Jobbig skoldag för barnen

Snön har fortsatt singla ner från skyn. Idag har den dock inte fått stanna då det varit nollgradigt och på vippen till regn. Det har kryllat av småfåglar utanför köksfönstret. Trädet har utrustats med mer talgbollar och solrosfrön. Den otäcka Skatungen kommer inte åt detta längre. Den förra stooora talgbollen hivade Skatungen ner på marken och smaskade i sig för egen del. Stackars Domherrar, Talgoxar, Tofsvipor och andra småfåglar som behöver det och som blev utan. Nu har de festat hela dagen :)

På eftermiddagen idag får jag telefonsamtal från flickornas lärare. Hon berättade att de haft besök av en forskare i klassen idag. Han forskar om cancer i hjärnan och visade ett bildspel medan han berättade. Det som var tanken med besöket var att berätta om forskning, men flickorna fokuserade bara på en sak... Flickorna fick panik och började gråta. Det var inte bara blodet och bilderna på operationen som de reagerade på utan de hade börjat tänka på mig... Läraren hade samlat ihop tjejerna och 2 andra flickor som också tyckte det var jobbigt och satt och höll om dem hårt under lektionen. E gick ut ur klassrummet till slut. Hon har väldigt svårt för blod och operationer om det pratas om det eller är på TV:n, så jag tror att det blev dubbeljobbigt för henne.
Jag såg direkt på dem att det hänt något eftersom de båda var alldeles rödgråtna och röda under ögonen och frågade hur dagen varit. Det första de berättade var om besöket och hur jobbigt det varit för att de tänkte på mig. De hade inte hört någonting av vad forskaren berättat eftersom de hade hållit för öronen. Fast lite hade de hört ändå, bland annat att en tumör är celler som blivit sjuka och att tumör betyder knöl. Jag frågade om de ville berätta något mer eller om de ville fråga mig om något, men det enda de undrade var om jag kunde få cancer i hjärnan... Svarade att det kan alla få.

De har två klasskompisar vars mamma har spridd bröstcancer, till skelett och lever. Idag fick de veta att hon även haft det i hjärnan och att mamman blivit sned i ansiktet innan tumören togs bort. Jag vill ju inte berätta allt för dem, att det kan sprida sig... det är jobbigt som det är för dem och det blir så mycket för dem att hantera... Jag hoppas ju med hela mitt väsen att det ska gå bra, att skiten är borta för alltid och att jag kan börja ett nytt kapitel som frisk. Hur ska man egentligen förhålla sig?

Jag har fortfarande ont i fötterna och händerna idag. Lite värk i högerarmen. Inte så kul. Skippade promenaden men har kört situps, ryggträning, ½- lätta armhävningar och lite step-övningar i trappen.

I morgon är det fredag igen, då väntar samtalsgruppen.