Fredagslugn och lördagsaktivitet

Att torsdagens äventyr skulle ta på krafterna var jag inställd på, fredag utan krav var ju det jag satt upp som mål för mig själv. Höll det löftet också. Upp och tog mediciner vid 6- tiden, äta frukost med barnen kl 07 - hopp isäng igen när de åkt till skolan. Det känns som att det här är något som hjälper mig framåt, sakta, sakta. Det har ju fungerat helt ok i flera dagar nu.

Älskade mannen anlände hem sent på torsdagskvällen efter sin mastodontvecka i jobb, jag höll mig vaken tills han var hemma - men inte var det mer heller :)
Fredagar har han kontorsdag så han jobbade på i kontoret och jag låg i sängen och sov rätt skönt till efter kl 10. Just den här fredagen var jag nog i lite extra behov av att få ta det lugnt efter både onsdagens behandling och torsdagens utflykt. Jag ska fortsätta lyssna på min kropp och sömn- eller vilobehovet. Det känns som en bra lösning.

Fick en mycket trevlig leverans i brevlådan i fredags. Tidningen Tara, ett Rosa Band, en nyckelring, ett usb med info om bröstcancer (en liten docka) och en Rosa Bandet- musmatta.

Det är segt att komma igång på förmiddagarna - men då ska jag gilla läget här och nu. Det får vara så. Tänk att bara skutta ur sängen... Nu har jag lagt till lite försiktigt töj och böj av nacke, axlar och käkarna sittande i sängen innan jag går upp. Vill ju hjälpa mig själv att få kroppen att samarbeta. Massage har jag förstått är olämpligt i min situation, men det skulle vara så skönt att få en riktigt härlig massage.  Jag väntar på att få komma till en sjukgymnast på onkologen som ger Taktil massage, men det är ont om tider.

Att jag tog det lugnt hela fredagen, sov en stund till på eftermiddagen gav mig orken att åka och se sonen spela match på kvällen. Underbara känsla! Fick lifta med ett föräldrapar dit. Det är bara att klä sig och ta med rollatorn. Killarna fick spela i B-hallen som är riktigt kall, men som sagt, det är bara att klä sig ordentligt med täckbyxor, varm jacka och varmt om huvudet. Så tänkte jag att det är ju inte hela världen om jag inte orkar se hela, kunde ju ringa färdtjänst om det blev för mycket och jag ville hem. Såg hela matchen och det är en sådan kick att få göra det! Att det blev en vinst gjorde inte det hela sämre.

Idag har det varit en bra dag - igen. Vaknade 5 och tog medicinerna, lyckades somna till en stund men vid 8:30 var jag bara tvungen att väcka maken. Hungrig!!! Vi hade lovat barnen sovmorgon idag, inga träningar eller matcher för ovanlighetens skull - så vi fikade utan dem. Maken och barnen körde senfrukost vid 10-tiden som utlovat, men det sov jag förbi. Första snön har kommit och de gick ut och busade med hunden och förberedde husvagnen för bortforsling till vinterförvaring. Det enda jag kanske skulle kunna klaga på idag är att jag inte tog mig ut på en liten promenad i det vackra vädret, men det blev ett val att göra för just idag.

Jag stannade inne för att förbereda mig för dagen och komma igång med mig själv och kroppen. Vi har varit på kalas - storasysters äldsta har fyllt 17, klart man ska på kalas då! Hela familjen samlad, 8 vuxna och 8 barn, mysigt. Jag kanske inte orkade vara så supersocial, men att sitta med och höra allt prat om ditten och datten är ändå njutning. Det känns som att jag ändå orkar, och det är så roligt!
Fick dessutom avnjuta en väldigt god kaka... Hoppas inte det var sista gången den gjordes kära syster :) La mig i soffan och fick sova medan maken och barnen fixade middagen. Precis vad jag behövde efter de trevliga timmarna tillsammans med "storfamiljen".

I morgon är det redan söndag, matcher väntar för barnen. Make och son åker redan vid 9 för bortamatch i Piteå. Ska bli kul för dem. Men det blir en lång dag innan de är hemma igen.
Tvillingarna har innebandymatch, underbara vänner ställer upp och tar med dem till samling och så tänkte jag ta en färdtjänstbil till matchstarten - om jag känner att orken finns... Men se då ringer nästa goa vän och har ordnat så att deras tjej får åka till samlingen (de ska alltid samlas 1 timme innan  match) och de hämtar upp mig så att jag slipper sitta den där extra tiden. Tidigare har vi alltid åkt hela familjen direkt till samlingar och hela köret, men jag har inte riktigt orken som det är nu. Brukar alltid vara lika trevligt att snacka med alla föräldrar, dricka lite kaffe och ha trevligt innan matcherna. Men vad ska man säga - jag uppskattar så att det finns sådan omtanke om mig - att de ger mig förusättningar för att kunna få vara med när jag kan och vill!

Det är ju i dagsläget förmiddagarna som jag har svårast att komma igång, tvillingarnas matchtid mitt på dagen i morgon. Tidigare var det ju rätt skönt att få göra bort matchandet på förmiddagen och sedan ha resten av dagen till annat, men just nu är det lite annorlunda... Bara att gilla läget. Hinner eller orkar jag inte "klä upp mig" så får det väl bli Onepiecen...
Ska jag prioritera kläder eller ögon? Visst låter jag som en snobb nu? Så är det så klart inte, men jag måste vänja mig vid att allt tar tid för mig just här och nu.

Jag vill ju fortsätta vara så där som förr, men när jag skakar så mycket om händerna att det tar ca 20 minuter med att få på eyeliner, ögonbryn... Får stötta med armbågar och båda händer för att bli tillräckligt stilla för att få det på plats. Lite vila för händerna mellan varven gör att det tar lite tid. Det gäller att hålla koll på klockan så att jag hinner sitta och pilla vid den fantastiska spegeln mamma ordnat åt mig. Sitter vid köksbordet med topz i högsta hugg för att justera och korrigera och hinna bli klar om jag har en tid att passa.
De två sakerna vill jag ändå ha på så ofta det går, det känns naket utan ögonfransar och jag känner mig fräschare om jag får lägga på åtminstone lite make.
Då har jag hoppat över resten av grundkitet - sådant som är "normala jag".... Foundation, concealer, puder, ögonskugga, mascaran. Men grunden skippar jag aldrig - rengöringsprocessen, hudcremen efteråt.... Den proceduren tar också sin lilla stund men huden mår så bra av den så det gör jag morgon  och kväll varje dag!

Skönt att kunna säga att jag haft två bra dagar trots aktiviteter - tröttheten tar jag, bara familjen accepterar att det är så det är just nu, mycket vila för mamma/fru - och hoppas, hoppas att denna känsla får fortsätta finnas i mig. Kanske kan jag hitta en början till en balans i tillvaron? Sakta men säkert framåt.