Tänk så glad man blir av det vita guldet som faller från skyn! Ljust och fint, gnistrande härlig snö.
Spelar ingen roll att trafiken nästan står stilla, att snöröjarna som jobbar för fullt "glömt" E4 och så klart alla mindre prioriterade vägar, trottoarer, etc. Jag gillar snön. Det är bara att starta lite tidigare och ha tålamod i trafiken. I morse när jag skjutsade sonen till skolan innan strålningen så var det så mycket snö på vissa ställen på vägarna att det skrapade under bilen. Tur jag gillar rally :) Det blev ibland lite väl spännande och sladdigt...
När jag kom hem så blev jag tvungen att skotta en bit av uppfarten för att få någonstans att ställa bilen. Jag har alltid njutit av att skotta snö, nu var det rätt plågsamt. Svetten rann, ögonen rann, näsan rann, snön blötte de fläckar av ansiktet som inte blöttes av mina egna kroppsvätskor... Andhämtningen var som efter en långlöpning med slutspurt. Det tog mig 45 minuter idogt arbete. Men fint blev det för lilla Bettan. För den andra bilen, som maken kör, skottade jag inte någon plats, orken tog slut. Däremot så skottade jag upp för entrén och hela gatstumpen mellan uppfart och entré så att inte postbilen ska göra sådana eländiga ihoptryckta snövallar. De är nästan omöjliga att få bort... Puh vilket träningspass.
Drack flera glas vatten när jag kom in, dråsade ner i soffan och hämtade andan. När jag skulle gå till köket för att fixa mig en sen lunch kändes det som att gå på glödande kol. Himmel så ont det gjorde i fötterna, och i händerna kände jag också när jag skulle göra iordning maten. Straffet för kroppsligt arbete? Förmodligen. Har halvsovit en stund på eftermiddagen och självklart så blir ju humöret inte det bästa när det värker i armar, händer och fötter. Men det går an. Vet ju att jag fått ge kroppen en duvning gratismotion. Några kalorier förbrände jag med all säkerhet :)
Självklart har den fantastiska snöröjaren varit här... alldeles för tidigt om man ser till alla tidigare år. Till vårt villakvarter brukar han inte dyka upp förrän på senkvällen, idag kom han redan före middagstid. Så... en tjock plogvall har nu ersatt mitt hårda arbete. Tack och lov är sonens träning inställd idag så det fick bli hans "off-ice pass". Ena dottern tog piasavakvasten och har sopat förstukvisten och alla andra små ställen hon kunde komma på :)
Käre maken behagar alltid utebli från hemmet de dagar det snöar, har alltid blivit så. I flera år. Just idag skulle tajmingen mellan snöröjaren och maken ha varit perfekt. Maken beräknar att han är hemma runt 19 - vilken överaskning han kommer att få då det är skottat och klart :)
Det har aldrig varit något problem för mig tidigare att skotta, har alltid gillat gratismotionen, men än så länge så är jag inte i så bra form och statiskt arbete med högerarmen är absolut inte att rekommendera.
Väntar fortfarande på att få kontakt med min chef. Ringde flera gånger igår, skickade ett sms om att hon ska ringa mig... Fortfarande ingenting. Får försöka få kontakt med henne igen. Vill ju börja planera för att komma igång med jobb.
onsdag 10 november 2010
tisdag 9 november 2010
Lång dag på sjukhuset igår
Det blev en oväntat lång dag på Nus igår. Skulle ju vara där kl 07:30 (stress, stress, stress för att hinna få upp barn, se till att de åt frukost, packat för skoldagen...) för strålning. Var på minuten att jag hann dit i tid, men det gick. Väl där blev det väntan, väntan och åter väntan. Jag tittade mer och mer på klockan... Kände att det här kommer att köra ihop sig ordentligt. Inte förrän 07:50 fick jag komma in. Jag muttrade att detta inte blev så lyckat. Förklarade att jag skulle bli sen till provtagning och Mugascint.
Fick tack och lov en gräddfil och fick för första gången lämna blodproverna i behandlingsrummet, genom venporten - sååå smidigt!!! Sköterskan gjorde klart porten för Herceptin - va??? Skulle jag få det redan och inte på tisdagen. Jodå sa sköterskan, det var inplanerat. Snopet, men lika skönt att få göra bort det.
Stressade vidare till receptionen för att anmäla mig, och in till väntrummet för Mugascinten. Var där 08:10, endast 10 minuter sen. Fick komma in på direkten, de väntade ju mig... Så blev det ju då en massa luft i schemat innan läkarbesöket. Passade på att köpa kaffe och en smörgås. Träffade en bröstsyster som jag fick prata med en stund. Så trevligt!
Läkarbesöket gick bra. Nisse är verkligen sympatisk! Hoppas nu han håller sina löften - men det har han gjort hittills så jag är hoppfull :)
Eftersom jag skulle få Herceptin så blev det ännu en timmes väntan, det tar ungefär 1 timme innan apoteket hunnit leverera beställningen som inte görs förrän efter läkaren gett sitt godkännande. Mer kaffe och faktiskt en bit Cheezecake. Mums!
Klockan 11 fick jag plats i en stol i behandlingsrummet och klockan 13 fick jag åka hem.
Gick en härligt uppfriskande promenad med maken i går kväll. 13 minusgrader och stjärnklart. Riktigt skönt. Vi gick i rask takt (ja, ja... för mig just nu var det rask takt) i 50 minuter och inte förrän på slutet fick jag tunga spagettiben. Både jag själv och maken imponerades över att jag orkade i så bra takt och så länge :) Jag känner mig riktigt nöjd - skryt, skryt. När det krampade i vaderna eller låren så sa jag bara "de får vad de tål och ska lära sig veta hut". Maken skrattade gott åt mig och mina kommentarer som flåsades fram. Benen värkte och fötterna protesterade vilt när jag senare behövde deras tjänster för att förflytta mig.
Idag har jag varit på jobbet efter strålningen. Så skönt att komma dit och träffa dem. Funderar allvarligt på att friskskriva mig på 25% från och med måndag. Det borde jag ju fixa. 2½ timme måndag till torsdag och så samtalsgruppen på fredagarna. Försöker jaga rätt på chefen för att komma överens om framtiden. Jag behöver nog en anpassning av min arbetsplats med ergonomiskt tangentbord för att inte påfrestningarna på högerarmen ska bli för stor.
Kvällen erbjuder trevligheter. Lillasyster fyller år och bjuder på kaffe, och kanske något gott till :)
Fick tack och lov en gräddfil och fick för första gången lämna blodproverna i behandlingsrummet, genom venporten - sååå smidigt!!! Sköterskan gjorde klart porten för Herceptin - va??? Skulle jag få det redan och inte på tisdagen. Jodå sa sköterskan, det var inplanerat. Snopet, men lika skönt att få göra bort det.
Stressade vidare till receptionen för att anmäla mig, och in till väntrummet för Mugascinten. Var där 08:10, endast 10 minuter sen. Fick komma in på direkten, de väntade ju mig... Så blev det ju då en massa luft i schemat innan läkarbesöket. Passade på att köpa kaffe och en smörgås. Träffade en bröstsyster som jag fick prata med en stund. Så trevligt!
Läkarbesöket gick bra. Nisse är verkligen sympatisk! Hoppas nu han håller sina löften - men det har han gjort hittills så jag är hoppfull :)
Eftersom jag skulle få Herceptin så blev det ännu en timmes väntan, det tar ungefär 1 timme innan apoteket hunnit leverera beställningen som inte görs förrän efter läkaren gett sitt godkännande. Mer kaffe och faktiskt en bit Cheezecake. Mums!
Klockan 11 fick jag plats i en stol i behandlingsrummet och klockan 13 fick jag åka hem.
Gick en härligt uppfriskande promenad med maken i går kväll. 13 minusgrader och stjärnklart. Riktigt skönt. Vi gick i rask takt (ja, ja... för mig just nu var det rask takt) i 50 minuter och inte förrän på slutet fick jag tunga spagettiben. Både jag själv och maken imponerades över att jag orkade i så bra takt och så länge :) Jag känner mig riktigt nöjd - skryt, skryt. När det krampade i vaderna eller låren så sa jag bara "de får vad de tål och ska lära sig veta hut". Maken skrattade gott åt mig och mina kommentarer som flåsades fram. Benen värkte och fötterna protesterade vilt när jag senare behövde deras tjänster för att förflytta mig.
Idag har jag varit på jobbet efter strålningen. Så skönt att komma dit och träffa dem. Funderar allvarligt på att friskskriva mig på 25% från och med måndag. Det borde jag ju fixa. 2½ timme måndag till torsdag och så samtalsgruppen på fredagarna. Försöker jaga rätt på chefen för att komma överens om framtiden. Jag behöver nog en anpassning av min arbetsplats med ergonomiskt tangentbord för att inte påfrestningarna på högerarmen ska bli för stor.
Kvällen erbjuder trevligheter. Lillasyster fyller år och bjuder på kaffe, och kanske något gott till :)
söndag 7 november 2010
Vardagslugnet närmar sig
Swosch, så har en höstlovsvecka förflutit. Vardagen är på g igen. Känns både bra och trist. Det har varit härligt att ha barnen hemma samtidigt som det tar väldigt på krafterna med allt en mamma ska fixa med till sina små... eller små och små - de är mer tonåriga än smååriga. Vill sova länge och vara uppe länge. Äter mängder och dricker mjölk så man önskar nästan att man hade en egen ko på gården :)
Varit borta på middag både fredag och lördag, vi har blivit bjudna på fantastiskt god mat och trevligt sällskap. Skönt att få komma bort lite och samtidigt tryggt med släkten som värdar. Det gör inget att jag måste lägga upp benen eller att vi åker hem tidigt.
Helgens matchskörd har varit lagom: 3 hockeymatcher (såg 2) och 1 innebandymatch lördag och söndag. En fin avslutning på denna vecka. Det var riktigt skönt att få en lugn förmiddag när killarna åkte iväg på egen hand i morse. Benen har varit riktigt svullna på kvällarna och fötterna har värkt efter en stunds vila och jag sedan ska gå igen. Jag är bara trött.
Skulle förbi till pappas grav igår, men glömde ta med något att tända ljusen med så det blev att åka förbi idag istället. Det är så fantastiskt vackert med alla tända ljus, så stämningsfullt.
I morgon blir det flera timmar på sjukhuset: strålning, provtagning, mugascinten och sedan läkarbesök. Jag blev riktigt irriterad på sköterskan på strålningen i fredags. Jag hade bett om att få en strålningstid synkad med övriga tider flera dagar i förväg. Så gav hon mig en tid FÖRE i alla fall. De hade flyttat min tid som varit inbokad så att det passat mina andra tider för dagen. Utan att kolla med mig. På grund av att någon behövde synka ihop sina tider - ja, sa jag det var PRECIS det jag bett om I GOD TID. Som de önskar, jag har gjort allt enligt "regelboken". Jag var riktigt irriterad när jag gick hem i fredags. Varför kan man inte få respekt bara för att man bor "nära". Jag behöver ju också åka flera mil även om jag får bo hemma, jag har 3 barn som ska iväg till skolan, en man som reser på veckorna... Men det räknas tydligen inte. Usch vad man kan bli irriterad på småsaker - men för mig var just det viktigt. Hur kul är det med ännu fler timmar i sjukhusmiljö. Ska förmodligen vara där i flera timmar på tisdag också. Då SKA jag minsann ha en tid som passar MIG. Då får någon annan flytta på sig. Punkt!
Varit borta på middag både fredag och lördag, vi har blivit bjudna på fantastiskt god mat och trevligt sällskap. Skönt att få komma bort lite och samtidigt tryggt med släkten som värdar. Det gör inget att jag måste lägga upp benen eller att vi åker hem tidigt.
Helgens matchskörd har varit lagom: 3 hockeymatcher (såg 2) och 1 innebandymatch lördag och söndag. En fin avslutning på denna vecka. Det var riktigt skönt att få en lugn förmiddag när killarna åkte iväg på egen hand i morse. Benen har varit riktigt svullna på kvällarna och fötterna har värkt efter en stunds vila och jag sedan ska gå igen. Jag är bara trött.
Skulle förbi till pappas grav igår, men glömde ta med något att tända ljusen med så det blev att åka förbi idag istället. Det är så fantastiskt vackert med alla tända ljus, så stämningsfullt.
I morgon blir det flera timmar på sjukhuset: strålning, provtagning, mugascinten och sedan läkarbesök. Jag blev riktigt irriterad på sköterskan på strålningen i fredags. Jag hade bett om att få en strålningstid synkad med övriga tider flera dagar i förväg. Så gav hon mig en tid FÖRE i alla fall. De hade flyttat min tid som varit inbokad så att det passat mina andra tider för dagen. Utan att kolla med mig. På grund av att någon behövde synka ihop sina tider - ja, sa jag det var PRECIS det jag bett om I GOD TID. Som de önskar, jag har gjort allt enligt "regelboken". Jag var riktigt irriterad när jag gick hem i fredags. Varför kan man inte få respekt bara för att man bor "nära". Jag behöver ju också åka flera mil även om jag får bo hemma, jag har 3 barn som ska iväg till skolan, en man som reser på veckorna... Men det räknas tydligen inte. Usch vad man kan bli irriterad på småsaker - men för mig var just det viktigt. Hur kul är det med ännu fler timmar i sjukhusmiljö. Ska förmodligen vara där i flera timmar på tisdag också. Då SKA jag minsann ha en tid som passar MIG. Då får någon annan flytta på sig. Punkt!
torsdag 4 november 2010
Snart helg - igen...
Kom iväg med två av barnen på det efterlängtade besöket hos arbetskamraten idag. Så trevligt att få träffa de små barnen och få prata bort ett par timmar.
En promenad hann jag med på förmiddagen, men den blev kortare än jag hoppats då flickorna skulle ha hämtning från sin övernattning. Tiden räckte helt enkelt inte till någon längre promenad innan strålningen. Får känna mig nöjd ändå.
Känner mig rätt trött nu på kvällskvisten. Veckans aktiviteter och det dagliga åkandet fram och tillbaka till strålningen ger sig till känna. Det blir rätt mycket intensivare när barnen är hemma varje dag och jag har inte hunnit med att vila så bra som jag kanske borde. Benen blir rätt tunga och svullna av att jag är igång hela dagarna - vilket i sig är positivt. Att jag är mer i farten alltså. Känns lite trist ändå att planera för hur mycket jag kan tänkas orka, får avstå en del för att jag inte orkar med. Duracellkaninen i mig vill så mycket mer.
I morgon väntar samtalsgruppen och jag ser fram emot att träffa de trevliga tjejerna igen. Tänk, då är det redan fredag igen. Maken jobbar halvdag och kommer att jobba hemifrån på förmiddagen - så typiskt.... när jag ska iväg. Vi ska och hälsa på svåger med sambo i deras nya hus. Äntligen! Det ska bli så roligt att träffa dem.
En promenad hann jag med på förmiddagen, men den blev kortare än jag hoppats då flickorna skulle ha hämtning från sin övernattning. Tiden räckte helt enkelt inte till någon längre promenad innan strålningen. Får känna mig nöjd ändå.
Känner mig rätt trött nu på kvällskvisten. Veckans aktiviteter och det dagliga åkandet fram och tillbaka till strålningen ger sig till känna. Det blir rätt mycket intensivare när barnen är hemma varje dag och jag har inte hunnit med att vila så bra som jag kanske borde. Benen blir rätt tunga och svullna av att jag är igång hela dagarna - vilket i sig är positivt. Att jag är mer i farten alltså. Känns lite trist ändå att planera för hur mycket jag kan tänkas orka, får avstå en del för att jag inte orkar med. Duracellkaninen i mig vill så mycket mer.
I morgon väntar samtalsgruppen och jag ser fram emot att träffa de trevliga tjejerna igen. Tänk, då är det redan fredag igen. Maken jobbar halvdag och kommer att jobba hemifrån på förmiddagen - så typiskt.... när jag ska iväg. Vi ska och hälsa på svåger med sambo i deras nya hus. Äntligen! Det ska bli så roligt att träffa dem.
onsdag 3 november 2010
Halsbränna
Dras med halsbränna, något som jag aldrig haft innan denna resa började. I lördags, när jag var låååångt hemifrån på handboll med dottern, slog det till med full kraft. Så vidrigt! Kändes som att jag skulle kräkas i omgångar. Längtade hem till pillerburken. De tabletterna är verkligen bra! Jag har klarat mig på en eller två tabletter per vecka.
Idag har jag druckit flera goda koppar kaffe, ätit kryddstark jättegod middag och druckit ett lyxigt glas vin med mor och syster. Nu har jag halsbränna igen. Typiskt. Vet inte vilket som är orsaken av dagens intag, men tillsammans funkar det inte i alla fall. Tur pillerburken är nära i alla fall, halsbrännan kommer att ha lagt sig innan jag ska sova.
En fantastiskt trevlig dag har det varit idag. Mamma har haft fullt hus och fullt upp med sina tre döttrar och åtta barnbarn. God mat, gott fika och fantastiskt sällskap. Jag och mamma och lille killen har haft siesta mitt på dagen medan övriga hade trevliga aktiviteter. Strålning för mig men annars har vi varit tillsammans. Sällsynt att det får vara alla tillsammans, men det är så underbart trevligt att få rå om varandra och prata, skratta och umgås. Det är inte så dumt med höstlov ändå :)
Tror att jag börjar känna av strålningen nu. Det sticker lite på ett av områdena som strålas. Inte hela tiden, men då och då. Som om någon sticker med en nål. Obehagligt men inte så att det gör jätteont. Jag duschar varje kväll och smörjer än så länge med Miniderm, samma hudkräm som jag alltid smort med tidigare. Man får inte smörja in sig så nära inpå strålningen men kvällen innan har de sagt går bra. Lite ofräscht känns det att inte kunna duscha och smörja in sig på morgonen, men det är bara att göra som man blir tillsagd. Jag kan ju duscha på morgonen också, men får då inte smörja in strålningsområdena - och framför allt armen på den opererade sidan känns torr så där behöver jag verkligen smörja varje dag.
Jag glädjer mig åt att börja få tillbaka mer och mer känsel. Både undersidan av överarmen och de opererade områdena. Bara baksidan av skuldran och ner mot revbenen på baksidan som fortfarande är domnade, förutom i armhålan. Hoppas det övriga ger sig också.
Fingertopparna är fortfarande ömma och benen svullnar ordentligt vid aktivitet och lodrätt läge under längre tid. Jag känner mig rätt svullen över lag. Ringarna sitter ordentligt på ringfingret. Glädjer mig ändå åt att ansiktet börjar bli mindre svullet. Har till och med fått finfina kommentarer från familj och de vänner som funnits här för mig om att jag ser piggare och mindre svälld ut - att sedan övriga kroppen har mycket kvar är ett kapitel för sig. De 10 extrakilona har ännu inte börjat ge vika... Klart det dröjer, jag är ju inte direkt någon vessla i dagsläget.
Tårkanalerna börjar bli lite bättre, vänster öga är mer rinnigt än det högra men det är ändå betydligt bättre nu än tidigare.
I morgon ska jag ta en skön promenad med lillasyster innan strålningen och sedan ska jag och barnen åka och hälsa på min föräldralediga arbetskamrat för första gången. Längtar så mycket efter henne så det ska bli jättetrevligt. Bara jag hittar dit...
Idag har jag druckit flera goda koppar kaffe, ätit kryddstark jättegod middag och druckit ett lyxigt glas vin med mor och syster. Nu har jag halsbränna igen. Typiskt. Vet inte vilket som är orsaken av dagens intag, men tillsammans funkar det inte i alla fall. Tur pillerburken är nära i alla fall, halsbrännan kommer att ha lagt sig innan jag ska sova.
En fantastiskt trevlig dag har det varit idag. Mamma har haft fullt hus och fullt upp med sina tre döttrar och åtta barnbarn. God mat, gott fika och fantastiskt sällskap. Jag och mamma och lille killen har haft siesta mitt på dagen medan övriga hade trevliga aktiviteter. Strålning för mig men annars har vi varit tillsammans. Sällsynt att det får vara alla tillsammans, men det är så underbart trevligt att få rå om varandra och prata, skratta och umgås. Det är inte så dumt med höstlov ändå :)
Tror att jag börjar känna av strålningen nu. Det sticker lite på ett av områdena som strålas. Inte hela tiden, men då och då. Som om någon sticker med en nål. Obehagligt men inte så att det gör jätteont. Jag duschar varje kväll och smörjer än så länge med Miniderm, samma hudkräm som jag alltid smort med tidigare. Man får inte smörja in sig så nära inpå strålningen men kvällen innan har de sagt går bra. Lite ofräscht känns det att inte kunna duscha och smörja in sig på morgonen, men det är bara att göra som man blir tillsagd. Jag kan ju duscha på morgonen också, men får då inte smörja in strålningsområdena - och framför allt armen på den opererade sidan känns torr så där behöver jag verkligen smörja varje dag.
Jag glädjer mig åt att börja få tillbaka mer och mer känsel. Både undersidan av överarmen och de opererade områdena. Bara baksidan av skuldran och ner mot revbenen på baksidan som fortfarande är domnade, förutom i armhålan. Hoppas det övriga ger sig också.
Fingertopparna är fortfarande ömma och benen svullnar ordentligt vid aktivitet och lodrätt läge under längre tid. Jag känner mig rätt svullen över lag. Ringarna sitter ordentligt på ringfingret. Glädjer mig ändå åt att ansiktet börjar bli mindre svullet. Har till och med fått finfina kommentarer från familj och de vänner som funnits här för mig om att jag ser piggare och mindre svälld ut - att sedan övriga kroppen har mycket kvar är ett kapitel för sig. De 10 extrakilona har ännu inte börjat ge vika... Klart det dröjer, jag är ju inte direkt någon vessla i dagsläget.
Tårkanalerna börjar bli lite bättre, vänster öga är mer rinnigt än det högra men det är ändå betydligt bättre nu än tidigare.
I morgon ska jag ta en skön promenad med lillasyster innan strålningen och sedan ska jag och barnen åka och hälsa på min föräldralediga arbetskamrat för första gången. Längtar så mycket efter henne så det ska bli jättetrevligt. Bara jag hittar dit...
tisdag 2 november 2010
Ljuvliga barn...
... som sover sött. Fyra stycken närmare bestämt. Två kusiner sover över och de är som hemma här så det är hur lugnt som helst. Stora killen har vänt på dygnet lite, som tonåringar gärna gör, så han är vaken längre än mig. De fyra mindre har skuttat runt och spelat pajas, utklädda till både det ena och det andra - härlig underhållning, även om jag försökte tysta ner dem ibland... Har haft en riktig telefonkväll, telefonen har gått varm av en massa olika samtal, och då kan de härliga barnen inte hojta hur mycket som helst runt mig... Men i garaget, eller i någon av tjejernas rum gick det hur bra som helst. Det har spelats Band Hero och fantastisk sång och musik har skrålat genom huset :) Härligt att höra uttalen på engelska av barnen, hihi. Det har också hunnits med lite nagelmålning. Till och med killkusinen lyckades måla EN gul nagel - sedan fick det räcka... Själv har jag för första gången målat mina naglar blå. Riktigt läckert faktiskt. En härligt marinblå färg har jag införskaffat.
Tog med mig tjejerna till strålningen idag, men de backade ur och vägrade ens titta i rummet. De stannade i väntrummet. Tänkte att det kan vara bra för dem om de ser att det inte är någon som helst fara med mamman på de dagliga utflykterna till strålningen. Kanske gör de ett nytt försök på torsdag, det lät nästan så. Personalen frågade flera gånger om jag inte ville hämta dem för att de skulle få kika lite. Omtänksamt. Hoppas barnen vill ta en liten titt på torsdag.
Nu har jag gjort 6 strålningar och hittills har det gått riktigt bra. Känner inte av några biverkningar ännu. Hoppas huden klarar sig någorlunda. Tröttheten kommer jag säkert inte undan, men känner mig inte mer trött än tidigare i alla fall. Än, det verkar vara i stort sett obligatoriskt att bli tröttare så det är väl bara att ställa in sig på det.
Hoppas jag kan få fortsätta med promenaderna i alla fall, de behövs verkligen. Både för den friska luften och för motionen. Det har inte blivit de dagliga promenaderna som jag ställt in mig på, orken räcker liksom inte till. Jag har fått välja mellan promenaderna och barnens aktiviteter - och valet är enkelt! Inte så att jag ska ge avkall på mig själv, men som jag tidigare skrivit så många gånger: den positiva energin jag får från barnen och deras idrotter behöver jag. Det är lättare när det är vardag och barnen är i skolan, då kan jag lättare ta mina promenader och vila när jag känner för det.
Håret tar sig mer och mer. Tre veckors stubb pryder huvudet. Enligt barnen och maken verkar det vara mörkt hår som växer ut. Ska bli spännande att se utvecklingen.
Tog med mig tjejerna till strålningen idag, men de backade ur och vägrade ens titta i rummet. De stannade i väntrummet. Tänkte att det kan vara bra för dem om de ser att det inte är någon som helst fara med mamman på de dagliga utflykterna till strålningen. Kanske gör de ett nytt försök på torsdag, det lät nästan så. Personalen frågade flera gånger om jag inte ville hämta dem för att de skulle få kika lite. Omtänksamt. Hoppas barnen vill ta en liten titt på torsdag.
Nu har jag gjort 6 strålningar och hittills har det gått riktigt bra. Känner inte av några biverkningar ännu. Hoppas huden klarar sig någorlunda. Tröttheten kommer jag säkert inte undan, men känner mig inte mer trött än tidigare i alla fall. Än, det verkar vara i stort sett obligatoriskt att bli tröttare så det är väl bara att ställa in sig på det.
Hoppas jag kan få fortsätta med promenaderna i alla fall, de behövs verkligen. Både för den friska luften och för motionen. Det har inte blivit de dagliga promenaderna som jag ställt in mig på, orken räcker liksom inte till. Jag har fått välja mellan promenaderna och barnens aktiviteter - och valet är enkelt! Inte så att jag ska ge avkall på mig själv, men som jag tidigare skrivit så många gånger: den positiva energin jag får från barnen och deras idrotter behöver jag. Det är lättare när det är vardag och barnen är i skolan, då kan jag lättare ta mina promenader och vila när jag känner för det.
Håret tar sig mer och mer. Tre veckors stubb pryder huvudet. Enligt barnen och maken verkar det vara mörkt hår som växer ut. Ska bli spännande att se utvecklingen.
måndag 1 november 2010
Höstlov och Strulig strålning
Har sovit som en klubbad i natt. Inte konstigt kanske med tanke på allt som försiggick i helgen. Jag är så stolt över mina underbara barn! De fajtas och kämpar och ger järnet, så härligt att efteråt få kramar av sina rödrosiga glada barn - okej jag erkänner... sonen MÅSTE faktiskt duscha först, det luktar alldeles för illa om honom innan han tvättat bort "hockeysvetten" - men sedan ger jag honom gärna kramar :)
Denna vecka är det höstlov. Sonen har haft välförtjänt sovmorgon och sedan umgåtts med sin kusin hela dagen. Tjejerna har varit iväg till Örnsköldsvik på Paradisbadet med kompisar. Själv har jag fått mig en tupplur på eftermiddagen - skönt! Vi får se vad vi ska hitta på resten av veckan, klart är att alla 8 kusiner ska göra något roligt ihop på onsdag.
Dagens strålning blev lite annorlunda. Efter att jag blivit riktad efter linjerna och påmålad - igen - så skulle strålningen börja, då pajade maskinen så de fick ringa efter en ingenjör. Där låg jag och frös... Det skulle inte ta lång tid trodde de, men sjukhuset är stort och ingenjören var i andra änden. Händerna var som isbitar innan maskinen var fixad och strålningen gjord. De ville att jag skulle ligga kvar i rätt läge eftersom det skulle gå fort när felet väl var åtgärdat. För första gången tog det 45 minuter. Det verkar inte vara ovanligt att det händer, men om jag råkar ut för det igen ska jag inte säga att det "går bra" utan då ska jag be om filt eller mina egna tröjor att värmas med i väntan på åtgärd. Det är rätt starka fläktar som kyler ner rummet av förklarliga skäl och framförallt på en måndag när rummet redan var nerkylt bidrog till att det var riktigt kallt i rummet. Brrr... jag körde maxvärme i bilen på vägen hem.
Denna vecka är det höstlov. Sonen har haft välförtjänt sovmorgon och sedan umgåtts med sin kusin hela dagen. Tjejerna har varit iväg till Örnsköldsvik på Paradisbadet med kompisar. Själv har jag fått mig en tupplur på eftermiddagen - skönt! Vi får se vad vi ska hitta på resten av veckan, klart är att alla 8 kusiner ska göra något roligt ihop på onsdag.
Dagens strålning blev lite annorlunda. Efter att jag blivit riktad efter linjerna och påmålad - igen - så skulle strålningen börja, då pajade maskinen så de fick ringa efter en ingenjör. Där låg jag och frös... Det skulle inte ta lång tid trodde de, men sjukhuset är stort och ingenjören var i andra änden. Händerna var som isbitar innan maskinen var fixad och strålningen gjord. De ville att jag skulle ligga kvar i rätt läge eftersom det skulle gå fort när felet väl var åtgärdat. För första gången tog det 45 minuter. Det verkar inte vara ovanligt att det händer, men om jag råkar ut för det igen ska jag inte säga att det "går bra" utan då ska jag be om filt eller mina egna tröjor att värmas med i väntan på åtgärd. Det är rätt starka fläktar som kyler ner rummet av förklarliga skäl och framförallt på en måndag när rummet redan var nerkylt bidrog till att det var riktigt kallt i rummet. Brrr... jag körde maxvärme i bilen på vägen hem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)