Går det åt rätt håll nu?

Söndag idag. Sista sommarlovsdagen för barnen. Högsommarvärmen som funnits här hela veckan verkar också känna att det är dags för vardag. Hela veckan har vi haft temperaturer mellan 20 och 25 grader, idag är det blygsamma 15. Helt ok. Det är spännande dagar som väntar. Tvillingarna ska börja på en ny skola. Samma som storebror. Det kommer att bli jättebra. Maken går in i sin 3:e vecka efter semestern.

Jag vill också ha vardag. Gå till mitt härliga jobb och brottas med vardagliga problem och utmaningar.

Jag har försiktigt börja tänka. Ta in sommarens händelser. Det blev ju absolut inte som jag tänkt mig. Försöker tänka tillbaka på den dagen chockbeskedet om lungorna kom. Maken har tagit till sig saker som dr Nisse sa som jag inte alls uppfattat. Andra saker tog även jag in. Att behandla med cellgiftet Navelbine ska inte alls vara lika påfrestande som FEC och Taxotere, biverkningarna hanterbara. Så långt är jag med. Det känns bra. Hittills har jag ju av andra anledningar mått ännu sämre än av FEC och Taxotere. Man ska kunna leva ett riktigt "normalt" liv med Navelbine. Man ska kunna leva på ganska mycket som vanligt, inte behöva vara sjukskriven - kanske på deltid - och inte heller ha ont i kroppen. Det måste bli mitt mål. Att få bli mer fungerande igen, i kropp och knopp.
Att sedan den största fasan av alla blev verklighet - förändringar i hjärnan - tog verkligen all sans och reson ur mig. Det har varit jobbigt. Jag har med hela mitt väsen försökt förtränga alla tankar på det. Jag vågar inte gå in i de tankarna. ÄN. För mitt eget välbefinnande ska jag självklart ta tag i mina demoner, men det måste få ta tid. Det har ju ändå bara gått 2 månader sedan allt detta drog igång.

Det är jobbigt att förlita sig på andra. Att inte själv kunna påverka, mer än med kampviljan. Jag känner mig också trygg med att vi som tillhör NUS får den allra bästa cancervården, Umeå ligger i framkant med de bästa och senaste strålningsmaskinerna och forskning.

Kanske känner jag mig mogen och redo att ta reda på hur det såg ut i lungorna innan behandlingarna började efter röntgen, då jag innerligt hoppas att kroppen svarat på rätt sätt. Samma med hjärnan. Kanske känner jag mig redo då att höra hur många och var de funnits. För jag vill ju att de besked som kommer framöver visar att min kropp är lika inställd på KRIG som mitt sinne.

Nu till något trevligare. Jag är piggare. Natten till lördag fick jag sova 8 timmar. Vaknade inte ens för huvudvärk eller kisspaus. Var på fotbollsmatch och tog sedan en god bok och la mig i skuggan (25 grader) medan make och barn hade kul på gräsmattan. Fick mig en skön tupplur också. Härligt!
Maken bjöd på en helt sagolikt god middag som avnjöts tillsammans med mamma och lillasyster och lillkusinen. Så kom den där sköna trötthetskänslan igen, när det bränner under ögonlocken. Man kan nog inte fatta hur skönt det är när man inte fått vara naturligt trött på så länge. Det är iallafall en skön känsla :)

Sakta men säkert tror jag också att darrningarna avtar nu. Men vilken tid det tagit. Nu är det händerna som är värst och från knäna och ner mot fötterna. Jag ska inte ropa hej ännu, men hela helgen har det känts microskopiskt bättre för varje dag. Det tar inte längre 20 minuter att lägga eyeliner och mascara... Jo, lite fåfäng får man faktiskt vara även om man är i mitt tillstånd. Så det så :) Jag har faktiskt gjort ett kort ryck och torkat damm på förmiddagen idag. Det är ju ett gott tecken!

Tar alvedon enligt schema och det fortsätter jag med för att hålla huvudvärken i schack, sedan är det en massa andra mediciner som jag tar för att så mycket som möjligt ska funka så bra som möjligt. Det känns just nu som att jag hittat en bra balans. En tråkig biverkning av cortison är att man ofta får svamp i munnen och när jag träffade den läkare som ersatte Nisse fick jag utskrivet piller mot det. Nu är effekten igång. Det är riktigt trevligt att äta mat som smakar som vanligt igen :)

I fredags skickade jag mail till mina underbara kollegor, för att berätta vad som hänt. De har varit jätteoroliga och blivit tillsagda att inte störa. Några av dem har jag pratat med under sommaren, men de flesta har bara fått besked av min chef om att jag blivit sjuk igen och går på behandlingar. Jag tror inte mer än att jag hunnit trycka iväg mailet så började telefonen ringa. Så underbart att höra deras röster, att få höra lite skvaller och få höra vad som hänt i sommar. Åh vad jag längtar efter att få träffa dem igen!

Veckan som kommer är vilovecka. Inget sjukhus. Däremot den gruvsamma tandläkartiden...
Det blir till att träna vår lilla söta hundvalp att vara hemma själv innan dess. Alla är ju på sitt då, skola och jobb. Mamma måste skjutsa mig. Spännande jobba med det :)