Somnade inte förrän närmare 03:30 i natt och vaknade strax före 08 när familjen drämde igen dörren när de åkte till skola och jobb... Har tagit första tabletten med Tradolan och Alvedon och kommer nog att ta insomningstabletten ikväll. Kanske lite tidigt att uttala mig om huruvida tabletterna hjälper, får avvakta några dagar till innan jag märker full effekt - när all skelett, led och muskelsmärta härjar som värst. Känns ganska ok ändå nu med smärtlindring i kroppen. Smärtan kommer att öka och pågå till på onsdag/torsdag nästa vecka innan det avtar, om det följer tidigare behandlingar med Taxotere.
Till helgen åker make och son på hockeycup. Gruvar lite för att vara ensam. Tjejerna är rätt intensiva... Mamma och lillasyster har lovat hjälpa till med tjejerna så att jag får ha det lugnt. Stackars syster som drabbats av öroninflammation... får se hur mycket hon orkar - hon har ju tre egna barn också... Mamma ska i allafall fortsätta sin fantastiska middagsservice. Vet inte hur jag skulle ha klarat det utan den hjälpen. Kanske tar hon tjejerna på stan en sväng, eller bio... Vi får se vad det blir.
Trist att inte få chansen att följa med och se cupen. Jag tycker verkligen att ishockey är en härlig sport! Liksom fotboll, handboll och innebandy... Alla idrotter som barnen utöver är roliga att se på. Tur att det vänder så smått snart. Så att jag orkar följa med och se dem. Snart blir det innebandymatcher och handbollsmatcher för tjejerna också, men där har serierna inte börjat ännu... Hinner förhoppningsvis samla mer kraft innan det drar igång :)
Måste prioritera att samla kraft för att inhandla vinterjackor/täckbyxor till tjejerna. Börjar bli dags. Det får nog bli den första aktiviteten när värken är borta. Spännande - och dyrt brukar det bli... Fast, vad gör man. Kläder måste de ju ha och vi som är mycket ute måste se till att ha ordentliga kläder som klarar slalom, snowboard, snöhögar, snöbyggen, kyla, väta... Visst var det enkelt när de var små och man köpte en Reimaoverall som hade alla önskade egenskaper. Det är inte lika enkelt när de är stora barn. Finns så mycket att välja på, så många önskemål från barnen och mamman om egenskaper, färger, etc...
Jag märker framför allt på tjejerna att det börjar vara väldigt jobbigt med min sjukdom nu. Vi har pratat om att det nu är sista två veckorna i botten och att det sakta, sakta kommer att vända efter det. De trotsar och tänjer gränser. Är väldigt speedade och vill att det ska hända saker hela tiden. Så fort man säger att de faktiskt måste göra läxa, städa för att det är städdag, stanna hemma en enda dag/kväll, eller vara inne en viss tid är det som att hela världen rämnar för dem... De har alltid varit sociala och aktiva men det är som att det eskalerar just nu. Känns nästan som att de agerar lite i panik och inte vågar stanna upp. Kanske lite försmak av kommande tonår i kombination med att familjen haft ett extremt halvår?
En av tjejerna har haft en riktigt jobbig vecka, mycket gråt och hon väljer att göra utspel som jag inte riktigt orkar med att hantera... Stackars pappan får små psykbryt som den person han är när han ska försöka hantera situationen. Han har inte riktigt tålamodet att argumentera lugnt så långa stunder innan han bara briserar. Blir inte så bra alla gånger, men han gör så gott han kan. Och jag älskar honom för det! Det haltar kan man säga. Lugna, pedagogiska mamman som oftast diskuterat fram lösningar på stort och smått orkar inte vända och vrida tills barnen själva kommer med bra lösningar... Lugna mamman är mera haggan... De längtar efter sin vanliga mamma.
Sonen däremot har verkligen vuxit under det här halvåret. Lugn och sansad, ansvarstagande, hjälpsam, pratglad och omtänksam, kommer gärna med en kram när det faller på. Det hade jag inte väntat mig då han är tonåring... Hade nästan trott att det skulle vara tvärt om, trotsig kille och lugna, kramiga tjejer...
Medan tjejerna varit på innebandyträning kom två väninnor förbi och höll mig sällskap. Så trevligt! De fick ta mig som jag är - och det gjorde de så gärna :)
De hade med sig en finfin present från Thehörnan. Smarrigt kaffe och rogivande the, och choklad. Det blir något att mumsa på det :) Tror jag ska inviga théet redan ikväll. Såg väldigt gott ut. Så underbart med omtänksamma vänner som kommer och hälsar på när de vet att det är tungt. Pratar om ditten och datten och får mig att glömma det onda för en stund. Det är så oerhört värdefullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar