tisdag 21 augusti 2012

Egentid

Idag är den första dagen jag är helt ensam hemma en stund på dagtid - men med valpen som sällskap. Älskade mamma har varit här på en kopp förmiddagskaffe men jag skickade hem henne för en stunds ensamhet. Känns som att jag kan behöva det. Träna lite på att hantera mig själv och våga börja gå in i de tankar jag tvingar undan..Tänker inte braka ihop idag, Det är jag inte redo för, men som den "kontrollmänniska" jag är så kommer det att bli en process att jobba med. Tvillingarna gör sin första dag på nya skolan idag och kommer hem efter lunch och de ska absolut inte behöva mötas av en ledsen mamma när de kommer hem. Min mamma kommer tillbaka runt lunch och hjälper till med vardagsbestyren.

Natten till måndag blev inte så bra. Jag var så korkad att jag inte tog alvedon när jag vaknade på natten, det straffade sig genom lite mer huvudvärk resten av dagen och mindre sömn på morgonkvisten. Typiskt. Det gör jag inte om! Inatt tog jag alvedon och redan nu på förmiddagen känns det bättre än igår. Ändå var gårdagen bättre när det gäller darrningarna. Visst darrar händerna och benen, men det går verkligen åt rätt håll. Hoppas att det håller i sig, för jag blir verkligen på bättre humör av att känna av förbättringarna - hur små de än är. Jag försöker tänka på att slappna av i käkarna. Jag känner hur jag biter ihop hårt, det är så onödigt. Det bidrar förstås till att jag har kvar huvudvärken. Kör lite försiktig massage och försöker gapa lite då och då för att tänja. Bara svårt att påminna mig om det...

Igår tog jag tag i en liten del av alla papper jag bara lagt på hög hela sommaren. Gjorde iordning en ordentlig pärm till alla viktiga dokument som rör valpen. Sorterade bort alla kallelser till Nus som fullkomligen vällt in under sommaren och som jag bara lagt på hög. Jag är till vardags en ordningssam person när det gäller papper och viktiga dokument och dessa papper har verkligen stört mig i sin oordning. Idag har jag inte lust att göra det som återstår, men det kommer ju fler dagar. Idag är jag lite lat :)

Med gårdagens post kom ett efterlängtat brev. Jag är beviljad Färdtjänst, att det dessutom är utställt för ett helt år förvånade mig - men är inget jag beklagar direkt! TACK för det!!! Det kommer dock att ta ca 10 dagar innan kortet och mer information kommer, men nu kan jag ändå känna "frihet". Självklart hoppas jag ju att jag långt innan detta år förlutit får köra min egen bil igen, men jag behöver i allafall inte ansöka var 3:e månad som det kan behövas göras.
Nu blir det till att lära sig hur det fungerar med bokning av resa, hur kan jag göra om och när jag måste transportera mig med barnen. För det kommer ju att komma tillfällen när jag måste ha dem med mig... Intressant med nya erfarenheter. Jag ringde faktiskt för att kolla om jag kunde få uthämtat kortet via ombud istället för att vänta på postgången, men man fick inte använda Färdtjänst till tandläkarbesök :(
Då är det sjukresa som gäller.... Mer nytt att sätta sig in i. Tydligen så räknas även tandläkare till sjukvård eftersom de allra flesta är anslutna till Försäkringskassan. Ännu något jag måste läsa in mig på då. Tur att det finns internet :) Så, torsdagens tandläkarbesök får jag gulla med mamma om transport till och från. Kanske får hon göra en liten runda och reka höstnyheter under tiden...?

Gårdagen avslutades på ett härligt sätt. Sonen kom hem efter första skoldagen och hockeyträning - hungrig som en varg, trött och smet efter maten snabbt in på sitt rum och kopplade upp sig på nätet med sina polare. Tvillingarna åkte på sin fotbollsträning. Maken åkte iväg på golfrunda med vänner - något han verkligen sett fram emot. Han behöver få göra saker själv. Han gör det alldeles för sällan.

Mamma och jag hade en skön soffhängstund när telefonen ringer. Fina vännen M undrar om det finns en kopp kaffe att få? Men självklart!!!! Hon dyker upp med egenodlade tomater och en sagolikt god hemmagjord måltidsdryck av röda och svarta vinbär. Så kommer ett SMS från lillasyster... "är ni hemma?"... Klart, så kom även hon lagom till kaffet. Med sig hade hon förutom barnen även deras hund, Jack Russeltiken Svea - som är några månader äldre än vår Lissi. Bästisbus :) Efter bara några minuter plingar det på dörren... Då dyker den andra fina vännen C upp. Med sig har hon Lissis andra bästabusarkompis - Doris. Oj vilken härlig avslutning på dagen! Det är så härligt att få prata och umgås med så fina människor! Jag har så fina vänner! Det ger verkligen kraft och energi!

Eftersom vi valt att byta till privat skola för våra barn så får vi själva ombesörja transporterna. Buss eller bil är de alternativ som finns. Under de år sonen gått på skolan så har det varit enkelt. Han har åkt med mig, maken eller en kompis förälder, vi har hjälpts åt i båda riktningar. Det har funkat perfekt. Jag har haft vägen förbi på väg till jobbet så bussresandet har varit minimalt. Nu gör ju inte jag mina dagliga resor till jobbet och då krånglar det till det så klart. När maken åker iväg på jobb i fel riktning kan han inte skjutsa. Bussavtalet är helt värdelöst för skolungdomar som inte är berättigade till "skolkort". Tre barn, 20 kr per resa, 2 ggr/dag, 5 dagar/vecka. Det drar snabbt ihop. Men då har vi ju då våra fantastiska vänner och föräldrar i vår nära omgivning! Sonen åker med sin kompis (som han kamperat ihop med sedan 6- års) som bor på orten och går i parallellklassen. Tvillingarna fick med sig ett tvillingpar från sin gamla klass till nya skolan - till och med i samma klass, där föräldrarna ställer upp med skjutsar när maken inte kan köra dem. Nu ska vi bara synka scheman, träningstider och makens resor så kommer det att bli jättebra.Visst kommer det att bli en del bussåkande - framförallt hem från skolan, men ändå... Tänk att allt kan lösa sig så enkelt.

Tänker mycket på min vän som flyttat söderut som drabbats av en hemsk och ovanlig sjukdom. En sjukdom där kroppen angriper sig själv. Jag lider med henne och önskar så att de kan hitta bot och lindring så att hon kan få må bra. Det är rent ut sagt fördjävligt (jaaa, jag måste få svära) att vanliga människor som vill göra rätt för sig, som är arbetsvilliga och goda människor ska drabbas av så mycket skitsjukdomar. Tänk vad många människor det finns som bara gör ont - de klarar sig.... Kanske ett fängelsestraff eller så, men sedan kan de göra som de behagar och fortsätta göra ont mot människor och samhälle. Vore det inte mer rättvist att de kunde få ta över våra sjukdomar och krämpor? Älskade vännen G - jag finns här det vet du!!!!


4 kommentarer:

  1. Hej!
    Har under lång tid följt din blogg! Nu var det dags att tala om att den berör starkt och att jag önskar av hela mitt hjärta att du orkar ta dig igenom din kamp mot det hemska som invaderat din kropp!
    Varma hälsningar Katarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Katarina, det värmer! Kram Malin

      Radera
  2. Du skriver så bra! Tänker på dig och förstår att du har det jobbigt. Det krävs mycket styrka och mod för att gå igenom det du gör. Det är jag säker på att du har!

    Hälsningar, Eva

    SvaraRadera