söndag 21 oktober 2012

Det blev ett besök på Nus ändå

Det är inte lätt att förstå sig på sig själv... Eller den egna kroppens reaktioner. Efter fallet i onsdags fortsatte darrigheten/skakningarna och jag upplevde ingen förbättring på hela fredagen heller. Vad är vad? Rädslan började ta överhanden och mentalt blev det inte heller bättre av det så klart. Fredagar är dåliga dagar att försöka få kontakt med Dagvården. Gick bet på den - tack och lov har jag fått direktnummer till Avdelningarna och kan den vägen få hjälp, dygnet runt.
Vid 14:30 hade de ordnat en plats i ett rum för att få träffa en doktor. Maken följde mig och så klart får man vara beredd på att väntan på hjälp tar tid när man får komma in så här. Jag kände mig lugnare bara av att få komma dit.
Jag känner mig verkligen så otrygg och rädd när jag saknar kontrollen över darrigheten, när den inte gett sig på flera dagar som det blev den här veckan så tar det på hela mitt väsen.

Fick så klart skrivas in med band på armen, provtagningar och hela paketet i väntan på dr, men som det kändes i fredags så kunde de nästan få göra vad de ville bara jag fick och får må bättre... Låg och småslumrade i sängen medan maken slumrade i en fåtölj. Det hann bli middagstid och utbudet på Nus är verkligen inte mat för mig. Jag fick mig pannkaka med glass och sylt... Annars hade jag nog inte fått ner en bit. Maken fick gå och köpa en macka i Cafét.

Så kom till slut doktorn. En jättefin underläkare, sympatisk. Hon förstod min oro och var väldigt rak med mig. Min livrädsla är så klart att ALLT som händer kommer från huvudet. Hon lugnade mig, gjorde kontroller (följa finger med ögonen uppåt - sidledes, vidvinkelsyn, spänna händer, lyfta armar, trycka fötter uppåt och neråt, etc). Vi pratade om vilka mediciner jag äter och hur jag tar dem. Sedan gick hon för att konsultera överläkare för att återkomma med besked efter en stund.

Det blev ingen justering av cortisonet - däremot fick jag veta att man kan få ha sådana här skakningar av cortison. Inte helt ovanligt, men inte en vanlig biverkning ändå. De ville inte ändra dr Nisses ordination eftersom jag kommer att träffa honom på onsdag. Fortsätter alltså med högre dos på morgonen och lågdos på kvällen, åtminstone tills på onsdag.

Jag fick en Stesolid, som ska kunna bidra till att minska skakningarna. Läkaren tyckte att hela jag var spänd som en fiol - kroppen får ingen vila. Det syndes på hela mitt väsen, och i ögonen, sa hon. Spänner mig konstant. Stämmer när hon säger det. Jag har ju varit livrädd och så klart spänt mig. Känner när hon så rakt säger det till mig att - jaaa, så är det. Käkarna spända, nacken - jodå - den låter jag då inte heller få en skön ställning utan spänner mig hela tiden. Sovit som en kratta... Jag fick välja mellan att stanna kvar över natten eller åka hem, men med 20 minuter in till Nus så blev valet enkelt, jag behövde bara ringa om jag behövde komma tillbaka. Åkte hem och kände mig något lugnad.

Jag har ju tagit Stesolid tidigare, i kortare perioder sedan i sommar, men slutat - tänkt att jag inte ska äta orosdämpande tabletter utan försöka kämpa på med mina demoner som kommer och går... Fast om de kan fylla funktionen av att bidra till stabilitet, minska darrighet. Varför tveka? Nu tar jag 3 per dygn, som dr Nisse ordinerat från början och gör det fram tills på onsdag så får jag förhoppningsvis mer besked då. Jag knaprar gärna dem om de gör mig mer stabil - humöret följer ju med i samma riktning då.

Märkte inte någon omedelbar effekt till lördagen, avstod sonens hockeymatch då jag så klart inte fått speciellt mycket effekt i muskelavslappningen över en natt. Slumrade ett par gånger under dagen. Däremot en promenad på eftermiddagen med tvillingar och hund och det blev en riktigt mysig stund. Vi gjorde också knytmiddag hos lillasyster och hennes familj - ett bra och välbehövligt avbrott från "tycka synd om mig själv hela tiden". Pratat om annat.

Idag har det varit en ganska bra dag. Kall, soligt. Varit och sett tvillingarna vinna en innebandymatch och när vi kom hem så följde jag med dem ut. På med långkalsonger och en varm jacka, marken full med frost. Blev lite kallt om näsan eftersom jag var stilla med rollatorn och de andra jobbade på med att montera ner studsmattan. Lockade med make, tvillingar och hund ett varv runt kvarteret innan det var dags att gå in i värmen.

Sonen har varit borta hela dagen - hockey och en fin vinst även där. Så kul för honom, men så trist att missa båda hans matcher i helgen. Tur det kommer fler...

Jag hoppas att veckan som nu kommer blir en bra vecka. Att Stesoliden fixar till buggen i systemet. Då äter jag dem gärna! Man måste ju ändå få må hyfsat bra många dagar även om man behandlas för jordens vidrigaste sjukdom!

10 kommentarer:

  1. Jag undrar inte på att du är spänd i hela kroppen och att den reagerar med skakningar och darrningar som efter en större kraftansträngning. Jag känner själv att nacken är stel och käken likaså. Jag gnider tänder både när jag sover och är vaken. Säkert därför tänder går sönder nu och då. Sänder dig mjuka, varma och goa kramar så du kan slappna av och så hoppas jag att vi syns på torsdag. Eller vad tror du? Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att reaktionerna på det som händer är bara så ovana för mig. För ett halvår sedan var jag på gymmet 4 dar i veckan för att återta makten... Nu har självförtroendet också fått en knäck av att vara instabil och så allt det mentala på det. Det är en påfrestande process som pågår inom mig så klart. JAAAA jag hoppas verkligen att vi ses på torsdag! Tack för kramarna och du får ett helt gäng tillbaka! Kram Malin

      Radera
  2. Hej Malin!
    Så tufft du har det!
    Klokt att ta stesolid ( hur det nu stavas..) Just nu behöver du det och då ska du ge dig själv den möjligheten för blir du lite lugnare så mår hela du bättre. Jag är egentligen också kritisk till massa mediciner-visst man ska möta sina demoner men ibland blir det övermänskligt. Du genomgår en riktig livskris och ska satsa allt på att få så bra det bara går....
    Minns med fasa åren då både min mamma och moster var sjuka-gamla och inte skulle de ha mediciner....Kanske en vitamin då!! Men ibland krävs det mer -sen är steget tills man är nerdrogad viktig att se-för så vill man ju inte heller leva. Men du som har en familj som bryr sig om dig kommer att se till att du aldrig hamnar i den sitsen---- Nu håller jag tummarna för att du snart mår bättre och kan slappna av lite i allafall...

    Styrkekramar mariab

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mariab! Jo, jag ska ta tabletter, de som behövs för att det ska bli så bra som det bara går att få det här och nu - och framåt! Hoppas bara att jag får samma eller liknande besked av min ord dr på onsdag eller att han ger mig något annat att testa för nu vill jag återta mer av mitt liv! Kram

      Radera
  3. Hej!
    Oj, vad jobbigt du har det! Jag önskar att det vänder nu och att darrigheten ger med sig. Det är din tur att få må lite bättre nu (så bra det nu går med den vidriga sjukdom du har). Hoppas att cellgifterna biter ordentligt och ger cancern på moppo!!
    Hälsningar, Eva (Halmstad)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Ja, nu är det hög tid att det går MIN väg. Liten aning bättre med stesoliden, har tom sovit bättre med en längre tupplur... Kram Malin

      Radera
  4. Vad jobbigt du tycks ha det med balansen och all oro, men tror ( och hoppas) precis som läkaren sa att darrningarna kan bero på cortisonet, jag minns att jag blev rejält muskelsvag och darrig då jag tog cortison i samband med Fec och Taxotere, och det tog lång tid efter jag slutat med cortison innan jag börja lita på min egen kropp igen. jag känner även igen det där med spänningar i kroppen som kommer av oro, dessa kan ställa till med olika krämpor de med, som yrsel,huvudvärk och illamående, så se till att ta stesolid om de hjälper dig att slappna av, hellre må bra med hjälp av medicin än må dåligt utan.
    Hoppas att det nu ska vända för dig så att du får må så pass bra att du vågar dig ut på äventyr på egen hand. kram Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Annika! Tycker inte att jag hade så fasligt mycket biverkningar - fast lite var det nog när jag tänker tillbaka (man vill ju gärna glömma)... Jag ska definitivt ta Stesolid fram till läkarbesöket. Lite mindre spänningar tycker jag mig känna och det hoppas jag fortsätter. Jag vill ju så klart ha tillbaka känslan innan onsdagens fall igen - då jag kände mig nästan "modig"

      Hoppas att det är Stesolid eller något annat som dr ordinerar på onsdag när jag ska träffa honom.
      Kram Malin

      Radera
  5. Måndag ja. Ny vecka, nya förhoppningar, nya mål men små små steg var det och ibland ett eller två tillbaka men sedan framåt igen. Det är en sanning att kropp i själ hänger ihop, det har vi känt alla till mans. Det är inte konstigt att du är darrig med den spänning i kroppen som du beskriver.Det är nog jättebra att ta lite lugnande för att bli stabilare på alla plan. Vi kan ju alla emellanåt känna att benen inte bär oss när vi är nervösa och spända inför något. Ibland söker vi svaret så långt bort när det i själva verket ofta finns inom räckhåll. Jag beundrar dig så för din ork att skriva långa och fantastiska inlägg. Vi som läser är så tacksamma för det. Vi vill ju peppa och stärka dig, om än bara med ord. Men ord kan ge kraft och jag hoppas att du, genom att veta att vi håller våra tummar och tår hela tiden får kraft att se ljust på framtiden. Du vet ju att jag är sann optimist och känner att det kommer att vända för dig och du kommer att vinna kampen. Det finns många som har gjort det, varför skulle inte du? Kram.

    SvaraRadera
  6. Åh, fina Elisabeth!
    Du är så klok. Jag kan inte annat än att hålla med dig i det du skriver. Jag har också varit såååå nervös att jag känt att benen inte bär när jag varit frisk. Det har jag inte tänkt på.
    Jag tar tabletterna enligt ordination tills på onsdag så får min ord dr hjälpa mig vidare till att få tillbaka mig själv mer.
    Peppandet kryper igenom cyberrymden och kommer hela vägen hit och det uppskattar jag jättemycket! Nu ska det vända och jag ska vinna!!!! Tack och stor kram Malin

    SvaraRadera