Nytankad med fjälluft :)

Så skönt vi haft det i 4 dagar. Bara familjen och mys. Vädret har varit helt ok. Sol, moln, blåsigt, nästintill snöstorm, sol, moln, blåsigt. Som kallast - 8 en morgon, annars någon plusgrad varje dag.
Lördagen började perfekt! Temperaturen:

Som upplagt för att starta igång skotern och göra små minitripper för att låta barnens iver att åka skoter skulle svalna något :) Helt perfekt väder. Strålande sol och lite blåsigt. Efter frukost var tre ivriga barn snabbt klädda och redo för pappa och SKOTER :)

Så klart blev det en omedelbar fastkörning i den lösa snön :) Efter ett par varv med barnen så fanns ett fint skoterspår som ledde ner till skoterleden. Själv tog jag tillfället i akt på eftermiddagen, en liten slummer i solskenet :)

Eftersom det var så härligt och njutningsfullt så serverades jag en kall dryck av omtänksamme maken...

Drycken avnjöts till allehanda show från övriga famijemedlemmar... Brottningsmatch...

... som sonen så härligt "vann"...

Underbar skranåkning - självklart med hjälmen på och alla de skydd man kan behöva för att slippa snö i ansiktet :)

Lite längdhopp testades också... Här får ena dottern hjälp av pappan med höjden :)

Dagen avslutades med ett besök i huset bredvid huset...

Den vedeldade bastutunnan bjöd på en hel del njutning - värme och ånga :)

Söndagen bjöd på slalom, snowboard och twintips. Jag valde att njuta av utsikten och den härligt friska luften denna dag. Började med att åka upp och sitta i backen, men alltför mycket blåst och lite mindre sol gjorde att jag åkte ner i värmen i restaurangen (och den avslutande 5-milen på tv)...

Det fanns en härlig Fun Park, där barnen tränade sina färdigheter. Här är det ena dottern som ger sig på ett dubbelhopp :)

Sonen tyckte att jag var för lite snöig jämfört med sig själv och sina systrar, så han bjöd på en rejäl snöyrande sladd :)

Vår enda snowboardåkande familjemedlem gjorde finfina framsteg under dagen :)

Eftersom vi njuter av ALLT under vår härliga fjällvistelse, så njöt vi även med gommen... Denna skål fylldes varje kväll :)

Måndagen blev min prova på dag. Jag köpte ett 3-timmars kort och hängde med familjen ut i backarna. Sååå härligt, sååå jobbigt.

Det enda jag saknade var hjälmen. Jag ville inte lägga pengar på att hyra för en så kort stund, men det brukar vara skönt att ha en på... Jag åkte ett åk och vilade nästa, åkte ett åk, osv. Att barnen blivit äldre är tydligt. Jag fick åka. Använda musklerna i benen ordentligt för att trycka ifrån i den röda nedfarten. Barnen körde järnet i alla hoppen på sidorna i backen - Fun Parken... Det gick bra, men efter lunchen tog jag bilen till stugan och la mig och sov en stund innan jag hämtade upp familjen. Helt slut :)

'

Så blev det tisdag. Dagen vi måste åka hem :(

Vi gjorde en sista tur med skotern, nattens stormvindar hade börjat mojna så vi gjorde en liten sväng bara...

Fantastiska vyer, många snöklädda fjäll runt omkring. Det är så vackert!

Medan make och barn hittade lite pimpelmöjligheter på sjön så passade jag på att starta en liten eld inför korvgrillningen...

Inte kan man säga att vi haft det annat än helt underbart! Längtar redan tillbaka till paradiset! Ingen stress, knappt att vi ens svarat i telefonerna. Bara 4 tv-kanaler. Sällskapsspel. Långkalsonger. Vila. Kravlöst. Nu väntar jobb i morgon för maken och mig. Barnen har nästan hela sportlovet kvar. Förmodligen hinner de bara vakna och äta frukost innan jag kommer hem från jobbet :)

Var är gamla JAG???

Åh vad jag blir less på orkeslösheten. Jag som alltid fixat och orkat ALLT själv. Utan att reflektera närmare över hur mycket jag egentligen gjort. Var är gamla jag som varit en energimaskin? Kan hon komma tillbaka NU!!! Är så less på att ständigt vara trött. Är så less på att bli på dåligt humör för att JAG inte orkar det jag vill och ska och måste.
Var är min "split-vision"?
Jag som kunnat hantera busslaster med tyskar på tyska, växla över till franska eller engelska för de kunderna, hålla koll på tankande bilister, snacka med lokalfolket - samtidigt i mina yngre år. Jag som fått ihop logistik med 3 blöjbarn, extrajobb och bullbak. Jag som pluggat på universitet med 3 dagisbarn och samtidigt jobbat extra och tränat och hållit rent och fint i hemmet. Jag som hanterat 3 skolbarn med träningar och matcher alla veckans dagar samtidigt som jag chefat över en stor personalgrupp - och ändå hunnit vara tränare, engagerad i styrelser, träna, umgåtts med familj och vänner, bakat och lagat mat. Var tog hon vägen? Det är ett enormt kliv bakåt. Det känns ibland som att jag håller på att brisera. En match eller träning som ändras får mitt redan pressade psyke att krascha. Jag blir på dåligt humör. Noll stresstolerans. Egentligen är det ju sak samma, fast jag vill ju se matcherna - de ger god energi. Då blir det på bekostnad av mig själv ändå, för jag blir så trött.

Denna veckan har varit som alla andra idrottsmässigt, i måndags hockeymatch som jag självklart inte ville missa - det är ju så roligt att se sonen på isen :) Blev sent dock. Vi var inte hemma förrän efter 22. Tjejerna fick följa med och skippade för första gången en träning till förmån för att följa med.
Tisdagen var det hockeyträning och innebandyträning och handbollsträning.
Gårdagen blev lite annorlunda. Sonen skulle vara spelledig men blev i sista stund inringd till match, med laget som spelar på lägre nivå, pga sjukdom. Ingen han kunde åka med utan det föll på mig. Tjejerna hade sitt och maken lååååångt borta. Bara att acceptera och snabbt fixa näringsriktig matchmat... Äh, vad tusan... Lite korv med makaroner blev det... In med alla barnen och en av tjejernas kompisar som var hos oss i bilen, dumpa tjejerna på sitt och sedan skjutsa sonen till matchsamling. Eftersom de samlas en timme innan match åkte jag till Godishuset för att handla godis (jaaa, jag erkänner - jag har provsmakat flera från den gigantiska påsen) till vår kommande Sportlovsresa, och vände sedan tillbaka till ishallen för att se matchen. Tjejerna fick skjuts hem och blev sedan hämtade av en underbar vän som bjöd på kvällsfika till oss allihopa när vi kom från matchen. Jag tog med deras son hem istället för att de skulle åka in och hämta honom. Det blev en superlösning :)
Trött, trött, trött och somnade snabbt. Dagen idag var det sedvanligt torsdagsmöte med chefskollegorna, med samma status efteråt. Trött, trött, trött. Hämtade upp sonen som slutat tidigt och åkte hem för att kasta mig under en filt i soffan. Kunde inte somna eftersom det var damernas stafett och det blev spännande - för spännande att somna...

Logistiken kring vår kommande resa till fjällen tar på krafterna. Kan väl säga att jag är rätt less på att vara gift och ensamstående. Känner mig helt kass. Jag menar hur jobbigt är det för en vanlig normal kvinna? Men jag är inte normal nu. Jag är inte mig själv. Lasagnen är skrotad - orkar inte. Köttfärspajen är skrotad - orkar inte. Det blir att laga mat där istället på råvaror. Inte det ultimata - för det finns inget skönare efter en dag i backen eller på fjället, att bara sätta på ugnen och värma förberedd mat. Det är semester! Det får bli som det blir.

Mammans roll i vår familj är att kontrollera att alla packat sitt... att vi har mat att äta och att den är inhandlad (tack och lov för hjälpsamma barn som följer till affären och hjälper till att lasta i och ur)... att all tvätt är tvättad och ren INNAN det packas i väskor... Barnen är så stora att de packar själva, men jag vill gärna hålla koll på att de verkligen får med sig allt de behöver så en besiktning blir det innan de får packa färdigt. I morse ringde maken för att höra om vi packat, mm, och jag blev rent ut sagt irriterad. Är han inte hemma så har han inte rätten att bestämma när och hur vi får ihop logistiken här hemma.
Nu är i alla fall allt packat. Väskorna står färdiga i garaget, påsar med torrvaror står färdigpackade, kylväskor och frysklampar förberedda, slalom- och snowboardutrustningar redo. Det enda som återstår är den återvändande maken och hans packning - det får han sköta själv.

Jag är så trött. Så ikväll - kvällen innan avresa - så är det innebandyträning på hemmaplan kl 19-20, träning på ishall kl 18-20 och som grädde på moset ett fotbollsföräldramöte kl 19-20. Sa till sonen att det inte blir någon träning för jag mäktar inte med att skjutsa idag igen. Inte med skjuts av tjejerna och föräldramöte. Hinner inte heller vara på tre platser samtidigt. Det löste sig med att bonusmorfar skjutsade honom - sonen ringde själv. TACK för att det finns någon som kan hjälpa till med logistiken!

Det ska bli så in i bängen skönt att åka bort. Så fort jag sätter mig i bilen så kopplar jag ner systemet. Då går jag in i viloläge. Kommer att ta dagarna som de blir, som det känns i kroppen. Hoppas på ett försök i slalombacken, något jag längtar något oerhört efter. Frågan är hur kroppen reagerar?

Mäktigt Norrsken

Måste bara visa det fantastiskt mäktiga Norrskenet som vi fick se i går kväll, från en stjärnklar himmel. Det är bara så vackert :)

Mars

Tiden går så fort. Nu är det mars månad och den månad som för ett år sedan förändrade mig och mitt liv för alltid. Från kärnfrisk till cancersjuk och "stämpelkort" på olika inrättningar i vården. Tack och lov att vi nu går mot vår och mer ljus än mörker.
Hoppas att det kan ge mig energi att orka kämpa med mig själv och mina demoner. Att energin att återta makten över min kropp återvänder. Måste bara hitta en morot till mig själv. En riktigt bra belöning att nå målet...
En enda gång har jag tidigare satt ett tufft mål för mig själv - att på 4 månader trimma kroppen inför bröllopet för 4 år sedan. Gick kanon. Kostjusteringar och regelbunden träning resulterade i viktmålet som också höll sig i längden. Varje gång jag kände att benen blev stumma och ville stanna i uppförsbackarna i den sugande barken i elljusspåret så manade jag fram bilden av brudklänningen. Frågan är vilken belöning jag ska ha när målet är nått? Vad har jag att motivera mig med? Svårt att komma på något som VERKLIGEN motiverar... Skiter i "beach 2011" det är inte det som är målet. Tips?

Vi har haft en fin helg. Fredagskvällen tillbringades i ishallen och nöjet att se sonen ånga fram på isen med sina briljanta finter och härliga inställning. Två assist fick han med sig från matchen som de vann.
I lördags hann vi inte med så mycket av det vackra vädret. Solen gassade från en nästintill molnfri himmel och temperaturen visade på ett par plusgrader. Underbart att vakna till! Vi var ute en stund innan lunch, jag tog ett minimål (ett litet innebandymål) och ett liggunderlag och hittade en solig plats att njuta på en stund. Härligt! Lämnade maken på ishallen efter lunch för eftermiddagsträningen (sonen vilade) innan jag och flickorna åkte vidare mot vårt mål, en sisådär 6 mil hemifrån. Flickorna spelade bortamatch i innebandy - där den ena gjorde 3 mål och 1 eller 2 assist, den andra 1 mål och 3 eller 4 assist. Järnet hem direkt efter den försenade matchen för att möta maken och få se en av tjejerna spela med killarna som förstärkning. Vilken skillnad det är på tjej- och killaget i samma ålder. Killarna har tunnelseende och försöker göra allt själv utan att passa, medan tjejerna nästan är FÖR osjälviska och nästan passar för mycket :) Kul att se.
Dagen avslutades med att svåger och svägerska fixade maten hos oss. Gott! Skönt att få den assistansen - det fanns en överhängande risk för att det skulle blivit hämtpizza annars - för oj vad hungriga vargar vi hade vid bordet :)
Söndagen var det bara träning på kvällen för make och son. Vi njöt av det härliga vädret. Solen var inte lika generös som på lördagen, men temperaturen höll sig runt nollan. Vi var ute i flera timmar. Grillade på Murikkan och skottade altanen - med paus för lite VM :)

Trött!

Jag är så in i bängen trött. Sovit efter jobbet flera veckodagar förra veckan och denna vecka. Det tråkiga med det är att jag inte hinner så mycket mer än att jobba och serva familjen. Önskar att jag hade mer energi och kraft till att göra det jag vill göra. Jag ska kanske inte klaga, jag älskar att vara med barnen och maken. Jag älskar att engagera mig och följa dem på sina idrottsliga äventyr - men det räcker liksom inte till något mer. Försöker träna samtidigt som jag skjutsat barnen, men det är inte alltid jag orkar.
Runt mitten på april, efter påsk borde pressen här hemma minska något. Då är vinteridrotterna slut och fotbollen tar vid. Makens tränaruppdrag minskar i omfattning. Att gå från flera idrotter och träningar x flera varje dag till EN idrott x flera är helt underbart. Allt blir så mycket enklare när barnen kan cykla själva till och från träningarna. Hockeyn lär bli åretruntsport nu, de kommer att behöva träna off-ice, men det blir förmodligen inte varje dag... Uppbokade helger med matcher x flera är ett minne blott... För någon månad i alla fall :)

Barnens idrottsvecka ser ut så här idag:
Måndag: 2 st på Innebandy 1½ timme, ibland dubbelt pass om de tränar med äldre laget.
Tisdag: 1 på Innebandy, 1 på Handboll, 1 på Ishockey
Onsdag: 1 på Handboll, 1 på Ishockey (2 på Ungdomsgård ingen idrott dock)
Torsdag: 1 på Innebandy, 1 på Ishockey, 2 på Innebandy
Fredag: 2 på Fotboll, 1 på Ishockey
Lördag: 1 på Hockeyträning om det inte är match, ev dömer han också
Söndag: 1 på Hockeyträning om det inte är match, ev dömer han också
Lördag och söndag är det oftast mellan 2 och 3 matcher, ibland fler. Ibland är det också någon hockeymatch på veckan. Eller någon cup då och då.
(Tidigare hade vi också Gymnastik 2 ggr/vecka, där jag var tränare, men de ville inte fortsätta när inte jag skulle vara deras tränare.)
Så klart är träningstiderna inte samtidiga och för att få någon slags middag tillsammans så blir det oftast mat innan träningar och skjutsar. Runt 16. Innan, när jag jobbade så fick barnen värma mat själva, eller gå till mormor och äta, men nu när jag är hemma så lagar jag middagen istället. Ibland åt vi efter träningarna också, men då tappade de kvällsfikat som energikälla då de inte var hungriga. För barnen är så klart det här bättre, när de tränar mycket så behöver de mycket mat, och vi får också äta tillsammans.

Tänk att det blir så påtagligt vilket liv man levt i full fart. Utan att reflektera. För på något vänster så gjordes det storkok, bakades bullar och fikabröd, bjöds gäster, städades... Trots heltidsjobb. Mycket har kapats bort sedan april 2010. Med tvång, för att inga alternativ finns. Det sista jag vill göra är att låta barnen avstå från det de så gärna vill göra, då avstår jag hellre själv. Deras liv ska inte behöva påverkas mer än det gjort pga mig. Försökt rucka på deras tillvaro så lite som möjligt - även om de varit och är högst delaktiga i mitt tillstånd, vi pratar mycket.

Tror det blev en dryg timmes tupplur efter jobbet idag. Till längdskidåkningens ljuva ljud från TV:n. Skönt, skönt, skönt.
Testade att jobba 10-15 (med lunchrast) igår, fick sova lite längre på morgonen, men var sååå trött när jag kom hem. Då kunde jag inte vila eftersom det var dags att fixa middag och skjutsa tränande barn. Blev övertrött och kunde sedan inte somna på kvällen. Inte förrän närmare 01 slutade jag glutta på klockan. Så, då vet jag det. Ska försöka hålla mig till förmiddagsjobb än så länge för behovet av att vila kvarstår.

Det händer mycket på jobbet och det påverkar så klart att jag blir trött. Dagens 4 timmar långa möte tog på krafterna. Behöver vara där för att hålla mig "på banan" men jag kan inte planera in något annat än vila/sova på torsdagseftermiddagarna.

Det är så otroligt vackra dagar nu. Kylan är kvar, men kommer upp mot -15 med solens hjälp. Jag skulle egentligen behöva utnyttja soltimmarna, men prioriterar att sova eftersom behovet känns stort av det. Om jag vilar av mig ordentligt och sover en stund några dagar så kanske det vänder och jag kan ta en promenad innan jag vilar? Hoppas det.
Kommit igång med träningen igen och tisdagens pass på löpbandet kändes riktigt skön i kroppen. Fick det svar jag ville ha :)

Måste också berätta om ett samtal jag hade med en av flickornas tränare. Vi pratade om min sjukdomstid och han tyckte att det inte påverkat deras idrotter. Enda gången han verkligen reagerat var när en tjej i laget kallade sin mamma för "Pucko". En snabb replik från dottern kom högt och tydligt - "Du ska vara glad att du har en mamma"... Hon tog väldigt illa vid sig av hur man kan kalla sin mamma för sådana saker och berättade det hemma, men inte att hon svarat. Vilken underbar tjej :)

Sjukgymnastbesök

Har varit och kollat upp högerarmen efter lunch idag, två veckor efter att jag börjat använda den. Sjukgymnasten kunde inte annat än bekräfta min känsla av att den hjälper. Diffen mellan höger och vänster hade minskat med 1½ cm - dvs det är inte mycket som skiljer när jag använder strumpan :) Som jag känt det själv. Så skönt. Nu ska jag fortsätta använda strumpan och handsken varje dag och så ska jag dit för en uppföljning om 2½ månad. Hon beställde en till strumpa som jag kommer att få hem i brevlådan.
Det som återstår, och som är svårt att åtgärda är svullnaden där armen övergår i axel och ner mot skulderbladet samt mot bröstkorgen. Det finns inget som kan hjälpa till att komprimera där och det är där svullnaden är som värst. Det enda jag kan göra är att försöka massera mot andra lymfkörtlar (ljumske och rygg) för att försöka hjälpa vätskan att hitta andra vägar.

Jag har också fått hämta ut min bil idag. Lagad och klar. Så klart skulle maken vara borta på en av sina alla tjänsteresor så jag hade lite bekymmer med hur jag skulle ta mig från hyrbilsfirman till bilverkstaden, i varsin ände av stan. Finfina svågern kom till undsättning så det gick jättesmidigt. TACK !!!

Herceptin nummer 9

Var och fick min 9:e Herceptinbehandling idag. Gick finfint. Var på plats för att träffa Onkologsjuksköterskan klockan 08:20 och sedan in till Dagvården för att boka tiden för droppet. Eftersom jag ville vara med på ett möte på jobbet så önskade jag få komma tillbaka 12:30 vilket gick hur bra som helst. Stoppade på Ica och köpte en lunchmacka och åkte sedan upp på Nus.
När jag kom in i salen så hade de förberett precis allt :) Det var första gången det känts så rackarns trevligt att komma in. Herceptin och vätskedroppet upphängt och klart vid den plats jag skulle sitta vid, sprutan låg och väntade. Vilken service :) Efter 1½ timme var jag färdig och kunde åka hem. Det gick så smidigt!

Det är så omtänksamma och fina sjuksköterskor som jobbar på Dagvården! De frågar hur JAG mår, hur tankarna går, hur kroppen mår, hur det funkar i vardagen. När jag berättade om hur jag känner mig otillräcklig i vardagen och att jag ibland känner för att "bara dra för att vila upp mig" så får jag till svar att det är många som känner så - det är också därför många söker och får beviljat en Rehabvecka på ett "spa". Fick rådet att fundera över om det kunde vara något för mig... Det kan det nog vara, så småningom. Otillräckligheten och den hårfina gränsen mellan att fungera ok och att rasa ihop för små saker som händer är också en väldigt vanlig upplevelse - något många vittnar om när de pratar med de fina sjuksköterskorna. Det är väldigt skönt att höra att många tänker och känner som jag gör.