tisdag 15 februari 2011

Knäckt.

Tänk att det är så lite som får bägaren att rinna över. Den här gången var det bagateller som att inte bli ärligt ihågkommen av kärleken. Det blir bara för mycket ibland. Överhettning. Kan man få ta semester från allt?

Status på jobbet: kaos, känns inte roligt att gå dit

Status i hemmet: vardagsstress med träningar och mat som ska handlas och tillagas men i övrigt lugnt och stabilt - förutom gårdagen då

Status i kroppen: bättre, men fortfarande händer och fötter som ibland inte är mina vänner, fått bra hjälp med armen och slipper mycket av obehaget. Vallningarna är många och jobbiga. Vikten är åt skogen.

Status mentalt: kaos. Vill bara gråta. Orkar inte tjafset på jobbet, vill inte att det ska vara så eftersom jag behöver jobbet för att må så bra jag kan. Det behövs så lite för att det ska tippa över. Tycker inte att det är för mycket begärt att få uppskattning tillbaka i hemmet, men uppenbarligen är det så. Det skulle vara så roligt att få bli bortskämd och bortklemad någon enda gång. När det är äkta och gjort med omtanke. Det är faktiskt inte så roligt att alltid få höra "men jag tänkte ju", "men åh jag glömde", "jag hann inte". Tänk inte. GÖR!
Jag hinner ju. Jag planerar. Kan vara lång tid i förväg eller impulsivt. Jag planerar klädinköp så att barnen har de kläder och skor de behöver, jag planerar matinköp så att vi inte har tomt i kylen, jag planerar för familj, släkt och vänner som fyller år, jag planerar för att överraska make och/eller barn i vardagen, som förra veckan när jag köpte 2 par skor åt maken.
Jag planerar, planerar, planerar. Tänker åt mig själv och åt andra. Sedan jag blev sjuk så har jag inte förmått att ha samma framförhållning som tidigare. Det blir en hel del extra svängar till mataffären för att jag inte orkar planera. Lusten att laga mat skiftar från dag till dag, beroende på hur jag mår och då vill jag inte ha inplanerat storkok eller något som sätter onödig press på mig - det kan få bli korv med bröd ibland.

Det är bara vardag, vardag, vardag.
Träning, träning, träning.
Tjänsteresor, tjänsteresor, tjänsteresor.
Matcher, logistik...
Försöker laga mat med omtanke, duka trevligt, handla gott som hela familjen tycker om till fredagslördagsmyset (de helger vi är samlade hela familjen). Kanske är det så att jag bara ska köpa gott som jag gillar?

Känner mig så in i bängen trött och skulle helst bara vilja stänga in mig och skrika, gråta och vara arg. Fast det kan jag inte göra. Jo, efter 22 på kvällen kanske. Då sover alla barnen. De gånger jag brakat ihop när de varit hemma eller vakna så blir det kaos. De förstår inte. Biter ihop - det är det enda jag kan göra. Förra gången jag brakade ihop så blev det otroligt jobbigt för barnen. De tror att jag blivit sjuk igen, att vi ska skiljas eller annat. Även om jag berättar att det är min frustration över att inte orka det jag brukat orka och att jag blir trött så vill jag skona dem från alltför mycket humörsvängningar från min sida. Det tar så mycket kraft från mig att lugna dem och förklara. De vill ha sin glada och omtänksamma mamma - som det brukar vara.
Försöker uppbåda all kraft jag har till att fungera och vara glad med arbetskamrater, vänner och familjen, men det är tröttsamt.

7 kommentarer:

  1. Ta en dag och stäng in dig. Tänk bara på dig själv och vad du vill. Gråt, skrik, skratta, vad du känner för. Gå omkring i nattlinne hela dagen, måla naglarna, se film, ät godis, ta en promenad eller nåt annat. Jag tror att alla runt dig skulle förstå att du behöver det! Barnen är välkomna till "pärlan vid havet"!

    Kramar

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig och tycker att det är bra att du vräker ur dig allt som trycker dig. Förstår inte att du orkar. Varför ska bara du vara omtänksam? Önskar jag kunde skicka riktiga styrkekramar i massor. Kram Heidi i cyberrymden

    SvaraRadera
  3. Ann-Louise - det låter som
    något jag skulle behöva :)

    Heidi - det är det som är så skönt med att skriva av sig. Man får ur sig allt och slipper bära tankarna inom sig på samma sätt.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Nä men Malin, du ska nog ta tag i detta innan det går för långt, ta hand om dig själv, det är jätteviktigt, gör som Ann-Louise skrev, TÄNK PÅ DIG SJÄLV, mannen kan tänka på sig själv, hade kanske varit nyttigt, låt barnen fixa mer, dom är stora nog för det, kanske dom skulle klara ta sig till och från olika platser, jag läser ju om hur du kör och fixar och donar alltid, strejka ett tag så kanske dom förstår att du också har behov....
    Många Kramar från Lisbet

    SvaraRadera
  5. Lisbet - med en resande make och norrländsk vinter så blir det jag som får skjutsa. Vi bor för långt ifrån idrottsanläggningarna och med -20 eller kallare så vill jag inte utsätta barnen för att gå 2 km enkel väg. När det är barmark så cyklar de, men det är för farligt för dem på vintern. /Malin

    SvaraRadera
  6. Det förstår jag helt klart, visste inte ni hade så kallt... Kram!

    SvaraRadera
  7. Det är lugnt Lisbet, bor man i Umeåtrakten så får man finna sig i vargavintrar :)
    Jag är nog onödigt gnällig just nu, men det kan vara skönt att tycka synd om sig själv ibland :)
    Kram!

    SvaraRadera