Såååå ledsen

Varför ska man måla in sig i ett hörn? Varför är jag så godtrogen och tror att alla är lika genuint omtänksamma? Varför är jag så dum att jag ens pratar med någon enda människa?

Jag hade samlat kraft för att gå ut på en trevlig tillställning under gårdagen, maken ville hellre se på Formel 1 än att gå på marknad. Det kändes bra ändå tyckte jag och drog iväg glad i hågen. Visste att jag ville införskaffa nybakt mjukkaka och lite annat gott...
Strosade runt och tittade på alla mer och mindre tilltalande erbjudanden och kände mig glad. Träffade flera personer som jag inte träffat sedan jag blivit sjuk och de var jättegulliga och omtänksamma. Frågade hur det går och så, jag invaggades i trygghet. Kände mig säker och rätt trygg med att det här skulle jag fixa. Inga jobbiga frågor. Inga kränkande frågor. Inga kränkande kommentarer. Bara omtänksamhet.

Börjar känna mig nöjd med mina inköp och tillfreds med att jag klarat att vara ute bland folk helt på egen hand... Då dyker gamla bekanta upp, som jag inte träffat på något år i alla fall. Stora kramen. De hade ju "hört" att jag blivit sjuk... Så står man där så urbota korkad som man är. Mitt i korsförhör. Mitt i folkmassorna. Jag vill därifrån. Har redan blivit insnärjd i att börja svara på frågor om hur jag upptäckte det, hur lång process det var från upptäckt till operation.... vilken behandling, har den börjat, hur länge.... Jag fullkomligen pepprades av frågor, hann knappt svara förrän nästa fråga kom. Rädda mig någon! VARFÖR ska jag ens börja svara på en enda fråga?

Ta som jämförelse: man träffar på en nyförlöst bekant på stan. Tittar i vagnen, gullar. "Gick förlossningen bra"? "Tog den lång tid"? Hur ofta ställer man frågan "hur mycket sprack du"? - Det gör man ju inte, det hör till god ton. Varför ska det då vara så intressant att fråga om hur mycket bröst man valt att operera bort? Vem angår det om det är en tårtbit eller hela bröstet? Det är nog att folk tittar på brösten för att försöka se om det syns något - och de blir säkert jättebesvikna när ingen skillnad mellan brösten finns att skåda... Tittar hellre där än i ögonen... Kränkande! Lika kränkande som att fråga en bekant om hur mycket hon sprack eller kanske - om man är man: har du rak eller sned snopp? Hur stor är den? VEM ANGÅR SÅDANT??????? Det viktiga är väl att man får bort cancern och sedan får den behandling som passar bäst för varje individ.

Dagen som börjat så bra, morsdag och allt. Med frukost framdukad av barnen med viss assistans av maken.
Jag kunde inte sova i natt. Tårarna bara rinner, började igår kväll och gör det fortfarande. Hur i helvete kan folk vara så okänsliga och taktlösa, varför sätter jag mig själv i sådana situationer? Varför frågar man inte om JAG vill prata om det.... varför nyper jag inte av med att säga att JAG VILL INTE PRATA OM MIN SJUKDOM. För även om jag vill prata om min sjukdom så blir det alltid så fel. Det finns inga gränser verkar det som. Jag har ju tills i mars varit lika novis som alla andra, inte vetat något om Bröstcancer.

Jag börjar märka vilka som är äkta vänner och inte i alla fall. Äkta vänner finns där. Lyssnar och frågar på RÄTT sätt, om de ens frågar något - de bara finns där och väntar in vad jag behöver. De ringer eller kommer förbi, hör av sig regelbundet. Ger många kramar. De finns där när man mår skit och de finns där när man behöver skratta - de tål allt. Nya vänner dyker upp, sådana jag inte räknat med. De är genuint omtänksamma och finns där för mig och familjen.

Många av de jag räknat till mina vänner hör aldrig någonsin av sig - andra hör av sig bara för att gotta sig i min olycka, och för att ha något att skvallra om. Och sedan är de som uppslukade av jorden. De finns också de som anser sig ha rätten att få veta allt om allt som rör MIG och min sjukdom, utan spärrar och förnuft, utan hänsyn till MIG och min familj. Alla sådana parasiter kommer jag aldrig någonsin att räkna till mina vänner igen. Det finns ingen plats för dem.
Tyvärr mår jag riktigt, riktigt dåligt av det som händer i det sociala samspelet. Jag behöver ingen som tar så mycket kraft från mig!
Jag vet att förra incidenten som var, när jag var precis nyopererad, har tagit ända tills nyligen att bearbeta. Nu är jag där igen. Jag känner mig så oerhört kränkt och ledsen och vet knappt vart jag ska ta vägen. Tankarna bara kommer hela tiden. Jag skulle ha varit mer på min vakt. Jag skulle inte ha svarat någon enda på omtänksamma frågor i första skedet. Det blir bara såååå fel. Falsk trygghet, garden sänkt. Nu vet jag inte hur jag ska orka gå ut när det kan bli folksamlingar om jag riskerar att stöta på någon enda person jag är bekant med. Varför ska jag alltid vara så trevlig med människor som egentligen inte bryr sig om mig, där ingenting är äkta? Aldrig mer!

En mycket god vän, som tyvärr flyttat alldeles för långt bort, har en helt underbar mamma. Hon hörde av sig till mig igår. Hon kom med så fina ord och lyckades lugna mitt sinne för ett tag igår kväll. Det är sådant jag behöver. Kraftgivare! Jag kommer att följa hennes råd och är så tacksam att våra vägar korsats.

Nu ska jag tycka synd om mig själv ett tag till och sedan ska jag torka tårarna och försöka på något vänster att skaka av mig denna oerhört otrevliga upplevelse. Jag kommer nog aldrig mer att gå på någon liknande nit i alla fall. Jag ska inte sänka garden mer utan alltid vara på min vakt.
Jag hoppas också att alla som är mina vänner ALLTID går fram om jag står och pratar med någon - ni kan behöva hjälpa mig bort! Oavsett om det ser lugnt ut. Titta på mig och se om jag behöver hjälp. Igår kom hjälpen 30 sekunder för sent... men hon har fått lyssna på mig i massor efteråt. Tack älskade lillasyster för att du finns!