fredag 11 januari 2013

Tiden går fort nu.

Fredag, redan. Barnens första vecka på vårterminen är gjord. Nu väntar ett par matcher i helgen. Åtminstone innebandyn ska jag orka se! Får se om hockeyn... Vad krafterna räcker till. Det är ju så kraftgivande att se sina underbara barn ha roligt på plan - oavsett boll eller puck. Deras glädje och "jävlaranamma" tar jag med mig som extra energi för att plocka fram när det känns motigt och tungt.

Jag har varit rätt trött under "jullovet" - behandlingarna har jag fått varannan vecka (istället för 3 v beh, och vila 1) för att få lite vila mellan kurerna. Jag har varit trött ändå och har inte sovit en hel natt ännu. Det har blivit lie bättre, men tänk att få sova en HEL natt...

På tisdagen kände jag mig rätt pigg, sugen på en utflykt till stan. Två "måsten" - justera ett par av mina nya glasögon och hämta ut en vinst. JAG som aldrig vinner något...
Lite nyfiken på vinsten från Nefertiti (skönhetssalong), Tjurskallen (och nyfikenheten) i mig beslutade att ta en färdtjänst på onsdagen för att justera glasögonen, hämta ut vinsten och få strosa och titta i affärerna. Jag var så sugen på att kolla in nyheter på klädfronten, även om jag inte tänkt shoppa.

Jag började med Specsavers och justeringen av glasögonen. Färdtjänstchauffören hämtade min rollator och så skulle jag ta mig ur ur taxin... Säger till honom att jag har dålig balans och att han måste ta ett stadigt grepp för att jag ska komma upp i stående med bromsarna på rollatorn låsta. Vad händer? Jo, han tappar mig ur bilen, jag segar ihop utanför bildörren. "Vad ska jag göra nu säger klanten" - han var rätt stor och borde med lätthet ha kunnat lyfta upp mig från sidan med hjälp av mina armar... Det stod massor av folk vid övergångsstället och betraktade skådespelet. Var fanns viljan att hjälpa en medmänniska? "Vad ska jag göra upprepade chauffören igen?"
Tja, se till att jag kommer upp till rollatorn kanske?
Till slut kom en tjej fram och undrade hur hon kunde hjälpa till, EN RIKTIG VARDAGSÄNGEL!!
Hon fick tillsammans med chauffören till slut upp mig till stående mot rollatorn. Tack du okända kvinna!

Väl inne på Specsavers tog det mig en hel del tid att hämta andan och känna efter om det var ont någonstans. Satt en bra stund på rollatorn och bara hämtade andan, drack vatten och pustade ut efter kraftansträngningen vid fallet. Fick bra service i butiken, de höll ett vakande öga på mig hela tiden. Till slut fick de låna glasögonen för den lilla justering som behövdes. Oj, så bra det blev av den lilla justeringen!
Efter en stunds kraftsamling tackade jag för hjälpen och började bege mig till nästa mål: vinstuthämtningen... Att börja på Specsavers och att Neffertiti är på nästan motsatta sidan city = väldigt långt, hade jag inte tänkt på. Jag hade ju ändå tänkt kolla i många butiker på vägen... Var ju så inspirerad när jag åkte hemifrån.
Den inspirationen försvann, jag kände mig helt utslut efter pärsen med fallet. Med små, små darriga steg och en väldans lång tid gjorde jag ett stopp i första bästa butik bara för värme och att sitta på rollatorn en stund. Jag stapplade vidare, med många butiksstopp (värme & vila) innan jag var framme vid Nefertiti och min vinst... En riktigt fin vinst - så glad jag blev!
Väl där ringde jag efter en färdtjänstbil för hemfärd. Lusten och orken att kika runt var bortblåst så det var lika bra att åka hem. 2 timmar blev det i alla fall, och motion av promenaden genom stan fick jag. Lite positivt i alla fall. Somnade som en sten av all ansträngning när jag kom hem. Det var onsdagen det.

På torsdagen började jag känna av fallet. Ont i höger arm som chauffören drog i och i låren efter den långa promenaden - träningsvärk :)

Jag får inte fega ur från nya utflykter även om det verkar hända något obehagligt nästan varje gång jag känner inspiration och vill göra något helt på egen hand. När jag haft sällskap så har inget hänt - hittills... Jag tänker inte ge upp!

Under gårdagen skickade jag in ansökan om P- tillstånd för handikappade. Hoppas verkligen att jag får det. Det skulle underlätta så otroligt mycket att inte bli avlämnad medan chauffören söker parkerings- plats. Det kan både ta lång tid och bli långt avstånd. Sedan är det  ju det där med "svängytan" - även om jag är normalstor så känner jag mig gigantisk på väg ut ur en bil och behöver mycket plats runt mig, plats som det är anpassat för på Handikapparkeringar.

Jag har vilat några dagar från mitt benträningsprogram, men det ska återupptas igen, nu när värken i låren avtar. Har fått strikta instruktioner från sjukgymnasten om att inte ta ut mig för hårt. Jag ska inte göra det.



8 kommentarer:

  1. Hoppas innerligt att ditt tillstånd snart blir beviljad.....
    Vilken tafatt chaufför-klart man måste hjälpa sina medmänniskor när hjälp behövs....Även om jag inte har dina problem så har jag mina-ramlar lätt och vet hur förfärligt jobbigt det är rent psykiskt och fysiskt-jag känner mig så utlämnad när kroppen inte gör som jag vill och jag behöver hjälp att ta mig upp. Tyvärr är jag också rädd för hur de hjälper mig upp-risken är att jag får ännu mer ont och det vill man ju inte ha!
    Bra att det inte hindrar dig för att fortsätta göra det du vill....
    Hoppas helgen blir bra med både boll och puck..( jag är uppvuxen i en familj som älskade sport-själv tycker jag det är urtrist-men som mormor går jag ibland och tittar på barnbarnet när han har match-men jag tar stickningen med mig....han blir glad att jag är där och det vill man ju uppleva)

    SvaraRadera
  2. Åh vad arg jag blir på chaufför idioten. Sådana som honom ska inte köra färdtjänstbil. Jag kokar av ilska. Underbart med vardagsängeln, men det borde ha varit fler personer som ville hjälpa till. Är det typiskt svenskt, eller?
    Känner med dig, styrkekramar
    <3 Annika

    SvaraRadera
  3. Hemskt för dig att ramla och dessutom ha en helt handfallen taxichaufför med avsaknad av empati till hjälp :-( Tack för ditt svar på min förra kommentar. Klart du ska kämpa, bli farmor o mormor,något annat finns ju inte! Med din inställning har man mycket vunnet, det är jag övertygad om. Tänkte fråga om behandling? När mina hjärnmetastaser upptäcktes fick jag en antikropp som heter Tyverb, som man tror har förmågan att ta sig uppåt genom blod/hjärnbarriären, alltså bra för oss. Om din BC är her2positiv tycker jag du ska höra m din onk om Tyverb. Äter den tillsammans medXeloda o Herceptin får jag också var 3e v.Fler bra o nya beh för oss m spridd BC är ju på

    SvaraRadera
  4. På ingång och det inger mycket hopp. Oj det här blev så långt så jag fick börja på en ny kommentar ;-)
    Stor kram till dig Malin från Anna

    SvaraRadera
  5. Lilla gumman, vilken otroligt dum chaufför, man ska nog inte köra förtjänst om man inte kan hjälpa sina resenärer, jag blir arg när jag tänker på det, men ge inte upp Malin, du är en kämpe som vågar och jag beundrar dig för detta, hoppas du får en fin helg med barnens aktiviteter.
    Stor Kram, Lisbet

    SvaraRadera
  6. Men fy så otäckt med ditt fall ut taxin. Och vad är det med folk?! Hur kan de bara stå där och inte veta vad man gör? Upp med flickan på fötter bara!!! Ja, vad du får stå ut med. Hoppas att det inte innebär mera ont eller att du drar dig för att åka iväg ensam igen. Stor kram till dig.

    SvaraRadera
  7. Oj så det kan gå. Vilken inkompetent människa som inte kunde hjälpa dig ordentligt utan det skulle till en okänd kvinna för att rädda situationen.Åh man blir så frustrerad när man läser det.
    Ja du Malin, tiden går fort, alldeles väldigt fort. Det märkte jag tydligt igår när jag satte mig och tittade på gamla filmer som togs från det jag föddes och fram tills smalfilmskameran lades på hyllan, i slutet av 70-talet. Jag har lämnat in alla de gamla filmerna och fått två dvd-filmer att titta på. Det är riktigt skrämmande faktiskt att titta på dem, det känns som att det är någon annan man tittar på när man ser sig själv som ettåring. Samtidigt väldigt roligt att se mamma och pappa som yngre än vad jag är nu (men i sanningen namn tyckte jag att min mamma såg betydligt äldre ut som fyrtioåring än vad jag gör nu :).
    Det blev mycket om mig i detta inlägg. Jag hoppas att du får det så bra du kan i veckan och har mod att ge dig ut på utflykter som jag tror är jättebra för dig. Kram

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Fy vilken klantig chaufför!! Han borde hjälp dig så att du inte trillade överhuvudtaget. Att sen inte begripa att han måste hjälpa dig upp till rollatorn... Tur att det var någon som visade sig handlingskraftig och hjälpte till. Måste varit jättejobbigt för dig att ligga där och känna dig liten och ynklig. Det var inte du som var ynklig utan chaffisen!!
    Hoppas att helgen har varit bra och att du orkat med lite roligheter!!
    Kram, Eva (Halmstad)

    SvaraRadera