Mars är för oss en födelsedagsmånad med stort F.
2/3 svägerska (makens brors sambo)
7/3 nye bebben - barnens efterlängtade kusin, lillebror till Lucas som så tragiskt dog
Så långt är det rätt ok. Men sedan, inom loppet av en vecka har vi 5 födelsedagar i närmaste familjen...
15/3 maken
16/3 svåger (makes bror)
17/3 svåger (systers sambo)
20/3 våra twins
Sedan kommer en mindre munter födelsedag, men ändå lika viktig...
28/3 Lucas
Sedan tillkommer en hel drös med andra också... Vänner, arbetskamrater och barnens kamrater. Puh! Bara att ta ett djupt andetag och plöja sig igenom... Nä... Inte i år. Vi har tackat nej till en 40- års fest, barnen börjar växa ifrån kalasandet och vänner får acceptera att det inte blir någon uppvaktning. Det räcker gott med de som är närmast i familjen. Jag orkar inte mer i år - än i allafall.
Firade maken med paket på morgonen och innan middagen så gjorde vi en vända på löpbandet på gymet. Hade förberett en jättegod 3-rättersmiddag. Fisk- och skaldjurssoppa med vitlöksbröd till förrätt, Ugnsbakad lax med rostade rotsaker och grönsallad till varmrätt, slutligen en Marsipantårta till efterrätt. Mums! Bra med fisk och skaldjur, man blir så skönt mätt :)
Känner mig grymt nöjd med att jag snart nått första etappmålet 4 km på 30 minuter.
Idag blev det 3.55 km på 30 minuter. Promenerar 5 minuter i rask takt och därefter springer jag nu 8 minuter innan jag promenerar igen, springer 5 minuter och promenerar igen, sista etappen springer jag så länge jag orkar innan jag avslutar med att promenera och varva ner. Första etappmålet är 4 km och målet att nå är 5 km löpning utan att behöva promenera. Avslutar med lite träning av armar med lätta vikter. Högerarmen är ju inte som förr och det är lite stelt och stramar och drar när jag jobbar med vikterna i maskinerna. Fortfarande får jag inte träna så att jag anstränger den infekterade senan (eller vad det nu är) mellan axel och bröstkorg, men jag kör väldigt lätta vikter och många upprepningar. Känner att det börjar närma sig en ökning av vikterna - det börjar gå lätt :)
Känner av Herceptinet som jag fick igår (även om det inte ska vara några nämnvärda biverkningar). Blir lite mer andfådd när jag tränar. Det var likadant förra gången och gången före det.
Igår vågade jag inte sova när jag kom hem så sent som 15 - resultatet blev att jag gick isäng redan 20:30. Somnade inte så långt efter det och sov hårt ända tills jag vaknade piggelin i morse. Skönt.Tur maken var hemma så att någon gick och la sig efter barnen :)
tisdag 15 mars 2011
måndag 14 mars 2011
Herceptin nr 10
Nu känns det som att jag kan börja räkna ner behandlingarna på Dagvården... 7 behandlingar återstår, dvs 21 veckor. Önskar så klart att det redan vore klart. Känns lite bisarrt att sitta där med andra som precis börjat eller är mitt i cellgiftsbehandlingarna... Is- sockar, Röda påsar... Ser så trötta ut en del av dem. Peruker, sjalar, skalliga... Jag väljer att försöka vara positiv när jag är där. Sköterskorna är så snälla och fina. Fast det är klart att det är påfrestande att gå dit och sitta uppkopplad i dropp om och om igen.
Hade möte med min chef och personalkonsulten på jobbet efter det korta stoppet för OK-stämpel från Sjuksköterskan på Nus på morgonen. Det blev ett bra möte, om än tiden flög iväg. Efter mötet så var det nytt möte som varade resten av arbetsdagen - dvs till 12. Sedan åter till Nus och Cancercentrum för att få Herceptinet. Var hemma strax före 15 så idag blev det ingen vila. Kan inte lägga mig och sova nu, för då kommer jag att ha problem på natten.
Helgen har varit bra. Jättefint väder, runt nollan och en hel del sol. För ovanlighetens skull har hela familjen varit samlade. Sonen har bara haft en träning på lördagen, tjejernas innebandymatch blev inställd. Maken har stannat hemma från träningar och söndagens match - som sonen tackade nej till (en extramatch som han egentligen inte skulle ha spelat).
Lördagen innebar sovmorgon och lite träning på gymet, sedan ut i friska luften för att få lite solstrålar i ansiktet. På lördagseftermiddagen var maken och jag tillsammans med lillasyster, svåger och mamma på La Soirée. En helt fantastisk föreställning. Så länge showen pågick så gick det jättebra, men när det blev paus blev det tilt. Det pratades bakom mig, på mina bägge sidor och framför mig. Samtidigt spelades rätt hög pausmusik. Jag hörde inte ett jota. Det är så oerhört obehagligt. Ser hur munnarna rör sig på lillasyster och mamma - förstår att de förväntar sig att jag ska svara på något utifrån deras minspel... Jobbigt. Maken tog mig åt sidan så att jag hade allt ljud framför mig och då blev det bättre. Efter showen bjöd lillasyster på mat och jag sjönk ner i soffan med en filt i väntan på maten. Försökte koppla bort så mycket ljud som möjligt men var helt slut. Vi åkte hem efter middagen och jag somnade tidigt.
På söndagen var vi ute hela dagen. Familjen åkte slalom/snowboard och jag höll mig i stillhet i solen. En promenad uppför en jättebacke. Härligt! Det blev en tidig kväll även på söndagen, men det har varit en jätteskön helg. Maken har lagat maten och servat.
Hade möte med min chef och personalkonsulten på jobbet efter det korta stoppet för OK-stämpel från Sjuksköterskan på Nus på morgonen. Det blev ett bra möte, om än tiden flög iväg. Efter mötet så var det nytt möte som varade resten av arbetsdagen - dvs till 12. Sedan åter till Nus och Cancercentrum för att få Herceptinet. Var hemma strax före 15 så idag blev det ingen vila. Kan inte lägga mig och sova nu, för då kommer jag att ha problem på natten.
Helgen har varit bra. Jättefint väder, runt nollan och en hel del sol. För ovanlighetens skull har hela familjen varit samlade. Sonen har bara haft en träning på lördagen, tjejernas innebandymatch blev inställd. Maken har stannat hemma från träningar och söndagens match - som sonen tackade nej till (en extramatch som han egentligen inte skulle ha spelat).
Lördagen innebar sovmorgon och lite träning på gymet, sedan ut i friska luften för att få lite solstrålar i ansiktet. På lördagseftermiddagen var maken och jag tillsammans med lillasyster, svåger och mamma på La Soirée. En helt fantastisk föreställning. Så länge showen pågick så gick det jättebra, men när det blev paus blev det tilt. Det pratades bakom mig, på mina bägge sidor och framför mig. Samtidigt spelades rätt hög pausmusik. Jag hörde inte ett jota. Det är så oerhört obehagligt. Ser hur munnarna rör sig på lillasyster och mamma - förstår att de förväntar sig att jag ska svara på något utifrån deras minspel... Jobbigt. Maken tog mig åt sidan så att jag hade allt ljud framför mig och då blev det bättre. Efter showen bjöd lillasyster på mat och jag sjönk ner i soffan med en filt i väntan på maten. Försökte koppla bort så mycket ljud som möjligt men var helt slut. Vi åkte hem efter middagen och jag somnade tidigt.
På söndagen var vi ute hela dagen. Familjen åkte slalom/snowboard och jag höll mig i stillhet i solen. En promenad uppför en jättebacke. Härligt! Det blev en tidig kväll även på söndagen, men det har varit en jätteskön helg. Maken har lagat maten och servat.
onsdag 9 mars 2011
Dags för strid?
Ringde min handläggare på Försäkringskassan idag med anledning av att jag närmar mig slutet på rätten till sjukpenning. Jag ville veta om jag skulle ansöka om sjukpenning på fortsättningsnivå - som är lägre än 75% av sgi - eller om jag har rätt till fler dagar med sjukpenning på normalnivå.
Samtalet blev inte alls som jag föreställt mig. Handläggaren tyckte att jag kunde gå upp på 75% och arbetsträna på resterande 25%. Från och med 8 april. Va?
Hon ville att jag skulle komma med en plan för återgång. Ja, visst. Jag vill ju det. Men i en för mig rimlig takt. Usch, så obehagligt det blev :(
Jag försökte förklara att jag vilar och oftast sover efter jobbet, så trött är jag. Har jag sovit så orkar jag med barnen när de kommer hem och kräver sitt. Upplyste om resande make. Man tar inte hänsyn till det sociala fick jag till svar. Hur tänker du lösa det blev frågan till mig? Jaaa, få se nu. Jag kan inte gärna be maken säga upp sig... Nä, det höll hon med om.
Det är ARBETSFÖRMÅGAN som bedöms. Ja, visst. Det är klart. Men jag är ju så trött! Jag frågade om det inte räknas att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova.
Tyckte också att jag kunde få någon "cred" för att jag friskskrivit mig x 2, både till 25% (under pågående strålning) och till 50% trots min läkares starka inrådan att ta det lugnt och följa ordinerad sjukskrivning. Jag har fortsatta behandlingar var 3:e vecka - 8 behandlingar återstår. Undersökningar av hjärtat för att se hur Herceptinet påverkar hjärtat.
Jag sa att jag hade en förhoppning om att inte behöva vila/sova efter jobbet innan jag går upp mer i arbetstid. För mig är det rimligt. Då kan jag öka med 2 timmar till. Fast det blir i verkligheten 3 eftersom jag måste vara på jobbet under lunchen... Handläggaren undrade om jag inte var intresserad av att jobba heltid. Men HALLÅ!!!! Jag har aldrig gjort annat innan detta eländesår. Det är väl självklart att jag vill tillbaka fullt ut! GRRRRR!
Jag älskar att jobba, men tyvärr förmår jag inte mer just nu.
Jag har pressat mig det jag förmår och känner mig absolut inte redo att öka till mer än 50% i dagsläget. Jag har anpassade arbetsuppgifter på jobbet, det går inte att anpassa mer. Jag har (tyvärr) inget personalansvar - som är det roligaste jag vet.
Känner mig pressad. Mår inte alls särskilt bra efter samtalet. Hur 17 ska jag fixa heltid? För jag VET hur jag är. Jag kommer att kämpa tills jag stupar innan jag viker ner mig och använder syftet med arbetsträning - dvs rätten att avbryta och gå hem. Jag kommer att jobba 100% och sedan sova tills nästa dag. Jag är för tjurig. Vad blir det för liv? Vad får mina barn för mamma? Vad får min man för hustru? Jag har ju redan skalat bort i stort sett allt till förmån för att orka jobba. Knappt något umgänge alls utanför familjen. Knappt min egen rehabilitering i form av träning. Det enda som återstår är att stryka glädjen att se barnen spela sina matcher på helgerna. Min energikälla.
Ringde förtvivlat min chef som skulle koppla in en personalkonsult för att se hur vi ska hitta en bra och hållbar lösning. Hon peppade mig och sa sig uppmärksammat hur slut jag brukar vara på våra torsdagsmöten. En bra plan för återgång ska vi göra. Hon skulle återkomma när hon visste något mer. I eftermiddags ringde chefen upp. De har bokat en tid för träff för oss på måndag morgon klockan 08. Jag fick lov att komma sent då jag ska vara på Nus för Herceptinbehandling och incheckning för detta klockan 08:20. Förklarade att jag skulle försöka styra själva behandlingen tills efter arbetstid, vilket borde gå bra (även om jag vet att jag kommer att mista min vilostund och därmed kommer att vara jättetrött på måndag eftermiddag/kväll). Så visst är jag väl villig att anpassa mig och försöka hitta sätt att pressa mig ytterligare?
Usch. Fick huvudvärk av detta. Känns absolut inte bra. Där försvann den lilla gnutta energi jag samlat på mig under vår lilla familjeweekend :(
Ras i botten direkt.
Samtalet blev inte alls som jag föreställt mig. Handläggaren tyckte att jag kunde gå upp på 75% och arbetsträna på resterande 25%. Från och med 8 april. Va?
Hon ville att jag skulle komma med en plan för återgång. Ja, visst. Jag vill ju det. Men i en för mig rimlig takt. Usch, så obehagligt det blev :(
Jag försökte förklara att jag vilar och oftast sover efter jobbet, så trött är jag. Har jag sovit så orkar jag med barnen när de kommer hem och kräver sitt. Upplyste om resande make. Man tar inte hänsyn till det sociala fick jag till svar. Hur tänker du lösa det blev frågan till mig? Jaaa, få se nu. Jag kan inte gärna be maken säga upp sig... Nä, det höll hon med om.
Det är ARBETSFÖRMÅGAN som bedöms. Ja, visst. Det är klart. Men jag är ju så trött! Jag frågade om det inte räknas att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova.
Tyckte också att jag kunde få någon "cred" för att jag friskskrivit mig x 2, både till 25% (under pågående strålning) och till 50% trots min läkares starka inrådan att ta det lugnt och följa ordinerad sjukskrivning. Jag har fortsatta behandlingar var 3:e vecka - 8 behandlingar återstår. Undersökningar av hjärtat för att se hur Herceptinet påverkar hjärtat.
Jag sa att jag hade en förhoppning om att inte behöva vila/sova efter jobbet innan jag går upp mer i arbetstid. För mig är det rimligt. Då kan jag öka med 2 timmar till. Fast det blir i verkligheten 3 eftersom jag måste vara på jobbet under lunchen... Handläggaren undrade om jag inte var intresserad av att jobba heltid. Men HALLÅ!!!! Jag har aldrig gjort annat innan detta eländesår. Det är väl självklart att jag vill tillbaka fullt ut! GRRRRR!
Jag älskar att jobba, men tyvärr förmår jag inte mer just nu.
Jag har pressat mig det jag förmår och känner mig absolut inte redo att öka till mer än 50% i dagsläget. Jag har anpassade arbetsuppgifter på jobbet, det går inte att anpassa mer. Jag har (tyvärr) inget personalansvar - som är det roligaste jag vet.
Känner mig pressad. Mår inte alls särskilt bra efter samtalet. Hur 17 ska jag fixa heltid? För jag VET hur jag är. Jag kommer att kämpa tills jag stupar innan jag viker ner mig och använder syftet med arbetsträning - dvs rätten att avbryta och gå hem. Jag kommer att jobba 100% och sedan sova tills nästa dag. Jag är för tjurig. Vad blir det för liv? Vad får mina barn för mamma? Vad får min man för hustru? Jag har ju redan skalat bort i stort sett allt till förmån för att orka jobba. Knappt något umgänge alls utanför familjen. Knappt min egen rehabilitering i form av träning. Det enda som återstår är att stryka glädjen att se barnen spela sina matcher på helgerna. Min energikälla.
Ringde förtvivlat min chef som skulle koppla in en personalkonsult för att se hur vi ska hitta en bra och hållbar lösning. Hon peppade mig och sa sig uppmärksammat hur slut jag brukar vara på våra torsdagsmöten. En bra plan för återgång ska vi göra. Hon skulle återkomma när hon visste något mer. I eftermiddags ringde chefen upp. De har bokat en tid för träff för oss på måndag morgon klockan 08. Jag fick lov att komma sent då jag ska vara på Nus för Herceptinbehandling och incheckning för detta klockan 08:20. Förklarade att jag skulle försöka styra själva behandlingen tills efter arbetstid, vilket borde gå bra (även om jag vet att jag kommer att mista min vilostund och därmed kommer att vara jättetrött på måndag eftermiddag/kväll). Så visst är jag väl villig att anpassa mig och försöka hitta sätt att pressa mig ytterligare?
Usch. Fick huvudvärk av detta. Känns absolut inte bra. Där försvann den lilla gnutta energi jag samlat på mig under vår lilla familjeweekend :(
Ras i botten direkt.
tisdag 8 mars 2011
Nytankad med fjälluft :)
Så skönt vi haft det i 4 dagar. Bara familjen och mys. Vädret har varit helt ok. Sol, moln, blåsigt, nästintill snöstorm, sol, moln, blåsigt. Som kallast - 8 en morgon, annars någon plusgrad varje dag.
Lördagen började perfekt! Temperaturen:
Som upplagt för att starta igång skotern och göra små minitripper för att låta barnens iver att åka skoter skulle svalna något :) Helt perfekt väder. Strålande sol och lite blåsigt. Efter frukost var tre ivriga barn snabbt klädda och redo för pappa och SKOTER :)
Så klart blev det en omedelbar fastkörning i den lösa snön :) Efter ett par varv med barnen så fanns ett fint skoterspår som ledde ner till skoterleden. Själv tog jag tillfället i akt på eftermiddagen, en liten slummer i solskenet :)
Eftersom det var så härligt och njutningsfullt så serverades jag en kall dryck av omtänksamme maken...
Drycken avnjöts till allehanda show från övriga famijemedlemmar... Brottningsmatch...
... som sonen så härligt "vann"...
Lördagen började perfekt! Temperaturen:
Som upplagt för att starta igång skotern och göra små minitripper för att låta barnens iver att åka skoter skulle svalna något :) Helt perfekt väder. Strålande sol och lite blåsigt. Efter frukost var tre ivriga barn snabbt klädda och redo för pappa och SKOTER :)
Så klart blev det en omedelbar fastkörning i den lösa snön :) Efter ett par varv med barnen så fanns ett fint skoterspår som ledde ner till skoterleden. Själv tog jag tillfället i akt på eftermiddagen, en liten slummer i solskenet :)
Eftersom det var så härligt och njutningsfullt så serverades jag en kall dryck av omtänksamme maken...
Drycken avnjöts till allehanda show från övriga famijemedlemmar... Brottningsmatch...
... som sonen så härligt "vann"...Underbar skranåkning - självklart med hjälmen på och alla de skydd man kan behöva för att slippa snö i ansiktet :)
Lite längdhopp testades också... Här får ena dottern hjälp av pappan med höjden :)
Lite längdhopp testades också... Här får ena dottern hjälp av pappan med höjden :)
Dagen avslutades med ett besök i huset bredvid huset...
Söndagen bjöd på slalom, snowboard och twintips. Jag valde att njuta av utsikten och den härligt friska luften denna dag. Började med att åka upp och sitta i backen, men alltför mycket blåst och lite mindre sol gjorde att jag åkte ner i värmen i restaurangen (och den avslutande 5-milen på tv)...
Det fanns en härlig Fun Park, där barnen tränade sina färdigheter. Här är det ena dottern som ger sig på ett dubbelhopp :)
Den vedeldade bastutunnan bjöd på en hel del njutning - värme och ånga :)
Söndagen bjöd på slalom, snowboard och twintips. Jag valde att njuta av utsikten och den härligt friska luften denna dag. Började med att åka upp och sitta i backen, men alltför mycket blåst och lite mindre sol gjorde att jag åkte ner i värmen i restaurangen (och den avslutande 5-milen på tv)...
Det fanns en härlig Fun Park, där barnen tränade sina färdigheter. Här är det ena dottern som ger sig på ett dubbelhopp :)Sonen tyckte att jag var för lite snöig jämfört med sig själv och sina systrar, så han bjöd på en rejäl snöyrande sladd :)
Vår enda snowboardåkande familjemedlem gjorde finfina framsteg under dagen :)
Eftersom vi njuter av ALLT under vår härliga fjällvistelse, så njöt vi även med gommen... Denna skål fylldes varje kväll :)
Vår enda snowboardåkande familjemedlem gjorde finfina framsteg under dagen :)
Eftersom vi njuter av ALLT under vår härliga fjällvistelse, så njöt vi även med gommen... Denna skål fylldes varje kväll :)
Måndagen blev min prova på dag. Jag köpte ett 3-timmars kort och hängde med familjen ut i backarna. Sååå härligt, sååå jobbigt.
Det enda jag saknade var hjälmen. Jag ville inte lägga pengar på att hyra för en så kort stund, men det brukar vara skönt att ha en på... Jag åkte ett åk och vilade nästa, åkte ett åk, osv. Att barnen blivit äldre är tydligt. Jag fick åka. Använda musklerna i benen ordentligt för att trycka ifrån i den röda nedfarten. Barnen körde järnet i alla hoppen på sidorna i backen - Fun Parken... Det gick bra, men efter lunchen tog jag bilen till stugan och la mig och sov en stund innan jag hämtade upp familjen. Helt slut :)
Medan make och barn hittade lite pimpelmöjligheter på sjön så passade jag på att starta en liten eld inför korvgrillningen...
Inte kan man säga att vi haft det annat än helt underbart! Längtar redan tillbaka till paradiset! Ingen stress, knappt att vi ens svarat i telefonerna. Bara 4 tv-kanaler. Sällskapsspel. Långkalsonger. Vila. Kravlöst. Nu väntar jobb i morgon för maken och mig. Barnen har nästan hela sportlovet kvar. Förmodligen hinner de bara vakna och äta frukost innan jag kommer hem från jobbet :)
Det enda jag saknade var hjälmen. Jag ville inte lägga pengar på att hyra för en så kort stund, men det brukar vara skönt att ha en på... Jag åkte ett åk och vilade nästa, åkte ett åk, osv. Att barnen blivit äldre är tydligt. Jag fick åka. Använda musklerna i benen ordentligt för att trycka ifrån i den röda nedfarten. Barnen körde järnet i alla hoppen på sidorna i backen - Fun Parken... Det gick bra, men efter lunchen tog jag bilen till stugan och la mig och sov en stund innan jag hämtade upp familjen. Helt slut :)'
Så blev det tisdag. Dagen vi måste åka hem :(
Vi gjorde en sista tur med skotern, nattens stormvindar hade börjat mojna så vi gjorde en liten sväng bara...
Fantastiska vyer, många snöklädda fjäll runt omkring. Det är så vackert!
Medan make och barn hittade lite pimpelmöjligheter på sjön så passade jag på att starta en liten eld inför korvgrillningen...
Inte kan man säga att vi haft det annat än helt underbart! Längtar redan tillbaka till paradiset! Ingen stress, knappt att vi ens svarat i telefonerna. Bara 4 tv-kanaler. Sällskapsspel. Långkalsonger. Vila. Kravlöst. Nu väntar jobb i morgon för maken och mig. Barnen har nästan hela sportlovet kvar. Förmodligen hinner de bara vakna och äta frukost innan jag kommer hem från jobbet :)torsdag 3 mars 2011
Var är gamla JAG???
Åh vad jag blir less på orkeslösheten. Jag som alltid fixat och orkat ALLT själv. Utan att reflektera närmare över hur mycket jag egentligen gjort. Var är gamla jag som varit en energimaskin? Kan hon komma tillbaka NU!!! Är så less på att ständigt vara trött. Är så less på att bli på dåligt humör för att JAG inte orkar det jag vill och ska och måste.
Var är min "split-vision"?
Jag som kunnat hantera busslaster med tyskar på tyska, växla över till franska eller engelska för de kunderna, hålla koll på tankande bilister, snacka med lokalfolket - samtidigt i mina yngre år. Jag som fått ihop logistik med 3 blöjbarn, extrajobb och bullbak. Jag som pluggat på universitet med 3 dagisbarn och samtidigt jobbat extra och tränat och hållit rent och fint i hemmet. Jag som hanterat 3 skolbarn med träningar och matcher alla veckans dagar samtidigt som jag chefat över en stor personalgrupp - och ändå hunnit vara tränare, engagerad i styrelser, träna, umgåtts med familj och vänner, bakat och lagat mat. Var tog hon vägen? Det är ett enormt kliv bakåt. Det känns ibland som att jag håller på att brisera. En match eller träning som ändras får mitt redan pressade psyke att krascha. Jag blir på dåligt humör. Noll stresstolerans. Egentligen är det ju sak samma, fast jag vill ju se matcherna - de ger god energi. Då blir det på bekostnad av mig själv ändå, för jag blir så trött.
Denna veckan har varit som alla andra idrottsmässigt, i måndags hockeymatch som jag självklart inte ville missa - det är ju så roligt att se sonen på isen :) Blev sent dock. Vi var inte hemma förrän efter 22. Tjejerna fick följa med och skippade för första gången en träning till förmån för att följa med.
Tisdagen var det hockeyträning och innebandyträning och handbollsträning.
Gårdagen blev lite annorlunda. Sonen skulle vara spelledig men blev i sista stund inringd till match, med laget som spelar på lägre nivå, pga sjukdom. Ingen han kunde åka med utan det föll på mig. Tjejerna hade sitt och maken lååååångt borta. Bara att acceptera och snabbt fixa näringsriktig matchmat... Äh, vad tusan... Lite korv med makaroner blev det... In med alla barnen och en av tjejernas kompisar som var hos oss i bilen, dumpa tjejerna på sitt och sedan skjutsa sonen till matchsamling. Eftersom de samlas en timme innan match åkte jag till Godishuset för att handla godis (jaaa, jag erkänner - jag har provsmakat flera från den gigantiska påsen) till vår kommande Sportlovsresa, och vände sedan tillbaka till ishallen för att se matchen. Tjejerna fick skjuts hem och blev sedan hämtade av en underbar vän som bjöd på kvällsfika till oss allihopa när vi kom från matchen. Jag tog med deras son hem istället för att de skulle åka in och hämta honom. Det blev en superlösning :)
Trött, trött, trött och somnade snabbt. Dagen idag var det sedvanligt torsdagsmöte med chefskollegorna, med samma status efteråt. Trött, trött, trött. Hämtade upp sonen som slutat tidigt och åkte hem för att kasta mig under en filt i soffan. Kunde inte somna eftersom det var damernas stafett och det blev spännande - för spännande att somna...
Logistiken kring vår kommande resa till fjällen tar på krafterna. Kan väl säga att jag är rätt less på att vara gift och ensamstående. Känner mig helt kass. Jag menar hur jobbigt är det för en vanlig normal kvinna? Men jag är inte normal nu. Jag är inte mig själv. Lasagnen är skrotad - orkar inte. Köttfärspajen är skrotad - orkar inte. Det blir att laga mat där istället på råvaror. Inte det ultimata - för det finns inget skönare efter en dag i backen eller på fjället, att bara sätta på ugnen och värma förberedd mat. Det är semester! Det får bli som det blir.
Mammans roll i vår familj är att kontrollera att alla packat sitt... att vi har mat att äta och att den är inhandlad (tack och lov för hjälpsamma barn som följer till affären och hjälper till att lasta i och ur)... att all tvätt är tvättad och ren INNAN det packas i väskor... Barnen är så stora att de packar själva, men jag vill gärna hålla koll på att de verkligen får med sig allt de behöver så en besiktning blir det innan de får packa färdigt. I morse ringde maken för att höra om vi packat, mm, och jag blev rent ut sagt irriterad. Är han inte hemma så har han inte rätten att bestämma när och hur vi får ihop logistiken här hemma.
Nu är i alla fall allt packat. Väskorna står färdiga i garaget, påsar med torrvaror står färdigpackade, kylväskor och frysklampar förberedda, slalom- och snowboardutrustningar redo. Det enda som återstår är den återvändande maken och hans packning - det får han sköta själv.
Jag är så trött. Så ikväll - kvällen innan avresa - så är det innebandyträning på hemmaplan kl 19-20, träning på ishall kl 18-20 och som grädde på moset ett fotbollsföräldramöte kl 19-20. Sa till sonen att det inte blir någon träning för jag mäktar inte med att skjutsa idag igen. Inte med skjuts av tjejerna och föräldramöte. Hinner inte heller vara på tre platser samtidigt. Det löste sig med att bonusmorfar skjutsade honom - sonen ringde själv. TACK för att det finns någon som kan hjälpa till med logistiken!
Det ska bli så in i bängen skönt att åka bort. Så fort jag sätter mig i bilen så kopplar jag ner systemet. Då går jag in i viloläge. Kommer att ta dagarna som de blir, som det känns i kroppen. Hoppas på ett försök i slalombacken, något jag längtar något oerhört efter. Frågan är hur kroppen reagerar?
Var är min "split-vision"?
Jag som kunnat hantera busslaster med tyskar på tyska, växla över till franska eller engelska för de kunderna, hålla koll på tankande bilister, snacka med lokalfolket - samtidigt i mina yngre år. Jag som fått ihop logistik med 3 blöjbarn, extrajobb och bullbak. Jag som pluggat på universitet med 3 dagisbarn och samtidigt jobbat extra och tränat och hållit rent och fint i hemmet. Jag som hanterat 3 skolbarn med träningar och matcher alla veckans dagar samtidigt som jag chefat över en stor personalgrupp - och ändå hunnit vara tränare, engagerad i styrelser, träna, umgåtts med familj och vänner, bakat och lagat mat. Var tog hon vägen? Det är ett enormt kliv bakåt. Det känns ibland som att jag håller på att brisera. En match eller träning som ändras får mitt redan pressade psyke att krascha. Jag blir på dåligt humör. Noll stresstolerans. Egentligen är det ju sak samma, fast jag vill ju se matcherna - de ger god energi. Då blir det på bekostnad av mig själv ändå, för jag blir så trött.
Denna veckan har varit som alla andra idrottsmässigt, i måndags hockeymatch som jag självklart inte ville missa - det är ju så roligt att se sonen på isen :) Blev sent dock. Vi var inte hemma förrän efter 22. Tjejerna fick följa med och skippade för första gången en träning till förmån för att följa med.
Tisdagen var det hockeyträning och innebandyträning och handbollsträning.
Gårdagen blev lite annorlunda. Sonen skulle vara spelledig men blev i sista stund inringd till match, med laget som spelar på lägre nivå, pga sjukdom. Ingen han kunde åka med utan det föll på mig. Tjejerna hade sitt och maken lååååångt borta. Bara att acceptera och snabbt fixa näringsriktig matchmat... Äh, vad tusan... Lite korv med makaroner blev det... In med alla barnen och en av tjejernas kompisar som var hos oss i bilen, dumpa tjejerna på sitt och sedan skjutsa sonen till matchsamling. Eftersom de samlas en timme innan match åkte jag till Godishuset för att handla godis (jaaa, jag erkänner - jag har provsmakat flera från den gigantiska påsen) till vår kommande Sportlovsresa, och vände sedan tillbaka till ishallen för att se matchen. Tjejerna fick skjuts hem och blev sedan hämtade av en underbar vän som bjöd på kvällsfika till oss allihopa när vi kom från matchen. Jag tog med deras son hem istället för att de skulle åka in och hämta honom. Det blev en superlösning :)
Trött, trött, trött och somnade snabbt. Dagen idag var det sedvanligt torsdagsmöte med chefskollegorna, med samma status efteråt. Trött, trött, trött. Hämtade upp sonen som slutat tidigt och åkte hem för att kasta mig under en filt i soffan. Kunde inte somna eftersom det var damernas stafett och det blev spännande - för spännande att somna...
Logistiken kring vår kommande resa till fjällen tar på krafterna. Kan väl säga att jag är rätt less på att vara gift och ensamstående. Känner mig helt kass. Jag menar hur jobbigt är det för en vanlig normal kvinna? Men jag är inte normal nu. Jag är inte mig själv. Lasagnen är skrotad - orkar inte. Köttfärspajen är skrotad - orkar inte. Det blir att laga mat där istället på råvaror. Inte det ultimata - för det finns inget skönare efter en dag i backen eller på fjället, att bara sätta på ugnen och värma förberedd mat. Det är semester! Det får bli som det blir.
Mammans roll i vår familj är att kontrollera att alla packat sitt... att vi har mat att äta och att den är inhandlad (tack och lov för hjälpsamma barn som följer till affären och hjälper till att lasta i och ur)... att all tvätt är tvättad och ren INNAN det packas i väskor... Barnen är så stora att de packar själva, men jag vill gärna hålla koll på att de verkligen får med sig allt de behöver så en besiktning blir det innan de får packa färdigt. I morse ringde maken för att höra om vi packat, mm, och jag blev rent ut sagt irriterad. Är han inte hemma så har han inte rätten att bestämma när och hur vi får ihop logistiken här hemma.
Nu är i alla fall allt packat. Väskorna står färdiga i garaget, påsar med torrvaror står färdigpackade, kylväskor och frysklampar förberedda, slalom- och snowboardutrustningar redo. Det enda som återstår är den återvändande maken och hans packning - det får han sköta själv.
Jag är så trött. Så ikväll - kvällen innan avresa - så är det innebandyträning på hemmaplan kl 19-20, träning på ishall kl 18-20 och som grädde på moset ett fotbollsföräldramöte kl 19-20. Sa till sonen att det inte blir någon träning för jag mäktar inte med att skjutsa idag igen. Inte med skjuts av tjejerna och föräldramöte. Hinner inte heller vara på tre platser samtidigt. Det löste sig med att bonusmorfar skjutsade honom - sonen ringde själv. TACK för att det finns någon som kan hjälpa till med logistiken!
Det ska bli så in i bängen skönt att åka bort. Så fort jag sätter mig i bilen så kopplar jag ner systemet. Då går jag in i viloläge. Kommer att ta dagarna som de blir, som det känns i kroppen. Hoppas på ett försök i slalombacken, något jag längtar något oerhört efter. Frågan är hur kroppen reagerar?
onsdag 2 mars 2011
Mäktigt Norrsken
Måste bara visa det fantastiskt mäktiga Norrskenet som vi fick se i går kväll, från en stjärnklar himmel. Det är bara så vackert :)
tisdag 1 mars 2011
Mars
Tiden går så fort. Nu är det mars månad och den månad som för ett år sedan förändrade mig och mitt liv för alltid. Från kärnfrisk till cancersjuk och "stämpelkort" på olika inrättningar i vården. Tack och lov att vi nu går mot vår och mer ljus än mörker.
Hoppas att det kan ge mig energi att orka kämpa med mig själv och mina demoner. Att energin att återta makten över min kropp återvänder. Måste bara hitta en morot till mig själv. En riktigt bra belöning att nå målet...
En enda gång har jag tidigare satt ett tufft mål för mig själv - att på 4 månader trimma kroppen inför bröllopet för 4 år sedan. Gick kanon. Kostjusteringar och regelbunden träning resulterade i viktmålet som också höll sig i längden. Varje gång jag kände att benen blev stumma och ville stanna i uppförsbackarna i den sugande barken i elljusspåret så manade jag fram bilden av brudklänningen. Frågan är vilken belöning jag ska ha när målet är nått? Vad har jag att motivera mig med? Svårt att komma på något som VERKLIGEN motiverar... Skiter i "beach 2011" det är inte det som är målet. Tips?
Vi har haft en fin helg. Fredagskvällen tillbringades i ishallen och nöjet att se sonen ånga fram på isen med sina briljanta finter och härliga inställning. Två assist fick han med sig från matchen som de vann.
I lördags hann vi inte med så mycket av det vackra vädret. Solen gassade från en nästintill molnfri himmel och temperaturen visade på ett par plusgrader. Underbart att vakna till! Vi var ute en stund innan lunch, jag tog ett minimål (ett litet innebandymål) och ett liggunderlag och hittade en solig plats att njuta på en stund. Härligt! Lämnade maken på ishallen efter lunch för eftermiddagsträningen (sonen vilade) innan jag och flickorna åkte vidare mot vårt mål, en sisådär 6 mil hemifrån. Flickorna spelade bortamatch i innebandy - där den ena gjorde 3 mål och 1 eller 2 assist, den andra 1 mål och 3 eller 4 assist. Järnet hem direkt efter den försenade matchen för att möta maken och få se en av tjejerna spela med killarna som förstärkning. Vilken skillnad det är på tjej- och killaget i samma ålder. Killarna har tunnelseende och försöker göra allt själv utan att passa, medan tjejerna nästan är FÖR osjälviska och nästan passar för mycket :) Kul att se.
Dagen avslutades med att svåger och svägerska fixade maten hos oss. Gott! Skönt att få den assistansen - det fanns en överhängande risk för att det skulle blivit hämtpizza annars - för oj vad hungriga vargar vi hade vid bordet :)
Söndagen var det bara träning på kvällen för make och son. Vi njöt av det härliga vädret. Solen var inte lika generös som på lördagen, men temperaturen höll sig runt nollan. Vi var ute i flera timmar. Grillade på Murikkan och skottade altanen - med paus för lite VM :)
Hoppas att det kan ge mig energi att orka kämpa med mig själv och mina demoner. Att energin att återta makten över min kropp återvänder. Måste bara hitta en morot till mig själv. En riktigt bra belöning att nå målet...
En enda gång har jag tidigare satt ett tufft mål för mig själv - att på 4 månader trimma kroppen inför bröllopet för 4 år sedan. Gick kanon. Kostjusteringar och regelbunden träning resulterade i viktmålet som också höll sig i längden. Varje gång jag kände att benen blev stumma och ville stanna i uppförsbackarna i den sugande barken i elljusspåret så manade jag fram bilden av brudklänningen. Frågan är vilken belöning jag ska ha när målet är nått? Vad har jag att motivera mig med? Svårt att komma på något som VERKLIGEN motiverar... Skiter i "beach 2011" det är inte det som är målet. Tips?
Vi har haft en fin helg. Fredagskvällen tillbringades i ishallen och nöjet att se sonen ånga fram på isen med sina briljanta finter och härliga inställning. Två assist fick han med sig från matchen som de vann.
I lördags hann vi inte med så mycket av det vackra vädret. Solen gassade från en nästintill molnfri himmel och temperaturen visade på ett par plusgrader. Underbart att vakna till! Vi var ute en stund innan lunch, jag tog ett minimål (ett litet innebandymål) och ett liggunderlag och hittade en solig plats att njuta på en stund. Härligt! Lämnade maken på ishallen efter lunch för eftermiddagsträningen (sonen vilade) innan jag och flickorna åkte vidare mot vårt mål, en sisådär 6 mil hemifrån. Flickorna spelade bortamatch i innebandy - där den ena gjorde 3 mål och 1 eller 2 assist, den andra 1 mål och 3 eller 4 assist. Järnet hem direkt efter den försenade matchen för att möta maken och få se en av tjejerna spela med killarna som förstärkning. Vilken skillnad det är på tjej- och killaget i samma ålder. Killarna har tunnelseende och försöker göra allt själv utan att passa, medan tjejerna nästan är FÖR osjälviska och nästan passar för mycket :) Kul att se.
Dagen avslutades med att svåger och svägerska fixade maten hos oss. Gott! Skönt att få den assistansen - det fanns en överhängande risk för att det skulle blivit hämtpizza annars - för oj vad hungriga vargar vi hade vid bordet :)
Söndagen var det bara träning på kvällen för make och son. Vi njöt av det härliga vädret. Solen var inte lika generös som på lördagen, men temperaturen höll sig runt nollan. Vi var ute i flera timmar. Grillade på Murikkan och skottade altanen - med paus för lite VM :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)