måndag 10 december 2012

Ramlat - igen.

Måndag, en helt vanlig måndag. Fast inte riktigt ändå. Idag har mitt självförtroende legat på 0.
Hela helgen har det snöat, make och barn har haft kallsnö och varit ute tillsammans med Lissi. Själv har jag sovit och vilat. Varit oerhört trött.

Fattade ju beslutet att ändå acceptera en innerollator innan helgen, att ta kontakt med Arbetsterapeuten efter helgen. Har fått erkänna för mig själv att jag har känt mig mer och mer stapplig. Tar stöd mot väggar och går sakta. Inte kul alls! Jag vill inte vara så här ynklig, kraftlös och inte klara mig själv. Det suger.

Kom på den eminenta idén att börja använda Crocs inne, haft svårt att få fäste för att resa mig upp från soffan, vanliga strumpor är bra hala när man har dålig balans. Bra idé med Crocs. NOT. Visst, de gled inte så jag kunde med all kraft resa mig upp till stående, när knäna till slut fattade att de skulle vara upprätta, med hjälp av bordsskivan och armstödet från soffan.

Jag har verkligen tagit det lugnt och inte stressat upp mig i försöken att själv resa mig upp från soffan. Har låtit det ta sin tid, jag vill ju klara det själv. Lördagen och söndagen har jag lyssnat på kroppen och säkerligen sovit bort minst 50% av dygnen.

Igår skulle jag bära lite tvätt till garderoben - Crocsen på - sedan ligger jag bara där. Knäna vek sig. Pang. Hela familjen som vittnen. Fy 17. Fysiskt gick det bra. Visst känns det lite i knäna och händerna, men inga andra problem. Det känns så förnedrande att tappa förmågorna så här, krafterna i kroppen - musklerna. Bit för bit. Tårar i mängder - inte för att det gjorde ont utan mer över situationen i sig. Maken drog in rollatorn in i huset för min trygghet.

Ringde kontakten på Onkologen i morse - Arbetsterapeuten - som snabbt ordnade ett hembesök av sin kollega här i byn. Nu har jag fått en innerollator och tillägg är gjorda för att ta bort de trösklar som återstår. Nu vågar jag gå omkring igen. Med min nya kompis. Just som jag börjat känna mig trygg efter fallet för 4 veckor sedan så får man sig en ny knäpp på näsan. Det är inte direkt så att man blir peppad.

Mamma har varit här som säkerhet på förmiddagen och sedan sov jag tills maken kom hem. Alla är lika rädda för att jag ska ramla nu - inte bara jag, men med innerollatorn borde det bli enklare. Tårar av självömkan kommer jag att tillåta mig själv någon dag till, men sedan ska det väl vända hoppas jag.

Ett par tupplurar har det blivit idag, och det är nog bara att följa vad kroppen vill. Det är rätt skönt att sova...

15 kommentarer:

  1. Kära du, du kämpar så! Vilken tur att fallet inte gjorde så mycket fysisk skada. Bra att de agerade snabbt och skaffade dig hjälpmedel inomhus. Tillåt dig att vara svag- det är det bara de starka som vågar och kan!
    Många kramar
    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Annika. Jag ger inte upp i första taget, men förnedringen inombords är stundtals jobbig att bära. Erbjudande om mer hjälpmedel har jag fått flera gånger om, men jag har velat klara mig själv.

      //Malin

      Radera
  2. Söta nån vilken otur du har! Det här behövde du minsann inte. Nåja, du kommer över det och på fötter igen. Såväl symboliskt som bokstavligt. Sköt om dig. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack min vän!
      Nä - turen har jag inte med mig alla dagar. Lite stukat självförtroende så klart, det är som att varje 4- veckorscykel ska ge mig något nytt att bita i. Har ju några veckor på mig tills nästa utmaning kommer då... (förra gången v 4 föll jag ju in i bokhyllan)

      Kram Malin

      Radera
  3. Åh, vilken otur du har och så tråkigt det är att inte krafterna finns, att du känner dig så kraftlös och skakig. Jag tycker du verkligen har all rätt att ömka dig emellanåt. Du är ju en hjälte som verkligen försöker se det från den ljusa sidan. Men du är ju inte mer än människa och det vore så konstigt om du inte tappade sugen någon gång och började tvivla. Men du ska se att det vänder, kriget är igång och Rom byggdes inte på en dag. Små steg......
    Kram och godnatt och hoppas du får sova gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth!
      Det är en så bisarr situation att vara i, men jag ger mig inte i första taget. Kriget är igång och jag har mycket att kämpa för. Att äntligen cellgiftet biter ger mig kraft samtidigt som jag blir helt nedbruten i kroppen. Sedan ska jag bli mycket bättre på att tycka synd om mig själv - det behöver jag emellanåt.

      Kram Malin

      Radera
  4. Åh Malin vad frustrerande att inte kunna lita på sin kropp.Klokt beslut att använda rollator inne. Du vet väl om att man kan bära ett trygghetslarm på handleden, ifall man ramlar och inte kan ta sig upp.Du har ju inte familjen hemma hela dagarna (jobb och skola)som kan hjälpa dig upp eller larma om lyfthjälp.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marie-Louise!

      Japp, jag är väl medveten om alla de hjälpmedel som finns att tillgå. Jobbar till vardags i branschen... Det är snarare mitt ego som sätter käppar i hjulen för mig själv. Än så länge har jag alltid mobilen nära. Jag har en vision om att det ska vända innan jag kommer till trygghetslarm. Men tack för tipset. Kram Malin

      Radera
  5. Somnade i soffan, vaknade och tänkte på dig. Skriver några rader och hoppas du sover gott. Nu den riktiga sängen, godnatt och kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth, jag har gjort detsamma - sovit i soffan och förflyttat mig till sängen - hela veckan. Kram Malin

      Radera
  6. Hej Vännen!
    Hoppas du haft en ok vecka och inte haft tid att skriva här...
    saknar dina inlägg, KRAMAR Lisbet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lisbet!
      Det har varit en riktigt tråkig vecka. Snön bara vräker ner och hindrar mig från frisk luft som jag så väl behöver... Seadan har jag använt återhämtningsveckan till att sova. Lika trist det. Har varit så offantligt trött, men det är väl så det ska se ut inför nästa omgång - bygga upp lite energi att orka med det. Kram Malin

      Radera
  7. De kloka orden: min styrka är min svaghet!!
    Precis så är det för mig-jag ska vara så stark och klara det mesta själv men livet är inte sånt!! Hoppas att allt nu vänder för dig Marie-Louise och att du kan njuta av en jul med de dina. Styrkekram mariab

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra och kloka ord Mariab - min styrka är min svaghet. (hoppas du skrivit inlägget till rätt person, men bara fått namnet fel: Marie-Louise)
      Det är något att ta till sig.
      Jag ska njuta av julen, får ta pauser när de behövs, men hela familjen är inställda på en betydligt lugnare jul än våra tidigare - och alla tycker att det känns skönt med mindre hets, barnen börjar bli större och vill också ha mer mys. Känns bra.

      Kram Malin

      Radera
    2. Ja men det är klart att jag virrade till namnet....
      Är virrig och än värre när jag nu är nyopererad och mår halv/hel risigt.....

      Kram mariab

      Radera