onsdag 12 januari 2011

Fick bita mig i läppen

Har varit på ett idrottsföräldramöte ikväll, som alltid är det en massa arbetsuppgifter som föräldrar behöver hjälpa till med. Det fanns flera roliga och intressanta saker att bidra med, men för första gången sedan jag blev idrottsförälder har jag varit tyst. Inte en enda grej hoppade jag på. Fick bita mig i läppen flera gånger eftersom jag var på väg att säga att "det och det kan jag göra".
Känns lite trist och tomt faktiskt, men jag ska nog fokusera på mig själv, jobbet och rehabiliteringen just nu. Det är svårt det där med att inte ställa upp på allt möjligt. Får nästan dåligt samvete. Tycker att jag gör för lite för att bidra.
Jag har varit huvudtränare, styrelseledamot, sekreterare i huvudstyrelse, arrangör för att dra in pengar till olika lag och hjälp/assisterande förälder samtidigt, alltsedan barnen började med sina idrotter 2003. Drog i handbromsen i våras när jag opererades. Det känns tomt, men samtidigt vet jag ju att jag inte kan satsa fullt ut och då blir jag bara missnöjd med min prestation. Då är det lika bra att jag låter bli helt.
Jag vet ju alltför väl hur det är när man som ledare försöker få hjälp och folk bara tittar bort - det är ofta alltför dåligt med föräldraengagemang. Det är alltid samma föräldrar som ställer upp i flera idrotter.
Jag och maken är likadana. Han är också tränare - han har dock lyckats hålla sig inom en idrott hela tiden. Nu tränar de 6 dagar i veckan inklusive matcher (ibland 2 på samma dag eller 3 under en helg), så det räcker gott för honom :)

Det känns märkligt att jag sedan fotbollssäsongen drog igång i maj bara varit engagerad publik på matcher. Med träningar och matcher veckans alla dagar så räcker det just nu att få till logistik med skjutsning, matlagning och allt sådant. Jag ska ju röra på min egen kropp, träna upp mig igen... Jag ska öka arbetstiden successivt också. Jag vet att jag inte orkar mer just nu, även om det känns trist.

I morgon väntar Herceptin igen. Tror att det är nummer 7 (av 17) om jag minns rätt. Det går framåt sakta men säkert.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar