Idag har det varit en härlig dag.
Mina efterlängtade kollegor kom på lunch och vi hade mycket trevliga och givande samtal om jobbet, om livet med barn.... ja, listan kan nog göras längre men det var helt underbart roligt att träffa dem. Det kommer vi att göra om! Jag var så inne i förberedelserna av lunchen att jag glömde ta på mössan när det ringde på dörren... Fast de svimmade inte av åsynen av sin skalliga kollega, så det gick bra :)
En granne kom förbi också, lagom till kaffet. Då kom jag ihåg mössan ialla fall innan jag öppnade dörren. Riktigt trevligt, hon stannade bara en liten stund men det var roligt att hon kom förbi.
Så firar vi bröllopsdag idag också. Maken skickade blombud med ett fång röda rosor - vilket imponerade på mitt sällskap :) Hela familjen åkte på bio och sedan åt vi en god middag på restaurang. Mycket trevligt!
Till helgen tänker vi lufta husvagnen. Tjejerna har bortamatch i Lycksele så då passar det ju perfekt att ta en liten husvagnssemester över helgen. Det ska bli så mysigt att få kura tillsammans. Hoppas bara på fint väder så ska jag minsann utmana barnen - och maken - i minigolf, hehehe.
Fick kallelsen till nästa behandling idag, läkartid redan på måndag och behandling på tisdag. Måste ringa och säkerställa att det blev rätt, det känns som att det bara blir 2 dryga veckor och risken är väl att det blir flyttat i så fall. Fast det kanske är jag som räknat fel. Är allt ok så är det väl bara att tuta och köra, för varje dag så kommer jag ju ett steg närmare slutet på behandlingarna.
onsdag 11 augusti 2010
måndag 9 augusti 2010
Vardag
Så har en varm och delvis regnig helg förflutit. Med fotbollsmatcher i massor - 4 matcher på lördagen och 2 på söndagen. Det har varit skönt att orka vara ute hela lördagen, även om jag var väldigt trött när vi kom hem. Hade knyt-middag hos lillasyster, vilket var jättetrevligt - även om jag inte kände mig på topp socialt. Det tar på att både vara ute och att ha trevligt och prata med alla fotbollsföräldrar. För själva matcherna är ju inte ett dugg jobbiga.... :)
Söndagens regnväder tillät inte så mycket utomhusaktiviteter, jag rensade lite ogräs mellan skurarna, men orkade bara små stunder innan jag var tvungen att sätta mig och vila. Det är tröstlöst. Viljan finns där men inte orken.
Jag har en bekant som genom olyckshändelse tillfälligt hamnat i rullstol. Man vet inte när känseln i benen kommer tillbaka - bara att den kommer. Jag följer hennes blogg och fastän vi drabbats av livets hårda skola på så olika sätt hon och jag, så finns så mycket som vi delar:
Samma upplevelser av
Vänner som försvinner - och saknaden av dem,
Vänner som tillkommer - som man inte alls hade räknat med och som betyder så mycket,
Offentligheten - att vara ett lovligt byte för allas nyfikenhet,
Hjälplösheten - att inte själv bestämma över sig och sin kropp, att inte själv förmå sköta sitt hem,
Glädjen - över alla små och stora saker,
Positiva - vi är båda till vardags energiknippen, positiva och glada kvinnor som fått oss en rejäl motgång som kommer att stärka oss och göra oss till ännu bättre människor.
Listan kan säkert göras längre, men jag stannar här just nu. Kram på dig G - du finns i mina tankar!
Söndagens regnväder tillät inte så mycket utomhusaktiviteter, jag rensade lite ogräs mellan skurarna, men orkade bara små stunder innan jag var tvungen att sätta mig och vila. Det är tröstlöst. Viljan finns där men inte orken.
Jag har en bekant som genom olyckshändelse tillfälligt hamnat i rullstol. Man vet inte när känseln i benen kommer tillbaka - bara att den kommer. Jag följer hennes blogg och fastän vi drabbats av livets hårda skola på så olika sätt hon och jag, så finns så mycket som vi delar:
Samma upplevelser av
Vänner som försvinner - och saknaden av dem,
Vänner som tillkommer - som man inte alls hade räknat med och som betyder så mycket,
Offentligheten - att vara ett lovligt byte för allas nyfikenhet,
Hjälplösheten - att inte själv bestämma över sig och sin kropp, att inte själv förmå sköta sitt hem,
Glädjen - över alla små och stora saker,
Positiva - vi är båda till vardags energiknippen, positiva och glada kvinnor som fått oss en rejäl motgång som kommer att stärka oss och göra oss till ännu bättre människor.
Listan kan säkert göras längre, men jag stannar här just nu. Kram på dig G - du finns i mina tankar!
fredag 6 augusti 2010
Surkart
Jag är en surkart. Jag vill inte vara en surkart. Hur jag än gör så gnäller jag. Klarar inte att vara mogen vuxen.
Det har varit en tuff vecka. Maken borta och sonens väckningstider i kombination med min sömnbrist och trötthet efter behandlingen har tagit bort allt mitt glada humör. Att gå ifrån att vara en självständig person som klarat allt själv till att måsta ha hjälp av barnen vid handling, städning, trädgården... Det är inte roligt. Ingen hjälp på hela veckan förutom middagarna på måndag och tisdag.
Ingen som frågat om jag behövt hjälp på hela veckan, ingen som frågat hur jag mått - förutom maken i Stockholm då, och till honom kunde jag ju inte säga hur det egentligen är. Då skulle han bara må sämre än han gjort under sin påtvingade bortavaro. Han fick mina tårar på kvällen när han kom hem.
Var och veckohandlade med tjejerna nu på förmiddagen. De körde vagnen, stoppade varor i korgen... jag bara förmår att läsa vad som ska handlas och flämta med. Och köra bilen till och från. Efter att ha packat in varorna fick jag lägga mig ner och vila. Surt.
Hela veckan har sonen varit borta på dagtid, tjejerna har varit med kompisar. Jag har fått ta det ganska lugnt, men vad hjälper det när man känner sig så kass. Jag vill själv göra det jag vill göra: laga mat, baka, plocka bär, kantareller, fixa i trädgården - den ser ut som skit! Ogräset har fått härja fritt sedan innan vi åkte på semestertrippen. Så orkar jag ingenting själv.
Jagar på barnen för att få hjälp med att plocka in bär som annars förstörs, de plockar lite och börjar sedan med annat som är roligare... de vill ju vara barn och få ha sommarlov och bara vara... Jag förstår dem! Gick en sväng i trädgården och beskådade eländet. Mycket av naturens godsaker som inte längre går att äta. Barnen gör sitt bästa, jag vet det, men så ser man hur mycket som går till spillo för att de inte kan göra det som jag gör det - rensar eftersom bären blir färdiga att skörda. Det blir en vinter när vi får handla våra bär i affären i år.
Jag klagar absolut inte på mina barn! De gör allt de förmår för att hjälpa sin mamma! Men min egen frustration över min oförmåga är jättejobbig! Och så skäller jag på dem för att de stökar ner inne och ute, för att de glömmer saker... Det vill jag ju inte göra. Jag kan inte behärska mig.
Doktorn varnade innan första behandlingen att mitt humör skulle bli dåligt, idag känns det verkligen som att han fick rätt. Det känns bara så jobbigt att jag ska vara irriterad på barnen hela tiden när de egentligen ingenting gjort fel. Vill krypa ur mitt eget skinn just nu. Bli den snälla och glada mamman igen. Jag talar om för dem hur duktiga de är på att hjälpa till, säger ofta till dem att jag älskar dem - flera gånger varje dag. Men varför kan jag inte vara den glada, snälla och tålmodiga mamman? DERAS mamma?
Önskar man hade oändligt med pengar så man kunde ha en hembetjänt... Som man kunde befalla att göra det man själv inte orkar. Så skönt det skulle vara, att med gott samvete få ha allt i tipptopp skick. Frysen full, läckra maträtter till middag varje dag, alltid ren och struken tvätt, städat hus och fantastisk trädgård.
Det har varit en tuff vecka. Maken borta och sonens väckningstider i kombination med min sömnbrist och trötthet efter behandlingen har tagit bort allt mitt glada humör. Att gå ifrån att vara en självständig person som klarat allt själv till att måsta ha hjälp av barnen vid handling, städning, trädgården... Det är inte roligt. Ingen hjälp på hela veckan förutom middagarna på måndag och tisdag.
Ingen som frågat om jag behövt hjälp på hela veckan, ingen som frågat hur jag mått - förutom maken i Stockholm då, och till honom kunde jag ju inte säga hur det egentligen är. Då skulle han bara må sämre än han gjort under sin påtvingade bortavaro. Han fick mina tårar på kvällen när han kom hem.
Var och veckohandlade med tjejerna nu på förmiddagen. De körde vagnen, stoppade varor i korgen... jag bara förmår att läsa vad som ska handlas och flämta med. Och köra bilen till och från. Efter att ha packat in varorna fick jag lägga mig ner och vila. Surt.
Hela veckan har sonen varit borta på dagtid, tjejerna har varit med kompisar. Jag har fått ta det ganska lugnt, men vad hjälper det när man känner sig så kass. Jag vill själv göra det jag vill göra: laga mat, baka, plocka bär, kantareller, fixa i trädgården - den ser ut som skit! Ogräset har fått härja fritt sedan innan vi åkte på semestertrippen. Så orkar jag ingenting själv.
Jagar på barnen för att få hjälp med att plocka in bär som annars förstörs, de plockar lite och börjar sedan med annat som är roligare... de vill ju vara barn och få ha sommarlov och bara vara... Jag förstår dem! Gick en sväng i trädgården och beskådade eländet. Mycket av naturens godsaker som inte längre går att äta. Barnen gör sitt bästa, jag vet det, men så ser man hur mycket som går till spillo för att de inte kan göra det som jag gör det - rensar eftersom bären blir färdiga att skörda. Det blir en vinter när vi får handla våra bär i affären i år.
Jag klagar absolut inte på mina barn! De gör allt de förmår för att hjälpa sin mamma! Men min egen frustration över min oförmåga är jättejobbig! Och så skäller jag på dem för att de stökar ner inne och ute, för att de glömmer saker... Det vill jag ju inte göra. Jag kan inte behärska mig.
Doktorn varnade innan första behandlingen att mitt humör skulle bli dåligt, idag känns det verkligen som att han fick rätt. Det känns bara så jobbigt att jag ska vara irriterad på barnen hela tiden när de egentligen ingenting gjort fel. Vill krypa ur mitt eget skinn just nu. Bli den snälla och glada mamman igen. Jag talar om för dem hur duktiga de är på att hjälpa till, säger ofta till dem att jag älskar dem - flera gånger varje dag. Men varför kan jag inte vara den glada, snälla och tålmodiga mamman? DERAS mamma?
Önskar man hade oändligt med pengar så man kunde ha en hembetjänt... Som man kunde befalla att göra det man själv inte orkar. Så skönt det skulle vara, att med gott samvete få ha allt i tipptopp skick. Frysen full, läckra maträtter till middag varje dag, alltid ren och struken tvätt, städat hus och fantastisk trädgård.
torsdag 5 augusti 2010
Utflykt
Det börjar gå lite bättre med sömnen nu, fick somna vid 01 igår och sonen skulle inte upp förrän vid 07. De hade sovmorgon efter sen kvällsmatch.
Jag fick hämtning i går kväll av bussiga vänner så att jag fick se matchen - hur kul som helst. Visst, det var hög puls efter att ha gått trappor upp till läktarna och en bit till innan vi hittade "vår" sittplats, men väl där var det jättekul att få se de duktiga ungdomarna spela. Lite snopet slut på matchen dock, när det vällde in vattenmassor i ishallen... i omklädningsrum, trapphus... ja överallt. Vi fick åka hem med 2 oduschade, svettiga, stinkande ungdomar i bilen - det fanns inga val.
Idag är dag 8 efter behandlingen, och mönstret känns igen. Jag känner mig piggare om än fortsatt lite darrig och vääääldigt lätt andfådd. Förmodligen kommer nattsömnen att bli bättre för varje dag. Jag orkar inte med värmen och solen riktigt men det känns ändå betydligt bättre idag och jag vet att det blir bättre dagarna som kommer framöver. Svampen i munnen börjar ge med sig och smakerna har börjat återvända - tänkte smyga med ett liiiitet, liiitet glas rött och några oliver ikväll - bara för smakens skull. Jag vet att det bara är torsdag, men för tusan... måste ju passa på att njuta :)
Jag vågade mig på att ta bilen och skjutsade tjejerna med kompisar till en liten badstrand medan jag själv åkte till jobbet och hälsade på en stund idag. Hur kul som helst att träffa dem en liten stund. Behövde verkligen få lite jobbsnack, det är ju inte riktigt likt mig att bara vara... Om jag tänker tillbaka så kan jag nog inte minnas senast jag hade semester mer än 3 veckor i sträck under en sommar... Somrarna jag varit föräldraledig måste det ha varit - fast då är det ju inte semester riktigt ... Jag har i alla år delat upp sommarsemestern för barnen, kollegorna och för min egen skull. Nu har jag varit sjukskriven i över 90 dagar - vem hade trott det för ett halvår sedan?
Snart är jag halvvägs i min cellgiftsbehandling, jag räknar varje kur som färdig efter 3 veckorsintervallerna... Nu har jag fått den sista av de tre FEC-kurerna. Om värdena är ok vecka 34 så bör det bli starten på de tre Taxotere- kurerna och den 1-åriga behandlingen med Herceptin. Fastän jag tycker att tiden går sakta och visssa dagar är jobbigare än andra, så har det ändå hänt en hel del hittills... Känns lite jobbigt att gå in i en ny typ av cellgiftsbehandling, nu när jag äntligen fått ganska bra kläm på medicineringarna och har kunnat parera någorlunda ok.
Det jag vet om Taxotere är att jag ska äta typ 32 cortisontabletter på morgonen INNAN behandling... och i tre dagar efteråt. Man får sköra slemhinnor och får därmed lätt blåmärken, näsblod, etc. Skelettvärk och muskelvärk verkar också väldigt vanligt. Däremot ska förhoppningsvis illamåendet vara mycket, mycket lindrigare. Jag kommer också att få sitta med is-vantar och is-sockar för att motverka att mina naglar ramlar av. Ni som känner mig vet att mina naglar och jag.... hmmm... Det skulle verkligen inte vara roligt om de strök med... Jag kan också tänka mig att sömnen får sig en rejäl backning, om jag har svårt att sova på den cortisondos jag fått hittills.... Då måste jag nog försöka få hjälp med sömntabletter. Jag funkar verkligen inte något vidare när jag inte får sova på natten.
Herceptinet är den där antikroppen som jag ska få var 3:e vecka i ett år men som inte ska vara så jobbig att man blir sjuk av den.
Nästa vecka ser jag fram emot att träffa två kollegor som fortfarande har semester, jag längtar efter dem så mycket! De är världens härligaste tjejer :)
Jag fick hämtning i går kväll av bussiga vänner så att jag fick se matchen - hur kul som helst. Visst, det var hög puls efter att ha gått trappor upp till läktarna och en bit till innan vi hittade "vår" sittplats, men väl där var det jättekul att få se de duktiga ungdomarna spela. Lite snopet slut på matchen dock, när det vällde in vattenmassor i ishallen... i omklädningsrum, trapphus... ja överallt. Vi fick åka hem med 2 oduschade, svettiga, stinkande ungdomar i bilen - det fanns inga val.
Idag är dag 8 efter behandlingen, och mönstret känns igen. Jag känner mig piggare om än fortsatt lite darrig och vääääldigt lätt andfådd. Förmodligen kommer nattsömnen att bli bättre för varje dag. Jag orkar inte med värmen och solen riktigt men det känns ändå betydligt bättre idag och jag vet att det blir bättre dagarna som kommer framöver. Svampen i munnen börjar ge med sig och smakerna har börjat återvända - tänkte smyga med ett liiiitet, liiitet glas rött och några oliver ikväll - bara för smakens skull. Jag vet att det bara är torsdag, men för tusan... måste ju passa på att njuta :)
Jag vågade mig på att ta bilen och skjutsade tjejerna med kompisar till en liten badstrand medan jag själv åkte till jobbet och hälsade på en stund idag. Hur kul som helst att träffa dem en liten stund. Behövde verkligen få lite jobbsnack, det är ju inte riktigt likt mig att bara vara... Om jag tänker tillbaka så kan jag nog inte minnas senast jag hade semester mer än 3 veckor i sträck under en sommar... Somrarna jag varit föräldraledig måste det ha varit - fast då är det ju inte semester riktigt ... Jag har i alla år delat upp sommarsemestern för barnen, kollegorna och för min egen skull. Nu har jag varit sjukskriven i över 90 dagar - vem hade trott det för ett halvår sedan?
Snart är jag halvvägs i min cellgiftsbehandling, jag räknar varje kur som färdig efter 3 veckorsintervallerna... Nu har jag fått den sista av de tre FEC-kurerna. Om värdena är ok vecka 34 så bör det bli starten på de tre Taxotere- kurerna och den 1-åriga behandlingen med Herceptin. Fastän jag tycker att tiden går sakta och visssa dagar är jobbigare än andra, så har det ändå hänt en hel del hittills... Känns lite jobbigt att gå in i en ny typ av cellgiftsbehandling, nu när jag äntligen fått ganska bra kläm på medicineringarna och har kunnat parera någorlunda ok.
Det jag vet om Taxotere är att jag ska äta typ 32 cortisontabletter på morgonen INNAN behandling... och i tre dagar efteråt. Man får sköra slemhinnor och får därmed lätt blåmärken, näsblod, etc. Skelettvärk och muskelvärk verkar också väldigt vanligt. Däremot ska förhoppningsvis illamåendet vara mycket, mycket lindrigare. Jag kommer också att få sitta med is-vantar och is-sockar för att motverka att mina naglar ramlar av. Ni som känner mig vet att mina naglar och jag.... hmmm... Det skulle verkligen inte vara roligt om de strök med... Jag kan också tänka mig att sömnen får sig en rejäl backning, om jag har svårt att sova på den cortisondos jag fått hittills.... Då måste jag nog försöka få hjälp med sömntabletter. Jag funkar verkligen inte något vidare när jag inte får sova på natten.
Herceptinet är den där antikroppen som jag ska få var 3:e vecka i ett år men som inte ska vara så jobbig att man blir sjuk av den.
Nästa vecka ser jag fram emot att träffa två kollegor som fortfarande har semester, jag längtar efter dem så mycket! De är världens härligaste tjejer :)
tisdag 3 augusti 2010
Min rikedom!
Vilka underbara barn jag har!
Efter en natt med dålig sömn, somnade inte förrän vid 02:30 och tidig morgon vid 06:15, för att väcka sonen för sitt hockeyläger kunde jag somna om mellan 8 och 9 i alla fall. Har känt mig darrig och ruggig hela dagen, med huvudvärk och inte något vidare humör. Tjejerna gick upp och gjorde frukost som vi åt tillsammans och sedan ringde deras vänner och bjöd hem dem till sig - inklusive lunch - och kom inte hem förrän träningsdags vid 16.
Jag har verkligen försökt varva ner och sova när jag nu fick chansen att vara hemma ensam, det har bränt bakom ögonlocken hela dagen. Jag har ätit både lunch och ett litet mellanmål för att försöka minska darrigheten och få i mig något. Tog mig ut i det vackra vädret och tänkte att solen kanske kunde få mig att slumra till, men det blev för varmt efter 30 minuter. Vid 15 lyckades jag tillslut somna och sov som en sten i en timma. SÅÅÅ OERHÖRT SKÖNT! Så åkte vi till mamma för middag - jättegod lax :)
När vi kom hem igen kom så den glada, underbara barnaskaran igång med att hjälpa sin slutkörda mamma... Sonen tog dammsugaren och dammsög hela huset, ena dottern tog skurgrejer och städade ena toaletten medan den andra dottern startade smutstvätt och sorterade den rena och torra tvätten. Själv förmådde jag dammsuga soffan innan sonen tog över - jag hade nog en puls på max och sonen bara skrattade åt mina häftiga andetag i soffan :)
De belönade sig själva med god choklad efteråt - det var de värda :))
Vilken rikedom jag har! Eller rättare sagt VI har, min man och jag :)
Efter en natt med dålig sömn, somnade inte förrän vid 02:30 och tidig morgon vid 06:15, för att väcka sonen för sitt hockeyläger kunde jag somna om mellan 8 och 9 i alla fall. Har känt mig darrig och ruggig hela dagen, med huvudvärk och inte något vidare humör. Tjejerna gick upp och gjorde frukost som vi åt tillsammans och sedan ringde deras vänner och bjöd hem dem till sig - inklusive lunch - och kom inte hem förrän träningsdags vid 16.
Jag har verkligen försökt varva ner och sova när jag nu fick chansen att vara hemma ensam, det har bränt bakom ögonlocken hela dagen. Jag har ätit både lunch och ett litet mellanmål för att försöka minska darrigheten och få i mig något. Tog mig ut i det vackra vädret och tänkte att solen kanske kunde få mig att slumra till, men det blev för varmt efter 30 minuter. Vid 15 lyckades jag tillslut somna och sov som en sten i en timma. SÅÅÅ OERHÖRT SKÖNT! Så åkte vi till mamma för middag - jättegod lax :)
När vi kom hem igen kom så den glada, underbara barnaskaran igång med att hjälpa sin slutkörda mamma... Sonen tog dammsugaren och dammsög hela huset, ena dottern tog skurgrejer och städade ena toaletten medan den andra dottern startade smutstvätt och sorterade den rena och torra tvätten. Själv förmådde jag dammsuga soffan innan sonen tog över - jag hade nog en puls på max och sonen bara skrattade åt mina häftiga andetag i soffan :)
De belönade sig själva med god choklad efteråt - det var de värda :))
Vilken rikedom jag har! Eller rättare sagt VI har, min man och jag :)
måndag 2 augusti 2010
Plus å minus
Vaknade för tidigt idag, redan kl 05 ringde makens väckarklocka... Han skulle iväg med flyget. Det är som förgjort. Inte kunde jag somna om heller, steg upp och åt lite yoghurt och la mig igen när han åkte. Klockan 06:20 skulle sonen väckas för frukost innan hämtning till hockeylägret. Vid 8 lyckades jag somna och väcktes av ena dottern 10:15 som försiktigt strök mig på armen... Då blev det tjejfrukost för oss tre som var kvar hemma.
Tjejerna har ångat på i samma härliga anda som de avslutade gårdagskvällen, med fotboll tillsammans med sina kompisar. Trots att de är så snälla och bara varit ute, så kunde jag inte somna mer under dagen och har varit trött, trött, trött...
Sonen kom hem vid 17:30 och då vågade jag mig bakom ratten för att köra den korta biten till kära mamma för middag. Och SOM JAG ÅT (en hel portion), det är som att ha svultit hur länge som helst - första dagen det går äta efter behandling är underbar! Enkel middag, spagetti med köttfärssås och sallad.... Blev helt slut och fick lägga mig i mammas soffa för att få ner pulsen - det är som ett maraton för kroppen att få äta sig mätt, det märks att kroppen jobbar febrilt för att suga in all näring. Det blir lite ofrivillig jojobantning måste jag säga, inte det bästa för vikten känns det som... Det är väl bara att gilla läget och tänka att det blir något för 2011 att bita i.
Hinner bara komma hem så ringer telefonen - "var är du" - kära vänner har varit förbi och lämnat nyplockade kantareller på vår altan, under den timme vi var hos mamma. Så dök de upp för att snacka en liten stund. Vilken härlig och glad överaskning!
På minussidan idag hamnar mycket märklig bekant, som retar sig på allt jag säger, trots att det sägs med glimten i ögat, som försöker skuldlägga mig för att JAG inte hör av mig till henne... Trots att jag har hört av mig och bett henne komma förbi - bara hon ringer först eftersom jag kan sova.... Förstår mig inte på henne. En bekant som verkar blivit väldigt stött över att hon inte fått veta om min sjukdom före alla andra - trots att hon fick veta samma vecka som barnen fick veta - (vi är inte såååå nära), som vänt allt till att försöka göra det till att det är jag som gör fel. Jag har bett henne komma förbi, kan alltid bjuda på kaffe - även om "bagarstugan" lyser med sin frånvaro. Idag kom ett mail på facebook... Där hon tycker att jag kan komma dit om jag vill ha kaffe.
Hon tycker att hon verkligen gjort allt för att visa att hon bryr sig, som att ringa, och komma förbi... Visst, hon var förbi EN gång, utan att ringa först (som jag bett om) och självklart var jag inte hemma den gången. Då ringde hon när hon stod här utanför och undrade var jag var...
Hon verkar inte förstå hur det är att få livet omkullkastat, inte går jag runt och plingar på dörrar och frågar om jag får komma in - inte nu längre. Det finns några som inte är familjen som jag med lätthet ringer till för att kolla om jag kan få lite miljöombyte när jag orkar - men det känns inte bekvämt att gå till denna människa på spontanbesök. Väldigt tråkigt och det går tyvärr inte bara att skaka av sig. Förmodligen är det hennes egna dåliga samvete som spökar, men hon har en förmåga att få mig att må dåligt av de utspel hon gör. Jag har inte pratat ordentligt med människan sedan hockeysäsongen tog slut, dvs i samband med att jag fick beskedet. Omvägar eller snabbt hej är väl det närmaste när det var skolavslutning i juni. Jag funderar allvarligt på om jag ska ta en promenad till henne när jag blir piggare, risken finns dock att det kommer att bli svårt att hålla en lugn ton - från min sida... Hmmm...
Tack och lov för familjen och fina vänner - både nya och gamla, på nära håll och som bor långt borta - som inte viker undan och som ser till att finnas där, höra av sig, som bryr sig när som helst! Jag uppskattar er så!
Så har vi ju också fått glädjebesked från älskade svåger och svägerska! Plus på stickan! Nu är det att hålla tummar och tår för ett fantastiskt 2011 :)))
Tjejerna har ångat på i samma härliga anda som de avslutade gårdagskvällen, med fotboll tillsammans med sina kompisar. Trots att de är så snälla och bara varit ute, så kunde jag inte somna mer under dagen och har varit trött, trött, trött...
Sonen kom hem vid 17:30 och då vågade jag mig bakom ratten för att köra den korta biten till kära mamma för middag. Och SOM JAG ÅT (en hel portion), det är som att ha svultit hur länge som helst - första dagen det går äta efter behandling är underbar! Enkel middag, spagetti med köttfärssås och sallad.... Blev helt slut och fick lägga mig i mammas soffa för att få ner pulsen - det är som ett maraton för kroppen att få äta sig mätt, det märks att kroppen jobbar febrilt för att suga in all näring. Det blir lite ofrivillig jojobantning måste jag säga, inte det bästa för vikten känns det som... Det är väl bara att gilla läget och tänka att det blir något för 2011 att bita i.
Hinner bara komma hem så ringer telefonen - "var är du" - kära vänner har varit förbi och lämnat nyplockade kantareller på vår altan, under den timme vi var hos mamma. Så dök de upp för att snacka en liten stund. Vilken härlig och glad överaskning!
På minussidan idag hamnar mycket märklig bekant, som retar sig på allt jag säger, trots att det sägs med glimten i ögat, som försöker skuldlägga mig för att JAG inte hör av mig till henne... Trots att jag har hört av mig och bett henne komma förbi - bara hon ringer först eftersom jag kan sova.... Förstår mig inte på henne. En bekant som verkar blivit väldigt stött över att hon inte fått veta om min sjukdom före alla andra - trots att hon fick veta samma vecka som barnen fick veta - (vi är inte såååå nära), som vänt allt till att försöka göra det till att det är jag som gör fel. Jag har bett henne komma förbi, kan alltid bjuda på kaffe - även om "bagarstugan" lyser med sin frånvaro. Idag kom ett mail på facebook... Där hon tycker att jag kan komma dit om jag vill ha kaffe.
Hon tycker att hon verkligen gjort allt för att visa att hon bryr sig, som att ringa, och komma förbi... Visst, hon var förbi EN gång, utan att ringa först (som jag bett om) och självklart var jag inte hemma den gången. Då ringde hon när hon stod här utanför och undrade var jag var...
Hon verkar inte förstå hur det är att få livet omkullkastat, inte går jag runt och plingar på dörrar och frågar om jag får komma in - inte nu längre. Det finns några som inte är familjen som jag med lätthet ringer till för att kolla om jag kan få lite miljöombyte när jag orkar - men det känns inte bekvämt att gå till denna människa på spontanbesök. Väldigt tråkigt och det går tyvärr inte bara att skaka av sig. Förmodligen är det hennes egna dåliga samvete som spökar, men hon har en förmåga att få mig att må dåligt av de utspel hon gör. Jag har inte pratat ordentligt med människan sedan hockeysäsongen tog slut, dvs i samband med att jag fick beskedet. Omvägar eller snabbt hej är väl det närmaste när det var skolavslutning i juni. Jag funderar allvarligt på om jag ska ta en promenad till henne när jag blir piggare, risken finns dock att det kommer att bli svårt att hålla en lugn ton - från min sida... Hmmm...
Tack och lov för familjen och fina vänner - både nya och gamla, på nära håll och som bor långt borta - som inte viker undan och som ser till att finnas där, höra av sig, som bryr sig när som helst! Jag uppskattar er så!
Så har vi ju också fått glädjebesked från älskade svåger och svägerska! Plus på stickan! Nu är det att hålla tummar och tår för ett fantastiskt 2011 :)))
söndag 1 augusti 2010
Vilken helg!
Nu är jag såååå in i vassen trött, men åh vilken härlig helg det blev! Det har varit ett pendlande mellan fotbollsplaner och soffan - där jag snabbt däckat mellan passen. Men så oerhört kraftgivande att få se dem.
Jag har sett alla barnens matcher utom sonens första på torsdagen, vinster och förluster. Jag är så stolt och lycklig över mina barn och deras idrottsliga framgångar. Det blev guld/silver för tjejerna då det blev internmöte i A-finalen idag. Sonens lag förlorade tyvärr kvartsfinalen på lördagen, men de föll med flaggan i topp.
Nu hoppas jag att jag inte tagit ut mig för mycket i min tjurskallighet... Jag ligger här i soffan och kallsvettas... Är trött men inte så att jag kan somna riktigt... Tar mina piller enligt ordination som vanligt...
Tjejerna har inte fått nog av fotbollsspelande efter denna långa cuphelg... De har dragit ihop en massa kompisar och spelar för fulla muggar på vår bakgård. Så härligt det är att höra deras spelglädje där ute :)
Nu börjar hockeylivet för sonen igen, det är snabba kast :) Han har gjort sitt första ispass för säsongen och resten av veckan som kommer är fylld av heldagar på is :)
Käre maken åker på konferens i morgonbitti, nu är hans semester slut :( En hel vecka ska han vara i Stockholm. Blä! Tack och lov för lilla mamma som ställer upp med middagshjälp måndag och tisdag. Snälla hockeyföräldrar som plockar upp sonen till ishallen i ottan och kör hem honom lagom till middagen.
Visst är det härligt att vara idrottsförälder :)
Jag har sett alla barnens matcher utom sonens första på torsdagen, vinster och förluster. Jag är så stolt och lycklig över mina barn och deras idrottsliga framgångar. Det blev guld/silver för tjejerna då det blev internmöte i A-finalen idag. Sonens lag förlorade tyvärr kvartsfinalen på lördagen, men de föll med flaggan i topp.
Nu hoppas jag att jag inte tagit ut mig för mycket i min tjurskallighet... Jag ligger här i soffan och kallsvettas... Är trött men inte så att jag kan somna riktigt... Tar mina piller enligt ordination som vanligt...
Tjejerna har inte fått nog av fotbollsspelande efter denna långa cuphelg... De har dragit ihop en massa kompisar och spelar för fulla muggar på vår bakgård. Så härligt det är att höra deras spelglädje där ute :)
Nu börjar hockeylivet för sonen igen, det är snabba kast :) Han har gjort sitt första ispass för säsongen och resten av veckan som kommer är fylld av heldagar på is :)
Käre maken åker på konferens i morgonbitti, nu är hans semester slut :( En hel vecka ska han vara i Stockholm. Blä! Tack och lov för lilla mamma som ställer upp med middagshjälp måndag och tisdag. Snälla hockeyföräldrar som plockar upp sonen till ishallen i ottan och kör hem honom lagom till middagen.
Visst är det härligt att vara idrottsförälder :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)