måndag 14 februari 2011

Surtant

Visst är det märkligt att man inte lär sig. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det ju, och obotlig optimist som jag är så tror jag alltid att NU, den här gången... Men som vanligt ingenting annat än ett "MEEEN ÅÅÅ, JAG TÄNKTE JU PÅ DET FÖRUT.... JAG ÄR HELT KASS"
Att han sedan jobbat i sådan branch att han haft full koll på läget i många år verkar inte spela någon roll för minnet. Vi har pratat om det i över en vecka, helgen har varit full av prat i ämnet. Vet att det är bagateller men jag blir lika besviken varje gång. Jag har slutat köpa presenter, för det har jag gjort i många år. Känns inte så roligt när alltid samma kommentar kommer som replik på det. Kan inte dölja min besvikelse så bra heller. Det hela tappar ju all sin charm när överaskningsmomentet är förbi. Vill inte tigga och be om det Jag vill inte att han ska ha dåligt samvete. För det blir ju så det känns. Dåligt samvete kontra sur och irriterad. Det kommer förmodligen något eftersom ivern att skjutsa barn till träning plötsligt uppstod. Ska jag låtsas bli överraskad då? Att något så bagatellartat ändå retar gallfeber på mig. Jag vet ju hur det är efter snart 20 år, men som sagt optimisten i mig tror alltid på förändring. Alla hjärtans dag, årsdagar, morsdag, farsdag, mm är viktigare för mig än för honom.
För 4 år sedan förresten - då var det ett överaskningsmoment utan dess like - ett frieri :)
Det handlar inte om presenter och blommor - det handlar om att tänka på någon annan och att göra något för att göra den personen glad, och att vilja göra personen glad.

Själv har jag haft fullt sjå att dämpa tjejernas iver att överraska klasskompisarna och läraren - de pyntade klassrummet i fredags eftermiddag så att alla fick en överrasknig idag på morgonen när de kom till skolan. De har pysslat i helgen och gjort kort till klassläraren och "pojkvännerna".

Dagens middagsmat har jag planerat och lagat tillsammans med tjejerna, vi hade en jättemysig stund i köket när vi hjälptes åt. Hjärtformade köttfärsbiffar med fetaostfyllning som var färdiga att ätas när make och son kom hem.

2 kommentarer:

  1. Förstår faktiskt hur du känner dig. I de flesta förhållanden finns det någon som strävar efter att göra någon glad med det där lilla extra och njuter utav det. Är själv en sådan person. Men faktiskt så vill man ha lite tillbaka, en uppskattning på det man gör. En ansträngning tillbaka. Min man och jag har varit tillsammans i 17 år, snart 18. Jag har känt mig lika besviken som dig över dessa bagateller, men jag älskar honom och han kan om han vill..det har han bevisat. Kanske inte lika många gånger som jag önskat. :-)

    SvaraRadera
  2. Ja Annika, det är precis så det är. Jag tycker om att göra det lilla extra för mina nära, men vill så gärna få någonting tillbaka någon gång ibland. Och visst har det hänt (som frieriet) så då finns ju hoppet där - och som du säger han kan om han verkligen vill. Även om jag blir besviken så är det ju så att jag älskar honom :)

    SvaraRadera