Söndag idag. Sista sommarlovsdagen för barnen. Högsommarvärmen som funnits här hela veckan verkar också känna att det är dags för vardag. Hela veckan har vi haft temperaturer mellan 20 och 25 grader, idag är det blygsamma 15. Helt ok. Det är spännande dagar som väntar. Tvillingarna ska börja på en ny skola. Samma som storebror. Det kommer att bli jättebra. Maken går in i sin 3:e vecka efter semestern.
Jag vill också ha vardag. Gå till mitt härliga jobb och brottas med vardagliga problem och utmaningar.
Jag har försiktigt börja tänka. Ta in sommarens händelser. Det blev ju absolut inte som jag tänkt mig. Försöker tänka tillbaka på den dagen chockbeskedet om lungorna kom. Maken har tagit till sig saker som dr Nisse sa som jag inte alls uppfattat. Andra saker tog även jag in. Att behandla med cellgiftet Navelbine ska inte alls vara lika påfrestande som FEC och Taxotere, biverkningarna hanterbara. Så långt är jag med. Det känns bra. Hittills har jag ju av andra anledningar mått ännu sämre än av FEC och Taxotere. Man ska kunna leva ett riktigt "normalt" liv med Navelbine. Man ska kunna leva på ganska mycket som vanligt, inte behöva vara sjukskriven - kanske på deltid - och inte heller ha ont i kroppen. Det måste bli mitt mål. Att få bli mer fungerande igen, i kropp och knopp.
Att sedan den största fasan av alla blev verklighet - förändringar i hjärnan - tog verkligen all sans och reson ur mig. Det har varit jobbigt. Jag har med hela mitt väsen försökt förtränga alla tankar på det. Jag vågar inte gå in i de tankarna. ÄN. För mitt eget välbefinnande ska jag självklart ta tag i mina demoner, men det måste få ta tid. Det har ju ändå bara gått 2 månader sedan allt detta drog igång.
Det är jobbigt att förlita sig på andra. Att inte själv kunna påverka, mer än med kampviljan. Jag känner mig också trygg med att vi som tillhör NUS får den allra bästa cancervården, Umeå ligger i framkant med de bästa och senaste strålningsmaskinerna och forskning.
Kanske känner jag mig mogen och redo att ta reda på hur det såg ut i lungorna innan behandlingarna började efter röntgen, då jag innerligt hoppas att kroppen svarat på rätt sätt. Samma med hjärnan. Kanske känner jag mig redo då att höra hur många och var de funnits. För jag vill ju att de besked som kommer framöver visar att min kropp är lika inställd på KRIG som mitt sinne.
Nu till något trevligare. Jag är piggare. Natten till lördag fick jag sova 8 timmar. Vaknade inte ens för huvudvärk eller kisspaus. Var på fotbollsmatch och tog sedan en god bok och la mig i skuggan (25 grader) medan make och barn hade kul på gräsmattan. Fick mig en skön tupplur också. Härligt!
Maken bjöd på en helt sagolikt god middag som avnjöts tillsammans med mamma och lillasyster och lillkusinen. Så kom den där sköna trötthetskänslan igen, när det bränner under ögonlocken. Man kan nog inte fatta hur skönt det är när man inte fått vara naturligt trött på så länge. Det är iallafall en skön känsla :)
Sakta men säkert tror jag också att darrningarna avtar nu. Men vilken tid det tagit. Nu är det händerna som är värst och från knäna och ner mot fötterna. Jag ska inte ropa hej ännu, men hela helgen har det känts microskopiskt bättre för varje dag. Det tar inte längre 20 minuter att lägga eyeliner och mascara... Jo, lite fåfäng får man faktiskt vara även om man är i mitt tillstånd. Så det så :) Jag har faktiskt gjort ett kort ryck och torkat damm på förmiddagen idag. Det är ju ett gott tecken!
Tar alvedon enligt schema och det fortsätter jag med för att hålla huvudvärken i schack, sedan är det en massa andra mediciner som jag tar för att så mycket som möjligt ska funka så bra som möjligt. Det känns just nu som att jag hittat en bra balans. En tråkig biverkning av cortison är att man ofta får svamp i munnen och när jag träffade den läkare som ersatte Nisse fick jag utskrivet piller mot det. Nu är effekten igång. Det är riktigt trevligt att äta mat som smakar som vanligt igen :)
I fredags skickade jag mail till mina underbara kollegor, för att berätta vad som hänt. De har varit jätteoroliga och blivit tillsagda att inte störa. Några av dem har jag pratat med under sommaren, men de flesta har bara fått besked av min chef om att jag blivit sjuk igen och går på behandlingar. Jag tror inte mer än att jag hunnit trycka iväg mailet så började telefonen ringa. Så underbart att höra deras röster, att få höra lite skvaller och få höra vad som hänt i sommar. Åh vad jag längtar efter att få träffa dem igen!
Veckan som kommer är vilovecka. Inget sjukhus. Däremot den gruvsamma tandläkartiden...
Det blir till att träna vår lilla söta hundvalp att vara hemma själv innan dess. Alla är ju på sitt då, skola och jobb. Mamma måste skjutsa mig. Spännande jobba med det :)
söndag 19 augusti 2012
fredag 17 augusti 2012
Läkarbesök och Navelbine nr 8
I onsdags var det dags att träffa dr Nisse igen. Jag var ovanligt nervös innan. Vet inte varför egentligen. Kanske för att jag ju varit så rackarns darrig och skakig konstant trots utfasningen av cortisonet. Proverna var bra. Inga tecken där på att något skulle inverka på detta. Vi började prata om hur jag fasar ut cortisonet. Jag sa som det var, den läkare som gav mig utfasningsschemat hade haft alldeles för bråttom. Innan strålningen hade Nisse sagt att jag skulle minska 2 per morgon och kväll varje VECKA. Så från 8 + 8 till 6 + 6, osv och det skulle ju så klart ta flera veckor i långsam takt. Det schema jag fick var från 8 +8 till 6 +2 i tre dagar, sedan bara 4 på morgonen. Man kan ju inte mer om denna typ av sjukdom så självklart tror man ju att det är mer fel i huvudet... Puh! Han är bara för bra Nisse pratar så att man förstår, blir lugn och trygg.
Nu ska jag stå kvar på 4 varje morgon i 2 veckor tills jag träffar Nisse igen. Vilovecka från sjukhuset hägrar :)
Igår tog jag med mina tvillingflickor till behandlingen på Dagvården. Jag begärde att får ett enkelrum för deras skull så att de skulle slippa vara mitt i alla andras behandlingar. Det känns bra att de fått vara med och se att det inte är så dramatiskt. De var upp en gång för 2 år sedan, när jag fick FEC och det tyckte de var jätteläskigt, den röda vätskan... Nu fick de fråga och se att det inte var mer konstigt än en slang utan färger och pratade med sköterskorna, ställde frågor. Känns skönt att de fått se vad jag gör när jag är där, så att de kan fokusera på att börja skolan igen. Mamma - min livlina - var också med :)
Det beställdes röntgen av buk/lungor till månadsskiftet augusti/september och nu hoppas jag att det blir de svar som ger mig än mer kraft och energi att fortsätta fajtas! Det MÅSTE gå åt rätt håll!
Jag har en fantastisk väninna som varit på besök och haft med sig sin massagebänk. Igår kom hon igen och masserade min spända nacke. Så skönt. Det är konstigt hur man spänner sig i tid och otid för minsta lilla. Ibland somnar jag om på morgonen i fel läge, med glasögon på och med kuddar i höjd, klart man blir stel... Sedan är jag ju inte direkt någon rörelseatlet för närvarande. Sitter, ligger eller går små korta bitar. Dags snart att börja röra igång kroppen lite mer. Behöver bara bli lite mer stabil i skakningarna så då...
Det där med tanden är ju också något som så klart gjort mig spänd till tusen. Nu ska det fixas till veckan. Jag har fått hämta ut premedicinering för att undvika infektioner så det kommer att bli så bra så - och framförallt det var ju bara en tandåkomma :)))) Då tar jag den äckliga utgiften, hehe.
Idag har tvillingarna en efterlängtad dag med min lillasyster. De är på shopping inför skolstarten till veckan. Jag hade så klart gärna gjort det - det brukar vara riktigt trevligt, men jag tror att de kommer att ha en helt sagolikt trevlig dag :)
Sonen sover. Han har hela veckan stigit upp klockan 05:30 för att åka iväg på sin hockeyträning, ombytt å klar kl 7 på is. Han imponerar stort. Sommarlov, ska börja 9:e klass och är ju verkligen i sovaråldern. Men hockeyn är livet. Det är så härligt när det egna drivet motiverar och ger honom så mycket glädje!
Jag måste säga att jag är så glad över det stöd och de fina människor som omger oss. Den omtanke och omsorg om oss som familj som vi haft denna sommar är helt sagolik. Som min kloka mamma sa: "nu tar du och vi alla bara till oss dem och de som är bra för oss alla". Och OJ vad det gör mycket för psyket!
Förra gången när jag blev sjuk var det många människor jag trott var våra vänner som försvann. Jag ödslade mycket tid på att vara ledsen och besviken på dem. Tyckte att de svek mig och oss som familj när vi behövde dem. Nu är läget ett helt annat. Jag har släppt dem, inte släppt in dem tillbaka heller efter det som varit. Kommer inte att kontakta dem för att berätta vad som hänt - som jag gjorde då, i tron att de skulle finnas där för oss.
Min älskade underbara man är ju också en viktig person. Jag skriver inte så mycket om honom - men han är bara BÄST!!! Utan honom så vore jag ingen :)
Idag njuter jag av solen - i skuggan under parasollet - och dryga 20 grader. Vilken härlig dag!
Nu ska jag stå kvar på 4 varje morgon i 2 veckor tills jag träffar Nisse igen. Vilovecka från sjukhuset hägrar :)
Igår tog jag med mina tvillingflickor till behandlingen på Dagvården. Jag begärde att får ett enkelrum för deras skull så att de skulle slippa vara mitt i alla andras behandlingar. Det känns bra att de fått vara med och se att det inte är så dramatiskt. De var upp en gång för 2 år sedan, när jag fick FEC och det tyckte de var jätteläskigt, den röda vätskan... Nu fick de fråga och se att det inte var mer konstigt än en slang utan färger och pratade med sköterskorna, ställde frågor. Känns skönt att de fått se vad jag gör när jag är där, så att de kan fokusera på att börja skolan igen. Mamma - min livlina - var också med :)
Det beställdes röntgen av buk/lungor till månadsskiftet augusti/september och nu hoppas jag att det blir de svar som ger mig än mer kraft och energi att fortsätta fajtas! Det MÅSTE gå åt rätt håll!
Jag har en fantastisk väninna som varit på besök och haft med sig sin massagebänk. Igår kom hon igen och masserade min spända nacke. Så skönt. Det är konstigt hur man spänner sig i tid och otid för minsta lilla. Ibland somnar jag om på morgonen i fel läge, med glasögon på och med kuddar i höjd, klart man blir stel... Sedan är jag ju inte direkt någon rörelseatlet för närvarande. Sitter, ligger eller går små korta bitar. Dags snart att börja röra igång kroppen lite mer. Behöver bara bli lite mer stabil i skakningarna så då...
Det där med tanden är ju också något som så klart gjort mig spänd till tusen. Nu ska det fixas till veckan. Jag har fått hämta ut premedicinering för att undvika infektioner så det kommer att bli så bra så - och framförallt det var ju bara en tandåkomma :)))) Då tar jag den äckliga utgiften, hehe.
Idag har tvillingarna en efterlängtad dag med min lillasyster. De är på shopping inför skolstarten till veckan. Jag hade så klart gärna gjort det - det brukar vara riktigt trevligt, men jag tror att de kommer att ha en helt sagolikt trevlig dag :)
Sonen sover. Han har hela veckan stigit upp klockan 05:30 för att åka iväg på sin hockeyträning, ombytt å klar kl 7 på is. Han imponerar stort. Sommarlov, ska börja 9:e klass och är ju verkligen i sovaråldern. Men hockeyn är livet. Det är så härligt när det egna drivet motiverar och ger honom så mycket glädje!
Jag måste säga att jag är så glad över det stöd och de fina människor som omger oss. Den omtanke och omsorg om oss som familj som vi haft denna sommar är helt sagolik. Som min kloka mamma sa: "nu tar du och vi alla bara till oss dem och de som är bra för oss alla". Och OJ vad det gör mycket för psyket!
Förra gången när jag blev sjuk var det många människor jag trott var våra vänner som försvann. Jag ödslade mycket tid på att vara ledsen och besviken på dem. Tyckte att de svek mig och oss som familj när vi behövde dem. Nu är läget ett helt annat. Jag har släppt dem, inte släppt in dem tillbaka heller efter det som varit. Kommer inte att kontakta dem för att berätta vad som hänt - som jag gjorde då, i tron att de skulle finnas där för oss.
Min älskade underbara man är ju också en viktig person. Jag skriver inte så mycket om honom - men han är bara BÄST!!! Utan honom så vore jag ingen :)
Idag njuter jag av solen - i skuggan under parasollet - och dryga 20 grader. Vilken härlig dag!
måndag 13 augusti 2012
Vilken helg!
Vilken helg det blev! Åker ut till stugan vid havet på fredag eftermiddag. Mamma har åkt i förväg och tänt en brasa så det doftar underbart i stugan. Härligt väder, solen skiner. Lillasyster med familj dyker upp lagom till middagen - grillat. Mmmmmm. Det är verkligen ett paradis vi har förmånen att mysa in oss i.
På lördagen skiner solen, vi njuter av sensommaren. Hundarna går loss på badstranden, jagar pinnar, gräver djupa gropar. Lyckliga halft galna av friheten som erbjuds. Make och svåger spelar boule. Barnen badar - eller badar och badar... Denna sommar har inte erbjudit några varmare havstemperaturer, men en av dem vågade doppa sig :)
Jag tog mig en promenad ner på stranden jag med. Underbart. Sand mellan tårna, ljudet från havet och utsikten med hav, sandstrand och klippor. Njutning!
På eftermiddagen tog jag mig en längre tupplur och när jag vaknade hade även storasyster med familj kommit.
Flickorna hade jobbat med en 5- kamp som var hur rolig som helst. Det började med att de gömt lappar med allas namn utomhus. Vi skulle söka rätt på vårt namn i olika färgsättningar och få ihop lagen snabbast. Sedan följde stövelkastning, boll i hink med poäng, fotbollsmålsprickskytte, stafett med ägg. Oj vad vi fick skratta. Lekar som passade allt från den lille 4- åringen till mig och mamma. Vi skålade i champagne också, ett litet glas bara, men mmmmm så gott :)
Kräftskivan blev jättelyckad, fantastiskt god Wästerbottensostpaj med kantareller, kantarelltoast, rödbetssallad med kantareller, chevrécreme och en gnutta honung till förrätter... Innan vi då gick loss på kräftorna. Mumma!
Eftersom jag haft sådana problem med att få sova nattetid så har jag inte vågat gå isäng före 23, men jag halvsov i soffan efter maten och kl 22 var jag bara tvungen att krypa under täcket, det är en härlig känsla när det bränner i ögonlocken för att man är TRÖTT. Glad och lycklig över en helt underbar dag och kväll somnade jag och vaknade för dagen vid 08:30.
Har jag inte sagt det förut så säger jag det igen - vilken fantastisk och underbar familj jag har!!!!!!!!!!!!!!!
Vi avslutade helgen med en härlig fotbollsmatch för tvillingtjejerna i går kväll. Alltså, även om helgen varit fylld med roliga aktiviteter och underbart sällskap så finns det nog inget som går upp emot att njuta av barnen. Den spelglädje och de ansikts- och kroppsuttryck de utstrålar är oslagbart! Jag suger in varenda liten gnutta och lägger till min egen kampvilja. Det blev godnatt redan kl 22 igår med :)
Vaknade 05:30 av sonen som ivrigt kliver upp för att åka iväg på ispass, lyckades somna mellan 7 och 9 igen så det blev riktigt bra med sömn :)
Nu till något trist. Munnen. Har fått ont käken, det känns som att det kommer från en tand med krona och det strålar i käken från den tanden och fram mot mungipan. Undrar om det kommit in någon liten bacill... Tandtråd har inte gett någon skillnad så inget har fastnat mellan tänderna.... Måste ringa tandläkaren. Det är ju alltid lika jobbigt och otrevligt. Tyvärr måste jag nog laga på ett annat ställe också. Skit. Det är ju inte gratis direkt... Jag har precis kollat med onkologen om vad jag ska tänka på, och det verkar som att jag ska vara tydlig med att jag går på behandlingar och att de då tar kontakt för att pricka av om det behövs antibiotika och så.
Sista sommarlovsveckan för barnen, sonen kommer att spendera varje dag från kl 7 på is, tjejerna får nog kämpa för att vända tillbaka dygnet till att stiga upp på morgonen. Snart är det vardag igen.
På lördagen skiner solen, vi njuter av sensommaren. Hundarna går loss på badstranden, jagar pinnar, gräver djupa gropar. Lyckliga halft galna av friheten som erbjuds. Make och svåger spelar boule. Barnen badar - eller badar och badar... Denna sommar har inte erbjudit några varmare havstemperaturer, men en av dem vågade doppa sig :)
Jag tog mig en promenad ner på stranden jag med. Underbart. Sand mellan tårna, ljudet från havet och utsikten med hav, sandstrand och klippor. Njutning!
På eftermiddagen tog jag mig en längre tupplur och när jag vaknade hade även storasyster med familj kommit.
Flickorna hade jobbat med en 5- kamp som var hur rolig som helst. Det började med att de gömt lappar med allas namn utomhus. Vi skulle söka rätt på vårt namn i olika färgsättningar och få ihop lagen snabbast. Sedan följde stövelkastning, boll i hink med poäng, fotbollsmålsprickskytte, stafett med ägg. Oj vad vi fick skratta. Lekar som passade allt från den lille 4- åringen till mig och mamma. Vi skålade i champagne också, ett litet glas bara, men mmmmm så gott :)
Kräftskivan blev jättelyckad, fantastiskt god Wästerbottensostpaj med kantareller, kantarelltoast, rödbetssallad med kantareller, chevrécreme och en gnutta honung till förrätter... Innan vi då gick loss på kräftorna. Mumma!
Eftersom jag haft sådana problem med att få sova nattetid så har jag inte vågat gå isäng före 23, men jag halvsov i soffan efter maten och kl 22 var jag bara tvungen att krypa under täcket, det är en härlig känsla när det bränner i ögonlocken för att man är TRÖTT. Glad och lycklig över en helt underbar dag och kväll somnade jag och vaknade för dagen vid 08:30.
Har jag inte sagt det förut så säger jag det igen - vilken fantastisk och underbar familj jag har!!!!!!!!!!!!!!!
Vi avslutade helgen med en härlig fotbollsmatch för tvillingtjejerna i går kväll. Alltså, även om helgen varit fylld med roliga aktiviteter och underbart sällskap så finns det nog inget som går upp emot att njuta av barnen. Den spelglädje och de ansikts- och kroppsuttryck de utstrålar är oslagbart! Jag suger in varenda liten gnutta och lägger till min egen kampvilja. Det blev godnatt redan kl 22 igår med :)
Vaknade 05:30 av sonen som ivrigt kliver upp för att åka iväg på ispass, lyckades somna mellan 7 och 9 igen så det blev riktigt bra med sömn :)
Nu till något trist. Munnen. Har fått ont käken, det känns som att det kommer från en tand med krona och det strålar i käken från den tanden och fram mot mungipan. Undrar om det kommit in någon liten bacill... Tandtråd har inte gett någon skillnad så inget har fastnat mellan tänderna.... Måste ringa tandläkaren. Det är ju alltid lika jobbigt och otrevligt. Tyvärr måste jag nog laga på ett annat ställe också. Skit. Det är ju inte gratis direkt... Jag har precis kollat med onkologen om vad jag ska tänka på, och det verkar som att jag ska vara tydlig med att jag går på behandlingar och att de då tar kontakt för att pricka av om det behövs antibiotika och så.
Sista sommarlovsveckan för barnen, sonen kommer att spendera varje dag från kl 7 på is, tjejerna får nog kämpa för att vända tillbaka dygnet till att stiga upp på morgonen. Snart är det vardag igen.
fredag 10 augusti 2012
Transportmedel
I onsdags när jag var hos läkaren funderade jag över det här med bilkörning. Jag har inte kört bil på hela sommaren. Inte sedan den 19/6 när jag fick de där konstiga känslorna i benen. Det har ju inte behövts. Har varit hemma, sjukskriven, åkt med maken eller mamma om vi farit någonstans. Sedan tillkom ju det där med hjärnan...
Nu är makens semester slut. Jag varken vill eller vågar sätta mig bakom ratten. Tänk om någonting händer... Jag har ingen aning om var eller hur många skitsaker som finns i huvudet. Så, min fråga blev om jag har rätt till Färdtjänst. Japp, det har jag. Så nu har jag skickat iväg en ansökan. Hoppas verkligen att jag får det för annars blir jag totalt isolerad och beroende av skjuts av andra. Lite självständig kan man väl få vara fast man är sjuk?
Jag hoppas att jag fortsätter bli piggare så att jag kan få göra en utflykt på jobbet och hälsa på. Inte än, men så småningom. Längtar efter mina kollegor. Det blir ju enklare om jag kan ta mig till och från på egen hand.
Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag faktiskt funderat på att ta mig ut på en promenad. Igår efter behandlingarna gjorde mamma och jag en liten shoppingutflykt. Bara 15 minuter tog det, Strömpilen är lämpligt köpcentrum, lugn atmosfär och det var inte så mycket folk. Jag är så darrig i kroppen men det gick finfint. Jag är i skriande behov av kläder, har inte handlat något nytt sedan i vintras och man blir rätt less på att hela tiden gå i samma urtvättade gamla tröjor. Hittade 3 tröjor och köpte nagellack - så både Kicks och MQ fick besök :)
Jag tänker inte stressa för att ta promenader, men jag har tänkt ut sträckor där jag har vänner jag kan avisera att jag är ute så att de är hemma om jag behöver pausa.
Ikväll åker vi till stugan vid havet. En av de mest underbara platser som finns! Vi ska fira vår 5-åriga bröllopsdag och äta kräftor tillsammans med mamma och systrar med familjer i morgon. Det ska bli så härligt! Jag har packat ner en flaska champagne - för det måste man ju ändå få skåla i på bröllopsdagen och allt :)
Nu är makens semester slut. Jag varken vill eller vågar sätta mig bakom ratten. Tänk om någonting händer... Jag har ingen aning om var eller hur många skitsaker som finns i huvudet. Så, min fråga blev om jag har rätt till Färdtjänst. Japp, det har jag. Så nu har jag skickat iväg en ansökan. Hoppas verkligen att jag får det för annars blir jag totalt isolerad och beroende av skjuts av andra. Lite självständig kan man väl få vara fast man är sjuk?
Jag hoppas att jag fortsätter bli piggare så att jag kan få göra en utflykt på jobbet och hälsa på. Inte än, men så småningom. Längtar efter mina kollegor. Det blir ju enklare om jag kan ta mig till och från på egen hand.
Ett tecken på att jag mår lite bättre är att jag faktiskt funderat på att ta mig ut på en promenad. Igår efter behandlingarna gjorde mamma och jag en liten shoppingutflykt. Bara 15 minuter tog det, Strömpilen är lämpligt köpcentrum, lugn atmosfär och det var inte så mycket folk. Jag är så darrig i kroppen men det gick finfint. Jag är i skriande behov av kläder, har inte handlat något nytt sedan i vintras och man blir rätt less på att hela tiden gå i samma urtvättade gamla tröjor. Hittade 3 tröjor och köpte nagellack - så både Kicks och MQ fick besök :)
Jag tänker inte stressa för att ta promenader, men jag har tänkt ut sträckor där jag har vänner jag kan avisera att jag är ute så att de är hemma om jag behöver pausa.
Ikväll åker vi till stugan vid havet. En av de mest underbara platser som finns! Vi ska fira vår 5-åriga bröllopsdag och äta kräftor tillsammans med mamma och systrar med familjer i morgon. Det ska bli så härligt! Jag har packat ner en flaska champagne - för det måste man ju ändå få skåla i på bröllopsdagen och allt :)
onsdag 8 augusti 2012
UNDERKÄND 2- ÅRSKONTROLL
Det har varit en turbulent tid. Jag har inte mäktat med att skriva något. Måste smälta det ofattbara. Nu känner jag att det är dags att dela med mig av vad som händer...
Jag har haft en härlig tid efter ok från plastikkirurgen om att få börja TRÄNA på riktigt, vilket var i mitten på februari. Jag har varit nitisk. 5 dagar i veckan på gym/löpband för att äntligen få ta kommandot över kroppen. Sakta men säkert tog jag mig upp till 1 timmes rask promenad med inslag av intervaller. Lite konfunderad över att kroppen inte riktigt ville med på mitt tilltag. Blev vit runt munnen - precis som mina astmatiska barn... Kanske även jag har astma, vore inte helt konstigt. 27/3 var det barmark och ett första pass ute med hela familjen. Samma visa, det blev mest promenad och kortare intervaller. Ändå nöjd med det hela. Samma kväll blir jag förkyld. Feber. Första sjukdagarna från jobbet pga feber :)
Vi åker till Riga över påsken, jag följer make och son på hockeycup - en helt underbar resa!!!!! Tjejerna fick stanna hemma med mormor och allt var helt perfekt. Vilken fantastisk upplevelse och en stad att rekommendera! Maken blir förkyld och får hosta när vi är där - när vi kommer hem så åker jag dit. Min hosta försvann inte som hans gjorde. Jag fortsatte träna så klart men det blev mer och mer tungandat.
Jag trivs som fisken på jobbet. Fullt upp i mitt nya uppdrag som är helt fantastiskt perfekt för mig, härliga kollegor och en chef som peppar. Mår toppen!!!!
Börjar känna problem att gå i trappor. De 4 trapporna till parkeringsplatsen var så tunga att jag var tvungen att sitta och andas ett par minuter innan jag kunde starta bilen för att åka hem...
Mammografi 9/5 enligt plan och normal uppföljning, provtagning och läkarbesök 23/5. Allt såg så bra ut. Alla prover normala och mammografin utan anmärkning. Så skönt. Börjar berätta för dr Nisse om min andning, att jag känner mig så andfådd och hostig och att jag även samlar vätska när jag tränar. Han liksom jag spekulerade i att det kunde vara astma eller eventuellt hjärtsvikt som kan bli resultat från Herceptinet. Eller att jag helt enkelt är för på - tränar för hårt och kanske skulle lugna mig lite...
Nisse beställde röntgen av bröstkorg och lungor vilken jag gjorde 13/6. Lång väntan, ända till 27/6 innan jag fick träffa Nisse för besked. Samma dag gjordes även ett ultraljud av hjärtat - som var friskt :)
Pressen mentalt har varit jobbig så klart, av oro för om det skulle kunna vara något... Så fick jag den 19/6 en otäck upplevelse på jobbet. Jag skulle gå och hämta ett glas vatten och helt plötsligt känner jag inte benen. Såg som vanligt ut men kändes som svampigt om man ska sätta ord på det. Blev hemskickad från jobbet och sjukskrev mig den veckan efter besök på hälsocentralen och provtagning.
Maken följde med denna gång, vilket var tur för den chock som vi fick 27/6 var GRYM. Röntgen visade förändringar i lungorna. Vilken chock! Hur mycket, var och övriga frågor man ska ställa är inte ställda. Jag vill inte veta. Inte alls mottaglig för information. Bara varför????????????
Nisse hade bokat behandling redan dagen efter, så det blev pang på. Fick dessutom stark hostmedicin som gjort under.
Som den sportgalna familj vi fortfarande är så var det inplanerat Piteå Summergames, så direkt efter behandlingen tog vi husvagnen och åkte upp. Locket på. Meddelade närmaste familjen och 2 familjer om vad som hänt för att få stödet i tysthet under cupen. Ingen annan fick veta. Allt fokus på det vi var där för. Punkt. Jag var helt slut, men lyckades ta mig igenom helgen utan att bryta ihop. På söndagen när vi kom hem var det dags att berätta för barnen. FY FAAAAAN vad jobbigt. Vi grät och grät och grät. Pratade. Pratade och grät.
Så den 4/7 när det var dags för behandling nr 2 så pratar vi om att jag mått illa och kräkts dag 5, vilket inte var normalt. Jag hade också vaknat med extrem huvudvärk en natt. Blev ordinerad cortison eftersom jag verkligen rasade ihop fysiskt/psykiskt. Jätteyr, konstant sjögång. Inte normalt sa Nisse och beställde en MR hjärna. SATAN. Det måste vara nerverna och pressen. Stel som en fiol i axlar och nacke - migrän har jag i botten... 9/7 MR. 10/7 ringer Nisse. Det är inte som det ska. Det finns ett par små förändringar som inte ska vara där. Det enda jag får ur mig är SKYNDA STRÅLNING SNABBT!!!!!! Dags för nästa RAS NER I AVGRUNDEN. Hela familjen rasar ihop i vår säng gråter, skriker, så överjävligt jobbigt har jag aldrig någonsin tidigare känt det.
16/7 fick jag venport igen. Den dagen var också den som tog mig upp ur djupaste hålet. Fantastisk sköterska på dagvården som tog sig tid att bara vara nära, att lyssna och prata, som sa till mig att yrseln inte beror på metastaserna utan av allt psykiskt. Hon förklarade att metastaser i hjärnan växer sakta, det beror inte på dem. Fick en lungnande tablett för första gången i mitt liv och 4 dagar senare med lugnande tabletter så klev jag iland. Det slutade snurra. Jag kunde duscha utan rädsla för att jag inte visste vad jag gjorde.
Att vänta på kallelse till strålningen har nog aldrig varit så jobbig. Det gick ändå fort. Har strålats i en vecka, 23-27/7. Nu är det bara att hoppas att allt försvinner. En märklig känsla när man känner att hjärnan sväller och att huvudet känns trångt. Medicinerat med cortison och alvedon och det har faktiskt gått över förväntan bra. Fast jag hade räknat med att bara sova och ligga... Så allt annat är ju bara positivt.
Självklart ska vi ju idrotta samtidigt så under veckan med strålning så var det även Umeå Fotbollsfestival. Vi hade husvagnen så jag darrade iväg på matcherna och sedan tog jag det lugnt i husvagnen. Gick riktigt bra.
Jag vet faktiskt inte hur eller ens om jag skulle stå på benen om det inte var för våra underbara barn. Kraftgivarna. Det finns nog ingenting som ger så mycket kraft som att se dem ha roligt och trivas och vara så där underbart spontana och glada.
Livet ser just nu ut som så att jag får behandling med Herceptin var 3:e vecka, Navelbine 2 veckor efter varandra. Så det är sjukhus två veckor och vila en. Har redan fått 6 doser och i morgon är det dags igen.
Navelbine är ett "snällare" cellgift som inte ska ge så mycket biverkningar, håret ska inte ramla av, lite fingerdomningar, illamående och så stannar så klart magen å slemhinnorna. Går bra att medicinera mot. Man ska kunna leva på ganska som vanligt med dem. En liten detalj som jag inte riktigt tänkt på var att strålningen mot huvudet skulle ta med sig håret så i lördags fick jag en överraskning i handen... Det är helt ok och inget jag sörjer, funkar bra att vara skallepär igen - det kommer ju tillbaka :)
Dagens läkarbesök var bra. Fick träffa en annan läkare, men hon var jättebra. Frågade lite om huvudet, för där har jag inte tagit in något alls. Det tar många veckor innan man kan se något via MR, nu ska kroppen/cellerna och allt vad det nu är ta hand om strålningens krafter. Mellan 6 och 8 veckor. Det känns bra att ha det att hänga upp livet på. Lungorna ska kollas i slutet på augusti om det blir som det var sagt i början. Funkar cellgifterna så blir det 6 månader till med dem.
Jag märker själv att cellgifterna fungerar. Jag andas mer normalt. Jag hostar inte när jag pratar. Det känns hoppfullt. Nisse har också gett positiva signaler som han sett på proverna. Måste lita på det.
När livet rasar ihop, som det gjort för vår familj denna sommar, så kliver de mest fantastiska och underbara människorna in. Mamma har i stort sett flyttat in - hon har räddat vår familj från undergång. Hon var på semester med min syster i södra Sverige när vi får beskedet om hjärnan och svågern skjutsar på stört henne tvärs över landet för att skicka hem henne med vänner som var på väg norrut. Dagen efter beskedet var hon här. Det har ALDRIG fungerat med någonting här hemma om inte hon varit här.Mamma bara kom hit och har varit här från morgon till kväll varje dag. Gjort allt det där som man gör i vardagen. Vilat med mig emellanåt, passat upp och lagat mat, bara varit här.
Mina båda systrar med familjer är de mest underbara anhöriga man kan ha. I allt som händer så gör de allt rätt. Lagom mycket eller lagom lite - det är som att de per automatik vet när och vad som behövs just för stunden. Jag är så glad att jag har dem!
Våra fantastiska vänner som klivit in och verkligen stöttat oss i vår kris. Från beskedet och hela sommaren har de funnits nära, för skratt, gråt, kaffe, frågor... Det är så skönt att ha så underbara människor i vårt liv.
Mina systrar med familjer, ordnade så att jag ändå fick fylla 40 fast jag mådde pest mentalt. För planerna på 40- årsfesten strök jag ju när jag fick veta att jag blivit sjuk igen. Det fanns det ingen lust till längre.
Tillsammans med mamma och vännerna hade de ordnat en jättemysig middag på vår gård, med partytält, fantastisk middag, tårta, presenter. Jag hade möjlighet att gå ifrån och vila mellan varven och jag är så tacksam för allt det gjorde och gör!!!
Sådan omtanke och välvilja från så fantastiskt fina människor har jag aldrig någonsin tidigare upplevt. Jag är så tacksam!
Den här gången har jag också bestämt mig för att inte vara "stark". Jag ska ta emot. Jag behöver inte vara den som fixar allt. Det räcker med att kriga mot cancern. Det räcker att vara mamma, behöver inte vara den som ser till att allt fungerar - det kan andra göra. Jag ska ta lugnande om det behövs, jag tar sömntabletter för att få sova. Ingen prestige.
Faktiskt har jag för första gången sedan i början på juni sovit 8 timmar. Ända tills inatt har jag varit vaken från 4, sovit en kort snutt vid 8 men sedan varit vaken. Grubblat så klart. Spänd, cortisonhög. Hoppas nu att jag får fortsätta ha nattsömn för den är viktig. Som sagt, piller gäller.
Mitt i allt detta så skaffade vi hund. Eller, vi hämtade henne precis innan. Vilken lycka! Världens underbaraste lilla Harlekinpudel. Kärlek! Tack och lov för henne! En liten urgullig kärleksspridare som självklart bidrar till att vår familj faktiskt håller uppe humöret och modet :)
Det blev ett långt och säkert lite virrigt inlägg, men just idag kände jag att det var dags att skriva av mig lite.
Jag har haft en härlig tid efter ok från plastikkirurgen om att få börja TRÄNA på riktigt, vilket var i mitten på februari. Jag har varit nitisk. 5 dagar i veckan på gym/löpband för att äntligen få ta kommandot över kroppen. Sakta men säkert tog jag mig upp till 1 timmes rask promenad med inslag av intervaller. Lite konfunderad över att kroppen inte riktigt ville med på mitt tilltag. Blev vit runt munnen - precis som mina astmatiska barn... Kanske även jag har astma, vore inte helt konstigt. 27/3 var det barmark och ett första pass ute med hela familjen. Samma visa, det blev mest promenad och kortare intervaller. Ändå nöjd med det hela. Samma kväll blir jag förkyld. Feber. Första sjukdagarna från jobbet pga feber :)
Vi åker till Riga över påsken, jag följer make och son på hockeycup - en helt underbar resa!!!!! Tjejerna fick stanna hemma med mormor och allt var helt perfekt. Vilken fantastisk upplevelse och en stad att rekommendera! Maken blir förkyld och får hosta när vi är där - när vi kommer hem så åker jag dit. Min hosta försvann inte som hans gjorde. Jag fortsatte träna så klart men det blev mer och mer tungandat.
Jag trivs som fisken på jobbet. Fullt upp i mitt nya uppdrag som är helt fantastiskt perfekt för mig, härliga kollegor och en chef som peppar. Mår toppen!!!!
Börjar känna problem att gå i trappor. De 4 trapporna till parkeringsplatsen var så tunga att jag var tvungen att sitta och andas ett par minuter innan jag kunde starta bilen för att åka hem...
Mammografi 9/5 enligt plan och normal uppföljning, provtagning och läkarbesök 23/5. Allt såg så bra ut. Alla prover normala och mammografin utan anmärkning. Så skönt. Börjar berätta för dr Nisse om min andning, att jag känner mig så andfådd och hostig och att jag även samlar vätska när jag tränar. Han liksom jag spekulerade i att det kunde vara astma eller eventuellt hjärtsvikt som kan bli resultat från Herceptinet. Eller att jag helt enkelt är för på - tränar för hårt och kanske skulle lugna mig lite...
Nisse beställde röntgen av bröstkorg och lungor vilken jag gjorde 13/6. Lång väntan, ända till 27/6 innan jag fick träffa Nisse för besked. Samma dag gjordes även ett ultraljud av hjärtat - som var friskt :)
Pressen mentalt har varit jobbig så klart, av oro för om det skulle kunna vara något... Så fick jag den 19/6 en otäck upplevelse på jobbet. Jag skulle gå och hämta ett glas vatten och helt plötsligt känner jag inte benen. Såg som vanligt ut men kändes som svampigt om man ska sätta ord på det. Blev hemskickad från jobbet och sjukskrev mig den veckan efter besök på hälsocentralen och provtagning.
Maken följde med denna gång, vilket var tur för den chock som vi fick 27/6 var GRYM. Röntgen visade förändringar i lungorna. Vilken chock! Hur mycket, var och övriga frågor man ska ställa är inte ställda. Jag vill inte veta. Inte alls mottaglig för information. Bara varför????????????
Nisse hade bokat behandling redan dagen efter, så det blev pang på. Fick dessutom stark hostmedicin som gjort under.
Som den sportgalna familj vi fortfarande är så var det inplanerat Piteå Summergames, så direkt efter behandlingen tog vi husvagnen och åkte upp. Locket på. Meddelade närmaste familjen och 2 familjer om vad som hänt för att få stödet i tysthet under cupen. Ingen annan fick veta. Allt fokus på det vi var där för. Punkt. Jag var helt slut, men lyckades ta mig igenom helgen utan att bryta ihop. På söndagen när vi kom hem var det dags att berätta för barnen. FY FAAAAAN vad jobbigt. Vi grät och grät och grät. Pratade. Pratade och grät.
Så den 4/7 när det var dags för behandling nr 2 så pratar vi om att jag mått illa och kräkts dag 5, vilket inte var normalt. Jag hade också vaknat med extrem huvudvärk en natt. Blev ordinerad cortison eftersom jag verkligen rasade ihop fysiskt/psykiskt. Jätteyr, konstant sjögång. Inte normalt sa Nisse och beställde en MR hjärna. SATAN. Det måste vara nerverna och pressen. Stel som en fiol i axlar och nacke - migrän har jag i botten... 9/7 MR. 10/7 ringer Nisse. Det är inte som det ska. Det finns ett par små förändringar som inte ska vara där. Det enda jag får ur mig är SKYNDA STRÅLNING SNABBT!!!!!! Dags för nästa RAS NER I AVGRUNDEN. Hela familjen rasar ihop i vår säng gråter, skriker, så överjävligt jobbigt har jag aldrig någonsin tidigare känt det.
16/7 fick jag venport igen. Den dagen var också den som tog mig upp ur djupaste hålet. Fantastisk sköterska på dagvården som tog sig tid att bara vara nära, att lyssna och prata, som sa till mig att yrseln inte beror på metastaserna utan av allt psykiskt. Hon förklarade att metastaser i hjärnan växer sakta, det beror inte på dem. Fick en lungnande tablett för första gången i mitt liv och 4 dagar senare med lugnande tabletter så klev jag iland. Det slutade snurra. Jag kunde duscha utan rädsla för att jag inte visste vad jag gjorde.
Att vänta på kallelse till strålningen har nog aldrig varit så jobbig. Det gick ändå fort. Har strålats i en vecka, 23-27/7. Nu är det bara att hoppas att allt försvinner. En märklig känsla när man känner att hjärnan sväller och att huvudet känns trångt. Medicinerat med cortison och alvedon och det har faktiskt gått över förväntan bra. Fast jag hade räknat med att bara sova och ligga... Så allt annat är ju bara positivt.
Självklart ska vi ju idrotta samtidigt så under veckan med strålning så var det även Umeå Fotbollsfestival. Vi hade husvagnen så jag darrade iväg på matcherna och sedan tog jag det lugnt i husvagnen. Gick riktigt bra.
Jag vet faktiskt inte hur eller ens om jag skulle stå på benen om det inte var för våra underbara barn. Kraftgivarna. Det finns nog ingenting som ger så mycket kraft som att se dem ha roligt och trivas och vara så där underbart spontana och glada.
Livet ser just nu ut som så att jag får behandling med Herceptin var 3:e vecka, Navelbine 2 veckor efter varandra. Så det är sjukhus två veckor och vila en. Har redan fått 6 doser och i morgon är det dags igen.
Navelbine är ett "snällare" cellgift som inte ska ge så mycket biverkningar, håret ska inte ramla av, lite fingerdomningar, illamående och så stannar så klart magen å slemhinnorna. Går bra att medicinera mot. Man ska kunna leva på ganska som vanligt med dem. En liten detalj som jag inte riktigt tänkt på var att strålningen mot huvudet skulle ta med sig håret så i lördags fick jag en överraskning i handen... Det är helt ok och inget jag sörjer, funkar bra att vara skallepär igen - det kommer ju tillbaka :)
Dagens läkarbesök var bra. Fick träffa en annan läkare, men hon var jättebra. Frågade lite om huvudet, för där har jag inte tagit in något alls. Det tar många veckor innan man kan se något via MR, nu ska kroppen/cellerna och allt vad det nu är ta hand om strålningens krafter. Mellan 6 och 8 veckor. Det känns bra att ha det att hänga upp livet på. Lungorna ska kollas i slutet på augusti om det blir som det var sagt i början. Funkar cellgifterna så blir det 6 månader till med dem.
Jag märker själv att cellgifterna fungerar. Jag andas mer normalt. Jag hostar inte när jag pratar. Det känns hoppfullt. Nisse har också gett positiva signaler som han sett på proverna. Måste lita på det.
När livet rasar ihop, som det gjort för vår familj denna sommar, så kliver de mest fantastiska och underbara människorna in. Mamma har i stort sett flyttat in - hon har räddat vår familj från undergång. Hon var på semester med min syster i södra Sverige när vi får beskedet om hjärnan och svågern skjutsar på stört henne tvärs över landet för att skicka hem henne med vänner som var på väg norrut. Dagen efter beskedet var hon här. Det har ALDRIG fungerat med någonting här hemma om inte hon varit här.Mamma bara kom hit och har varit här från morgon till kväll varje dag. Gjort allt det där som man gör i vardagen. Vilat med mig emellanåt, passat upp och lagat mat, bara varit här.
Mina båda systrar med familjer är de mest underbara anhöriga man kan ha. I allt som händer så gör de allt rätt. Lagom mycket eller lagom lite - det är som att de per automatik vet när och vad som behövs just för stunden. Jag är så glad att jag har dem!
Våra fantastiska vänner som klivit in och verkligen stöttat oss i vår kris. Från beskedet och hela sommaren har de funnits nära, för skratt, gråt, kaffe, frågor... Det är så skönt att ha så underbara människor i vårt liv.
Mina systrar med familjer, ordnade så att jag ändå fick fylla 40 fast jag mådde pest mentalt. För planerna på 40- årsfesten strök jag ju när jag fick veta att jag blivit sjuk igen. Det fanns det ingen lust till längre.
Tillsammans med mamma och vännerna hade de ordnat en jättemysig middag på vår gård, med partytält, fantastisk middag, tårta, presenter. Jag hade möjlighet att gå ifrån och vila mellan varven och jag är så tacksam för allt det gjorde och gör!!!
Sådan omtanke och välvilja från så fantastiskt fina människor har jag aldrig någonsin tidigare upplevt. Jag är så tacksam!
Den här gången har jag också bestämt mig för att inte vara "stark". Jag ska ta emot. Jag behöver inte vara den som fixar allt. Det räcker med att kriga mot cancern. Det räcker att vara mamma, behöver inte vara den som ser till att allt fungerar - det kan andra göra. Jag ska ta lugnande om det behövs, jag tar sömntabletter för att få sova. Ingen prestige.
Faktiskt har jag för första gången sedan i början på juni sovit 8 timmar. Ända tills inatt har jag varit vaken från 4, sovit en kort snutt vid 8 men sedan varit vaken. Grubblat så klart. Spänd, cortisonhög. Hoppas nu att jag får fortsätta ha nattsömn för den är viktig. Som sagt, piller gäller.
Mitt i allt detta så skaffade vi hund. Eller, vi hämtade henne precis innan. Vilken lycka! Världens underbaraste lilla Harlekinpudel. Kärlek! Tack och lov för henne! En liten urgullig kärleksspridare som självklart bidrar till att vår familj faktiskt håller uppe humöret och modet :)
Det blev ett långt och säkert lite virrigt inlägg, men just idag kände jag att det var dags att skriva av mig lite.
torsdag 26 januari 2012
Operation, kontroll och vardagsliv
Det var ett tag sedan. Var idag på återbesök på Onkologen på Nus. Mugascint, blodprover och läkarbesök. Pirrigt värre. Som vanligt. Fick inte träffa doktor Nisse, men en väldigt sympatisk kvinna så det gick bra ändå. Kände pulsen öka och tankarna virvla när hon gjorde undersökningen av lymfkörtlarna runt nyckelben, hals, nacke... Hon klämde och kände, blundade, gick runt på baksidan och kände mer på halsen... Gick fram igen och klämde ännu mer. Armhålorna. Klämde och kände. När hon kom till höger armhåla så gjorde hon samma sak. Blundade, kände, kände ännu mer. Jag han tänka både en och två saker under tiden. Till slut sa hon bara: "Allt är utan anmärkning, helt perfekt och som det ska". PUH!!!! Jag säger bara P - U - H !!!!! Vilken lättnad. Hjärtat såg finfint ut liksom proverna, lever, njurar - hela altet. Inte ens tecken på någon liten infektion :) HURRA!!!! Ännu en milstolpe!
Nästa besök blir i maj. Mammografi, ultraljud och läkare - säkert också blodprover. Får andas ut tills dess i alla fall.
I november gjorde jag första deloperationen för att reparera alla skador som blivit från den första bröstoperationen. En lång operation som gick bra. Jag var inställd på att det skulle vara ont och besvärligt, så då blev det inte såååå farligt. Man får ju tänka på allt det braiga som blir av det hela - och VILL MAN VARA FIN FÅR MAN LIDA PIN :)))
Tog fasta på det medan jag hade som ondast och fick mest smärtstillande.
Under vistelsen på sjukhuset fick jag alla möjliga saker i dropp. När jag vaknade efter operationen hade jag 4 infarter. En på varje fot och två på vänster hand. De tog bort alla utom en på handens ovansida. Den funkade kanon - i några dagar. Jag hade fått venporten utplockad medan jag var sövd. Så skönt att slippa se och höra när de grejade ut den!
Sedan började eländet.
Kärlet brast och vätskan gick subkutant (under huden). Försök att sätta nya nålar gjordes. Två timmars gråt, all tillgänglig personal fick försöka, två narkosexperter... Japp. Till slut, med 14 stick i fötter och vänster arm satt en nål . I ett dygn höll det. Då var det dags igen.
Har nog aldrig varit med om något mer eländigt. Två timmar senare, med samma variant på personalinsats - förutom att narkosexperterna fick ta vid mycket tidigare (men de fick göra måååååånga stick), embla, värmepåsar... En liiiten, liten pyttenål (bebisnål) satt på höger tumme, vid leden. AJ, oj. Inte skönt alls. Inte särskilt bekvämt heller. Det höll ett dygn. Så klart.
Hemresan var i riskzonen, jag behövde penicillin. Mycket mer än det de redan gett. 3 påsar till innan jag skulle hem. De började diskutera central infart, vilket skulle innebära sövas. Nä, det uteslöts. De fick ta prover för att kolla genom stick i fingret. Två fingrar och sex stick tog de innan de fyllt två minirör med speciallösning (som fick användas istället för de rör de egentligen behövde).
Provsvaren visade ett HB på 80. Förmodligen därför som blodkärlen dragit sig undan, kanske. Jag behövde 2 påsar blod. Nä, det var det där med var det skulle gå in... Slutade tillslut med att jag fick lyxen piller. Massor med järntabletter, penicillin. Flera gånger per dag. Och så alvedon och receptbelagd smärtstillande medicin. Fick tack och lov komma hem nästa dag. En hel vecka på sjukhus med oätlig mat är inte så kul. Bättre att få vara hemma.
Eftersom jag hade svårt att få i mig sjukhusmaten så fick jag näringsdryck vid några tillfällen, sedan hade jag fantastisk service av mor, syster och make som kom med hemlagad GOD mat. Tack och lov att de finns :)
Annars tuffar livet på i full fart. Jag jobbar heltid (förutom sjukskrivningen på 5 veckor efter op - vägrade längre). Känner mycket mer energi. Kan jobba och faktiskt städa, laga mat, etc utan problem. Jag får inte anstränga mig mer än med promenader så det blir ett par gånger i veckan på löpbandet. Väntar med spänning på att få lägga till lite mer. Fast det blir plastikkirurgen som måste godkänna när och vad jag får göra. Kan ju inte riskera något nu :)
Vet att jag läste i någons blogg - eller om jag fick tipset här av någon - att det tog några månader efter avslutat Herceptin innan orken kom. Jag håller med. Sakta men säkert har det blivit bättre.
Jag njuter av tillvaron. Med barnen, maken, familjen, vänner, jobb... Barnens idrottande. Mumma! Ja, alltihopa är som det ska. Livet är härligt just nu!
lördag 24 september 2011
Chock
Fick i fredags beskedet att en av mina 8 bröstsystrar från samtalsgruppen förlorat kampen mot cancern. En chock att få beskedet, ingen av oss andra 7 visste något om att hon fått ett rediciv. Jag tror att jag såg henne vid min sista Herceptinbehandling, fick ögonkontakt men eftersom hon vek undan blicken och vände sig bort så intalade jag mig att jag misstog mig på person. Den personen - som förmodligen var hon - såg sjuk ut. Riktigt sjuk.
Hon var inte med vid våra senaste träffar - inget konstigt, eftersom det ofta saknas någon som inte kan komma av olika anledningar. Men att detta skulle hända känns overkligt. Frågorna är många som nu kommer att förbli obesvarade. Stackars barn som blir ensam kvar. Hennes son hade inte någon bra kontakt med sin pappa, nu ska han flytta till honom och byta skola. Tomheten är stor, tankarna mal. Gråten nära. JÄVLA SKITCANCER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så läser jag också att Michaela lämnat oss den 14/9. Två änglar på kort tid. Så sorgligt.
Det känns ännu mer angeläget att forskningen får mer pengar så att vi kan utrota cancerskiten för gott! Snart dags för Rosa Bandet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)