torsdag 18 oktober 2012

Balans

Redan torsdag denna vecka med vila från sjukhuset. Dagarna går fort fram och regnet har envisats med sin konstanta närvaro.

I tisdags gjorde jag en utflykt på egen hand. Färdtjänst och Rollator och en tripp in till stan - city. Jag bara tog det lugnt och tittade på förvandlingen som pågår av Umeå centrum. Så länge jag inte gör så mycket på förmiddagarna, när darrningarna är som mest påtagliga så kanske jag vågar göra mer aktiviteter, och även helt på egen hand. Att våga. Hann dock inte med någon tupplur på eftermiddagen och det hade jag nog behövt. Fick flera besök på kvällskvisten - jättetrevligt - men jag kände tröttheten hänga över mig.

Jag har ju haft dumheterna för mig att vakna så rackarns tidigt under en period, nu har jag tagit sömntabletter ett par nätter och i måndags vaknade jag 5:30. Förvånad vaknade jag 6:15 på tisdag, onsdagen var däremellan. Så oerhört skönt! Behövdes och behövs verkligen mer sömn.

Onsdagen blev sedan en riktigt obehaglig dag. Jag var upp som vanligt och gick och la mig för att slumra en stund när resten av familjen åkt iväg. Så långt gick allt bra, jag vaknade till runt 8:30 och satte mig med benen över sängkanten - som vanligt. Ta det lugnt... Jag försöker verkligen. Ställde mig upp och vred upp persiennerna på vägen förbi sängen. Sedan händer det PANG!!!!!!!!!! Måste ha fastnat till i det ovikta sängöverkastet vid änden av sängen. Jag flög handlöst in i bokhyllan byggd som en stege. Hann inte parera över huvud taget. Naturligtvis ska man ju skada sig också. Ett riktigt, riktigt fult märke ca 1 dm i området där slangen till venporten går upp på halsen. Lite blodvite. Oron först var ju så klart slangen... Men såret verkar gå andra hållet, och inte precis vid eller på slangen. Det svällde upp ganska rejält, det börjar lägga sig. Men fult blev det. Lite svullet så klart och nu börjar det anta en blålila färg. Sedan började jag känna efter hur resten av kroppen tagit fallet. Självklart båda knäna med små skrapsår och handflatorna är inte roliga. Inga synliga skador på händerna, men jag tog emot så de ömmar ganska bra, även idag. Var spak hela långa dagen igår. Sov en stund och har vaknat när jag vänt mig i sängen inatt - det kändes att ramla denna gången kan jag meddela. En ytterligare lösning är att vi bytt sovsida maken och jag - efter ca 20 år, den tanken hade jag aldrig kommit på själv, det var lilla mamma som så klokt undrade varför jag skulle runt längst bort som är uppe och ostadig dessutom.

Torsdag idag då. Vaknade kl 5, klarade mig upp och tog mediciner och kröp tillbaka under täcket. Lite ömmande kropp efter fallet igår och buntade upp mig med kuddar och tittade på lite morgonTV innan familjen vaknade. Jag höll ut tills de steg upp och tog min lilla filtallrik innan jag kröp tillbaka under täcket. Lyckades slumra till en halvtimme och vaknade av att mamma kom.
Men idag har jag varit skakig. Darrig. Usch så trist. Benen, från knäna och ner har verkligen inte velat komma igång, det brukar ta tid - förmiddagarna är den där komma igång-tiden. Händerna har också skakat hela dagen. Det kanske är efterverkningar efter kraschen dagen före? Smått ömmande handflator.
Efter lunch en Rollatorpromenad med mor och Lissi. Det gick sakta, men det blev en promenad utan regnstänk. Skönt att komma ut efter gårdagen, även om inte kroppen ville med. Sov en liten stund efter promenaden också.

Så... börjar viloveckan med känsla av mod - ger mig ut själv, gör en krasch i mitten av veckan... Får inte bli feg nu. Fast försiktig ska jag vara. Hoppas bara att darrigheten är tillfällig idag, annars måste jag nog ringa för dosändringar kanske - kanske måste justera Cortisonet lite till eller något?

Fredag i morgon, helgen i antågande. Snabbt går det en vecka ändå.

6 kommentarer:

  1. Hej Malin!
    Huva så otäckt med din kraschlandning.
    Tur att det inte blev ännu värre.
    Ha en riktigt trevlig helg med din familj och hoppas
    vi alla slipper regn!
    Kram Catrin

    SvaraRadera
  2. Aj aj aj. Känner igen det där. Tänk, jag minns knappt att jag ramlat omkull när jag var yngre, ett busigt barn. Det känns ovant och lite pinsamt. Ta det lugnt nu. Inga fler skador. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska göra mitt bästa för att undvika fall, det är ju så onödigt. Kram Malin

      Radera
  3. Oj så lätt olyckan är framme. Det är klart att det känns efteråt. Blåmärken och muskler som dragit ihop och tänjts ut. Usch och fy. Ikväll - fredag kväll och veckan har gått lika fort som alltid. Det är roligt att läsa att du tar dig för saker. Det tror jag är jätteviktigt, att inte fega som du så klokt skriver. Åh jag önskar så att din behandling inte ger dig mer biverkningar, att du kan justera din medicinering så darrningarna släpper. Det är vad jag önskar mig i julklapp i år. Kram och godnatt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord och din önskeklapp. Du är verkligen bra för min själ och mitt psyke! Jag uppskattar det så. Kram Malin

      Radera