tisdag 28 augusti 2012

Dipp?

Idag är det ingen bra dag, önskar jag kunde sova bort den och börja om igen med samma känsla som igår...

Vaknar denna tisdag och känner mig inte alls lika upprymd som igår. För det första vaknade jag kl 4 och hade stora svårigheter att somna om. Gick upp och tog mediciner och borstade tänderna (har nog aldrig borstat tänderna så många gånger per dygn som denna sommar) - avskyr äckelsmaken i munnen... Försökte verkligen komma till ro, men det ville sig inte riktigt. Tankarna mal. Nedstämd. Maken vaknade till, märkte av min sinnesstämning. Han har långa tentakler... Vill inte oroa honom när han ska iväg och jobba, han måste få fokusera på sitt jobb. Ändå har han hunnit ringa två gånger innan lunch för att försäkra sig om att allt är bra med mig.
Fastän TV:n var på för att distrahera mig så hjälpte det inte. Somnade till slut om i alla fall och vaknade 9:30. Fantastiska maken och barnen smög verkligen för att inte störa mig eller göra något för att jag skulle vakna medan de gjorde sig iordning för skola och jobb. De är så underbara och omtänksamma!

Tyvärr vaknade jag upp med samma känsla som inatt. Det kanske är dags att börja släppa på trycket nu? Börja bearbeta allt som hänt denna sommar... Jag känner mig ju stabilare fysiskt, det darriga är bättre. Jag har orkat ta initiativ till lite småfix, varit och hälsat på hemma hos andra och inte bara varit hemma. Det vill jag göra - få känna mig "fri" att välja att göra annat än att bara vara inom husets väggar.

Kanske blev jag övermodig igår? Promenaden runt vårt backiga kvarter, härliga sällskapet till lunch och ingen tupplur... Det är så lätt att glömma att orken kanske inte riktig räcker till ännu. Men när det händer roliga och positiva saker så vill jag ju så mycket mer! Somnade ändå runt 22 så det har varit en vanlig, normallång natt om allt varit normal vardag med jobb som innan sommaren...

Maken märker så tydligt när jag har haft en bra dag, han blir fylld av extra energi han också. "Du har så glada ögon"... "Du ser så pigg ut".... Fast jag kanske är trött av "aktiviteter" så ser han ändå att jag har haft en bra dag där jag kurar i soffan på kvällskvisten.

Så tillkommer alla hjärnspöken. Är på helspänn över varenda liten signal i kroppen. Är jag mer andfådd igen - har behandlingarna slutat ge effekt? Rosslar det? Fast det har ju varit vilovecka... Ingen behandling - jag börjar känna igen signalerna på att det är dags för ny dos. Jag måste bli bättre på att tro på att det fungerar som det ska. Men jag är så klart rädd. Hela tiden. Önskar så att få de positiva beskeden som säger att detta kommer att gå bra. Det närmar sig röntgten av buk/bröstkorg och lungor. Med kontrast (1½ liter ska pytsas in under 1 timme innan och är inte speciellt gott att tvinga i sig). Kallelsen har kommit, 6/9 är det dags. Själva undersökningen är ju inte det som är värst, det är väntan och bävan inför svaret och den vidare behandlingsplanen.

Gjorde en vurpa igår igen. Tror det är den som är boven till att jag fick svårt att somna om i morse. Vi har ett galler så att inte valpen ska springa precis överallt och jag mitt NÖT fick för mig att jag kunde lyfta benen över gallret istället för att vika ut det och gå förbi. Gick bra med vänster fot och ben, men höger fastnade till...
Självklart la jag mig raklång och höger sida av kroppen fick ta smällen. Litet skrapsår på knät och känningar idag på revbenen på höger sida och bak mot ryggen. Det är ju så klart så att det onda kommer efter att man sovit och kroppen varit i vila... När man ska röra igång kroppen igen efter nattens sköna sömn. Hjärnspökena är ju så klart rädd att det är något annat, men jag hade inte ont innan i morse och så fort borde det väl inte gå att få ont i revbenen om det inte funnits tecken tidigare varken på röntgen i juni eller på annat sätt hittills?
Får se hur denna dag artar sig. Skulle behöva orka hålla ihop lite till, känner inte att jag orkar deppa ner mig. Inte än. Vill landa lite till, fast trårarna bränner bakom ögonlocken mest hela tiden nu. Jag orkar inte ner i träsket idag. Vill inte, rädd för att om jag släpper loss så hinner jag inte sansa mig innan barnen kommer hem! De ska få fortsätta vara lyckliga över sin nya skola och sina nya kamrater de just nu är så positiva över. De sjuder av energi varje dag när de kommer hem och har alltid en massa roligt att berätta. Vill ge dem det, de har inte heller haft det helt lätt i sommar.

I morgon väntar provtagning, kurator, doktor och behandling med både Herceptin och Navelbine och det tror jag räcker just nu. Det blir en heldag på sjukhuset eftersom behandlingen blir samma dag. Hoppas att dr Nisse har positiva besked på proverna och att jag kanske får minska ytterligare på cortisonet. Börjar se fram emot att "bara ha de små biverkningarna" som Navelbinet och Herceptinet ger, utan inverkan av annat. Snälla, snälla, snälla huvud ge rätt signaler och låt mig få börja fungera som jag ska! Jag vill få tillbaka mig själv!

Det är också dags för ett nytt läkarintyg med förlängning av sjukskrivningen. Undrar hur mycket den förlängs? Jag orkar inte med det jag skulle vilja orka ännu, så jag tar i dagsläget tacksamt emot den tidsintervall han erbjuder. Även om det är väldigt kostsamt att vara sjukskriven så måste jag prioritera mig själv nu.

Jag ska också försöka boka in ett möte med min chef efter morgondagen, vi behöver prata om vad som händer och vilka små steg vi kan göra. Rehabiliteringskedjan är viktig, FK kommer snart att börja ligga i hasorna. Jag kan processen, den brukar jag ha med min personal i mitt jobb som chef. Tur är väl det att jag har lite koll på vad som gäller...

Jag är också väldigt kluven till hur jag ska göra med att ta reda på sanningen om spridningen. Den som upptäcktes först i juni och sedan i juli. Orkar jag ta in det, orkar jag hantera det? Är det bättre att fråga om hur det såg ut i juni när jag får svaret på den nya röntgen i september? Ska jag vänta med att ta reda på detaljerna om huvudet tills uppföljningen blir? Jag vill veta men samtidigt inte. Usch vilken situation man hamnat i. Varför just jag?

Underbara mamma har hämtat mig för en stunds miljöombyte och en promenad med Lissi på plattmark - gick bättre än gårdagens backiga promenad, mitt och mammas gemensamma tempo och lagom lång runda. Inte lika andfådd som efter promenaden igår. Skönt. Fick mig en kopp kaffe också innan hon skjutsade hem oss. Jag ska försöka vila en stund nu och ikväll kommer vännen C förbi en stund. Skönt med något trevligt att se fram emot idag, känns som att det kan behövas.

2 kommentarer:

  1. Hej! Har hittat din blogg och känner att jag gärna vill följa dig. Du skriver så fint och verkar ha ett fantastiskt nätverk runt dig med en förstående familj. Jag hoppas att jag genom kommentarer kanske kan peppa dig eftersom jag tror att det har stor betydelse i läkningen. Samtidigt vill jag lära av dig och få tillgång till din livssyn. Jag håller tummarna och känner långt inne att du kommer att vinna kampen och är tacksam om jag får följa med dig på din resa mot tillfrisknandet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Elisabeth! Självklart är du välkommen att följa mig och mina tankar och funderingar! Jag tar så klart tacksamt emot all pepp jag kan få :) Ett litet råd på vägen bara, vi alla reagerar olika och har individuella behandlingsplaner - men själv har jag varit väldigt stärkt över att följa andras bloggar just för att man känner igen mycket och kanske även får goda råd på vägen. Kram till dig!

      Radera