Idag har det varit ännu en bra dag. Sov oavbrutet hela natten, vaknade strax före 06 och tog mina mediciner och kröp tillbaka under täcket. Kunde inte somna om så jag låg och såg på tv och mös under täcket tills övriga familjen vaknade av sina respektive väckarklockor. Klev upp och åt frukost med dem men sedan... när de åkt iväg... då kröp jag tillbaka under täcket och somnade om. Till 9:30 :) Yihaaa. Så skönt. Mamma dök upp precis när jag vaknat. Att det kan vara så skönt att få sova!
Det har inte varit något vidare väder idag, riktigt höstruskigt. Vi började fundera på om vi skulle använda oss av den där tiden vi fick över idag (tandläkarmissen)... Kanske en liten tur till stan? Passa på att träna Lissi att vara själv en stund...
Sagt och gjort. Vi åkte inte in till city - det blir för mycket - men denna gång gjorde vi en utflykt till köpcentret på Ersboda. Jag köpte mig en mössa. Det börjar bli lite småkyligt om huvudet nu. Trots att det är många plusgrader så märker man inte vad håret gör för nytta förrän det är borta... Kepsen börjar kännas kall och det är många fotbollsmatcher kvar innan tvillingarnas säsong är över - då kan jag ju inte sitta där och huttra. Sedan kommer hockeysäsongens alla matcher - och jag hoppas att jag kan få se lika många matcher som alltid tidigare. Där kommer definitivt mössor att behövas! Det plockas fram nyheter hela tiden nu, så lite påfyllning av fler mössor kommer så småningom :)
Det är ju inte så att man är någon atlet när man är ute och rör sig, med darriga ben... Tur att jag och lilla mamma är så samkörda och går i helt perfekt takt med varandra :) Hade jag varit ute med maken eller barnen så hade de väl hunnit igenom alla affärer innan jag kommit förbi parkeringen.... En stunds vila och lite kaffe efter timmen borta så kändes det riktigt bra. Jag passade på att slumra en liten stund just före middagen också. Skönt.
Första dagen på länge som make och son varit hemma ikväll, ingen träning som omväxling. Då passade jag på att hetsa älskade mannen till att åka med mig med miljarders (joo, det känns så) med mjölk- fil och övriga förpackningar på återvinning. Så hade jag dessutom tillsammans med mamma planerat för en hel massa mat för kommande vecka - så jag lurade med honom att handla också. En hel kundvagn, och då kan jag lova att det kommer att måsta kompletteras med mjölk, mjölk och så kanske lite mera mjölk och annat innan helgen är slut.... Så är det med 3 idrottande barn i huset :)
Det känns så roligt att jag orkar och framförallt vill göra lite saker. Även om det bara är att handla lite. Visst måste jag vila de darriga benen efteråt, men ändå. Vilken skillnad mot för hur det var bara för en och två veckor sedan!
Idag kom Färdtjänstkortet i brevlådan. Får se när det blir dags att inviga det... Känns lite makabert. Jag och pensionärerna... Jag vet, jag ska inte vara orättvis, det finns många, många människor i olika åldrar och som av olika anledningar har behov av detta och det är ju helt fantastiskt att det finns. Men lite nytt är det att vara beroende av en sådan tjänst :)
Sätter hoppet till en fortsättning på den goda trenden!
torsdag 23 augusti 2012
onsdag 22 augusti 2012
Typiskt!
Jag har ju gruvat för tandläkartiden i morgon. Å vad händer... Jo, de ringer från tandläkaren och undrar var jag är... På något vänster har jag och tandläkaren skrivit olika dagar. Han idag och jag i morgon. Det blev en ny tid om ett par veckor. Jaja, värre saker har ju hänt och jag har inte ont i käken just nu så om något förändras får jag höra av mig med en akuttid.
Sedan har jag haft en riktigt bra natt. Var jättetrött och intog sängen redan före 22, något jag inte vågat för att slippa ligga vaken i ottan. Tog alvedon och övrig medicin när jag vaknade vid ½5 (vaknade inte före), slumrade tills familjen vaknade vid ½6... och när familjen lämnade huset för jobb och skola somnade jag om till 9!!!!! Oj vad skönt, vilken härligt start på dagen :)
Lite valpträning har det blivit idag också. Mamma och jag tog en liten utflykt på ca en timme. Gick finfint och vi hade världens lyckligaste lillgumma som mötte oss när vi kom tillbaka :)
Jag var in och läste i Fass om biverkningar av Navelbine idag. Det var bra gjort. Fick lite mer info om de biverkningar som faktiskt är vanliga. Mitt fokus har ju varit på det som jag fick muntligt av doktorn, men det finns fler biverkningar som är mycket vanliga och som faktiskt lugnar mitt sinne. Jag hade på eget initiativ minskat på Coccillianan, då jag får den i hög dos - hoppade över dagsdosen och tog bara för natten och på förmiddagen (helt ok med dr). Tyckte mig bli lite mer rosslig och lite mer andfådd efter några dagar och då blir man ju direkt skraj. Har börjat om med fulldosen av hostmedicinen igen. Funkar inte cellgiftet längre? Men se då fanns följande information i Fass:
"Mycket vanliga biverkningar: Inflammation i munnen. Illamående, kräkningar, förstoppning (ibland kraftig förstoppning med buksmärta om du inte haft avföring på flera dagar). Minskning av antalet vita blodkroppar (som kan öka risken för infektioner), minskning av antalet röda blodkroppar (anemi) som kan göra din hud blek och orsaka kraftlöshet eller andfåddhet. Försvagning av nedre extremiteter, förlust av vissa reflexer, ibland med förändrad beröringskänsla. Håravfall, vanligen i mild form. Reaktioner på injektionsstället som rodnad, brännande smärta, missfärgning av venen och inflammation i venen. Onormala leverfunktionsprover.
Vanliga biverkningar: Minskning av antalet blodplättar vilket ökar risken för blödning eller risken att få blåmärken, ledvärk (artralgi), käksmärta, muskelsmärta (myalgi), diarré, kraftlöshet, trötthet, feber, smärta på olika ställen i kroppen såsom bröstsmärta och smärta på tumörstället. Infektion till exempel i luftvägarna, urinvägarna eller i magtarmkanalen."
Skönt att man kan läsa själv och få förstå hur det fungerar. Jag har absolut inte alla biverkningar som nämns här, jag utelämnade också de mindre vanliga som fanns upptagna. Vissa av biverkningarna kan jag skriva under på, medan andra har jag tack och lov inte behövt känna av, och hoppas att det får förbli så.
Det som lugnade mig mest är nog käksmärtan - för jag har ju varit lite stel i käkarna hela sommaren, varit rädd för att det spridit sig någon skit dit. Inflammationen i munnen kom direkt, men den har jag ju upplevt för 2 år sedan så det var inget oroande. Försvagning av nedre extremiteter - så då är det inte bara cortisonet och darrigheten som gör att jag känner mig lite bensvag från knäna och nedåt. Det är bra med internet :)
Sedan har jag fått så goda nyheter från mina kollegor - jag får besök av 4 av dem till veckan! Hurra!!!! Å vad jag längtar :)
Dagen idag har känts så toppen, jag har verkligen haft en BRA dag, stärkt av det jag läste i Fass så gick jag loss på att städa till lite i matkällaren. Alltså - tro inte att jag gör några stordåd - men jag sorterade till matlådor och glasburkar och glasslådor och sådana där grejer som övriga familjen bara trycker in allteftersom de är rena och väntar på ny påfyllning av något slag. Tog väl bara några minuter men jag är så nöjd med mig själv :)
Sedan avslutade jag med att tillsammans med mamma åka till lillasyster en stund, medan övriga familjen tränade. Har inte varit där på hela sommaren och ändå bor hon ett stenkast bort :) Ååååå så härligt! Prata lite skönt snack, så där positivt snack - som man ibland inte riktigt får tillfälle till.... Fick en kopp kaffe och nybakta muffins, mmmmmmm. Lissi fick också följa med och leka en stund med sin kompis Svea. Gick hur bra som helst, man vet ju aldrig när Lissi inte varit och hälsat på inne hos andra någon gång tidigare.
Stärkt av den här dagen ser jag fram emot morgondagen och hoppas på en lika härlig dag i morgon igen. Kanske mamma och jag gör något litet bus i morgon - när vi nu blev lediga från tandläkarbesöket?
Sedan har jag haft en riktigt bra natt. Var jättetrött och intog sängen redan före 22, något jag inte vågat för att slippa ligga vaken i ottan. Tog alvedon och övrig medicin när jag vaknade vid ½5 (vaknade inte före), slumrade tills familjen vaknade vid ½6... och när familjen lämnade huset för jobb och skola somnade jag om till 9!!!!! Oj vad skönt, vilken härligt start på dagen :)
Lite valpträning har det blivit idag också. Mamma och jag tog en liten utflykt på ca en timme. Gick finfint och vi hade världens lyckligaste lillgumma som mötte oss när vi kom tillbaka :)
Jag var in och läste i Fass om biverkningar av Navelbine idag. Det var bra gjort. Fick lite mer info om de biverkningar som faktiskt är vanliga. Mitt fokus har ju varit på det som jag fick muntligt av doktorn, men det finns fler biverkningar som är mycket vanliga och som faktiskt lugnar mitt sinne. Jag hade på eget initiativ minskat på Coccillianan, då jag får den i hög dos - hoppade över dagsdosen och tog bara för natten och på förmiddagen (helt ok med dr). Tyckte mig bli lite mer rosslig och lite mer andfådd efter några dagar och då blir man ju direkt skraj. Har börjat om med fulldosen av hostmedicinen igen. Funkar inte cellgiftet längre? Men se då fanns följande information i Fass:
"Mycket vanliga biverkningar: Inflammation i munnen. Illamående, kräkningar, förstoppning (ibland kraftig förstoppning med buksmärta om du inte haft avföring på flera dagar). Minskning av antalet vita blodkroppar (som kan öka risken för infektioner), minskning av antalet röda blodkroppar (anemi) som kan göra din hud blek och orsaka kraftlöshet eller andfåddhet. Försvagning av nedre extremiteter, förlust av vissa reflexer, ibland med förändrad beröringskänsla. Håravfall, vanligen i mild form. Reaktioner på injektionsstället som rodnad, brännande smärta, missfärgning av venen och inflammation i venen. Onormala leverfunktionsprover.
Vanliga biverkningar: Minskning av antalet blodplättar vilket ökar risken för blödning eller risken att få blåmärken, ledvärk (artralgi), käksmärta, muskelsmärta (myalgi), diarré, kraftlöshet, trötthet, feber, smärta på olika ställen i kroppen såsom bröstsmärta och smärta på tumörstället. Infektion till exempel i luftvägarna, urinvägarna eller i magtarmkanalen."
Skönt att man kan läsa själv och få förstå hur det fungerar. Jag har absolut inte alla biverkningar som nämns här, jag utelämnade också de mindre vanliga som fanns upptagna. Vissa av biverkningarna kan jag skriva under på, medan andra har jag tack och lov inte behövt känna av, och hoppas att det får förbli så.
Det som lugnade mig mest är nog käksmärtan - för jag har ju varit lite stel i käkarna hela sommaren, varit rädd för att det spridit sig någon skit dit. Inflammationen i munnen kom direkt, men den har jag ju upplevt för 2 år sedan så det var inget oroande. Försvagning av nedre extremiteter - så då är det inte bara cortisonet och darrigheten som gör att jag känner mig lite bensvag från knäna och nedåt. Det är bra med internet :)
Sedan har jag fått så goda nyheter från mina kollegor - jag får besök av 4 av dem till veckan! Hurra!!!! Å vad jag längtar :)
Dagen idag har känts så toppen, jag har verkligen haft en BRA dag, stärkt av det jag läste i Fass så gick jag loss på att städa till lite i matkällaren. Alltså - tro inte att jag gör några stordåd - men jag sorterade till matlådor och glasburkar och glasslådor och sådana där grejer som övriga familjen bara trycker in allteftersom de är rena och väntar på ny påfyllning av något slag. Tog väl bara några minuter men jag är så nöjd med mig själv :)
Sedan avslutade jag med att tillsammans med mamma åka till lillasyster en stund, medan övriga familjen tränade. Har inte varit där på hela sommaren och ändå bor hon ett stenkast bort :) Ååååå så härligt! Prata lite skönt snack, så där positivt snack - som man ibland inte riktigt får tillfälle till.... Fick en kopp kaffe och nybakta muffins, mmmmmmm. Lissi fick också följa med och leka en stund med sin kompis Svea. Gick hur bra som helst, man vet ju aldrig när Lissi inte varit och hälsat på inne hos andra någon gång tidigare.
Stärkt av den här dagen ser jag fram emot morgondagen och hoppas på en lika härlig dag i morgon igen. Kanske mamma och jag gör något litet bus i morgon - när vi nu blev lediga från tandläkarbesöket?
tisdag 21 augusti 2012
Egentid
Idag är den första dagen jag är helt ensam hemma en stund på dagtid - men med valpen som sällskap. Älskade mamma har varit här på en kopp förmiddagskaffe men jag skickade hem henne för en stunds ensamhet. Känns som att jag kan behöva det. Träna lite på att hantera mig själv och våga börja gå in i de tankar jag tvingar undan..Tänker inte braka ihop idag, Det är jag inte redo för, men som den "kontrollmänniska" jag är så kommer det att bli en process att jobba med. Tvillingarna gör sin första dag på nya skolan idag och kommer hem efter lunch och de ska absolut inte behöva mötas av en ledsen mamma när de kommer hem. Min mamma kommer tillbaka runt lunch och hjälper till med vardagsbestyren.
Natten till måndag blev inte så bra. Jag var så korkad att jag inte tog alvedon när jag vaknade på natten, det straffade sig genom lite mer huvudvärk resten av dagen och mindre sömn på morgonkvisten. Typiskt. Det gör jag inte om! Inatt tog jag alvedon och redan nu på förmiddagen känns det bättre än igår. Ändå var gårdagen bättre när det gäller darrningarna. Visst darrar händerna och benen, men det går verkligen åt rätt håll. Hoppas att det håller i sig, för jag blir verkligen på bättre humör av att känna av förbättringarna - hur små de än är. Jag försöker tänka på att slappna av i käkarna. Jag känner hur jag biter ihop hårt, det är så onödigt. Det bidrar förstås till att jag har kvar huvudvärken. Kör lite försiktig massage och försöker gapa lite då och då för att tänja. Bara svårt att påminna mig om det...
Igår tog jag tag i en liten del av alla papper jag bara lagt på hög hela sommaren. Gjorde iordning en ordentlig pärm till alla viktiga dokument som rör valpen. Sorterade bort alla kallelser till Nus som fullkomligen vällt in under sommaren och som jag bara lagt på hög. Jag är till vardags en ordningssam person när det gäller papper och viktiga dokument och dessa papper har verkligen stört mig i sin oordning. Idag har jag inte lust att göra det som återstår, men det kommer ju fler dagar. Idag är jag lite lat :)
Med gårdagens post kom ett efterlängtat brev. Jag är beviljad Färdtjänst, att det dessutom är utställt för ett helt år förvånade mig - men är inget jag beklagar direkt! TACK för det!!! Det kommer dock att ta ca 10 dagar innan kortet och mer information kommer, men nu kan jag ändå känna "frihet". Självklart hoppas jag ju att jag långt innan detta år förlutit får köra min egen bil igen, men jag behöver i allafall inte ansöka var 3:e månad som det kan behövas göras.
Nu blir det till att lära sig hur det fungerar med bokning av resa, hur kan jag göra om och när jag måste transportera mig med barnen. För det kommer ju att komma tillfällen när jag måste ha dem med mig... Intressant med nya erfarenheter. Jag ringde faktiskt för att kolla om jag kunde få uthämtat kortet via ombud istället för att vänta på postgången, men man fick inte använda Färdtjänst till tandläkarbesök :(
Då är det sjukresa som gäller.... Mer nytt att sätta sig in i. Tydligen så räknas även tandläkare till sjukvård eftersom de allra flesta är anslutna till Försäkringskassan. Ännu något jag måste läsa in mig på då. Tur att det finns internet :) Så, torsdagens tandläkarbesök får jag gulla med mamma om transport till och från. Kanske får hon göra en liten runda och reka höstnyheter under tiden...?
Gårdagen avslutades på ett härligt sätt. Sonen kom hem efter första skoldagen och hockeyträning - hungrig som en varg, trött och smet efter maten snabbt in på sitt rum och kopplade upp sig på nätet med sina polare. Tvillingarna åkte på sin fotbollsträning. Maken åkte iväg på golfrunda med vänner - något han verkligen sett fram emot. Han behöver få göra saker själv. Han gör det alldeles för sällan.
Mamma och jag hade en skön soffhängstund när telefonen ringer. Fina vännen M undrar om det finns en kopp kaffe att få? Men självklart!!!! Hon dyker upp med egenodlade tomater och en sagolikt god hemmagjord måltidsdryck av röda och svarta vinbär. Så kommer ett SMS från lillasyster... "är ni hemma?"... Klart, så kom även hon lagom till kaffet. Med sig hade hon förutom barnen även deras hund, Jack Russeltiken Svea - som är några månader äldre än vår Lissi. Bästisbus :) Efter bara några minuter plingar det på dörren... Då dyker den andra fina vännen C upp. Med sig har hon Lissis andra bästabusarkompis - Doris. Oj vilken härlig avslutning på dagen! Det är så härligt att få prata och umgås med så fina människor! Jag har så fina vänner! Det ger verkligen kraft och energi!
Eftersom vi valt att byta till privat skola för våra barn så får vi själva ombesörja transporterna. Buss eller bil är de alternativ som finns. Under de år sonen gått på skolan så har det varit enkelt. Han har åkt med mig, maken eller en kompis förälder, vi har hjälpts åt i båda riktningar. Det har funkat perfekt. Jag har haft vägen förbi på väg till jobbet så bussresandet har varit minimalt. Nu gör ju inte jag mina dagliga resor till jobbet och då krånglar det till det så klart. När maken åker iväg på jobb i fel riktning kan han inte skjutsa. Bussavtalet är helt värdelöst för skolungdomar som inte är berättigade till "skolkort". Tre barn, 20 kr per resa, 2 ggr/dag, 5 dagar/vecka. Det drar snabbt ihop. Men då har vi ju då våra fantastiska vänner och föräldrar i vår nära omgivning! Sonen åker med sin kompis (som han kamperat ihop med sedan 6- års) som bor på orten och går i parallellklassen. Tvillingarna fick med sig ett tvillingpar från sin gamla klass till nya skolan - till och med i samma klass, där föräldrarna ställer upp med skjutsar när maken inte kan köra dem. Nu ska vi bara synka scheman, träningstider och makens resor så kommer det att bli jättebra.Visst kommer det att bli en del bussåkande - framförallt hem från skolan, men ändå... Tänk att allt kan lösa sig så enkelt.
Tänker mycket på min vän som flyttat söderut som drabbats av en hemsk och ovanlig sjukdom. En sjukdom där kroppen angriper sig själv. Jag lider med henne och önskar så att de kan hitta bot och lindring så att hon kan få må bra. Det är rent ut sagt fördjävligt (jaaa, jag måste få svära) att vanliga människor som vill göra rätt för sig, som är arbetsvilliga och goda människor ska drabbas av så mycket skitsjukdomar. Tänk vad många människor det finns som bara gör ont - de klarar sig.... Kanske ett fängelsestraff eller så, men sedan kan de göra som de behagar och fortsätta göra ont mot människor och samhälle. Vore det inte mer rättvist att de kunde få ta över våra sjukdomar och krämpor? Älskade vännen G - jag finns här det vet du!!!!
Natten till måndag blev inte så bra. Jag var så korkad att jag inte tog alvedon när jag vaknade på natten, det straffade sig genom lite mer huvudvärk resten av dagen och mindre sömn på morgonkvisten. Typiskt. Det gör jag inte om! Inatt tog jag alvedon och redan nu på förmiddagen känns det bättre än igår. Ändå var gårdagen bättre när det gäller darrningarna. Visst darrar händerna och benen, men det går verkligen åt rätt håll. Hoppas att det håller i sig, för jag blir verkligen på bättre humör av att känna av förbättringarna - hur små de än är. Jag försöker tänka på att slappna av i käkarna. Jag känner hur jag biter ihop hårt, det är så onödigt. Det bidrar förstås till att jag har kvar huvudvärken. Kör lite försiktig massage och försöker gapa lite då och då för att tänja. Bara svårt att påminna mig om det...
Igår tog jag tag i en liten del av alla papper jag bara lagt på hög hela sommaren. Gjorde iordning en ordentlig pärm till alla viktiga dokument som rör valpen. Sorterade bort alla kallelser till Nus som fullkomligen vällt in under sommaren och som jag bara lagt på hög. Jag är till vardags en ordningssam person när det gäller papper och viktiga dokument och dessa papper har verkligen stört mig i sin oordning. Idag har jag inte lust att göra det som återstår, men det kommer ju fler dagar. Idag är jag lite lat :)
Med gårdagens post kom ett efterlängtat brev. Jag är beviljad Färdtjänst, att det dessutom är utställt för ett helt år förvånade mig - men är inget jag beklagar direkt! TACK för det!!! Det kommer dock att ta ca 10 dagar innan kortet och mer information kommer, men nu kan jag ändå känna "frihet". Självklart hoppas jag ju att jag långt innan detta år förlutit får köra min egen bil igen, men jag behöver i allafall inte ansöka var 3:e månad som det kan behövas göras.
Nu blir det till att lära sig hur det fungerar med bokning av resa, hur kan jag göra om och när jag måste transportera mig med barnen. För det kommer ju att komma tillfällen när jag måste ha dem med mig... Intressant med nya erfarenheter. Jag ringde faktiskt för att kolla om jag kunde få uthämtat kortet via ombud istället för att vänta på postgången, men man fick inte använda Färdtjänst till tandläkarbesök :(
Då är det sjukresa som gäller.... Mer nytt att sätta sig in i. Tydligen så räknas även tandläkare till sjukvård eftersom de allra flesta är anslutna till Försäkringskassan. Ännu något jag måste läsa in mig på då. Tur att det finns internet :) Så, torsdagens tandläkarbesök får jag gulla med mamma om transport till och från. Kanske får hon göra en liten runda och reka höstnyheter under tiden...?
Gårdagen avslutades på ett härligt sätt. Sonen kom hem efter första skoldagen och hockeyträning - hungrig som en varg, trött och smet efter maten snabbt in på sitt rum och kopplade upp sig på nätet med sina polare. Tvillingarna åkte på sin fotbollsträning. Maken åkte iväg på golfrunda med vänner - något han verkligen sett fram emot. Han behöver få göra saker själv. Han gör det alldeles för sällan.
Mamma och jag hade en skön soffhängstund när telefonen ringer. Fina vännen M undrar om det finns en kopp kaffe att få? Men självklart!!!! Hon dyker upp med egenodlade tomater och en sagolikt god hemmagjord måltidsdryck av röda och svarta vinbär. Så kommer ett SMS från lillasyster... "är ni hemma?"... Klart, så kom även hon lagom till kaffet. Med sig hade hon förutom barnen även deras hund, Jack Russeltiken Svea - som är några månader äldre än vår Lissi. Bästisbus :) Efter bara några minuter plingar det på dörren... Då dyker den andra fina vännen C upp. Med sig har hon Lissis andra bästabusarkompis - Doris. Oj vilken härlig avslutning på dagen! Det är så härligt att få prata och umgås med så fina människor! Jag har så fina vänner! Det ger verkligen kraft och energi!
Eftersom vi valt att byta till privat skola för våra barn så får vi själva ombesörja transporterna. Buss eller bil är de alternativ som finns. Under de år sonen gått på skolan så har det varit enkelt. Han har åkt med mig, maken eller en kompis förälder, vi har hjälpts åt i båda riktningar. Det har funkat perfekt. Jag har haft vägen förbi på väg till jobbet så bussresandet har varit minimalt. Nu gör ju inte jag mina dagliga resor till jobbet och då krånglar det till det så klart. När maken åker iväg på jobb i fel riktning kan han inte skjutsa. Bussavtalet är helt värdelöst för skolungdomar som inte är berättigade till "skolkort". Tre barn, 20 kr per resa, 2 ggr/dag, 5 dagar/vecka. Det drar snabbt ihop. Men då har vi ju då våra fantastiska vänner och föräldrar i vår nära omgivning! Sonen åker med sin kompis (som han kamperat ihop med sedan 6- års) som bor på orten och går i parallellklassen. Tvillingarna fick med sig ett tvillingpar från sin gamla klass till nya skolan - till och med i samma klass, där föräldrarna ställer upp med skjutsar när maken inte kan köra dem. Nu ska vi bara synka scheman, träningstider och makens resor så kommer det att bli jättebra.Visst kommer det att bli en del bussåkande - framförallt hem från skolan, men ändå... Tänk att allt kan lösa sig så enkelt.
Tänker mycket på min vän som flyttat söderut som drabbats av en hemsk och ovanlig sjukdom. En sjukdom där kroppen angriper sig själv. Jag lider med henne och önskar så att de kan hitta bot och lindring så att hon kan få må bra. Det är rent ut sagt fördjävligt (jaaa, jag måste få svära) att vanliga människor som vill göra rätt för sig, som är arbetsvilliga och goda människor ska drabbas av så mycket skitsjukdomar. Tänk vad många människor det finns som bara gör ont - de klarar sig.... Kanske ett fängelsestraff eller så, men sedan kan de göra som de behagar och fortsätta göra ont mot människor och samhälle. Vore det inte mer rättvist att de kunde få ta över våra sjukdomar och krämpor? Älskade vännen G - jag finns här det vet du!!!!
söndag 19 augusti 2012
Går det åt rätt håll nu?
Söndag idag. Sista sommarlovsdagen för barnen. Högsommarvärmen som funnits här hela veckan verkar också känna att det är dags för vardag. Hela veckan har vi haft temperaturer mellan 20 och 25 grader, idag är det blygsamma 15. Helt ok. Det är spännande dagar som väntar. Tvillingarna ska börja på en ny skola. Samma som storebror. Det kommer att bli jättebra. Maken går in i sin 3:e vecka efter semestern.
Jag vill också ha vardag. Gå till mitt härliga jobb och brottas med vardagliga problem och utmaningar.
Jag har försiktigt börja tänka. Ta in sommarens händelser. Det blev ju absolut inte som jag tänkt mig. Försöker tänka tillbaka på den dagen chockbeskedet om lungorna kom. Maken har tagit till sig saker som dr Nisse sa som jag inte alls uppfattat. Andra saker tog även jag in. Att behandla med cellgiftet Navelbine ska inte alls vara lika påfrestande som FEC och Taxotere, biverkningarna hanterbara. Så långt är jag med. Det känns bra. Hittills har jag ju av andra anledningar mått ännu sämre än av FEC och Taxotere. Man ska kunna leva ett riktigt "normalt" liv med Navelbine. Man ska kunna leva på ganska mycket som vanligt, inte behöva vara sjukskriven - kanske på deltid - och inte heller ha ont i kroppen. Det måste bli mitt mål. Att få bli mer fungerande igen, i kropp och knopp.
Att sedan den största fasan av alla blev verklighet - förändringar i hjärnan - tog verkligen all sans och reson ur mig. Det har varit jobbigt. Jag har med hela mitt väsen försökt förtränga alla tankar på det. Jag vågar inte gå in i de tankarna. ÄN. För mitt eget välbefinnande ska jag självklart ta tag i mina demoner, men det måste få ta tid. Det har ju ändå bara gått 2 månader sedan allt detta drog igång.
Det är jobbigt att förlita sig på andra. Att inte själv kunna påverka, mer än med kampviljan. Jag känner mig också trygg med att vi som tillhör NUS får den allra bästa cancervården, Umeå ligger i framkant med de bästa och senaste strålningsmaskinerna och forskning.
Kanske känner jag mig mogen och redo att ta reda på hur det såg ut i lungorna innan behandlingarna började efter röntgen, då jag innerligt hoppas att kroppen svarat på rätt sätt. Samma med hjärnan. Kanske känner jag mig redo då att höra hur många och var de funnits. För jag vill ju att de besked som kommer framöver visar att min kropp är lika inställd på KRIG som mitt sinne.
Nu till något trevligare. Jag är piggare. Natten till lördag fick jag sova 8 timmar. Vaknade inte ens för huvudvärk eller kisspaus. Var på fotbollsmatch och tog sedan en god bok och la mig i skuggan (25 grader) medan make och barn hade kul på gräsmattan. Fick mig en skön tupplur också. Härligt!
Maken bjöd på en helt sagolikt god middag som avnjöts tillsammans med mamma och lillasyster och lillkusinen. Så kom den där sköna trötthetskänslan igen, när det bränner under ögonlocken. Man kan nog inte fatta hur skönt det är när man inte fått vara naturligt trött på så länge. Det är iallafall en skön känsla :)
Sakta men säkert tror jag också att darrningarna avtar nu. Men vilken tid det tagit. Nu är det händerna som är värst och från knäna och ner mot fötterna. Jag ska inte ropa hej ännu, men hela helgen har det känts microskopiskt bättre för varje dag. Det tar inte längre 20 minuter att lägga eyeliner och mascara... Jo, lite fåfäng får man faktiskt vara även om man är i mitt tillstånd. Så det så :) Jag har faktiskt gjort ett kort ryck och torkat damm på förmiddagen idag. Det är ju ett gott tecken!
Tar alvedon enligt schema och det fortsätter jag med för att hålla huvudvärken i schack, sedan är det en massa andra mediciner som jag tar för att så mycket som möjligt ska funka så bra som möjligt. Det känns just nu som att jag hittat en bra balans. En tråkig biverkning av cortison är att man ofta får svamp i munnen och när jag träffade den läkare som ersatte Nisse fick jag utskrivet piller mot det. Nu är effekten igång. Det är riktigt trevligt att äta mat som smakar som vanligt igen :)
I fredags skickade jag mail till mina underbara kollegor, för att berätta vad som hänt. De har varit jätteoroliga och blivit tillsagda att inte störa. Några av dem har jag pratat med under sommaren, men de flesta har bara fått besked av min chef om att jag blivit sjuk igen och går på behandlingar. Jag tror inte mer än att jag hunnit trycka iväg mailet så började telefonen ringa. Så underbart att höra deras röster, att få höra lite skvaller och få höra vad som hänt i sommar. Åh vad jag längtar efter att få träffa dem igen!
Veckan som kommer är vilovecka. Inget sjukhus. Däremot den gruvsamma tandläkartiden...
Det blir till att träna vår lilla söta hundvalp att vara hemma själv innan dess. Alla är ju på sitt då, skola och jobb. Mamma måste skjutsa mig. Spännande jobba med det :)
Jag vill också ha vardag. Gå till mitt härliga jobb och brottas med vardagliga problem och utmaningar.
Jag har försiktigt börja tänka. Ta in sommarens händelser. Det blev ju absolut inte som jag tänkt mig. Försöker tänka tillbaka på den dagen chockbeskedet om lungorna kom. Maken har tagit till sig saker som dr Nisse sa som jag inte alls uppfattat. Andra saker tog även jag in. Att behandla med cellgiftet Navelbine ska inte alls vara lika påfrestande som FEC och Taxotere, biverkningarna hanterbara. Så långt är jag med. Det känns bra. Hittills har jag ju av andra anledningar mått ännu sämre än av FEC och Taxotere. Man ska kunna leva ett riktigt "normalt" liv med Navelbine. Man ska kunna leva på ganska mycket som vanligt, inte behöva vara sjukskriven - kanske på deltid - och inte heller ha ont i kroppen. Det måste bli mitt mål. Att få bli mer fungerande igen, i kropp och knopp.
Att sedan den största fasan av alla blev verklighet - förändringar i hjärnan - tog verkligen all sans och reson ur mig. Det har varit jobbigt. Jag har med hela mitt väsen försökt förtränga alla tankar på det. Jag vågar inte gå in i de tankarna. ÄN. För mitt eget välbefinnande ska jag självklart ta tag i mina demoner, men det måste få ta tid. Det har ju ändå bara gått 2 månader sedan allt detta drog igång.
Det är jobbigt att förlita sig på andra. Att inte själv kunna påverka, mer än med kampviljan. Jag känner mig också trygg med att vi som tillhör NUS får den allra bästa cancervården, Umeå ligger i framkant med de bästa och senaste strålningsmaskinerna och forskning.
Kanske känner jag mig mogen och redo att ta reda på hur det såg ut i lungorna innan behandlingarna började efter röntgen, då jag innerligt hoppas att kroppen svarat på rätt sätt. Samma med hjärnan. Kanske känner jag mig redo då att höra hur många och var de funnits. För jag vill ju att de besked som kommer framöver visar att min kropp är lika inställd på KRIG som mitt sinne.
Nu till något trevligare. Jag är piggare. Natten till lördag fick jag sova 8 timmar. Vaknade inte ens för huvudvärk eller kisspaus. Var på fotbollsmatch och tog sedan en god bok och la mig i skuggan (25 grader) medan make och barn hade kul på gräsmattan. Fick mig en skön tupplur också. Härligt!
Maken bjöd på en helt sagolikt god middag som avnjöts tillsammans med mamma och lillasyster och lillkusinen. Så kom den där sköna trötthetskänslan igen, när det bränner under ögonlocken. Man kan nog inte fatta hur skönt det är när man inte fått vara naturligt trött på så länge. Det är iallafall en skön känsla :)
Sakta men säkert tror jag också att darrningarna avtar nu. Men vilken tid det tagit. Nu är det händerna som är värst och från knäna och ner mot fötterna. Jag ska inte ropa hej ännu, men hela helgen har det känts microskopiskt bättre för varje dag. Det tar inte längre 20 minuter att lägga eyeliner och mascara... Jo, lite fåfäng får man faktiskt vara även om man är i mitt tillstånd. Så det så :) Jag har faktiskt gjort ett kort ryck och torkat damm på förmiddagen idag. Det är ju ett gott tecken!
Tar alvedon enligt schema och det fortsätter jag med för att hålla huvudvärken i schack, sedan är det en massa andra mediciner som jag tar för att så mycket som möjligt ska funka så bra som möjligt. Det känns just nu som att jag hittat en bra balans. En tråkig biverkning av cortison är att man ofta får svamp i munnen och när jag träffade den läkare som ersatte Nisse fick jag utskrivet piller mot det. Nu är effekten igång. Det är riktigt trevligt att äta mat som smakar som vanligt igen :)
I fredags skickade jag mail till mina underbara kollegor, för att berätta vad som hänt. De har varit jätteoroliga och blivit tillsagda att inte störa. Några av dem har jag pratat med under sommaren, men de flesta har bara fått besked av min chef om att jag blivit sjuk igen och går på behandlingar. Jag tror inte mer än att jag hunnit trycka iväg mailet så började telefonen ringa. Så underbart att höra deras röster, att få höra lite skvaller och få höra vad som hänt i sommar. Åh vad jag längtar efter att få träffa dem igen!
Veckan som kommer är vilovecka. Inget sjukhus. Däremot den gruvsamma tandläkartiden...
Det blir till att träna vår lilla söta hundvalp att vara hemma själv innan dess. Alla är ju på sitt då, skola och jobb. Mamma måste skjutsa mig. Spännande jobba med det :)
fredag 17 augusti 2012
Läkarbesök och Navelbine nr 8
I onsdags var det dags att träffa dr Nisse igen. Jag var ovanligt nervös innan. Vet inte varför egentligen. Kanske för att jag ju varit så rackarns darrig och skakig konstant trots utfasningen av cortisonet. Proverna var bra. Inga tecken där på att något skulle inverka på detta. Vi började prata om hur jag fasar ut cortisonet. Jag sa som det var, den läkare som gav mig utfasningsschemat hade haft alldeles för bråttom. Innan strålningen hade Nisse sagt att jag skulle minska 2 per morgon och kväll varje VECKA. Så från 8 + 8 till 6 + 6, osv och det skulle ju så klart ta flera veckor i långsam takt. Det schema jag fick var från 8 +8 till 6 +2 i tre dagar, sedan bara 4 på morgonen. Man kan ju inte mer om denna typ av sjukdom så självklart tror man ju att det är mer fel i huvudet... Puh! Han är bara för bra Nisse pratar så att man förstår, blir lugn och trygg.
Nu ska jag stå kvar på 4 varje morgon i 2 veckor tills jag träffar Nisse igen. Vilovecka från sjukhuset hägrar :)
Igår tog jag med mina tvillingflickor till behandlingen på Dagvården. Jag begärde att får ett enkelrum för deras skull så att de skulle slippa vara mitt i alla andras behandlingar. Det känns bra att de fått vara med och se att det inte är så dramatiskt. De var upp en gång för 2 år sedan, när jag fick FEC och det tyckte de var jätteläskigt, den röda vätskan... Nu fick de fråga och se att det inte var mer konstigt än en slang utan färger och pratade med sköterskorna, ställde frågor. Känns skönt att de fått se vad jag gör när jag är där, så att de kan fokusera på att börja skolan igen. Mamma - min livlina - var också med :)
Det beställdes röntgen av buk/lungor till månadsskiftet augusti/september och nu hoppas jag att det blir de svar som ger mig än mer kraft och energi att fortsätta fajtas! Det MÅSTE gå åt rätt håll!
Jag har en fantastisk väninna som varit på besök och haft med sig sin massagebänk. Igår kom hon igen och masserade min spända nacke. Så skönt. Det är konstigt hur man spänner sig i tid och otid för minsta lilla. Ibland somnar jag om på morgonen i fel läge, med glasögon på och med kuddar i höjd, klart man blir stel... Sedan är jag ju inte direkt någon rörelseatlet för närvarande. Sitter, ligger eller går små korta bitar. Dags snart att börja röra igång kroppen lite mer. Behöver bara bli lite mer stabil i skakningarna så då...
Det där med tanden är ju också något som så klart gjort mig spänd till tusen. Nu ska det fixas till veckan. Jag har fått hämta ut premedicinering för att undvika infektioner så det kommer att bli så bra så - och framförallt det var ju bara en tandåkomma :)))) Då tar jag den äckliga utgiften, hehe.
Idag har tvillingarna en efterlängtad dag med min lillasyster. De är på shopping inför skolstarten till veckan. Jag hade så klart gärna gjort det - det brukar vara riktigt trevligt, men jag tror att de kommer att ha en helt sagolikt trevlig dag :)
Sonen sover. Han har hela veckan stigit upp klockan 05:30 för att åka iväg på sin hockeyträning, ombytt å klar kl 7 på is. Han imponerar stort. Sommarlov, ska börja 9:e klass och är ju verkligen i sovaråldern. Men hockeyn är livet. Det är så härligt när det egna drivet motiverar och ger honom så mycket glädje!
Jag måste säga att jag är så glad över det stöd och de fina människor som omger oss. Den omtanke och omsorg om oss som familj som vi haft denna sommar är helt sagolik. Som min kloka mamma sa: "nu tar du och vi alla bara till oss dem och de som är bra för oss alla". Och OJ vad det gör mycket för psyket!
Förra gången när jag blev sjuk var det många människor jag trott var våra vänner som försvann. Jag ödslade mycket tid på att vara ledsen och besviken på dem. Tyckte att de svek mig och oss som familj när vi behövde dem. Nu är läget ett helt annat. Jag har släppt dem, inte släppt in dem tillbaka heller efter det som varit. Kommer inte att kontakta dem för att berätta vad som hänt - som jag gjorde då, i tron att de skulle finnas där för oss.
Min älskade underbara man är ju också en viktig person. Jag skriver inte så mycket om honom - men han är bara BÄST!!! Utan honom så vore jag ingen :)
Idag njuter jag av solen - i skuggan under parasollet - och dryga 20 grader. Vilken härlig dag!
Nu ska jag stå kvar på 4 varje morgon i 2 veckor tills jag träffar Nisse igen. Vilovecka från sjukhuset hägrar :)
Igår tog jag med mina tvillingflickor till behandlingen på Dagvården. Jag begärde att får ett enkelrum för deras skull så att de skulle slippa vara mitt i alla andras behandlingar. Det känns bra att de fått vara med och se att det inte är så dramatiskt. De var upp en gång för 2 år sedan, när jag fick FEC och det tyckte de var jätteläskigt, den röda vätskan... Nu fick de fråga och se att det inte var mer konstigt än en slang utan färger och pratade med sköterskorna, ställde frågor. Känns skönt att de fått se vad jag gör när jag är där, så att de kan fokusera på att börja skolan igen. Mamma - min livlina - var också med :)
Det beställdes röntgen av buk/lungor till månadsskiftet augusti/september och nu hoppas jag att det blir de svar som ger mig än mer kraft och energi att fortsätta fajtas! Det MÅSTE gå åt rätt håll!
Jag har en fantastisk väninna som varit på besök och haft med sig sin massagebänk. Igår kom hon igen och masserade min spända nacke. Så skönt. Det är konstigt hur man spänner sig i tid och otid för minsta lilla. Ibland somnar jag om på morgonen i fel läge, med glasögon på och med kuddar i höjd, klart man blir stel... Sedan är jag ju inte direkt någon rörelseatlet för närvarande. Sitter, ligger eller går små korta bitar. Dags snart att börja röra igång kroppen lite mer. Behöver bara bli lite mer stabil i skakningarna så då...
Det där med tanden är ju också något som så klart gjort mig spänd till tusen. Nu ska det fixas till veckan. Jag har fått hämta ut premedicinering för att undvika infektioner så det kommer att bli så bra så - och framförallt det var ju bara en tandåkomma :)))) Då tar jag den äckliga utgiften, hehe.
Idag har tvillingarna en efterlängtad dag med min lillasyster. De är på shopping inför skolstarten till veckan. Jag hade så klart gärna gjort det - det brukar vara riktigt trevligt, men jag tror att de kommer att ha en helt sagolikt trevlig dag :)
Sonen sover. Han har hela veckan stigit upp klockan 05:30 för att åka iväg på sin hockeyträning, ombytt å klar kl 7 på is. Han imponerar stort. Sommarlov, ska börja 9:e klass och är ju verkligen i sovaråldern. Men hockeyn är livet. Det är så härligt när det egna drivet motiverar och ger honom så mycket glädje!
Jag måste säga att jag är så glad över det stöd och de fina människor som omger oss. Den omtanke och omsorg om oss som familj som vi haft denna sommar är helt sagolik. Som min kloka mamma sa: "nu tar du och vi alla bara till oss dem och de som är bra för oss alla". Och OJ vad det gör mycket för psyket!
Förra gången när jag blev sjuk var det många människor jag trott var våra vänner som försvann. Jag ödslade mycket tid på att vara ledsen och besviken på dem. Tyckte att de svek mig och oss som familj när vi behövde dem. Nu är läget ett helt annat. Jag har släppt dem, inte släppt in dem tillbaka heller efter det som varit. Kommer inte att kontakta dem för att berätta vad som hänt - som jag gjorde då, i tron att de skulle finnas där för oss.
Min älskade underbara man är ju också en viktig person. Jag skriver inte så mycket om honom - men han är bara BÄST!!! Utan honom så vore jag ingen :)
Idag njuter jag av solen - i skuggan under parasollet - och dryga 20 grader. Vilken härlig dag!
måndag 13 augusti 2012
Vilken helg!
Vilken helg det blev! Åker ut till stugan vid havet på fredag eftermiddag. Mamma har åkt i förväg och tänt en brasa så det doftar underbart i stugan. Härligt väder, solen skiner. Lillasyster med familj dyker upp lagom till middagen - grillat. Mmmmmm. Det är verkligen ett paradis vi har förmånen att mysa in oss i.
På lördagen skiner solen, vi njuter av sensommaren. Hundarna går loss på badstranden, jagar pinnar, gräver djupa gropar. Lyckliga halft galna av friheten som erbjuds. Make och svåger spelar boule. Barnen badar - eller badar och badar... Denna sommar har inte erbjudit några varmare havstemperaturer, men en av dem vågade doppa sig :)
Jag tog mig en promenad ner på stranden jag med. Underbart. Sand mellan tårna, ljudet från havet och utsikten med hav, sandstrand och klippor. Njutning!
På eftermiddagen tog jag mig en längre tupplur och när jag vaknade hade även storasyster med familj kommit.
Flickorna hade jobbat med en 5- kamp som var hur rolig som helst. Det började med att de gömt lappar med allas namn utomhus. Vi skulle söka rätt på vårt namn i olika färgsättningar och få ihop lagen snabbast. Sedan följde stövelkastning, boll i hink med poäng, fotbollsmålsprickskytte, stafett med ägg. Oj vad vi fick skratta. Lekar som passade allt från den lille 4- åringen till mig och mamma. Vi skålade i champagne också, ett litet glas bara, men mmmmm så gott :)
Kräftskivan blev jättelyckad, fantastiskt god Wästerbottensostpaj med kantareller, kantarelltoast, rödbetssallad med kantareller, chevrécreme och en gnutta honung till förrätter... Innan vi då gick loss på kräftorna. Mumma!
Eftersom jag haft sådana problem med att få sova nattetid så har jag inte vågat gå isäng före 23, men jag halvsov i soffan efter maten och kl 22 var jag bara tvungen att krypa under täcket, det är en härlig känsla när det bränner i ögonlocken för att man är TRÖTT. Glad och lycklig över en helt underbar dag och kväll somnade jag och vaknade för dagen vid 08:30.
Har jag inte sagt det förut så säger jag det igen - vilken fantastisk och underbar familj jag har!!!!!!!!!!!!!!!
Vi avslutade helgen med en härlig fotbollsmatch för tvillingtjejerna i går kväll. Alltså, även om helgen varit fylld med roliga aktiviteter och underbart sällskap så finns det nog inget som går upp emot att njuta av barnen. Den spelglädje och de ansikts- och kroppsuttryck de utstrålar är oslagbart! Jag suger in varenda liten gnutta och lägger till min egen kampvilja. Det blev godnatt redan kl 22 igår med :)
Vaknade 05:30 av sonen som ivrigt kliver upp för att åka iväg på ispass, lyckades somna mellan 7 och 9 igen så det blev riktigt bra med sömn :)
Nu till något trist. Munnen. Har fått ont käken, det känns som att det kommer från en tand med krona och det strålar i käken från den tanden och fram mot mungipan. Undrar om det kommit in någon liten bacill... Tandtråd har inte gett någon skillnad så inget har fastnat mellan tänderna.... Måste ringa tandläkaren. Det är ju alltid lika jobbigt och otrevligt. Tyvärr måste jag nog laga på ett annat ställe också. Skit. Det är ju inte gratis direkt... Jag har precis kollat med onkologen om vad jag ska tänka på, och det verkar som att jag ska vara tydlig med att jag går på behandlingar och att de då tar kontakt för att pricka av om det behövs antibiotika och så.
Sista sommarlovsveckan för barnen, sonen kommer att spendera varje dag från kl 7 på is, tjejerna får nog kämpa för att vända tillbaka dygnet till att stiga upp på morgonen. Snart är det vardag igen.
På lördagen skiner solen, vi njuter av sensommaren. Hundarna går loss på badstranden, jagar pinnar, gräver djupa gropar. Lyckliga halft galna av friheten som erbjuds. Make och svåger spelar boule. Barnen badar - eller badar och badar... Denna sommar har inte erbjudit några varmare havstemperaturer, men en av dem vågade doppa sig :)
Jag tog mig en promenad ner på stranden jag med. Underbart. Sand mellan tårna, ljudet från havet och utsikten med hav, sandstrand och klippor. Njutning!
På eftermiddagen tog jag mig en längre tupplur och när jag vaknade hade även storasyster med familj kommit.
Flickorna hade jobbat med en 5- kamp som var hur rolig som helst. Det började med att de gömt lappar med allas namn utomhus. Vi skulle söka rätt på vårt namn i olika färgsättningar och få ihop lagen snabbast. Sedan följde stövelkastning, boll i hink med poäng, fotbollsmålsprickskytte, stafett med ägg. Oj vad vi fick skratta. Lekar som passade allt från den lille 4- åringen till mig och mamma. Vi skålade i champagne också, ett litet glas bara, men mmmmm så gott :)
Kräftskivan blev jättelyckad, fantastiskt god Wästerbottensostpaj med kantareller, kantarelltoast, rödbetssallad med kantareller, chevrécreme och en gnutta honung till förrätter... Innan vi då gick loss på kräftorna. Mumma!
Eftersom jag haft sådana problem med att få sova nattetid så har jag inte vågat gå isäng före 23, men jag halvsov i soffan efter maten och kl 22 var jag bara tvungen att krypa under täcket, det är en härlig känsla när det bränner i ögonlocken för att man är TRÖTT. Glad och lycklig över en helt underbar dag och kväll somnade jag och vaknade för dagen vid 08:30.
Har jag inte sagt det förut så säger jag det igen - vilken fantastisk och underbar familj jag har!!!!!!!!!!!!!!!
Vi avslutade helgen med en härlig fotbollsmatch för tvillingtjejerna i går kväll. Alltså, även om helgen varit fylld med roliga aktiviteter och underbart sällskap så finns det nog inget som går upp emot att njuta av barnen. Den spelglädje och de ansikts- och kroppsuttryck de utstrålar är oslagbart! Jag suger in varenda liten gnutta och lägger till min egen kampvilja. Det blev godnatt redan kl 22 igår med :)
Vaknade 05:30 av sonen som ivrigt kliver upp för att åka iväg på ispass, lyckades somna mellan 7 och 9 igen så det blev riktigt bra med sömn :)
Nu till något trist. Munnen. Har fått ont käken, det känns som att det kommer från en tand med krona och det strålar i käken från den tanden och fram mot mungipan. Undrar om det kommit in någon liten bacill... Tandtråd har inte gett någon skillnad så inget har fastnat mellan tänderna.... Måste ringa tandläkaren. Det är ju alltid lika jobbigt och otrevligt. Tyvärr måste jag nog laga på ett annat ställe också. Skit. Det är ju inte gratis direkt... Jag har precis kollat med onkologen om vad jag ska tänka på, och det verkar som att jag ska vara tydlig med att jag går på behandlingar och att de då tar kontakt för att pricka av om det behövs antibiotika och så.
Sista sommarlovsveckan för barnen, sonen kommer att spendera varje dag från kl 7 på is, tjejerna får nog kämpa för att vända tillbaka dygnet till att stiga upp på morgonen. Snart är det vardag igen.
fredag 10 augusti 2012
Transportmedel
I onsdags när jag var hos läkaren funderade jag över det här med bilkörning. Jag har inte kört bil på hela sommaren. Inte sedan den 19/6 när jag fick de där konstiga känslorna i benen. Det har ju inte behövts. Har varit hemma, sjukskriven, åkt med maken eller mamma om vi farit någonstans. Sedan tillkom ju det där med hjärnan...
Nu är makens semester slut. Jag varken vill eller vågar sätta mig bakom ratten. Tänk om någonting händer... Jag har ingen aning om var eller hur många skitsaker som finns i huvudet. Så, min fråga blev om jag har rätt till Färdtjänst. Japp, det har jag. Så nu har jag skickat iväg en ansökan. Hoppas verkligen att jag får det för annars blir jag totalt isolerad och beroende av skjuts av andra. Lite självständig kan man väl få vara fast man är sjuk?
Jag hoppas att jag fortsätter bli piggare så att jag kan få göra en utflykt på jobbet och hälsa på. Inte än, men så småningom. Längtar efter mina kollegor. Det blir ju enklare om jag kan ta mig till och från på egen hand.
Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag faktiskt funderat på att ta mig ut på en promenad. Igår efter behandlingarna gjorde mamma och jag en liten shoppingutflykt. Bara 15 minuter tog det, Strömpilen är lämpligt köpcentrum, lugn atmosfär och det var inte så mycket folk. Jag är så darrig i kroppen men det gick finfint. Jag är i skriande behov av kläder, har inte handlat något nytt sedan i vintras och man blir rätt less på att hela tiden gå i samma urtvättade gamla tröjor. Hittade 3 tröjor och köpte nagellack - så både Kicks och MQ fick besök :)
Jag tänker inte stressa för att ta promenader, men jag har tänkt ut sträckor där jag har vänner jag kan avisera att jag är ute så att de är hemma om jag behöver pausa.
Ikväll åker vi till stugan vid havet. En av de mest underbara platser som finns! Vi ska fira vår 5-åriga bröllopsdag och äta kräftor tillsammans med mamma och systrar med familjer i morgon. Det ska bli så härligt! Jag har packat ner en flaska champagne - för det måste man ju ändå få skåla i på bröllopsdagen och allt :)
Nu är makens semester slut. Jag varken vill eller vågar sätta mig bakom ratten. Tänk om någonting händer... Jag har ingen aning om var eller hur många skitsaker som finns i huvudet. Så, min fråga blev om jag har rätt till Färdtjänst. Japp, det har jag. Så nu har jag skickat iväg en ansökan. Hoppas verkligen att jag får det för annars blir jag totalt isolerad och beroende av skjuts av andra. Lite självständig kan man väl få vara fast man är sjuk?
Jag hoppas att jag fortsätter bli piggare så att jag kan få göra en utflykt på jobbet och hälsa på. Inte än, men så småningom. Längtar efter mina kollegor. Det blir ju enklare om jag kan ta mig till och från på egen hand.
Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag faktiskt funderat på att ta mig ut på en promenad. Igår efter behandlingarna gjorde mamma och jag en liten shoppingutflykt. Bara 15 minuter tog det, Strömpilen är lämpligt köpcentrum, lugn atmosfär och det var inte så mycket folk. Jag är så darrig i kroppen men det gick finfint. Jag är i skriande behov av kläder, har inte handlat något nytt sedan i vintras och man blir rätt less på att hela tiden gå i samma urtvättade gamla tröjor. Hittade 3 tröjor och köpte nagellack - så både Kicks och MQ fick besök :)
Jag tänker inte stressa för att ta promenader, men jag har tänkt ut sträckor där jag har vänner jag kan avisera att jag är ute så att de är hemma om jag behöver pausa.
Ikväll åker vi till stugan vid havet. En av de mest underbara platser som finns! Vi ska fira vår 5-åriga bröllopsdag och äta kräftor tillsammans med mamma och systrar med familjer i morgon. Det ska bli så härligt! Jag har packat ner en flaska champagne - för det måste man ju ändå få skåla i på bröllopsdagen och allt :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)