Livet tar en oväntad vändning

Jag måste skriva av mig. Behöver det. Du får läsa om du vill.

Mitt i livet, när den mest hektiska idrottssäsongen börjar ge med sig och man börjar se vårsolen så smått, kommer ett sådant där oväntat besked...

Man börjar känna sig trygg med jobb och kollegor, makens jobb går bra - vi känner att livet leker, då händer det overkliga...

Vi som älskar varandra, våra barn och vårt liv får allting omkullkastat...

Ett telefonsamtal, efter en vecka ett brev i brevlådan och så är paniken påtaglig - för mig och för min man. Vi delar allt.

Det kan inte vara något, vi är unga och friska - aktiva...

Så står man där utlämnad i andras händer, ovetandes om vad som väntar.

Pulsen bultar, paniken är nära i det ögonblick vi går in i rummet, min man och jag. Skakar hand, slår oss ner. Jag på en brits, min man på en stol i närheten. Undersökning av MIG - näää, det händer inte. Jag är FRISK!!!

Klämmer och känner, lyssnar... Tittar på skärmen, läser av bilder som skickats... Han hör rossel i mina lungor och beställer en lungröntgen.

Tittar mig i ögonen och säger "Du har bröstcancer, knölen är malign"

Allt blir till ett töcken, jag hade förväntat mig att få ett besked om att knölen jag känt bara var ofarlig och ingenting att oroa sig för. Jag är ju mitt i livet, med man och barn - jag är ju för ung. Det stämmer bara inte.

I ett enda slag är man sjuk, jättesjuk. Vad hände? Fredagen den 19 mars 2010 är den värsta dagen i mitt liv.

Jag som alltid har full kontroll, kan plötsligt inte styra något längre. Ber dem ta bort det sjuka NU!!!! Men så funkar det inte får jag veta. Vi gråter, min man och jag. Länge. Får gå till ett annat rum med en Bröstsköterska som sällskap. Vi pratar, frågar, gråter mer. Väck mig, det måste vara en ond dröm!

Vi försöker samla oss och förstå det overkliga, oväntade. Kaos inombords. Vad ska vi säga till barnen? Hur? När? Det går inte att gömma sig, måste se det otäcka i vitögat. Vi bestämmer att ingenting säga till barnen förrän vi vet mer. Åker hem, packar, reser på idrottsevenemang, som vanligt hela helgen med barnens idrotter. Försöker hålla oss lugna och inte visa något för omvärlden trots det inre kaoset. Jag fryser. Konstant. Vill inte äta fast jag är hungrig. Måste äta.

Får samtal med ett operationsdatum efter helgen, sitter som klistrad vid datorn och söker information. Vi pratar med föräldrar, syskon. Bara de närmaste. Kollegorna får också veta, men sedan väljer vi att hålla tyst. Väntar på tid, tid för barnen, tid att älta med dem, ge dem en chans att förstå och acceptera detta faktum. Mamma är sjuk. Fryser.

Så kommer nästa dråpslag, nära anhöriga förlorar sitt lilla barn. Orkar inte mer!

Vågar jag svara när de ringer med svaret från röntgen? Måste svara. Tvingar mig att svara. Visst har jag konstig andning? Hugger det inte när jag andas? Tankarna virvlar runt... Bröstsköterskan ger positivt besked! YES!!! Tack och lov för det. Inga tecken på några förändringar i eller omkring lungorna, de hade tittat på allt de kunde och det var helt ok, ingenting onormalt fanns där. Vi firade med oxfilé. Barnen förstod ingenting, mitt i veckan äter vi väl inte sådan mat??? Jag fryser inte längre, men är trött. Somnar snabbt på kvällarna - inte likt mig. Jag är ju en duracellkanin.

Berättar för chefen. Jobbigt. Jag har en fantastisk chef. Hon finns där, stöttar. Känner mig lugnad av samtalet. Gråter en skvätt. Jag? Den starka, kaxiga. Tänk så liten man känner sig när det är på allvar - jag är riktigt sjuk.

En helg till går i idrottens tecken. Våra barn är aktiva barn och vi älskar att följa deras utveckling. De är duktiga, försöker känna deras glädje. Det är svårt att riktigt känna hela deras entusiasm och glädje, men försöker glädjas med dem. Tror inte de märker att mamma är lite dämpad. Ler men känner att leendet inte når riktigt hela vägen. Jag vill vara frisk!

Påsken kom med ledighet för hela familjen. Vi beslutade att berätta för barnen - vi har all tid för dem dygnet runt i flera dagar. Ingen skola, inget jobb, ingen idrott. Det var en fruktansvärd kväll. Att berätta för sina barn att mamma har en allvarlig sjukdom, kan inget lova - det löfte de vill att jag ska ge dem... Försöker vara lugna vuxna. Jättesvårt, men jag klarade det. VI klarade det, min älskade man och jag. Tillsammans.

På måndag 12/4 blir det operation och en ny tid av ovisshet börjar, det tar flera veckor innan man vet om jag upptäckt knölen i tid, vilken typ det är, om det finns spridning. Det GÅR inte att tvinga fram svar innan de gjort alla prover. Jag kommer att få en förändrad kropp. Det är inte hela världen. Bara de får bort skiten från min kropp.

Min mans mantra har blivit "det ska bli bra"... Jag håller med. Jag SKA bli bra, frisk. Fixa detta. Jag är tjurig. Jag ska slåss. Slåss för livet - ett långt liv. Där jag är frisk. Min man är frisk. Mina barn är friska. Alla jag känner och håller av är friska. Det måste bara bli så.

Men visst hade det väl kunnat räcka med att bryta en arm eller ett ben som värst. Varför så drastiskt? Jag älskar livet, mitt liv. Jag vill ha det. Leva det.