Jag är så in i bängen trött. Sovit efter jobbet flera veckodagar förra veckan och denna vecka. Det tråkiga med det är att jag inte hinner så mycket mer än att jobba och serva familjen. Önskar att jag hade mer energi och kraft till att göra det jag vill göra. Jag ska kanske inte klaga, jag älskar att vara med barnen och maken. Jag älskar att engagera mig och följa dem på sina idrottsliga äventyr - men det räcker liksom inte till något mer. Försöker träna samtidigt som jag skjutsat barnen, men det är inte alltid jag orkar.
Runt mitten på april, efter påsk borde pressen här hemma minska något. Då är vinteridrotterna slut och fotbollen tar vid. Makens tränaruppdrag minskar i omfattning. Att gå från flera idrotter och träningar x flera varje dag till EN idrott x flera är helt underbart. Allt blir så mycket enklare när barnen kan cykla själva till och från träningarna. Hockeyn lär bli åretruntsport nu, de kommer att behöva träna off-ice, men det blir förmodligen inte varje dag... Uppbokade helger med matcher x flera är ett minne blott... För någon månad i alla fall :)
Barnens idrottsvecka ser ut så här idag:
Måndag: 2 st på Innebandy 1½ timme, ibland dubbelt pass om de tränar med äldre laget.
Tisdag: 1 på Innebandy, 1 på Handboll, 1 på Ishockey
Onsdag: 1 på Handboll, 1 på Ishockey (2 på Ungdomsgård ingen idrott dock)
Torsdag: 1 på Innebandy, 1 på Ishockey, 2 på Innebandy
Fredag: 2 på Fotboll, 1 på Ishockey
Lördag: 1 på Hockeyträning om det inte är match, ev dömer han också
Söndag: 1 på Hockeyträning om det inte är match, ev dömer han också
Lördag och söndag är det oftast mellan 2 och 3 matcher, ibland fler. Ibland är det också någon hockeymatch på veckan. Eller någon cup då och då.
(Tidigare hade vi också Gymnastik 2 ggr/vecka, där jag var tränare, men de ville inte fortsätta när inte jag skulle vara deras tränare.)
Så klart är träningstiderna inte samtidiga och för att få någon slags middag tillsammans så blir det oftast mat innan träningar och skjutsar. Runt 16. Innan, när jag jobbade så fick barnen värma mat själva, eller gå till mormor och äta, men nu när jag är hemma så lagar jag middagen istället. Ibland åt vi efter träningarna också, men då tappade de kvällsfikat som energikälla då de inte var hungriga. För barnen är så klart det här bättre, när de tränar mycket så behöver de mycket mat, och vi får också äta tillsammans.
Tänk att det blir så påtagligt vilket liv man levt i full fart. Utan att reflektera. För på något vänster så gjordes det storkok, bakades bullar och fikabröd, bjöds gäster, städades... Trots heltidsjobb. Mycket har kapats bort sedan april 2010. Med tvång, för att inga alternativ finns. Det sista jag vill göra är att låta barnen avstå från det de så gärna vill göra, då avstår jag hellre själv. Deras liv ska inte behöva påverkas mer än det gjort pga mig. Försökt rucka på deras tillvaro så lite som möjligt - även om de varit och är högst delaktiga i mitt tillstånd, vi pratar mycket.
Tror det blev en dryg timmes tupplur efter jobbet idag. Till längdskidåkningens ljuva ljud från TV:n. Skönt, skönt, skönt.
Testade att jobba 10-15 (med lunchrast) igår, fick sova lite längre på morgonen, men var sååå trött när jag kom hem. Då kunde jag inte vila eftersom det var dags att fixa middag och skjutsa tränande barn. Blev övertrött och kunde sedan inte somna på kvällen. Inte förrän närmare 01 slutade jag glutta på klockan. Så, då vet jag det. Ska försöka hålla mig till förmiddagsjobb än så länge för behovet av att vila kvarstår.
Det händer mycket på jobbet och det påverkar så klart att jag blir trött. Dagens 4 timmar långa möte tog på krafterna. Behöver vara där för att hålla mig "på banan" men jag kan inte planera in något annat än vila/sova på torsdagseftermiddagarna.
Det är så otroligt vackra dagar nu. Kylan är kvar, men kommer upp mot -15 med solens hjälp. Jag skulle egentligen behöva utnyttja soltimmarna, men prioriterar att sova eftersom behovet känns stort av det. Om jag vilar av mig ordentligt och sover en stund några dagar så kanske det vänder och jag kan ta en promenad innan jag vilar? Hoppas det.
Kommit igång med träningen igen och tisdagens pass på löpbandet kändes riktigt skön i kroppen. Fick det svar jag ville ha :)
Måste också berätta om ett samtal jag hade med en av flickornas tränare. Vi pratade om min sjukdomstid och han tyckte att det inte påverkat deras idrotter. Enda gången han verkligen reagerat var när en tjej i laget kallade sin mamma för "Pucko". En snabb replik från dottern kom högt och tydligt - "Du ska vara glad att du har en mamma"... Hon tog väldigt illa vid sig av hur man kan kalla sin mamma för sådana saker och berättade det hemma, men inte att hon svarat. Vilken underbar tjej :)
torsdag 24 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
Sjukgymnastbesök
Har varit och kollat upp högerarmen efter lunch idag, två veckor efter att jag börjat använda den. Sjukgymnasten kunde inte annat än bekräfta min känsla av att den hjälper. Diffen mellan höger och vänster hade minskat med 1½ cm - dvs det är inte mycket som skiljer när jag använder strumpan :) Som jag känt det själv. Så skönt. Nu ska jag fortsätta använda strumpan och handsken varje dag och så ska jag dit för en uppföljning om 2½ månad. Hon beställde en till strumpa som jag kommer att få hem i brevlådan.
Det som återstår, och som är svårt att åtgärda är svullnaden där armen övergår i axel och ner mot skulderbladet samt mot bröstkorgen. Det finns inget som kan hjälpa till att komprimera där och det är där svullnaden är som värst. Det enda jag kan göra är att försöka massera mot andra lymfkörtlar (ljumske och rygg) för att försöka hjälpa vätskan att hitta andra vägar.
Jag har också fått hämta ut min bil idag. Lagad och klar. Så klart skulle maken vara borta på en av sina alla tjänsteresor så jag hade lite bekymmer med hur jag skulle ta mig från hyrbilsfirman till bilverkstaden, i varsin ände av stan. Finfina svågern kom till undsättning så det gick jättesmidigt. TACK !!!
Det som återstår, och som är svårt att åtgärda är svullnaden där armen övergår i axel och ner mot skulderbladet samt mot bröstkorgen. Det finns inget som kan hjälpa till att komprimera där och det är där svullnaden är som värst. Det enda jag kan göra är att försöka massera mot andra lymfkörtlar (ljumske och rygg) för att försöka hjälpa vätskan att hitta andra vägar.
Jag har också fått hämta ut min bil idag. Lagad och klar. Så klart skulle maken vara borta på en av sina alla tjänsteresor så jag hade lite bekymmer med hur jag skulle ta mig från hyrbilsfirman till bilverkstaden, i varsin ände av stan. Finfina svågern kom till undsättning så det gick jättesmidigt. TACK !!!
måndag 21 februari 2011
Herceptin nummer 9
Var och fick min 9:e Herceptinbehandling idag. Gick finfint. Var på plats för att träffa Onkologsjuksköterskan klockan 08:20 och sedan in till Dagvården för att boka tiden för droppet. Eftersom jag ville vara med på ett möte på jobbet så önskade jag få komma tillbaka 12:30 vilket gick hur bra som helst. Stoppade på Ica och köpte en lunchmacka och åkte sedan upp på Nus.
När jag kom in i salen så hade de förberett precis allt :) Det var första gången det känts så rackarns trevligt att komma in. Herceptin och vätskedroppet upphängt och klart vid den plats jag skulle sitta vid, sprutan låg och väntade. Vilken service :) Efter 1½ timme var jag färdig och kunde åka hem. Det gick så smidigt!
Det är så omtänksamma och fina sjuksköterskor som jobbar på Dagvården! De frågar hur JAG mår, hur tankarna går, hur kroppen mår, hur det funkar i vardagen. När jag berättade om hur jag känner mig otillräcklig i vardagen och att jag ibland känner för att "bara dra för att vila upp mig" så får jag till svar att det är många som känner så - det är också därför många söker och får beviljat en Rehabvecka på ett "spa". Fick rådet att fundera över om det kunde vara något för mig... Det kan det nog vara, så småningom. Otillräckligheten och den hårfina gränsen mellan att fungera ok och att rasa ihop för små saker som händer är också en väldigt vanlig upplevelse - något många vittnar om när de pratar med de fina sjuksköterskorna. Det är väldigt skönt att höra att många tänker och känner som jag gör.
När jag kom in i salen så hade de förberett precis allt :) Det var första gången det känts så rackarns trevligt att komma in. Herceptin och vätskedroppet upphängt och klart vid den plats jag skulle sitta vid, sprutan låg och väntade. Vilken service :) Efter 1½ timme var jag färdig och kunde åka hem. Det gick så smidigt!
Det är så omtänksamma och fina sjuksköterskor som jobbar på Dagvården! De frågar hur JAG mår, hur tankarna går, hur kroppen mår, hur det funkar i vardagen. När jag berättade om hur jag känner mig otillräcklig i vardagen och att jag ibland känner för att "bara dra för att vila upp mig" så får jag till svar att det är många som känner så - det är också därför många söker och får beviljat en Rehabvecka på ett "spa". Fick rådet att fundera över om det kunde vara något för mig... Det kan det nog vara, så småningom. Otillräckligheten och den hårfina gränsen mellan att fungera ok och att rasa ihop för små saker som händer är också en väldigt vanlig upplevelse - något många vittnar om när de pratar med de fina sjuksköterskorna. Det är väldigt skönt att höra att många tänker och känner som jag gör.
söndag 20 februari 2011
Generad men stolt
Dags att börja avrunda helgen som ovanligt nog har varit hockeyfri för mig. Sonen hade match i går kväll, men då var jag på kalas istället. Ändå har jag hunnit med att njuta av flickornas idrotter. Lördagens handbollsmatcher gav 4 vinster av 4 möjliga och dottern var helt fantastiskt duktig. Tror inte jag överdriver om jag påstår att hon stod för 40% av målen. Vilken tjej :)
I morse var det innebandymatch på hemmaplan för båda tjejerna. Vinst med 9-0 och en fullständig utklassning av motståndarlaget (som är fruktat duktiga). Ett passningsspel som var helt overkligt bra, i nivå med två-tre år äldre lag. Motståndarna blev nästan statister när bollarna pricksäkert ven fram mellan hemmalagets tjejer. Nästan alla målen var spelmål där mellan 3 och 6 snabba passningar låg före avsluten. Vilken syn :)
Ena dottern smällde in 3 mål och 3 assist. Andra dottern smällde in 1 mål och 5 assist. Vad säger man...
Nästan pinsamt att MINA barn är så duktiga - jantelagen är stark i detta land och jag har jättesvårt att ta beröm från publikföräldrar. De gör ju inte själva hela matchen, även om de är väldigt duktiga... Jag blir lite generad, även om jag så klart är jättestolt över mina barn. Knepigt.
Efter matchen åkte vi för att uppvakta barnens kusin och fick en underbart god glasstårta (och tårta och kakor och kaffe och saft...). Perfekt förmiddagsfika :)
På eftermiddagen tog maken och jag en promenad i det härliga vädret. -14 grader och snöfall. Vi landade åter hos lillasyster där nu både storasyster och mamma var och hälsade på. Vi fick en härlig prat- och skrattstund.
Make och son tog med sig småtjejerna till hockeyträningen så jag har fått en skön stund för mig själv här hemma. Soffläge med TV och TV-dosa, Laptop i knät och liiiite godis. Så skönt! Nu blir det lite Solsidan innan en dusch och hopp i sköna sängen.
I morse var det innebandymatch på hemmaplan för båda tjejerna. Vinst med 9-0 och en fullständig utklassning av motståndarlaget (som är fruktat duktiga). Ett passningsspel som var helt overkligt bra, i nivå med två-tre år äldre lag. Motståndarna blev nästan statister när bollarna pricksäkert ven fram mellan hemmalagets tjejer. Nästan alla målen var spelmål där mellan 3 och 6 snabba passningar låg före avsluten. Vilken syn :)
Ena dottern smällde in 3 mål och 3 assist. Andra dottern smällde in 1 mål och 5 assist. Vad säger man...
Nästan pinsamt att MINA barn är så duktiga - jantelagen är stark i detta land och jag har jättesvårt att ta beröm från publikföräldrar. De gör ju inte själva hela matchen, även om de är väldigt duktiga... Jag blir lite generad, även om jag så klart är jättestolt över mina barn. Knepigt.
Efter matchen åkte vi för att uppvakta barnens kusin och fick en underbart god glasstårta (och tårta och kakor och kaffe och saft...). Perfekt förmiddagsfika :)
På eftermiddagen tog maken och jag en promenad i det härliga vädret. -14 grader och snöfall. Vi landade åter hos lillasyster där nu både storasyster och mamma var och hälsade på. Vi fick en härlig prat- och skrattstund.
Make och son tog med sig småtjejerna till hockeyträningen så jag har fått en skön stund för mig själv här hemma. Soffläge med TV och TV-dosa, Laptop i knät och liiiite godis. Så skönt! Nu blir det lite Solsidan innan en dusch och hopp i sköna sängen.
lördag 19 februari 2011
Sport och kalashelg
Pustar ut efter en händelserik dag. Började med att stiga upp i ottan för avfärd klockan 8 med maken och ena dottern 7 mil till en förmiddag i handbollens tecken. Hon är så fantastiskt duktig!
På vägen hem stannade vi till i en möbelaffär för att hämta ut och betala (suck) lite grejer vi beställt.
När vi kom hem fick jag ta en paus medan make och barn skruvade och fixade för att få ordning på inköpen. Skönt att lägga sig i soffan och få sova en stund, det var välbehövligt.
Dagen avslutades med en fantastiskt trevlig 50-års fest. Hela familjen, utom sonen som spelade hockeymatch, tog en skön promenad till festlokalen då temperaturen endast visade blygsamma -16. Sonen anslöt till festen på slutet och fick träffa två av sina gamla klasskamrater - gissa om han tyckte vi hade bråttom hem vid 22- tiden :)
Vi promenerade de 30 minuterna hem i snöyran och det var riktigt uppfriskande.
I morgon ska vi upp i ottan ännu en gång. Samling klockan 8 igen. Då stundar innebandymatch och sekretariatsarbete. Sedan ska vi uppvakta min systerdotter som fyllt hela 8 år idag. Jag orkade inte åka dit idag så vi sparar det till söndagen istället.
Måste säga att kompressionsstrumpan är helt fantastisk. Armen känns mycket mindre kompakt och nästan som innan operationen och allt annat som följde efter det. Har inte alls samma obehagskänsla och det känns riktigt bra. Visst känns det efter en lång dag, men skillnaden är rätt påtaglig - till det bättre :) Hoppas det håller i sig och att jag kanske på sikt slipper den.
På vägen hem stannade vi till i en möbelaffär för att hämta ut och betala (suck) lite grejer vi beställt.
När vi kom hem fick jag ta en paus medan make och barn skruvade och fixade för att få ordning på inköpen. Skönt att lägga sig i soffan och få sova en stund, det var välbehövligt.
Dagen avslutades med en fantastiskt trevlig 50-års fest. Hela familjen, utom sonen som spelade hockeymatch, tog en skön promenad till festlokalen då temperaturen endast visade blygsamma -16. Sonen anslöt till festen på slutet och fick träffa två av sina gamla klasskamrater - gissa om han tyckte vi hade bråttom hem vid 22- tiden :)
Vi promenerade de 30 minuterna hem i snöyran och det var riktigt uppfriskande.
I morgon ska vi upp i ottan ännu en gång. Samling klockan 8 igen. Då stundar innebandymatch och sekretariatsarbete. Sedan ska vi uppvakta min systerdotter som fyllt hela 8 år idag. Jag orkade inte åka dit idag så vi sparar det till söndagen istället.
Måste säga att kompressionsstrumpan är helt fantastisk. Armen känns mycket mindre kompakt och nästan som innan operationen och allt annat som följde efter det. Har inte alls samma obehagskänsla och det känns riktigt bra. Visst känns det efter en lång dag, men skillnaden är rätt påtaglig - till det bättre :) Hoppas det håller i sig och att jag kanske på sikt slipper den.
fredag 18 februari 2011
Vilken fredag!
Dagen började som vanligt, normal morgonhets att få alla färdiga. Dagens morgontemperatur -25 grader fick mig att instinktivt ta på täckbyxor innan avfärd. In i bilen och lämna tjejerna vid deras skola. Ut på E4 för transport till sonens skola och mitt jobb. Precis som alla andra vardagar. När vi närmar oss första rödljusen så börjar jag inbromsningen, det är rejäl bilkö så det sker rätt tidigt. När jag släpper bromsen och börjar rulla för att växla ner och bromsa igen så säger det PANG. Alltså ljudet kommer från bilen. Hör att det är höger fram. PUNKTERING tänker jag snabbt, bromsar medan jag slår på varningsblinkers och väjer till höger för att komma bort från trafiken. Hamnar som tur är precis i början på filen för högersvängande trafik. Strax innan är det enkelfilig väg med vajerräcke, så där är man riktigt i vägen.
Ber sonen glutta ut genom dörren för att spana in däcket. NÄ, DET ÄR HELT. Jahapp. Då går min starka misstanke över till att det nu är den FJÄDERN som gått av. Kanske minnet av Bettans kapitulering för ett par veckor sedan, då vänster fjäder gick av, dyker upp. Jag tänker tanken att VARFÖR I HELA FRIDEN BYTER MAN INTE HÖGER OM DET REKOMMENDERAS OCH FJÄDERN ÄNDÅ LIGGER I GARAGET OCH VÄNTAR... Utan att ens gå ut ur bilen ringer jag en vän som är bilmekaniker och som har sin firma bara några kilometer bort. Under tiden jag väntar kommer en granne och som goda grannar gör så stannade han - eller rättare sagt han sladdade in med en snabb inbromsning och slängde även han på varningsblinkers :) Vilken härlig syn :)) Han kommer fram till bilen och vi konstaterar gemensamt att det är fjädereländet som är av. Tack och lov tar han med sonen till skolan så att han inte blir alltför sen. De drog iväg och jag kände stor tacksamhet för att han tog sig tiden att stanna och erbjuda hjälp!
Grannen/bilmekanikern dyker upp för att bara konstatera att bilen INTE FÅR KÖRAS en enda meter från sin nuvarande plats, det måste bli BILBÄRGNING till verkstaden.
Skit, skit, skit. Vad har jag för försäkringsbolag? Vad ingår i försäkringen?
Börjar med att ringa 118 118 - tack och lov för dem - och en bärgare. Får klartecken från grannen/bilmekanikern att han har tid att fixa bilen efter helgen och så erbjuder han en lånebil för dagen. Vilken hjälte.
Medan jag sitter i bilen och klockan går så ringer jag 118 118 ännu en gång. Måste kolla försäkringen.
Minns att det var IF som jag valde som försäkringsbolag. Fick fantastiskt god service och hjälp. På bara några minuter hade vi rett ut alla frågetecken och jag kunde konstatera att jag varit SMART och tagit en helförsäkring med STOR BILEXTRA. Konkret så innebär det att jag för 1500 kr får bärgning och hyrbil. Jag betalar bara 25 % för hyrbilen och omkostnader kring den och fick bilen i 5 dagar. Har inte min Bettan blivit fixad innan det så kunde de förlänga tiden. Fantastiskt! Tyvärr innebar det också att bilen måste till FORDVERKSTAD. Inga problem egentligen men det betyder att grannen/bilmekanikern inte får hjälpa mig. Synd att inte få bidra till hans verksamhet.
Två timmar senare är bilen lämnad på verkstad (efter många och omständiga försök att få upp Bettan på flaket - kjolpaketet ställde till en hel del huvudbry), den fantastiske bärgningskillen skjutsade mig till hyrbilsfiman och jag fick mig en liten Renault Clio att husera med, kliver in på jobbet med iskall kropp efter timmarna ute i den bitande kylan.
Det blev ett kort stopp på jobbet eftersom jag hade daten med mina fantastiska BC-systrar. Det var jätteskönt. Så skönt att få bekräftelse från dem om att jag inte är knäpp eller en stor egoistisk skit som tänker och känner som jag gör just nu. Vad skulle jag göra utan dem? De och onkologsköterskan och kuratorn tycker att jag utplånar mig själv och måste försöka hitta mer saker för mig. Något att fundera på.
Sedan kom den stora finalen - våra fina, fina vänner kom hem till oss. Vi bjöd på enkel middag bestående av den kulinariska läckerheten TACOS. Smaskigt. Vi fick rå om dem ända till klockan 22 då de av förklarliga skäl var tvungna att bege sig de 15 milen för att sova. Än så länge flytande planer på att jag och tjejerna (åtminstone - men maken och sonen vill egentligen också) kommer till dem runt påsk. Längtar!
Så, summan av dagen är ändå bra, trots bilstrul. Bc-träffen och vännernas besök har definitivt hjälpt mig att påbörja resan upp ur avgrundshålet.
Ber sonen glutta ut genom dörren för att spana in däcket. NÄ, DET ÄR HELT. Jahapp. Då går min starka misstanke över till att det nu är den FJÄDERN som gått av. Kanske minnet av Bettans kapitulering för ett par veckor sedan, då vänster fjäder gick av, dyker upp. Jag tänker tanken att VARFÖR I HELA FRIDEN BYTER MAN INTE HÖGER OM DET REKOMMENDERAS OCH FJÄDERN ÄNDÅ LIGGER I GARAGET OCH VÄNTAR... Utan att ens gå ut ur bilen ringer jag en vän som är bilmekaniker och som har sin firma bara några kilometer bort. Under tiden jag väntar kommer en granne och som goda grannar gör så stannade han - eller rättare sagt han sladdade in med en snabb inbromsning och slängde även han på varningsblinkers :) Vilken härlig syn :)) Han kommer fram till bilen och vi konstaterar gemensamt att det är fjädereländet som är av. Tack och lov tar han med sonen till skolan så att han inte blir alltför sen. De drog iväg och jag kände stor tacksamhet för att han tog sig tiden att stanna och erbjuda hjälp!
Grannen/bilmekanikern dyker upp för att bara konstatera att bilen INTE FÅR KÖRAS en enda meter från sin nuvarande plats, det måste bli BILBÄRGNING till verkstaden.
Skit, skit, skit. Vad har jag för försäkringsbolag? Vad ingår i försäkringen?
Börjar med att ringa 118 118 - tack och lov för dem - och en bärgare. Får klartecken från grannen/bilmekanikern att han har tid att fixa bilen efter helgen och så erbjuder han en lånebil för dagen. Vilken hjälte.
Medan jag sitter i bilen och klockan går så ringer jag 118 118 ännu en gång. Måste kolla försäkringen.
Minns att det var IF som jag valde som försäkringsbolag. Fick fantastiskt god service och hjälp. På bara några minuter hade vi rett ut alla frågetecken och jag kunde konstatera att jag varit SMART och tagit en helförsäkring med STOR BILEXTRA. Konkret så innebär det att jag för 1500 kr får bärgning och hyrbil. Jag betalar bara 25 % för hyrbilen och omkostnader kring den och fick bilen i 5 dagar. Har inte min Bettan blivit fixad innan det så kunde de förlänga tiden. Fantastiskt! Tyvärr innebar det också att bilen måste till FORDVERKSTAD. Inga problem egentligen men det betyder att grannen/bilmekanikern inte får hjälpa mig. Synd att inte få bidra till hans verksamhet.
Två timmar senare är bilen lämnad på verkstad (efter många och omständiga försök att få upp Bettan på flaket - kjolpaketet ställde till en hel del huvudbry), den fantastiske bärgningskillen skjutsade mig till hyrbilsfiman och jag fick mig en liten Renault Clio att husera med, kliver in på jobbet med iskall kropp efter timmarna ute i den bitande kylan.
Det blev ett kort stopp på jobbet eftersom jag hade daten med mina fantastiska BC-systrar. Det var jätteskönt. Så skönt att få bekräftelse från dem om att jag inte är knäpp eller en stor egoistisk skit som tänker och känner som jag gör just nu. Vad skulle jag göra utan dem? De och onkologsköterskan och kuratorn tycker att jag utplånar mig själv och måste försöka hitta mer saker för mig. Något att fundera på.
Sedan kom den stora finalen - våra fina, fina vänner kom hem till oss. Vi bjöd på enkel middag bestående av den kulinariska läckerheten TACOS. Smaskigt. Vi fick rå om dem ända till klockan 22 då de av förklarliga skäl var tvungna att bege sig de 15 milen för att sova. Än så länge flytande planer på att jag och tjejerna (åtminstone - men maken och sonen vill egentligen också) kommer till dem runt påsk. Längtar!
Så, summan av dagen är ändå bra, trots bilstrul. Bc-träffen och vännernas besök har definitivt hjälpt mig att påbörja resan upp ur avgrundshålet.
torsdag 17 februari 2011
Jag är ett fetto :(
Jag hoppas att morgondagens händelser kan få mig att känna mig mindre tung i sinnet. Det är dags att träffa BC-systrarna i samtalsgruppen i organiserad form. En återträff med den Onkologsjuksköterska som höll i våra 8 träffar innan jul. Längtar. Kanske - om jag orkar - kan jag dela mina känslor och hämta stödet från dem... Får se hur träffen utvecklar sig.
Sedan kommer saknade och efterlängtade vänner och hälsar på. Det ska bli så skönt att träffa dem! De bor alldeles för långt borta numera, och att de tar sig tiden att komma och hälsa på oss när de ändå är i krokarna, "bara" 15 mil bort (istället för normala 100 mil) känns jätteroligt. Barnen längtar efter sina kompisar och vi vuxna längtar efter våra kompisar :)
Kanske orkar jag göra en resa "ner" till dem i vår? Tillsammans med flickorna. Skulle vara jättehärligt att få se deras nya liv och kanske lite storstadsshopping kan inrymas?
Idag hade vi nytt möte på jobbet där agendan ställdes in till förmån för att prata om förra torsdagens otrevligheter. Tycker det gick sisådär. Helt slut var jag när jag gick därifrån. För min egen överlevnad tror jag att jag lägger locket på nu på jobbet. Tänker inte prata om och dras med när det börjar diskuteras bland kollegorna. Tidigare i veckan lämnade jag dem under kaffet eftersom jag inte orkade med mer. Fortsätter det ältas så får jag be min chef om att få byta arbetsplats. Hade jag varit mitt gamla jag så hade jag säkert hängt på tåget och diskuterat och vänt och vridit på allt... men jag orkar inte mer just nu.
Efter jobbet var jag tvungen att fördriva tiden tills jag skulle hämta sonen på ishallen, började traska runt i klädaffärer och det gjorde inte alltför mycket för nedstämdheten. Rean fortsätter och vårnyheterna var väldigt glest representerade. Fanns det något så var det inget för en äckelfet kvinna i sina bästa år. Provade en del plagg men det skulle jag inte ha gjort. Bara att klä av sig i en provhytt... och i det vita skenet med speglar från alla håll så kunde jag konstatera att jag inte bara är blek - jag ser rätt grotesk ut. Jag är ett fetto. Finns något tält kanske?
När humöret är i botten och all kraft går till att verka sansad och "normal" inför omgivningen så orkar jag inte träna alls. Tyvärr. Det är verkligen något jag behöver, men redan förra veckan kände jag att kroppen inte svarar på mina försök att aktivera den på löpbandet och då är det lika bra att stanna hemma. Förmodligen var den mentala delen av mig på väg att säga stopp redan då... Att promenera är inte att tänka på, vinterkylan är väldigt enveten och temperaturen har varierat mellan -20 och -30 grader alltför länge.
Som så många kloka sagt före mig - livet fortsätter att trumma på, även om man ibland önskar att allt skulle stanna upp för min skull, bara för att jag råkade få en skvätt Skitcancer i kroppen.
Vardagen finns där hela tiden, ingenting är anpassat för att inte orka med eller för att bara lämna allt på plats och ställe för att åka iväg och vila upp sig. Det funkar ju inte så. Inte kan jag lämna barnen eller maken och bara dra - strutsmentaliteten är inget för mig. Bita i det sura äpplet är det enda att göra. Genomlida Cancermonstrets framfart i psyket för att komma ut på andra sidan nästan "som vanligt" igen. Nu är det andra gången jag dippar ner så här och jag vet ju att det är övergående.
Vet ju att det kommer bättre dagar, men denna vecka har verkligen inte varit den bästa. Jag är så trött :(
Sedan kommer saknade och efterlängtade vänner och hälsar på. Det ska bli så skönt att träffa dem! De bor alldeles för långt borta numera, och att de tar sig tiden att komma och hälsa på oss när de ändå är i krokarna, "bara" 15 mil bort (istället för normala 100 mil) känns jätteroligt. Barnen längtar efter sina kompisar och vi vuxna längtar efter våra kompisar :)
Kanske orkar jag göra en resa "ner" till dem i vår? Tillsammans med flickorna. Skulle vara jättehärligt att få se deras nya liv och kanske lite storstadsshopping kan inrymas?
Idag hade vi nytt möte på jobbet där agendan ställdes in till förmån för att prata om förra torsdagens otrevligheter. Tycker det gick sisådär. Helt slut var jag när jag gick därifrån. För min egen överlevnad tror jag att jag lägger locket på nu på jobbet. Tänker inte prata om och dras med när det börjar diskuteras bland kollegorna. Tidigare i veckan lämnade jag dem under kaffet eftersom jag inte orkade med mer. Fortsätter det ältas så får jag be min chef om att få byta arbetsplats. Hade jag varit mitt gamla jag så hade jag säkert hängt på tåget och diskuterat och vänt och vridit på allt... men jag orkar inte mer just nu.
Efter jobbet var jag tvungen att fördriva tiden tills jag skulle hämta sonen på ishallen, började traska runt i klädaffärer och det gjorde inte alltför mycket för nedstämdheten. Rean fortsätter och vårnyheterna var väldigt glest representerade. Fanns det något så var det inget för en äckelfet kvinna i sina bästa år. Provade en del plagg men det skulle jag inte ha gjort. Bara att klä av sig i en provhytt... och i det vita skenet med speglar från alla håll så kunde jag konstatera att jag inte bara är blek - jag ser rätt grotesk ut. Jag är ett fetto. Finns något tält kanske?
När humöret är i botten och all kraft går till att verka sansad och "normal" inför omgivningen så orkar jag inte träna alls. Tyvärr. Det är verkligen något jag behöver, men redan förra veckan kände jag att kroppen inte svarar på mina försök att aktivera den på löpbandet och då är det lika bra att stanna hemma. Förmodligen var den mentala delen av mig på väg att säga stopp redan då... Att promenera är inte att tänka på, vinterkylan är väldigt enveten och temperaturen har varierat mellan -20 och -30 grader alltför länge.
Som så många kloka sagt före mig - livet fortsätter att trumma på, även om man ibland önskar att allt skulle stanna upp för min skull, bara för att jag råkade få en skvätt Skitcancer i kroppen.
Vardagen finns där hela tiden, ingenting är anpassat för att inte orka med eller för att bara lämna allt på plats och ställe för att åka iväg och vila upp sig. Det funkar ju inte så. Inte kan jag lämna barnen eller maken och bara dra - strutsmentaliteten är inget för mig. Bita i det sura äpplet är det enda att göra. Genomlida Cancermonstrets framfart i psyket för att komma ut på andra sidan nästan "som vanligt" igen. Nu är det andra gången jag dippar ner så här och jag vet ju att det är övergående.
Vet ju att det kommer bättre dagar, men denna vecka har verkligen inte varit den bästa. Jag är så trött :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)