Irrationell - jag?

Kanske börjar det så smått vända idag, värken finns där men känns lite mindre intensiv. Fortfarande har jag ont i skelettet och lederna. Benen känns som bly - tänk maximal mjölksyra efter att ha sprungit på max för länge, benen vill vika sig. Så känns det hela tiden när jag går. Jag tror att de ska vika sig, men det gör de så klart inte riktigt. Fingrarna värker, halvt domnade. Ömmar när jag ska använda dem. Blir inga flätor på flickornas hår...

Jag har vågat mig på insomningstabletten två kvällar i rad och har fått två välbehövliga nätter utan att vara vaken. Skönt att få somna ifrån värken och sova ostört. Sovit från midnatt till väckarklockan ringt för familjen. Varit uppe och ätit frukost och sedan fått slumra eller sova vidare någon timme till. Skönt, skönt, skönt. Fast jag är fortfarande trött.

Älskade maken kom hem och åt lunch med mig idag. Försökte förklara för honom hur det känns... för naturligtvis fick jag ett utbrott och tårarna rullade.... Då hade jag duschat, värmt mat på spisen, flyttat lite grejer mellan frysarna... Alltså något som normalt inte är speciellt ansträngande...
I huvudet är jag fortfarande 38, kroppen närmar sig 100. Att inte kunna stå upp och torka sig efter dusch, att måsta sitta. Inte ens det är tillräckligt för pulsen är på max och andhämtningen häftig. Kämpa på med lotion och kläder för att sedan få lägga sig och vila. Redan svettig igen av ansträngningen.
Efter att ha fått ner pulsen gick jag så ut och öppnade frysboxen, blir ARG för att maken FORTFARANDE inte tagit bort de kylklampar jag sagt åt honom att ta bort när vi avfrostade.... Han har inte flyttat en pryl till kökets frys.... Men det är han som nu är på väg hem för att fylla frysen med varuprover han behöver och vill ha plats i boxen. GRRRRRR. Sätter kastrullen med lunchen på spisen och vänder åter till frysen. Arg. Svettas. Andfådd. Så frågar han när han kommer hem om det finns plats i frysen.... AAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGHHHHHHHH!!!! Utbrottet och tårarna var ett faktum.

Visst är det märkligt vilken sjukt låg nivå det är på mig just nu. Rena rama bagatellen med frysen. Halvtom var den eftersom vi tömt så duktigt innan avfrostning. Frysen inne är nästan tom, frysboxen hade mest köttben och jordgubbar... Men att sticka ner värkande händer och lyfta och sortera var varken skönt eller roligt. Gjorde säkerligen mig mer irriterad. Jag brukar vara den lugna i familjen, den som resonerar och diskuterar, medlaren... Vart tog hon vägen?

Tror det var bra att älskade maken kom hem på lunchen. Vi fick prata utan barnen i närheten. Vi är nästan aldrig helt ensamma vi två. Jag fick vara ledsen med honom, förklara utan att ta hänsyn till barnöron. Vi är ett team vi två, har jobbat ihop oss i 19 år av kärlek. Att jag inte agerar logiskt, tänker rationellt eller gör "rätt" just nu rubbar så klart våra gemensamma rutiner. Halva "vi" är ju just nu borta. Det haltar. Klart det är påfrestande för honom. Han får utstå så mycket, bara tar och tar. Han är så snäll med mig. Bråkar inte med mig när jag är irrationell och håller på. Han är verkligen MIN MAN. Igår pratade han återigen med barnen om mammas humör och påminde dem om doktorns ord... Han gör verkligen allt han förmår för att det ska fungera här hemma.

Nu hoppas jag att jag börjar må bättre i både kropp och humör... och att vi får en fin helg med mat som smakar. Längtar efter gott kött och potatisgratäng med en god sallad, till det ett gott vin.