onsdag 20 april 2011

Det är inte okej

Möter många människor under en dag, på jobbet, i mataffären, etc. Får ofta frågan "hur är det". Jag kör med det generella svaret "det är okej". Det är mitt sätt att hantera alla de som jag ser som bekanta. Jag vill inte prata med dem ingående om hur jag mår och det är lätt att lämna ämnet och prata om annat. Härom dagen kom en av flickornas tränare och pratade med mig lite enskilt. Han undrade om jag verkligen mådde lika bra som jag ser ut att göra... Han vågade syna min bluff av makeup och annat piff. Fick lov att erkänna att det inte är så bra som det ser ut. Att jag vilar och sover på eftermiddagarna. Det är inte ofta jag pratar om det med folk.
En väninna ställde mig mot väggen och fick mig att prata med henne. Hon bet av mitt "det är okej" med att säga "å vad är det för svar, berätta istället HUR DU MÅR". Det var jätteskönt att prata med någon som verkligen funderar på mitt mående, även om jag inte vågade blotta mig helt. De i min närhet frågar inte alls hur jag mår - jo min man då, men han är dock den enda. Det känns som att alla i min omgivning tror att allt är som vanligt nu. Det är ju nu min andra resa pågår som värst - den mentala resan. Ser pigg ut på utsidan, men insidan känns nu som utsidan såg ut för ett halvår sedan.

Ständiga hänsynstaganden - inte bryta ihop inför barnen... bit ihop. Hålla uppe humöret på jobbet... Fasad mot omgivningen... se glad ut. Det tar hårt på krafterna.

Jag hoppas på att påskledigheten kan ge mig lite energi och krafter tillbaka. Lite positivt tänkande.

7 kommentarer:

  1. För mig var den mentala resan efter alla behandlingar nästan tuffare, Jag var inte förberedd på det som kom när "allt är klart".
    Finns det något bra ställe för rehabilitering efter cancer där du bor?? Vi har ju Lydiagården men det är vansinnigt många mil dit för dej. Jag dippade rejält igår men idag känns det bättre. många kramar och Ha en fin påsk.

    SvaraRadera
  2. Malin!
    Känner igen mig i det du skriver om hur man förhåller sig till frågan- Hur mår du?
    Jag har gjort precis som du,sagt att det är okej.Har märkt att många ställer frågan för att få just det svaret.Det har hänt att jag svarat precis som jag känner det just då och folk ryggar tillbaka och vet inte hur fort de vill avsluta samtalet. Man kan lugnt säga att många så kallade "vänner" har försvunnit.I början tog det mig hårt,men nu ser jag det som att det är deras förlust inte min.
    Det här med ork är ju ett kapitel för sig.
    Visst blir jag trött ibland och då tillåter jag mig att vila. Den mentala oron och tröttheten går i vågor.En del dagar går jag och tänker att livet nu bara är en lång väntan på att återfallet ska komma.Andra dagar tänker jag mindre på det och kan ta vara på dagen.Det pendlar verkligen fram och tillbaka.
    Det känns extra jobbigt i samband med kontroller på sjukhuset eller att jag läser på någons blogg att de fått tråkiga besked.
    Vår stora utmaning är nog att kunna leva i nuet och inte ta ut problemen i förskott.
    Jag känner själv att jag har förändrats inombords av min cancer.Blivit allvarligare och tycker att andra i min omgivning inte förstår vad jag går igenom för det syns ju inte på utsidan.Ingen mer än jag vet ju att jag vaknar 3-4 ggr varje natt och har svårt att somna om.Det spänner och sliter i ärret där mitt ena bröst en gång suttit och under armen. Jag blir ju hela tiden påmind.Jag vet att jag skulle kunna vara ärlig mot de mina, men jag skulle ju hellre vilja att cancern aldrig hänt.
    Efter herceptinet så kommer ju den verkliga utmaningen för min kropp-att den får vara frisk!Det är den utmaningen som blir den svåra mentalt(tror jag).
    Svamliga tankar hit och dit hoppas att du förstår vad jag menar. Kramar!

    SvaraRadera
  3. Carin - jo jag kan söka stipendium för att få åka iväg, har bara inte energin att göra det just nu. Det skulle säkert göra mig gott. Kram!

    Marie-Louise - Jag förstår PRECIS vad du menar! Du beskriver ju för en "invigd" :) Jag har laddat i över en vecka för att våga gå på första efterkontrollen med mammografi, det blev inställt pga läkarens sjukdom och proppen gick helt ur mig. Nu måste jag ladda om igen. Det behövs såååå lite. Kram!

    SvaraRadera
  4. Stor kram till dig. Vet du, på frågan hur jag mår svarar jag numera "Med tanke på omständigheterna mår jag bra".
    Det är en så otroligt svår sits, att "se bra ut" och att inte alltid riktigt känna sig som man ser ut. Folk tror att man ska vara så lycklig för att allt på utsidan är som vanligt (hår, ögonfransar är tillbaka etc).
    Jag håller med föregående talare- det är nästan svårare nu, efter behandlingar. Den mentala biten är tuff.
    Massor med kramar
    Annika

    SvaraRadera
  5. Ja, Annika det är också ett bra svar. Får lägga till det som en variation :) Kram tillbaka till dig!

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Ett tag efter ditt inlägg kommer en kommentar från mig...
    Jag brukar svara att det går upp och ner.
    Jag ser det som att jag är en frisk tjej i en sjuk kropp.
    Jag tycker nog inte att andras frågor är jobbigast, utan istället att själv kunna leva med hur jag ser ut fysiskt. Mitt nya jag är 15 kg tyngre, skallig och enbröstad. Trots att det har gått 8 månader sen operation har jag jättesvårt att hantera detta. Jag undviker att visatas bland folk jag inte känner väl. Hur har du klarat detta?

    Önskar dig en fin påsk!
    kram AC

    SvaraRadera
  7. Hej AC! Visst är det så att det går upp och ner. Jag har alltid förut varit en väldigt positiv och energisk person, det är en helt ny upplevelse för mig att bli så här nedstämd och orkeslös i omgångar. Jag har varit mångas stöttepelare genom åren, men nu känner jag mig väldigt ensam när jag själv har behov av mentalt stöd.

    För att svara på dina frågor: Jag har blivit rätt förändrad i mitt sociala agerande. Från att ha varit en väldigt utåtriktad person som haft lätt att prata med människor om "ingenting" till att vara rätt tillbakadragen. Det blir förhoppningsvis bättre med tiden.

    För mig har aldrig håret varit den stora grejen - förvånande nog, för det var nog det jag hade mest ångest över. Jag har haft mössor som barnen varit med och tyckt till om (coola enligt dem) så länge jag tyckt det varit kallt om huvudet och sedan det vuxit ut lite över hela huvudet har jag varit utan. Jag har nu en kort frisyr (har varit till frisören och klippt en gång också - hurra!!!) och äntligen kan jag bli irriterad på de där lockarna som vill åt andra håll än vad jag vill och som får hårda duster med mina fingrar och vaxburken :)

    Vikten är ju som den är, och att klä sig som jag tidigare gjorde är svårt just nu. Det blir liksom inte lika snyggt på en kropp med några kilo extra. Jag har försökt hitta kläder som är "jag" till min tillfälligt förändrade kropp. Förhoppningsvis så ger det med sig eftersom, men det har inte gått så fort som jag önskat.
    Vet inte om jag kunnat ge dig några vettiga svar, men jag hoppas du förstår hur jag menar.

    Kram Malin

    SvaraRadera