Året 2010

Det är dags att börja summera året som gått. Ett väldigt märkligt och tungt år blev det år som skulle bli så fantastiskt. Jag närmade mig fast anställning på nya jobbet och en ny trygghet i livet skulle börja. Vi hade börjat planera för saker som vi skulle göra. Med huset, med semestern, med framtiden.

Den 19:e mars slogs livet i spillror. Jag fick besked om bröstcancer efter biopsin dagen innan. Kort tid därefter förlorar min mans bror och sambo sitt ofödda barn. Ny känsla av katastrof. Tungt, tungt, tungt. Samtidigt började kallelser ramla in. Röntgen av lungor - som tack och lov var ok. Sedan fruktad operation den 12:e april följt av oro och väntan på besked om omfattningen. Tyvärr var det en riktigt elak typ som hittat mig. Mer kallelser och undersökningar i mängder. För att grusa maskineriet ytterligare så har den sadistiske kirurgen som opererade mig gjort fel. Fortfarande väntar jag på utlåtande från Patientskadenämnden. Detta fel har också gjort mitt liv till ett litet helvete. Mycket tankar och mycket energi går till det som inte kan göras ogjort. Jag kommer att göra en Lex Maria anmälan också, men har tålmodigt väntat på svaret från ansvariga på Kirurgen - vilket så klart fortfarande inte kommit. Från 1 januari tar Socialstyrelsen över anmälningar enligt Lex Maria så jag kommer att skicka den då.

Nio månader har gått sedan beskedet.
Nio månader av oro inför och efter alla undersökningar.
Nio månader av tankar och känslor jag inte visste fanns.
Nio månader av tårar, smärta, illamående, viktuppgång och håravfall.
Nio månader som vänt livet upp och ner för hela familjen.
Nio månader där anhöriga villkorslöst ställt upp för mig och min familj.
Nio månader som fått barnen att kliva fram och ta ett enormt ansvar.
Nio månader där många vänner försvunnit, vänner jag verkligen trott skulle finnas där. En mycket, mycket jobbig upptäckt.
Nio månader där nya och ovärderliga vänner klivit fram.
Nio månader där fina vänner ställt upp i vått och torrt.

Detta turbulenta år har också lett till bra saker:
Jag är så glad att jag kommit så här långt. Att jag orkat när det känts som värst, både fysiskt och psykiskt.
Jag är glad att min familj, mina anhöriga och mina vänner stått ut med mig.
Jag är glad att jag haft förmånen att träffa mina Bröstsystrar i samtalsgruppen.
Jag är glad att jag lärt känna mig själv på ett nytt sätt.
Jag är glad att min mans bror och hans sambo har ett syskon till Lucas på gång.
Jag är glad att jag trots sjukdom har en tryggad anställning.
Jag är glad att min man utvecklas och kliver vidare i sin karriär.
Jag är glad att vi äntligen köpt vår husvagn och att vi fick en bra semester trots allt.
Jag har mycket att vara glad och tacksam över!

Nu är det dags att sätta punkt. Dags att hoppas och önska ett bättre 2011. Min allra största önskan är egoistisk. Jag önskar att denna tuffa resa stannar här, att inga fler negativa besked någonsin kommer. Det återstår ju en hel del innan jag är färdigbehandlad. 6 Herceptinbehandlingar gjorda och 11 kvar, så till hösten 2011 är det klart. Sedan ser jag fram emot att få ta bort venporten. Självklart hoppas och önskar jag att det går bra för alla andra som drabbas av olycka och ohälsa också. Ingen, ingen, absolut ingen ska behöva drabbas av sådana här sjukdomar!

Gott slut och ett gott nytt år!