måndag 22 november 2010

Tuffa dagar

Nu var det många dagar sedan jag senast skrev något. Mina onda fingrar har till viss del satt käppar i hjulet. Jag har också känt mig lite nedstämd och haft lite tunga tankar, och det har inte känts som att jag velat skriva så mycket då.

I torsdags jobbade jag sista dagen på första arbetsveckan sedan operationen (vilken mening!!!!). Det har varit en bra vecka på jobbet. Precis vad jag behövde. Många intryck och mycket information som har bearbetats.

Fredagen var sisådär när det gäller samtalsgruppen. Vi skulle prata om juridik och försäkringar. Det visade sig att det var en hel del information om FK och olika regler - det slutade med att det var jag som informerade om hur reglerna nu ser ut, eftersom jag hade mer kunskaper än kuratorn som höll i det. Det blev ju inte så givande för mig...
Fick också tips om fonder som man kan söka från som cancerdrabbad. Det var däremot något nytt och jag tror att jag ska söka därifrån så småningom. Bland annat kan man få en rehabvecka betald. Kan vara bra att få åka iväg och samla krafter. Flera bloggkompisar har varit iväg och det verkar fantastiskt kraftgivande och helande för kropp och själ :)
Avslutade fredagen med en hockeymatch som blev en vinst. Flera föräldrar hade med sig termosar med glögg och engångsmuggar som bjöds runt på läktaren. Pepparkarkor hade de också med. Hur trevligt initiativ som helst, fick dock avstå på grund av halsbränna :(

Lördagen var för engångs skull helt idrottsfri (eller tja, vi såg längdskidåkning på TV). Maken och jag gick på en lång promenad tillsammans med lillasyster och hennes man. Vi avslutade hemma med situps, rygglyft och armhävningar. Härligt!
Vi åkte senare på bio hela familjen och såg Harry Potter. Mycket trevligt och en riktigt bra film... Nu väntar vi med spänning på sista filmen. Vi avslutade med middag på restaurang. Mysigt med en lyxig lördag tillsammans. Det gör vi nästan aldrig så det var riktigt efterlängtat. Finns också behov av att drilla barnen i hur man uppför sig på andra matställen än hamburgerbarer...

Söndagen var lugn. Ingen innebandymatch. Sovmorgon, skidåkning på TV. Make och son åkte på hockeymatch och jag och tjejerna hade riktigt nagelfixeri. Jag bytte från rött till blått :)

Så, idag måndag då, har strålats och jobbat. Sovit en liten stund på eftermiddagen och sedan varit till mamma och ätit middag. En helt ok dag.

Nu är det bara 5 strålningar kvar. Tänk - 20 gjorda! Jag fick lov att klaga idag. Tycker det är obehagligt med en manlig sköterska som kladdar på mig. Han ÄLSKAR att rita på min kropp :( Tyvärr ritar han mycket och låååånga streck. De kvinnliga sköterskorna är mer diskreta. De fyller i markeringarna med korta streck. Han fattar nog inte hur otrevligt och kränkande det upplevs. Det blir svårt att klä sig då ett streck är ända uppe vid venporten och går vertikalt, när han kladdat färdigt 3 decimeter långt - nästan till halsgropen. Helt onödigt! Jag sa till den kvinnliga sköterskan att jag inte tycker om hur han gör. En bröstsyster har upplevt samma otrevliga behandling från honom och jag hoppas att även hon säger ifrån.
Armen känns tung och det känns hårt under huden där jag strålas. Lite färg har huden fått. Jag smörjer och smörjer. Hoppas det är tillräckligt...

Idag känns det lite bättre i fingrarna. Även fötterna mår lite bättre. Äntligen. Håret fortsätter sin frammarsch på mitt huvud, hoppas på fortsatt snabb utväxt. Ännu är det tunnare på vissa ställen. Håret växer även där men det verkar ljusare.

Jag önskar att vågen skulle vara mer vänlig med mig. Fortfarande står den stilla, trots "träning" och betydligt bättre kost än när det var som värst (då jag åt allt som gick att få ner - mycket onyttigt). Önskar att jag hade orken att springa, gå på pass som tidigare... börjar bli otålig. Samlar vätska och ibland nästan stasar det på ringfingret där jag har mina ringar, benen sväller när jag är upprätt länge. Vill, vill, vill orka mer. Vill, vill, vill att kläder jag har ska sitta snyggt igen. Vill, vill, vill förnya min garderob med snygga kläder i MIN vanliga storlek. Jag vägrar köpa jeans i en storlek större.

Det är jobbigt att brottas med onda tankar - rädsla för återfall och spridning, rädsla för att inte få se mina barn bli vuxna och få åldras med min man - samtidigt som kroppen är trött och tung och det yttre (vikten, hår, ögonbryn och ögonfransar) inte är jag. Depp, depp, depp.
När man dessutom möter människor som frågar "hur är läget" eller "hur är det"... upp med fasaden och svara "det är ok", "det är bra" - vad F-N ska man svara... inte tänker jag prata med folk till höger och vänster om hur det egentligen är. Nä, hoppas jag kommer ur denna skitsvacka snabbt. Inte roligt att känna och må så här.

10 kommentarer:

  1. Miljonerstriljonersmiljarders kramar till dig min vän! Du finns i mina tankar hela tiden! När du orkar så tar vi en lunch eller ta med familjen hem till oss på lite glögg eller nåt. Kramkram!/Cicki

    SvaraRadera
  2. Jag förstår precis hur du tänker, vi alla har eller har haft dessa tankar. De kommer och går, tyvärr vet man inte när de dyker upp eller hur länge de stannar. Men du ska se att du kommer att klara dig igenom dem och därefter får du åter ny kraft att tänka positivt, våga tänka framåt. Det gäller att orka kämpa framåt, jag vet att du gör det så ge inte upp.
    Ta hand om dig, tyck synd om dig själv, du behöver inte berätta för alla. Det är ditt liv det handlar om och du får göra precis som du vill..
    Jag kämpar med dig, det är det många som gör.
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Jag känner väl igen det du beskriver om uppfattningen om hur man ser ut, orkar och vill och den kraschade självkänslan. Jag känner också igen tankarna om återfall och rädslan.....Precis som Annika skriver så är det något vi alla drabbade går igenom och det är jätteviktigt att vi tillåter oss att tänka och känna just som vi gör när vi gör det. Och det är bra att på något sätt få ur sig det man bär omkring på. Inte till kreti och pleti men till någon, eller t ex på bloggen.
    Kämpa på Malin. Jag hejjar på dig :-) Stora kramar

    SvaraRadera
  4. Även om det låter bisarrt så känns det skönt att man inte är ensam om det man upplever, att andra känner likadant... fast helst så skulle det aldrig behöva upplevas. Tack snälla Carina!

    SvaraRadera
  5. Tycker det är bra att du kan skriva av dig lite av de "onda" tankarna här på bloggen. Visst kommer de även och hälsar på hos mig i bland... Du vet att du alltid kan deppa och "spy galla" hos mig precis som jag kan hos dig!
    Kram
    sys

    SvaraRadera
  6. Tack sys, tur vi har varandra :)

    SvaraRadera
  7. Hej! Har läst en del på din blogg och såg att du kämpar med vikten. Jag kunde inte gå ner jag heller och frågade min onkolog om det. han sa att jag inte kommer att gå ner i vikt så länge kroppen är stressad av sjukdom och behandlingar. Det är ett försvar att hålla kvar energi i kroppen. Jag gick ner i vikt några månader efter behandlingarna var klara, sakta men säkert ...

    SvaraRadera
  8. Hej Åsa! Kämpar och kämpar... Det är obekvämt att väga mer än jag är van vid. Vet att det kommer att ta tid att gå ner, men ibland önskar jag bara att jag ska kunna påverka mer själv. Det är ju inte så länge sedan jag fick sista cellgifterna och tröttheten påverkar ju också att jag inte kan röra på mig i samma utsträckning som förut - men så småningom vänder det - det är jag säker på :)

    SvaraRadera