Surkart

Jag är en surkart. Jag vill inte vara en surkart. Hur jag än gör så gnäller jag. Klarar inte att vara mogen vuxen.

Det har varit en tuff vecka. Maken borta och sonens väckningstider i kombination med min sömnbrist och trötthet efter behandlingen har tagit bort allt mitt glada humör. Att gå ifrån att vara en självständig person som klarat allt själv till att måsta ha hjälp av barnen vid handling, städning, trädgården... Det är inte roligt. Ingen hjälp på hela veckan förutom middagarna på måndag och tisdag.
Ingen som frågat om jag behövt hjälp på hela veckan, ingen som frågat hur jag mått - förutom maken i Stockholm då, och till honom kunde jag ju inte säga hur det egentligen är. Då skulle han bara må sämre än han gjort under sin påtvingade bortavaro. Han fick mina tårar på kvällen när han kom hem.

Var och veckohandlade med tjejerna nu på förmiddagen. De körde vagnen, stoppade varor i korgen... jag bara förmår att läsa vad som ska handlas och flämta med. Och köra bilen till och från. Efter att ha packat in varorna fick jag lägga mig ner och vila. Surt.

Hela veckan har sonen varit borta på dagtid, tjejerna har varit med kompisar. Jag har fått ta det ganska lugnt, men vad hjälper det när man känner sig så kass. Jag vill själv göra det jag vill göra: laga mat, baka, plocka bär, kantareller, fixa i trädgården - den ser ut som skit! Ogräset har fått härja fritt sedan innan vi åkte på semestertrippen. Så orkar jag ingenting själv.

Jagar på barnen för att få hjälp med att plocka in bär som annars förstörs, de plockar lite och börjar sedan med annat som är roligare... de vill ju vara barn och få ha sommarlov och bara vara... Jag förstår dem! Gick en sväng i trädgården och beskådade eländet. Mycket av naturens godsaker som inte längre går att äta. Barnen gör sitt bästa, jag vet det, men så ser man hur mycket som går till spillo för att de inte kan göra det som jag gör det - rensar eftersom bären blir färdiga att skörda. Det blir en vinter när vi får handla våra bär i affären i år.

Jag klagar absolut inte på mina barn! De gör allt de förmår för att hjälpa sin mamma! Men min egen frustration över min oförmåga är jättejobbig! Och så skäller jag på dem för att de stökar ner inne och ute, för att de glömmer saker... Det vill jag ju inte göra. Jag kan inte behärska mig.
Doktorn varnade innan första behandlingen att mitt humör skulle bli dåligt, idag känns det verkligen som att han fick rätt. Det känns bara så jobbigt att jag ska vara irriterad på barnen hela tiden när de egentligen ingenting gjort fel. Vill krypa ur mitt eget skinn just nu. Bli den snälla och glada mamman igen. Jag talar om för dem hur duktiga de är på att hjälpa till, säger ofta till dem att jag älskar dem - flera gånger varje dag. Men varför kan jag inte vara den glada, snälla och tålmodiga mamman? DERAS mamma?

Önskar man hade oändligt med pengar så man kunde ha en hembetjänt... Som man kunde befalla att göra det man själv inte orkar. Så skönt det skulle vara, att med gott samvete få ha allt i tipptopp skick. Frysen full, läckra maträtter till middag varje dag, alltid ren och struken tvätt, städat hus och fantastisk trädgård.