Trött - igen :(

Nu vill jag inte vara begränsad mer. Tålamod. Jag vet. Har känt mig lite piggare under förra veckan, vilat efter jobbet varje dag, men bara slumrat och inte sovit hårt. Denna vecka är det sämre med orken igen. Brännande ögonlock på eftermiddagen så vilan är given. I eftermiddag har jag varit supertrött. Den gångna natten var orolig. Vaknade till flera gånger. Tankarna mal.

Himlen har fått ännu en stjärna

En ung fyrabarnsmamma, Linda, har i eftermiddag förlorat kampen mot sin bröstcancer. Hon har kämpat tappert in i det sista, men har nu somnat in. Så tragiskt, så onödigt. Många tankar till hennes man, barn och anhöriga.

Vänskapstankad

Så skönt det är. Varje gång. Har prioriterat veckan och dagarna hårt för att orka. T om maken har varit tvungen att vara på banan. Ikväll har jag ätit middag och PRATAT, LYSSNAT, PRATAT, LYSSNAT, PRATAT, LYSSNAT... Tillsammans med mina BC-systrar från samtalsgruppen. Vi har ätit middag och druckit något glas. Fast det är en bisak i detta sammanhang. Det finns ingenting, INGENTING som kan väga upp mot att träffas. Vi pratar ohämmat om ALLT. Utan cencur, utan att vara rädda för att ord kan såra, utan att väga det man säger på guldvåg. Utan att känna att man är gnällig. Att ha någon som verkligen LYSSNAR på vad man säger, utan att säga jämföra det man säger med något annat - som inte är samma sak - som svarar "rätt" på det man försöker förmedla. Det är unikt. Känner mig så bra inombords. Jag har inte sårat någon, systrarna har inte sårat någon. Vi vet. Vi delar. Så skönt. Vi hade 8 träffar före jul som var arrangerade, vi har träffats några gånger själva. Det är för sällan. Det är vi alla överens om. Och vi behöver inte vara alla varje gång. Vi behöver varandra. Det är vi alla överens om. Nu har vi bestämt att om eller när någon av oss känner sig låg eller nere så ska vi höra av oss till varandra. Och så klart kan vi höra av oss till varandra "bara för att"... Alla har vi FB och kan bara skicka ett mail och den som känner sig nere kan snabbare få stöd av en syster. Känns bra. Jag känner mig lättad inombords. Det är så skönt. Det går inte förklara vad våra träffar gör. Det är så okonstlat, det behöver inte vara jobbigt för någon heller. Alla kan må bra. Vi pratar om allt och inget. Alltid känner någon igen sig. Spelar ingen roll att vi 8 är helt olika, i åldrarna 35-60. Kan nästan tänka mig hur sektmedlemmar känner sig :) Gemenskap. En unik gemenskap. Nu är jag trött. Trots vila efter jobbet hela veckan. Trots att vi var på väg hem kl 20. Jag känner mig mer tillfreds med mig själv, något som säkerligen familjen också mår bra av. Jag hoppas på att denna "tankning" håller ett tag nu :)

Chockbesked

Fick ett fruktansvärt tråkigt samtal ikväll. En bekant har, trots täta kontroller, drabbats av en mycket, mycket aggresiv cancer. Jag vet inte om det är samma typ som kommit tillbaka eller om det är en helt annan sorts cancer som dykt upp. Av det lilla jag fått veta så verkar det inte vara samma typ, men vad vet man? På de 5 månader som gått sedan senaste kontrollen har hon drabbats mycket hårt. Prognosen är jättedålig. 2 veckor till 2 månader, som jag förstod det så ska man försöka ge behandling för att öka tiden. Jag måste försöka få mer information och sedan antingen besöka henne eller skicka en blomma. Vi har barn i samma ålder.

Jag blir så ledsen. Vad är det som händer med alla människor? Varför är det cancermonstret som härjar överallt? Jag hoppas så innerligt att det går att göra något, att de kan rädda hennes liv! Jag vill inte att någon ska drabbas! Aldrig någonsin!
Flickorna blev jätteledsna när jag berättade för dem. De behöver veta. Behöver få den tiden som ges att tänka och fundera. Allt som varit hos oss under året och dessutom klasskompisarnas mamma som förlorade kampen mot cancern i december har varit tufft för dem. Sonen tog det bra men verkade lite fundersam.

Dags att gå och lägga sig och hoppas på att få sova i natt, att tunga tankar håller sig borta.

Reklamation och vårkänsla

Idag hade jag med mig min nya fina och trasiga kjol när jag åkte till jobbet. I samband med att jag åkte hem så svängde jag förbi affären och hade mentalt laddat upp för att diskutera mig till ett byte till en ny. De brukar ha varit rätt krångliga i den affären... man känner sig besvärlig om något inte är till belåtenhet...
Dröm om min förvåning när jag bara möts av ett "Nämen OJ vad knasigt. Klart vi byter ut den, så där ska det ju inte se ut" Wow! Glad som rackarn vände jag hemåt med en ny kjol - efter att ha granskat och jämfört sömmarna. För jag är nu ännu mer övertygad om att det var den där rackarns sömmen som var grunden till att tyget sprack. Det såg betydligt bättre ut på denna kjol. Håll nu tummarna för att det inte blir några fler missöden - så att jag får glädjas åt en kjol att använda ofta!

Vårt dryga metern tjocka snötäcke får jobba hårt nu för att stå emot våren. För nu hoppas jag att det är våren som visar sig på allvar. Flera plusgrader på dagtid. Idag hela +6 och sol, kompletterat med kraftiga vindar som idag har piskat på snötäcket. Kanske finns ett hopp om att snön ger sig och låter grönska ta vid så småningom? Hoppas att det härliga vädret håller i sig, framför allt solskenet. Ger välkommet energitillskott :)
Läste precis att det fallit 281,1 cm snö, tom februari, i Umeå på vk.se. Inte undra på att man tycker att det är en riktigt snörik vinter vi haft.

Min man har flera gånger sedan i söndags påpekat att jag ser mycket piggare ut. Känner mig faktiskt mindre SUPERTRÖTT just nu. Vilar efter jobbet, men inte med brännande ögonlock så jag har inte sovit något, varken måndag eller tisdag.
Lederna känns bättre, inte ömma och stela efter stillasittande. Har de senaste dagarna somnat och sovit ordentligt, hårt och vaknat rätt utvilad. Det är nog ett år sedan jag kände mig så på morgonen. Bra känsla!!! Kanske ett tecken på att jag börjar må lite bättre? Hoppas, hoppas!!!

Tror att jag t om har energi över att träna på gymet ikväll igen. Var en sväng igår kväll tillsammans med maken. Snart kanske det blir bart på marken och torrt, så att det går att träna ute. Skulle vara skönt med den friska luften i kombination med motion. Än så länge är det alldeles för halt - snöröjarna här har absolut inte förtjänat något högt betyg... Plogar bara i nödfall och lämnar för bilarna att köra ner det som kommit däremellan...
Förra veckan var de och skrapade på kvarteret, efter att veckan före det ha varit och tagit alla plogvallar. Resultatet efter skrapningen är att vallarna är tillbaka men nu bestående av vassa hårda stycken = omöjligt att mötas med två bilar, dessutom 2 dm upp till vår garageuppfart... Maken har försökt plana ut så att min kjolpaketförsedda Bettan går över kanten.
Jo, jag erkänner - så dåligt skottat som vi haft det på vår gård i år har vi aldrig tidigare haft. Jag gillar att skotta, men FÅR inte skotta. Med resande make har barnen fått rycka ut och vara jätteduktiga, men de fixar ju så klart inte att skotta ända ner till asfalten.

Hade jag haft pengar i överflöd så skulle barnen förtjäna så mycket extrabelöningar efter allt det ställt upp med det senaste året. En hund till hundälskaren. En mc eller go-cart till motorälskaren. Hockeyspelaren då? Tja en egen dator skulle han ju behöva. Skulle så väldigt gärna vilja ge dem de där lyxprylarna som de så hett önskar... Jo, jag vet. De klarar sig utan. Men tänk så roligt det hade varit att verkligen få överraska dem :)

Klipp, klipp...

Gjorde slag i saken i torsdags. Gick till frisören och formade till en riktig frisyr. Känns skönt. Cool känsla att det blev så mycket som kunde tas bort - det hade jag inte trott. Det blev riktiga högar med hår :) Väldigt nöjd med resultatet. Sidorna och nacken blev riktigt, riktigt kort, bort med en sisådär 3-4 cm. Från en v-form i nacken till rakt. Snyggt klippt runt öronen. Tänkte att jag inte skulle säga något, eftersom jag inte förvarnat någon om att jag skulle klippa mig - trots att familjen och arbetskamraterna flera gånger kommenterat att jag börjar få mycket hår...
Väntade med spänning på reaktionerna...

Den första jag träffade på torsdagseftermiddagen var maken. Han kom in och tittade på mig, tittade runt i vardagsrummet... Han hade fått en hint om att jag gjort något eftersom jag inte hunnit vila... Såg inget. Jag sa inget heller, tänkte att han borde ju se... Han letade efter någon ny inredningsdetalj :)
Först när tjejerna kom hem så kom en kommentar... Direkt :) "Men mamma har du klippt dig!!!", "så fin du blev mamma".

På fredagen på jobbet såg EN kollega att jag klippt mig, ännu idag måndag har de övriga inte sett något...

På lördagen hade vi kalas för tjejerna, med mamma, systrar och deras familjer. INGEN såg något. Blev tvungen att själv tala om för lille 2½- åringen att jag också klippt mig - för han gillade inte att bli klippt härom dagen, (vi hade en liten hårdiskussion han och jag tidigare under veckan, då jag sa till honom att jag också måste klippa mig). DÅ först kom lite ursäktande kommentarer från familjen... Lite snopet känns det allt, tyckte jag klippt massor med hår. Hade inbillat mig att jag varit långhårig, men så var nog inte fallet ändå. Kunde förmodligen ha väntat ännu längre innan jag klippte mig, för det kan ju inte ha sett så illa ut som jag trott om det inte märks någon skillnad.

Första positiva känslan av klippning på ett år. Förra klippningen i april/maj 2010 var för att klippa lugg och korta av mitt långa hår till en halvlång page för att påbörja den mentala omställningen till att bli skallepär. Nu känns det på något sätt roligt att klippa sig, håret kommer att fortsätta växa - sedan är ju bara frågan om jag ska fortsätta vara korthårig, passa på... Eller om jag ska låta det växa ut igen? Vi får väl se :)

Annars har vår sporttokiga familj fyllt helgen med idrott. Hockeycup fredag-söndag för make och son, Innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndagen för mig och tjejerna. Och så klart lite kalasande för 11-åringarna, kraxade fram lite "ja må ni leva..." på söndagsmorgonen till yrvakna små (stora) troll.

Ett år sedan...

Vi skriver Fredag 18 mars 2011 som dagens datum...
För ett år sedan EXAKT var jag och gjorde mammografi och fruktansvärd biopsi, efter min självupptäckta knöl. FY F-N. Vilken ångest! Och vilken ångestladdad natt som följde.

Den 19:e mars fick jag det fruktansvärda beskedet om att knölen jag hittat var elakartad och måste bort. Ett besked som jag och maken mottog gemensamt och chockade försökte smälta.
Direkt efter detta åkte vi på Hockeycup. Höll masken. Ingen visste. Make och son bodde med laget. Jag och twinsen bodde på hotell. Hela helgen. Hur vi fixade det vet jag inte. Jag låg och grät efter att flickorna somnat i vår gemensamma säng, maken var som i en bubbla. Han skulle coacha laget. Skulle vara TRÄNARE och COACH... Det fanns en som visste lite om att något hemskt hänt, och den mannen i tränarstaben gjorde en jätteinsats utan att ställa frågor. Väldigt fint agerat mot min man. Jag höll masken mot föräldrar och tjejerna under hela helgen.

Cupen fortsatte och flickorna fyllde år den 20:e. Fick paket på hotellrummet och sedan gjorde vi "stan" i paus mellan matcherna. De fick många födelsedagskläder den dagen. De hade jätteroligt och var så glada. Minns knappt hur jag lyckades hålla masken. Det jag minns är att allt var som ett töcken. Att killarna vann hela cupen kändes konstigt. Minns att jag försökte glädjas och spelade verkligen ut all min energi på att låtsas som om ingenting. Ville verkligen inte förstöra flickornas födelsedag och sonens cup.

Denna helg är en likadan helg. Fast tack och lov har jag inte någon hemlighet att dölja. Make och son är på cup. Hela helgen. Fredag till söndag.

I kväll ska vi fredagsmysa, tjejkväll. Vi har köpt snacks och läsk. Mysigt! Vi ska sova i stora sängen alla tre. Mer mysigt!

Det är innebandymatch på lördag och Handbolls DM på söndag för tjejerna. Jag orkar tyvärr inte närvara på hockeycupen. Hade så gärna varit där! Det är utgallring och prioritering som gäller. Min ork räcker inte.

I morgon är det innebandymatch och så firar jag tjejerna med min sida av familjen. Enkelt. Mamma har bakat deras favoritkakor som vi får duka upp med och så har vi KÖPT en tårta. Wow! Jag har verkligen lyssnat på min kropp :) Inget hemmagjort här inte :)

På söndag är det Handbolls DM och twinsens födelsedag. Precis som förra året är inte hela familjen samlad, det blir ju lätt så när man är en sportfamilj...
När killarna kommer hem så får vi fira tjejerna ordentligt, fast vi vet ju inte hur sent det blir... Jag kommer att ge dem paket på morgonen. För så ska det vara!

Måste bara berätta. Jag köpte en ny kjol i onsdags. Så glad över att ha hittat en kjol i min smak. En grönbeige. Från Esprit. INTE SVART... Hade på mig den för första gången idag. När jag och tjejerna var och handlade allt gott vi ville ha för kvällen och var på väg till bilen säger en av tjejerna att kjolen är trasig. Va? Jo, säger hon. Den är trasig. Jag försöker snegla bak och ser sprundet, och en tråd. Tror att det är det som jag glömt sprätta och att hon tror att det då "är sönder"... När vi kommer hem och jag tar en titt på baksidan av kjolen så ser jag att det gått upp en reva på 10 cm. Precis i skarven vid sömmen till sprundet. Jag blir så besviken och ledsen. Vet inte om det går att reklamera. Har jag fastnat i något eller är det sömmen som gjort att kjolen spruckit? Jag vet inte med mig att jag fastnat i något, jag har inte heller hört något ljud från att den spruckit. Där fick man för att man tänker nytt...