torsdag 11 oktober 2012

Mental meltdown

Att få braka ihop är inte det lättaste. Att få släppa ut all ångest och rädsla. Det är så många hänsynstaganden hela tiden. Hela familjen känner ju att jag inte alls mår bra, flickorna tyckte att jag var lite annorlunda igår kväll. Inte konstigt, men jag vill inte utsätta dem för allt jag går och bär på. Jag skyllde på den långa sjukhusdagen och att jag var trött efter behandlingen - vilket så klart också stämde med verkligheten, även om det inte var hela sanningen.

Ibland behöver man bara vara helt ensam och helt hämningslöst släppa ut allt. Så blev det i morse när familjen äntligen lämnade hemmet. Det blev en lång väntan dock, eftersom jag nitiskt vaknar kl 06 och inte blir ensam förrän tidigast 07:30. Ligger man och håller tillbaka så är väntan lång. Mamma kom vid 9 och hon lurade runt lite med lite fix medan jag låg i soffan och släppte ut ångesten. Vi har druckit kaffe och nu har hon åkt hem för att jag ska få ett par timmar till mer gråt - om det behövs - och så tror jag att jag kan sova en stund också. Jag är såååå trött av återhållna känslor.

Det är så svårt att beskriva allt som rör sig i huvudet. Rädslan och ångesten över att det inte gått åt rätt håll. Framtiden för resten av familjen. Barnen och maken, hur ska de klara allt? Jag vill vara med! Länge till! Har ju inte fått några sådana signaler ännu, tack och lov. Förutom att det blir mer i huvudet! Men det är ju det som är den största rädslan. Att lämna alla. Skräcken!
Det finns ännu mer att göra, medicinskt - som jag fått det förklarat finns det flera alternativ kvar. De alternativen skulle det vara skönt att få spara på några år framåt (å då vet jag ju inte ens om jag har år kvar). Men för det finns ingen färdig mall - allt handlar ju om hur jag svarar på det som nu görs. Men jag är ju så ung ännu, det känns orättvist.

Syster och make kom förbi en stund igår kväll, vi pratade om att göra roliga saker. Att hitta på saker. Att använda de 2 månaderna till nästa kontrollstation till att göra roliga och förhoppningsvis energigivande aktiviteter. Det är bra tänkt, men jag vet bara inte just nu vad som skulle kännas roligt. Just idag är det mer "nattsvart" än funderingar på VAD som skulle vara roligt. Idrotten då, självklart. Jag kanske får se en gnutta ishockey och en gnutta innebandy om jag orkar i helgen.
Men mer - vad skulle det kunna vara? Känner mig otacksam - för jag vill ju inte något hellre än att omge mig med trevliga aktiviteter, och jag är så tacksam för allt som alla gör för mig! Självklart är jag det. Jag vill bara orka mer än jag gör och då blir det nog lite fel ibland det som bubblar ur mig, jag kanske verkar nästan ointresserad av förslagen... Så är det inte, det är mest rädslan över att inte orka med.

Kommer bara tårar av uppgivenhet idag - idésprutan är väck just nu. Behöver köpa nya byxor - det är ett solklart faktum, och kanske någon fräsch topp till, ja visst. Skulle vara trevligt med en halvlång lagom mjuk kjol också - skulle ju funka att ligga i soffan i också... Men orkar jag det? Skulle vilja stå där och oja mig i ett omklädningsrum och "kolla här, kolla där"... Som mamma sa - du behöver ju inte bara gå omkring i makens alldeles förstora mysbrallor... Fast ligger man mest i soffan så är det det som är varmast och bekvämast att ha på sig. Jag har inte direkt mycket aktiviteter utanför dörrarna som det är just nu.
Känns inte som någon anledning att kasta ut pengar på kläder så länge jag är så passiv - kläderna behöver värma lagom, vara bekväma och förhoppningsvis se något ut också. Sedan har jag lagt alla mina skor med klack åt sidan. Vågar mig inte på annat än gympadojor eller lågskor i mitt instaibla tillstånd - att ta sig upp om jag ramlar är inte det enklaste.
Men visst skulle det vara en dröm att få börja klä sig i "yrkeskläder" igen, klackarna åter på fötterna. Just nu är det inte lönt - känns bortkastat. Jag är ju inte på jobbet så de kläderna känns överflödiga just nu. Det var det där med de små stegen och kortsiktiga planeringen...

Mycket fokus på att hålla kroppen i någorlunda schack med mediciner, hålla koll på klockslag så att de tas i rätt intervaller... Kanske hittar jag en bra balans nu när jag pratat med dr och får öka upp Cortisonet igen. Vet inte om den extra premedicineringssprutan med Cortison igår bidragit, eller om det var gårdagskvällens extra 4 som gör att jag faktiskt känner mig lite mindre skakig idag. Då är det väl typiskt att jag ska MÅ pest mentalt just nu då. Önskar hitta en balans mellan kropp och knopp som är hanterbar. Idag hade det varit en perfekt dag för att göra något - när kroppen inte känns helt väck. När mamma kom tillbaka vid 13- tiden och vi fått prata av oss lite så tog vi en promenad. Rekord blev det idag. Förlängde promenaden och ytterligare en bit av den låååånga uppförsbacken är nu avverkad. Två sittpauser funkade utmärkt och Lissi fick sin motion hon med. Det mest glädjande idag är att jag faktiskt orkade gå uppför och det kändes ganska ok med andningen. Visst, andfådd, men inte helt utslut. Hoppas, hoppas att det är medicineringen/cellgifterna som fungerar! Det skulle vara en dröm - om det fungerar efter 3:e behandlingen. Hoppas, hoppas!

Pratade lite med kuratorn igår om att jag nu är så beroende av andra. Hade jag mått bra mentalt hade jag kanske tagit en Färdtjänst på egen hand idag. När kroppen känns hyfsad. Hälsat på en snabbis på jobbet... Men den tajmingen saknas ju så klart. Jag trodde nog inte att jag skulle må rätt ok dagen efter behandling nr 3 - inte fysiskt i alla fall. Jag tror att mitt behov av att göra något helt på egen hand ökar så smått. Ta tillbaka åtminstone lite självständighet. Men det är svårt. Jag ska till tandläkaren igen nästa vecka, så då får jag en liten utflykt för mig själv - om än en kort en. Bara att hoppas att kroppen är med på notorna också. Jag vill göra det själv, kanske lufsa en liten stund på stan - om jag orkar efteråt. Få vara en liten stund för mig själv. Vi får se, det är inte tisdag ännu. Så långt vågar jag inte planera.

Min syster och hennes man bjöd mig och maken på en fantastisk middagskväll för några veckor sedan, väldigt, väldigt uppskattat... Det var vad jag behövde då, och jag längtar fortfarande efter en riktigt god middag med ett gott glas vin till. Det går inte ihop. Jag vågar knappt smaka på vin längre... Tänk om det krockar med medicinerna. Lite borde jag våga ändå. Kan ju avstå något piller till förmån för ett enda glas vid något tillfälle i allafall.

8 kommentarer:

  1. Men stackare. Hur jobbigt är det inte när man hamnar i det där svarta hålet och tror att man inte kommer upp igen. Vad ska jag skriva för att peppa. Kanske bara säga att jag bryr mig, tänker på dig och tror och hoppas att dina behandlingar ska ge resultat. Det finns ju många där behandlingen hat hjälpt så varför inte för dig. Som jag skrev i tidigare inlägg så är nog det svåraste att kunna få en så "bra behandlingsresa" som möjligt men jag vet Malin att det är jättesvårt. Det är inte konstigt att du mentalt dippar och inte riktigt orkar med människor runt dig. Det är kanske läge att ta hjälp utifrån för att familjen ska vara med på noterna också. Sedan finns det vitt alkoholfritt vin som faktiskt är riktigt bra (Billabong, lätt mousserande tror jag det heter) du kan ju pröva det bara för att få det lite festligt när du känner för det. Jag hoppas innerligt att din sinnesstämning vänder och att du kan se framåt med hopp. Det gör jag! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Elisabeth, du känns verkligen som en nyfunnen vän! Jag tar så tacksamt emot dina ord, det är som att du alltid hittar så bra saker att säga. Jag har inte varit i det "svarta hålet" på länge nu, det var nog dags. Jag behöver då och då lätta på trycket så klart.

      Hjälp utifrån är tagen för de vuxna - barnens hjälp måste komma via skolan, de tycker sig sakna kompetensen på Onkologen för den hjälp barnen behöver och skolan är insatta. Vi har inte startat upp det mer än att alla vet - kurator, skolsköterska och alla lärare.

      Kram Malin

      Radera
  2. Så tufft du har det!! Och helt klart någonstans måste din oro och ångest ut!! Dina tjejer förstår nog även om du försöker dölja dina tankar....
    Hoppas du snart får ett positivt besked som kan ge dig lite kraft och hopp.. Du vet hoppet lever vi länge på....Klart du ska ha sköna kläder när kroppen strejkar men kanske har du några mjukisbrallor som du verkligen gillar som gör dig lite glad??? Nu har jag inte alls dina problem men min kropp strejkar titt som tätt och jag kommer inte ut-men jag försöker fixa till mig lite och använder gärna kläder som jag tycker är snygga även om jag bara är hemma en heldag-fast sköna måste de vara.. En del tycker att jag är lite knäpp som fixar till mig men för mig är det bra-för tusan jag behöver inte se grå och tråkig ut fast jag är det....jag blir gladare om jag ser mig i något käckt när jag susar förbi spegeln än bara den där halvdassiga gråbeiga skuggan.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det går upp och det går ner. Borde ju egentligen ha vant mig vid det här laget - men optimist i grunden som jag är så hoppas jag ju ALLTID på att få mer positiva besked. Då blir besvikelsen så påtaglig också. Biopsin var ju bra, det är ju positivt - men jag vill ha mer positiva besked. NU! Det är jobbigt när man inte får som man vill och inte kan göra något för att påverka det heller.

      Jag försöker fixa till mig lite varje dag. Tjejerna - framförallt - uppskattar att jag åtminstone har fixat till mig runt ögonen med lite make-up, så det försöker jag göra varje dag.

      Det är det där med kläderna - ett angenämt problem kanske kan tyckas, men en liten peng kan jag nog offra på att hitta något eller några plagg som känns både bekväma och snygga. Kanske blir självkänslan lite bättre också, i takt med att allt kroppshår ryker. Det börjar vara glest i ögonområdet om man säger så... Tack för ditt stöd! Kram Malin

      Radera
  3. Åhhh...kramar till dig!! Det är klsrt stt du bryter ihop ibland- helt OK!! Men din styrka kan ingen eller inget ta ifrån dig! Klart du kan ta ett glas vin....tror inte att cellgifter backar för nåt så klent som alkohol!!Så kändes det inte iallafall när håret lossnade....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Kattis, man måste få bryta ihop. Jag skulle bara tillåta mig mycket mer av den varan. Jag behöver det mycket mer än jag tillåter mig att göra det.
      Styrkan finns där, men ibland känns bara ett visst uttryck från dr jättetungt. Fastän det inte var något nytt som kom fram - jag tror att det är den eviga besvikelsen och längtan efter ett halmstrå som tillslut gör att jag tippar över.

      Så får jag samla mig igen och ta nya tag. För än finns det mycket, mycket fight kvar i den här kvinnan!

      Och visst ska jag kunna unna mig ett glas vin någon gång - det låter ju som att jag har något beroende... Men så är det inte, det är mer längtan efter det där lilla extra - förhöjningen av den goda maten :)

      Kram Malin

      Radera
  4. Hej! Vill bara skicka en kram och säga att jag beundrar dig i din situation! Att mentalt hamna i djupa svackor är väl inte så konstigt. Du kommer att fixa det med, låt det ta sin tid bara, du har mycket att bearbeta! Kanske är det klokt att prata med barnen med, de har sina tentakler ute och förstår nog mer än vi tror. Att få höra det rätta på en gång kanske är skönare för dem, inget blir konstlat och misstänksamt. Du verkar ha en härlig familj med mycket idrottande och de är nog en bra ventil för alla. Något annat att tänka på och fokusera på en stund. Både för utövare och publik! Mycket svammel i denna kommentar men det jag menar är: kämpa på detta fixar du!! Kämpa på kramar från Solweig i Själevad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Solweig. Vi är väldigt öppna med barnen kring nästan allt som rör sjukdomen. Det har hela tiden känts rätt att göra så. Ibland finns det dock tillfällen där vi som vuxna inte kan ta in dem i allt. Jag har en härlig familj - det är helt klart, de är mitt allt här i världen!

      Radera