Jag är en riktigt social prick. Älskar att vistas bland människor, prata med kreti och pleti om allt och inget. Engagera mig i det som kan behövas i samband med barnen och deras idrottande.
Nu är något annorlunda. Jag behöver vara bland folk, men känner mig obekväm. Hur många vet redan? Vem kommer att säga något? Har svårt att heja på personer jag möter, trots att jag alltid annars sagt ett par ord i förbifarten.
Så länge jag styrt över vem som får veta och inte har jag känt mig trygg. Nu vet barnen, och alla som känner till hur barn fungerar, vet också att barn pratar... Jag har ingenting emot att mina barn berättar för sina vänner, men jag ogillar DJUNGELTRUMMAN som går. Har pratat med ett par av barnens närmaste vänner - hur mycket pratas det då med andra efter det... Så många människor pratar "i förtroende" med andra, som också berättar "i förtroende" till någon. Snacket är igång. Jag känner det i varje muskel i kroppen.
Jag vet att det som händer med mig inte är något fult eller något man ska tysta ner, men det är jobbigt att inte styra över hur ordet sprids.
Ibland vill jag ta en megafon och skrika ut allt och få det överstökat.
Härom dagen ringde telefonen, får förslag om kontakt med en person som kommit längre i sin process än jag. Jag är inte redo. Vill inte prata med någon jag inte känner. Inte nu. Förstår att det är ren och skär omtanke om mig som är anledningen till tipset, men det känns inte bra. Jag vill själv fråga om tips, om erfarenheter - inte få dem kastade på mig. Jag vill inte veta om 65- åriga x och hennes operationer och behandlingar, håravfall etc. Jag vill ha makten över vad jag själv vill höra. När jag själv behöver det.
Det är tryggt att vara på jobbet, jag vet vilka som vet och inte. Jag har själv makten över vilka som får veta om min sjukdom. Jag får vara i min yrkesroll utan medlidanden och frågor. Ingen vet. Jag är trygg. Så skönt. Det stör mig att jag ska vara hemma. I flera veckor. Skit också! Jag behöver få min identitet tillbaka.
Jag är en kontrollmänniska och att förlora kontrollen över min kropp är fullt upp att hantera. Nu har jag även förlorat kontrollen över det sociala. Min identitet är stulen. Av en sjuk j--a sjukdom som heter Cancer. Tänk vad man kan fundera över mycket. Jag struntar egentligen i vem som pratar om mig och inte, men det är obehagligt att veta att man pratar om mig.
En otäck upplevelse i min ungdom gör sig påmind, jag kom på varför jag reagerar så starkt på tanken att folk pratar om mig. En upplevelse som inte bearbetades då. Då var jag den starka. Jag ångade på.
Jag ska återta kontrollen över mig och mitt liv. Snart. Jag vet att det blir så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar