söndag 6 januari 2013

Vardag på gång igen

Vad fort veckan gått. Det är redan söndag. Vad fort julen gått... Vi passade på att plocka bort det lilla vi haft framme ikväll, så då blir det inte så mycket för maken när han kommer hem efter konferensen.
På tisdag börjar skolan igen, Vardag. Maken åker som vanligt på upptakt med konferens redan i morgon bitti. Älskade mamma kommer och hjälper med matlagning och så klart uppskattat sällskap. Skulle inte klara tillvaron utan henne!

Gårdagen gick i trötthetens tecken, jag sov och sov och sov. Det var vad jag behövde, och dagen försvann i ett rasande tempo. Trots all vila och sömn var jag så trött att maken fick hjälpa mig med att byta till pyjamas.

Med hjälp av de starkare insomningstabletterna och byte av tid för Cilaxoraldropparna till morgonen (står till kvällen på flaskan) så kanske jag får sova fler timmar utan att vakna nattetid. Får prova mig fram. Har också köpt torkade aprikoser och plommon, kanske ger de också någon liten effekt... Vi får se.

Fastän jag är ordentligt trött så tog jag en utflykt tillsammans med maken, först till apoteket i stan, behövde fylla på lite mediciner och sedan på Ica. Var svettig av ansträngningen när vi kom hem, men jag tror att det var rätt nyttigt att ta mig ut en stund. Har ju legat inne sedan i torsdags efter behandlingen.

Lite duktig har jag ändå varit - jag har försökt göra Benträningsprogrammet en gång varje dag.... Tänk att så enkla övningar har blivit så svåra... Jag blir varm, på gränsen till svettig - och då gör jag än så länge bara en upprepning - kan gå upp till 3 upprepningar på de 8 övningar jag fått med mig hem. Jag gör dem noggrant och därför fixar jag bara en omgång av varje just nu. Det är svårt att acceptera kroppens förändringar och förlusten av funktioner när man regelbundet tränat och hållit igång kroppen, Det jobbigaste är muskelkraften som försvunnit från ca 1dm ovan knäna och ner. Känns som att jag blir uppäten. Det är tidskrävande att hitta ett läge där benen samarbetar med min vilja att resa mig upp i stående.

Ett annat problem är halkan ute, det är svårt - i stort sett omöjligt - att ta mig ut ur bilen utan "draghjälp".

I vår kommun verkar det vara nästintill omöjligt att få ett handikapptillstånd, jag har färdtjänst, jag vet, men jag ska göra ett försök och skicka in en ansökan i alla fall.

6 kommentarer:

  1. Hej Malin. Hittade till dig genom en annan BC-syster. Tänkte att jag skulle lämna en kommentar här hos dig. Lever med en spridd BC (hjärnmetastaser) sedan juni 2009, beh m gamaknivstrålning,gör MR var tredje månad och inget nytillkommet sedan dess. Tänkte att det kan Inge lite hopp :-) kram från Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna, och välkommen till min blogg!
      Upplyftande kommentarer, som din, inger hopp. Jag kan bara säga TACK! TACK! TACK! Allt som kan ge kraft att kämpa är välkommet! Jag är villig att slåss hårt och hämningslöst - vill ju bli både farmor och mormor, och dit är det förhoppningsvis många år ännu...

      Kram Malin

      Radera
  2. Hej!
    Jag har funderat på ibland om du pratat med din läkare om din prognos? Jag tycker som sjuksköterska (onkologi) att det är då otroligt viktigt att vara rak i sin kommunikation med patienterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Vi har pratat lite om prognoser, men jag har inte velat eller orkat ta in all information för närvarande, vilket han har respekterat. Jag har en jättebra läkare som låter mig ta in informationen i min takt. Det har varit en jobbig tid bara att anpassa mig till mina fysiska begränsningar, handikapp-anpassning i hemmet - det var för mig jättejobbigt, med många tårar på vägen.
      Min läkare är väldigt rak och jag har den allra största respekt och förtroende för honom.

      //Malin

      Radera
  3. Klart du ska ha handikapps tillstånd-du om någon behöver kunna parkera när till det ställe du ska.... Så underligt egentligen-massor av unga i mina ögon pigga har tillstånd och ställer sig på de platser som sjuka och gamla behöver...( har förstått att såna tillstånd kan "köpas" i vissa städer-fattar inte att någon kan ha samvete till det...)
    Hoppas du känner dig lite piggare och att år 2013 blir ditt År!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan tycka att det är enkelt att avgöra vem som har rätt till P- tillstånd eller inte, reglerna borde vara lätta att tyda när en ansökan kommer in... Jag har i alla fall skickat in en ansökan nu, så får vi se. Mitt liv skulle underlättas väsentligt om jag får möjligheten att få stå nära en entré OCH ha möjligheten att ställa upp bildörren helt för rollator och medhjälpare - jag kommer mig inte upp från sätet utan hjälp till att hitta balansen.
      En vanlig parkeringsplats är för trång för rollator, mig själv och lyfthjälpen som det är idag. Parkeringsskador vill vi ju inte orsaka.

      Tack för peppningen och jag hoppas med hela mitt väsen att 2013 blir mitt OCH andra drabbades år!

      Radera