torsdag 2 december 2010

Vilken torsdag

Åh, nu är jag megatrött i både kropp och knopp. Vilken dag...
Började på jobbet redan 08, för att för första gången vara med på ledningsgruppen. Tufft trots att jag inte gjorde annat än att lyssna i 2½ timme. Tror jag missade en del, trots att jag lyssnade allt jag kunde...
Hämtades av maken kl 10:30, efter fullgjort arbetspass, för att åka på Nus och läkarbesök kl 11. Så långt funkade det bra. Sedan dags att få tiden för Herceptinet... Kl 14!!!!!!!!!!!!!! Nää. Vilken megaväntan :(
Bara att acceptera och försöka hitta sysselsättning i 2½ timme. Som tur är var maken i närheten och vi följdes på lunch. Nästan 1 timme gick bort. Sedan köpte jag en tidning och satte mig för att vänta, vänta, vänta. Hade inte ork att gå på affärer på stan efter morgonens möte så det blev att sitta istället. Så var de försenade från apoteket så när jag inte blivit hämtad av personalen 14:15 så gick jag in i behandlingsrummet för att höra om de glömt mig. Fick en stol och DÅ kom Herceptinet. Tack och lov kunde de snabba upp droppet eftersom jag inte reagerat på de 4 första behandlingarna. En dryg timme senare kunde jag gå ut därifrån. Alltför pratglada människor i rummet gjorde att jag inte kunde somna fast det brände under ögonlocken. Bara att gilla läget. Tack och lov för mamma som med kort varsel ställde upp med middag. Trött och svullen efter hela långa dagen i upprätt ställning har jag nu intagit soffläge.

Pratade länge med läkaren som också förlängde min sjukskrivning på 75% ända fram till 31/3. Då har jag utrymme att själv öka i arbetstid när jag känner att jag orkar - även om jag måste erkänna att just nu är det fullt tillräckligt och jag blir trött. Känns overkligt att vara sjukskriven så länge till, men hon vill inte att jag stressar upp med för tidig ökning av arbetstid.

Nu är jag inne i en sämre period med händer och fötter igen. Tråkigt. Det är svårt att skriva när det värker i fingertopparna av beröringen från tangenterna. Ont i fötterna när jag gått och stått. Det sväller också i fingrar och ben. Armen känns inte heller så bra. Tung och kompakt. Hoppas det blir bättre snart igen. Läkaren tittade på hur jag såg ut efter strålningen och hon bad mig hålla uppsikt över där jag är värst drabbad. Hon tyckte det var läge för att hålla koll... Ajdå, hoppas hon har fel och att jag lyckas stävja det hela med min Aloe Vera gel och Propolis-salva. Hon berättade också att man kan få genomslag på ryggen från strålningen, en del kan få en röd "ruta" även. Hoppas inte det händer mig, men det kan vara bra att ha hört det så man inte blir orolig.

Mamma norpade med sig min nya klänning härom dagen, för att hjälpa mig att stryka den. Så fantastiskt bussigt. Med värken i fingrarna lär jag ha varit på riktigt uruselt humör innan jag varit klar. Den var tydligen inte särskilt lättstruken...

I morgon väntar samtalsgruppen igen och sedan är det helg igen - med matcher fredag kväll, lördag och söndag. Underbart!

3 kommentarer:

  1. Usch så trist att vänta så länge... Skönt att slippa känna stress med att börja jobba mer.

    Kram från Lisbet

    SvaraRadera
  2. Våra mammor är fantastiska, de ställer upp i ur och skur. Hoppas du får en fin helg.
    Sköt om dig och du, du har ett award att hämta hos mig.
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Annika: det är tur att de finns :)
    Och vad gulligt av dig att ge lilla mig en Award - TACK Annika!

    SvaraRadera