I måndags var dagen som vi väntat med fruktan på. Nervositet inför att sövas, opereras. Fruktan inför det besked jag skulle få när jag vaknade efteråt. Fick träffa kirurgen som skulle planera operationen. En hemsk person - jag skulle vilja döpa om honom till Sadist. Pratade inte MED mig trots att jag var där rakt nedanför honom på en brits. Fast han pratade med mig, men det var så oerhört obehagligt och opersonligt. Jag gav honom en utskällning innan jag gick ut därifrån, rosenrasande, arg och kränkt och jaaa.... går inte att skriva ner de ord som jag tänkte och kanske även kläckte ur mig. Maken slätade över lite med att säga att det var dåliga rutiner att inte få träffa kirurgen förrän på operationsdagen, bara några timmar före operationen. De höll med om att det brister och något att tänka på.
Vidare till nästa förberedelse. Fick radioaktiv vätska insprutad i bröstet, den skulle visa vägen till portvakten (första lymfkörteln),
Fick gå upp på avdelningen och installera mig i mitt rum, jag fick dropp. Sedan väntan. 12:40 fick jag piller inför operationen. Fem minuter senare kom de och körde iväg mig i min säng. Vaknade - så att jag vet det själv - vid 18. Den första jag ser är Sadisten. Det blev en större operation eftersom portvakten var angripen, därmed vaknade jag med en opererad armhåla också. Rullades in på mitt rum igen vid 18:30. Den förste jag ser är min älskade man. Jag har nog aldrig sett honom sådan. Tacksam för att jag var mosig och halvsovande och inte riktigt klar över vad som hänt.
Tisdag morgon var det rond. Strax efter kl 9 klev Sadisten in följd av ett gäng andra personer. Han upprepade vad han sagt vid uppvaket. Ville att jag skulle hälsa på honom med höger hand, ville att jag skulle höja armen. AJJJJJJ!!!! Det var ingen hit. Sadisten berättade att smärtan till viss del beror på retade nerver. Han hade pillat en hel del på ett antal nerver under operationen. Blev kvar på sjukhuset till onsdagen eftersom jag hade så ont. Nervsmärta är en ny upplevelse - det skär rakt in i märgen...
Jag fick med mig ett träningsprogram för armen. Helt basic övningar faktiskt. Sådana som jag med lätthet fixat halvsovande innan. Men nu... Att få armen rakt fram högre än 90 grader är en prestation som får svetten att lackas. Att pumpa armarna rakt upp från axelhöjd känns som att ha sprungit max på löpbandet i 90 sekunder - blir liiiite andfådd. Så löjligt egentligen. Men jag ger mig inte. Jag SKA fixa alla 5 övningar x 5 två gånger om dagen innan jag ska på återbesöket. Punkt.
I morse fattade jag mod och duschade. Tajmade in så att jag hade maxeffekt av mediciner i kroppen innan. Sååå oerhört fantastiskt skönt. Att få tvätta det kletiga håret som inte fått sin dagliga tillsyn sedan måndagsmorgonen. Att få tvätta bort sjukhuslukten. Känner tacksamhet över att jag är vänsterhänt. Krånglade på mig kläder. Sockar... det är en kamp. Måste vila en lång stund efteråt.
Det känns annorlunda att titta på sin nya kropp. Ännu invirad i en massa bandageplåster kors och tvärs. Vet att jag måste titta, titta och acceptera hur det ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar