torsdag 17 februari 2011

Jag är ett fetto :(

Jag hoppas att morgondagens händelser kan få mig att känna mig mindre tung i sinnet. Det är dags att träffa BC-systrarna i samtalsgruppen i organiserad form. En återträff med den Onkologsjuksköterska som höll i våra 8 träffar innan jul. Längtar. Kanske - om jag orkar - kan jag dela mina känslor och hämta stödet från dem... Får se hur träffen utvecklar sig.
Sedan kommer saknade och efterlängtade vänner och hälsar på. Det ska bli så skönt att träffa dem! De bor alldeles för långt borta numera, och att de tar sig tiden att komma och hälsa på oss när de ändå är i krokarna, "bara" 15 mil bort (istället för normala 100 mil) känns jätteroligt. Barnen längtar efter sina kompisar och vi vuxna längtar efter våra kompisar :)
Kanske orkar jag göra en resa "ner" till dem i vår? Tillsammans med flickorna. Skulle vara jättehärligt att få se deras nya liv och kanske lite storstadsshopping kan inrymas?

Idag hade vi nytt möte på jobbet där agendan ställdes in till förmån för att prata om förra torsdagens otrevligheter. Tycker det gick sisådär. Helt slut var jag när jag gick därifrån. För min egen överlevnad tror jag att jag lägger locket på nu på jobbet. Tänker inte prata om och dras med när det börjar diskuteras bland kollegorna. Tidigare i veckan lämnade jag dem under kaffet eftersom jag inte orkade med mer. Fortsätter det ältas så får jag be min chef om att få byta arbetsplats. Hade jag varit mitt gamla jag så hade jag säkert hängt på tåget och diskuterat och vänt och vridit på allt... men jag orkar inte mer just nu.
Efter jobbet var jag tvungen att fördriva tiden tills jag skulle hämta sonen på ishallen, började traska runt i klädaffärer och det gjorde inte alltför mycket för nedstämdheten. Rean fortsätter och vårnyheterna var väldigt glest representerade. Fanns det något så var det inget för en äckelfet kvinna i sina bästa år. Provade en del plagg men det skulle jag inte ha gjort. Bara att klä av sig i en provhytt... och i det vita skenet med speglar från alla håll så kunde jag konstatera att jag inte bara är blek - jag ser rätt grotesk ut. Jag är ett fetto. Finns något tält kanske?

När humöret är i botten och all kraft går till att verka sansad och "normal" inför omgivningen så orkar jag inte träna alls. Tyvärr. Det är verkligen något jag behöver, men redan förra veckan kände jag att kroppen inte svarar på mina försök att aktivera den på löpbandet och då är det lika bra att stanna hemma. Förmodligen var den mentala delen av mig på väg att säga stopp redan då... Att promenera är inte att tänka på, vinterkylan är väldigt enveten och temperaturen har varierat mellan -20 och -30 grader alltför länge.

Som så många kloka sagt före mig - livet fortsätter att trumma på, även om man ibland önskar att allt skulle stanna upp för min skull, bara för att jag råkade få en skvätt Skitcancer i kroppen.
Vardagen finns där hela tiden, ingenting är anpassat för att inte orka med eller för att bara lämna allt på plats och ställe för att åka iväg och vila upp sig. Det funkar ju inte så. Inte kan jag lämna barnen eller maken och bara dra - strutsmentaliteten är inget för mig. Bita i det sura äpplet är det enda att göra. Genomlida Cancermonstrets framfart i psyket för att komma ut på andra sidan nästan "som vanligt" igen. Nu är det andra gången jag dippar ner så här och jag vet ju att det är övergående.
Vet ju att det kommer bättre dagar, men denna vecka har verkligen inte varit den bästa. Jag är så trött :(

5 kommentarer:

  1. ~Livet er som vinden, du vet aldri når stormen kommer eller hvor sterk den er,gjelder bare å komme seg igjenom den med livet i behold ~

    Men fina Malin!! Du är ju min positiva armvän!! vet hur det är när det tjafsas på jobbet, själv blev jag kallad för bitter****a av en kollega, det tar så mycket energi från en. hoppas att det löser sig på jobbet. Visst vill man att allt stannar upp när man inte orkar, vi hade familjeråd när jag mådde som sämst och familjen blev tvingade att ta mer ansvar, jag ställde frågan, Hur hade ni gjort om inte jag var här??
    Men det är som du säger det bli bättre och det är nåt man ska igenom.

    SvaraRadera
  2. Carin - jag ska fortsätta vara din positiva armvän :) Ska bara tycka synd om mig färdigt först...
    Tack och lov är det inte mig bråket handlar om, jag är inte det minsta inblandad personligen - men det är jobbigt när det bråkas bland vuxna människor. Kram

    SvaraRadera
  3. Men du min kära älskade syster.
    Nu är det dags att sortera ut sånt som är
    oviktigt och ta till knepen som gör att
    den här negativa tankespiralen vänder.
    Svårt att veta vad o hur jag kan hjälpa...
    Hoppas du får lite hjälp/stöttning i morgon av
    gruppen!! Kul att träffa MW i morgon :-)
    hälsa från oss!
    Kramar
    s

    SvaraRadera
  4. Hoppas det snart vänder och du får må bättre.

    Följande kanske kan muntra upp dig en liten stund:
    En höggravid kvinna som står på alla fyra med rumpan i vädret, mitt i vardagsrummet. Allt för att försök få en envis liten bebis att vända sig. Och som du vet är den höggravida kvinnans rumpa inte den minsta! :-) Hoppas den bilden kan frammana ett litet leende iaf.

    Många styrkekramar

    SvaraRadera
  5. Systeryster - vet inte vad som är oviktigt och vad jag kan sortera bort... Bra fråga.

    Ann-Louise - får jag flytta in hos er, ni (du) verkar ha väldigt mycket roligt för er :) Tack för fnisset :))

    SvaraRadera