den nervösa väntan och fasan inför resultaten... Känner mig lite dämpad, orolig och osäker på framtiden. Det var ju inte så här det skulle bli.

Jag ser verkligen fram emot de små framstegen som jag VET kommer. Som jag själv kan påverka. Jag är ju en positiv människa egentligen. Glad. Längtar efter energi och den inre positiva kraft som har krupit undan i mitt inre.

Det är mycket tankar som virvlar runt i mitt huvud. Har börjat tänka på hur bekanta uttryckt sig om mig. Många som jag, och även min man, träffat säger att de tycker att jag sprider positiv energi omkring mig. Att de blir så glada i min närvaro. Att jag är så stark. Att jag är en kraftgivare. De säger att "du är så stark, du fixar det här"... Visst, jag har alltid varit en givare - gett av mig själv och min tid och kraft till andra. Jag har tyckt om det.
Att istället stå som mottagare är inte alltid lika enkelt. Jag behöver det och mår bra av det! Jag uppskattar verkligen det som familj och vänner gör för mig. Stort och smått. Det är helt ovärderligt och värmer så mycket! Har alltid klarat mig själv och haft svårt för att be om hjälp. "Fröken duktig"... Närmaste familjen bara ger och ger. Villkorslöst. Det är en bra känsla - till och med självständiga jag inser att jag behöver det och mår bra av det :)
De som hört av sig och sagt att "det är bara att du säger till om du vill ha hjälp med något" - till dem har jag aldrig hört av mig... De har inte heller hört av sig igen för att erbjuda vad som helst... Jag klarar inte av att be om något. Har aldrig gjort. Det ligger inte för mig, även om jag säkert har behövt hjälp eller bara en pratstund. Det har ju varit jag som alltid stått på andra sidan och erbjudit hjälp och tjänster.

Ska jag vara riktigt krass så känner jag mig väldigt sviken av många av de människor som jag räknat till mina vänner och som jag inbillat mig att jag haft en bra kontakt och vänskap med. Som jag trodde kände mig och visste hur jag fungerar. Det är jobbigt att inse att flera gamla vänskaper tagit slut, som jag trodde var mer värda. Som det är tydligt att jag värdesatt högre än dem. Det känns ledsamt att inse att de numera kommer att räknas som ytliga bekanta, kommer att kännas märkligt den dagen de hör av sig eller om vi möts i något sammanhang. Det är ett hårt och tråkigt uppvaknande för mig men en bra lärpenning förmodligen, ska bara hitta kraften att ruska av mig besvikelsen.
Det finns säkert en osäkerhet hos några av dem om hur man ska agera eller bete sig när någon drabbas av allvarlig sjukdom. Men att knappt eller inte alls höra av sig under ett halvår, trots att man vet? Det kommer en hälsning via maken eller på annat sätt att "jag tänker på dig". Det hade varit roligare att få höra det personligen. Kanske säger lite om mig som "givarperson" och att jag inte haft lika stor andel sådana vänner...

Så här hade jag önskat att det var: Fråga - och förvänta dig inte det svar du vill ha. Var villkorslös. Fråga igen, ta inte illa upp för ett nej - det är sjukdomen och inget personligt. Finns där.
Om du hamnar inför det faktum att någon du bryr dig om drabbas av något väldigt jobbigt: Ställ dig frågan till dig själv - hur vill jag att andra ska finnas där för mig om jag drabbas?

Det är inte så att jag ber om att få uppmärksamhet! Det handlar inte om det. Det handlar uteslutande om min besvikelse på dem som jag trott var mina riktiga vänner och som brydde sig om mig och hur jag mått detta vidriga halvår. Som inte kunnat prioritera ens 5 minuter då och då, eller överhuvud taget på ett telefonsamtal eller annan kontakt.

Jag är oerhört tacksam för att nya vänner klivit in i mitt liv under detta halvår som gått. Och för de gamla som finns kvar. Att de finns där för mig och min familj - villkorslöst - och för att de VILL finnas där för oss. Har en fantastisk vän som tyvärr flyttat långt bort men som på något sätt skickar signaler av värme och vänskap upp hit till mig. Det känns skönt. Carina M dina tankar och kramar kommer fram :)

Ja, nu har jag verkligen babblat och tagit i så det står härliga till. Skönt att få det ur huvudet, kanske blir det mindre som snurrar. Så är jag ju nere på botten igen, och då är ALLT jobbigt och tungt. Kropp, knopp och själ.

2 kommentarer:

  1. När man gått igenom det du gjort får man vara gnällig!
    Har läst hela din blogg och måste säga att du har fantastiska barn :)

    Hälsningar Lisbet

    SvaraRadera
  2. Eller hur Lisbet - visst får man vara lite egoistisk och självisk ibland! Bra och nyttig erfarenhet :)
    Tack för komplinmangen om barnen! Jo, jag har fantastiska barn. De är det bästa jag någonsin gjort!!!

    SvaraRadera