onsdag 9 mars 2011

Dags för strid?

Ringde min handläggare på Försäkringskassan idag med anledning av att jag närmar mig slutet på rätten till sjukpenning. Jag ville veta om jag skulle ansöka om sjukpenning på fortsättningsnivå - som är lägre än 75% av sgi - eller om jag har rätt till fler dagar med sjukpenning på normalnivå.

Samtalet blev inte alls som jag föreställt mig. Handläggaren tyckte att jag kunde gå upp på 75% och arbetsträna på resterande 25%. Från och med 8 april. Va?
Hon ville att jag skulle komma med en plan för återgång. Ja, visst. Jag vill ju det. Men i en för mig rimlig takt. Usch, så obehagligt det blev :(
Jag försökte förklara att jag vilar och oftast sover efter jobbet, så trött är jag. Har jag sovit så orkar jag med barnen när de kommer hem och kräver sitt. Upplyste om resande make. Man tar inte hänsyn till det sociala fick jag till svar. Hur tänker du lösa det blev frågan till mig? Jaaa, få se nu. Jag kan inte gärna be maken säga upp sig... Nä, det höll hon med om.

Det är ARBETSFÖRMÅGAN som bedöms. Ja, visst. Det är klart. Men jag är ju så trött! Jag frågade om det inte räknas att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova.
Tyckte också att jag kunde få någon "cred" för att jag friskskrivit mig x 2, både till 25% (under pågående strålning) och till 50% trots min läkares starka inrådan att ta det lugnt och följa ordinerad sjukskrivning. Jag har fortsatta behandlingar var 3:e vecka - 8 behandlingar återstår. Undersökningar av hjärtat för att se hur Herceptinet påverkar hjärtat.
Jag sa att jag hade en förhoppning om att inte behöva vila/sova efter jobbet innan jag går upp mer i arbetstid. För mig är det rimligt. Då kan jag öka med 2 timmar till. Fast det blir i verkligheten 3 eftersom jag måste vara på jobbet under lunchen... Handläggaren undrade om jag inte var intresserad av att jobba heltid. Men HALLÅ!!!! Jag har aldrig gjort annat innan detta eländesår. Det är väl självklart att jag vill tillbaka fullt ut! GRRRRR!

Jag älskar att jobba, men tyvärr förmår jag inte mer just nu.
Jag har pressat mig det jag förmår och känner mig absolut inte redo att öka till mer än 50% i dagsläget. Jag har anpassade arbetsuppgifter på jobbet, det går inte att anpassa mer. Jag har (tyvärr) inget personalansvar - som är det roligaste jag vet.
Känner mig pressad. Mår inte alls särskilt bra efter samtalet. Hur 17 ska jag fixa heltid? För jag VET hur jag är. Jag kommer att kämpa tills jag stupar innan jag viker ner mig och använder syftet med arbetsträning - dvs rätten att avbryta och gå hem. Jag kommer att jobba 100% och sedan sova tills nästa dag. Jag är för tjurig. Vad blir det för liv? Vad får mina barn för mamma? Vad får min man för hustru? Jag har ju redan skalat bort i stort sett allt till förmån för att orka jobba. Knappt något umgänge alls utanför familjen. Knappt min egen rehabilitering i form av träning. Det enda som återstår är att stryka glädjen att se barnen spela sina matcher på helgerna. Min energikälla.

Ringde förtvivlat min chef som skulle koppla in en personalkonsult för att se hur vi ska hitta en bra och hållbar lösning. Hon peppade mig och sa sig uppmärksammat hur slut jag brukar vara på våra torsdagsmöten. En bra plan för återgång ska vi göra. Hon skulle återkomma när hon visste något mer. I eftermiddags ringde chefen upp. De har bokat en tid för träff för oss på måndag morgon klockan 08. Jag fick lov att komma sent då jag ska vara på Nus för Herceptinbehandling och incheckning för detta klockan 08:20. Förklarade att jag skulle försöka styra själva behandlingen tills efter arbetstid, vilket borde gå bra (även om jag vet att jag kommer att mista min vilostund och därmed kommer att vara jättetrött på måndag eftermiddag/kväll). Så visst är jag väl villig att anpassa mig och försöka hitta sätt att pressa mig ytterligare?

Usch. Fick huvudvärk av detta. Känns absolut inte bra. Där försvann den lilla gnutta energi jag samlat på mig under vår lilla familjeweekend :(
Ras i botten direkt.

7 kommentarer:

  1. Stackare! :( Ja att tampas med FK är som Davids kamp mot Goliat. Tror tyvärr ibland att det beror vilken handläggare man har turen eller oturen att få. Verkar som att du haft "oturen" att träffa på en person helt utan hjärta. Har svårt att förstå hur man står ut med att ha ett jobb där man ska ifrågasätta människors hälsa och vilja att arbeta. Förstår att du blir förtvivlad och arg. Livet är tufft nog ändå utan att behöva strida för att få läka i egen takt. Det är ju trots allt ingen liten förkylning du gått i genom. Skickar styrkekramar i massor! Cicki

    SvaraRadera
  2. Det som känns så snopet är att den handläggaren har jag haft hela tiden, med en sund inställning. Hon har gjort en helvändning kändes det som. Det är samma handläggare som jag haft mängder med rehab tillsammans med när jag rehabiliterat tillbaka min personal - så vi "känner" varandra proffessionellt om man kan säga så.

    SvaraRadera
  3. Trist när man träffar på "fyrkantiga" människor, min handläggare är "sådär", suckar fast han inte tror jag hör det. dom läser bara lagen. Har dock några dagar kvar innan 7/6 (1-år)Är sjukskriven 100% till 31/3, återbesök hos onk. den 22/3. Sen har du ju din arm också att tampas med. Jag använder strumpan/handsken och den hjälper så det blir nog bra.

    SvaraRadera
  4. Stå på dig, säger jag!!!! Du ska inte gå tillbaka på heltid, det är ju absurt! Alltså, blir så arg när jag hör detta- det är ingen förkylning vi gått/ går igenom. Din chef låter vettig dock. Håller tummarna för att det går bra.
    Kram
    Annika

    SvaraRadera
  5. Åhhhh..jag kokar av ilska när jag läser detta. Hoppas att din chef och personalkonsulten kan ordna med en hållbar lösning. Håller tummarna.
    KRAM!

    SvaraRadera
  6. Hoppas du har grannar, vänner, syskon som kan hjälpa dig med vardagsbestyren, vet ej om man i sverige har Aupair? men en som kan skjutsa handla hämta fixa trixa tror jag kan vara bra.
    Kram

    SvaraRadera
  7. Att försöka samarbeta med FK är inte lätt. Man blir galen på deras oförmåga att förstå. Jag håller tummarna för att det ordnar sig för dig.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera