lördag 1 september 2012

Som en dålig följetong

Det känns som en följetång just nu. Är jag alldeles för negativ till det mesta just nu? Höstrusk, trötthet, jobbiga tankar och en önskan om ork som inte finns...

Önskar att jag orkade planera för att gå ut och äta middag med familjen eller några vänner på restaurang, eller planera och laga en fantastiskt god middag och överraska familjen med. Önskar att jag orkade göra en heldag på stan (en ledig dag, som en lördag när man i det normala jobbar måndag-fredag) och kolla in höstmodet tillsammans med tvillingarna, njuta av stadspulsen.
Snart orka åka på jobbet och hälsa på, dricka lite kaffe, surra med kollegorna, få börja arbeta konkret igen med mina arbetsuppgifter som jag älskar. Jag känner inte igen mig själv. Tycker inte om mig själv så här. Negativ och nedstämd. Jag vill UPP, UPP, UPP, tillbaka till positiva Malin. Glada Malin, energifyllda Malin. Sociala Malin. Jag har för dåligt tålamod med mig själv tror jag. Jag är inte van detta. Inte van vid de känslostormar och tankemonster som flyttat in. Det är en helt ny värld för mig. Jag ska ta mig igenom även detta, det vet jag att jag gör. Jag ska ta mer hjälp av kuratorn. Efter röntgenbeskedet och den plan som då blir ska jag ta hjälpen ordentligt och verkligen släppa ut allt hos henne.

Varför är jag så trött? Eller, det kanske inte är så konstigt. Jag kanske behöver mer sömn nu när cortisonet så sakta minskar sin påverkan på kroppen. Torsdagens heldag med långa behandlingsomgången och all väntan med att försöka fördriva tid när orken inte riktigt finns till det gör väl förstås också att jag är lite tröttare några dagar. Kroppen har ju fått 8 cellgiftsdoser med Navelbine och ett antal Herceptindoser vid det här laget - kanske blir jag påverkad av det också? Förhoppningsvis gör ju giftet sitt jobb och då måste kroppen få reagera också. Kroppen bryts ner av det cellgift som ska rädda mitt liv. Så klart.

Misstänker också att tröttheten väller över mig nu när jag för varje dag som går kommer ett steg närmare fortsättningen på vad som kommer att hända framöver med behandlingar och verklighetsförankringen av det som händer i min kropp. Det känns som att jag ältar just nu, men det måste nog få vara så. Jag är orolig. Orolig för det som ligger nära i tid och orolig för framtiden. Jag önskar verkligen inte en enda levande människa att behöva gå igenom detta! Det är inte lätt att handskas med mig själv. Ibland är jag orättvis - mot barnen, mot maken, mot den som råkar komma i min väg. Påminner mig om att säga att jag älskar dem varje dag, flera gånger. Talar om för dem hur duktiga de är med mig, med skolan och varandra. Försöker förklara att jag är trött och att det är därför jag ibland säger saker fel. Att jag inte menar att låta arg. Tycker inte om mig själv så här. Jag har en toppenfin familj. Världens underbaraste barn och make som gör allt för att jag ska må så bra det bara går. Jag är välsignad med den större familjen (mamma och syskon med familjer) som är nära i relationen med vår familj, och dessutom har vi fina vänner som ställer upp i vått och torrt.

Hade ju en lagom förmiddag igår när jag kunde ta det lugnt. Valde själv att följa med maken för att handla (jo han är effektiv, och som den arbetsmyra han är så gjordes det under lunchen - ingen arbetstid får slösas bort i onödan för honom, han är som jag - han gillar sitt jobb och är effektiv på jobbet), det är ju så trevligt att få se lite människor och inte bara husets väggar.
När barnen kom hem från skolan fick jag en timmes tupplur och sov verkligen hårt. Trots det så somnade jag redan klockan 22 igår, vaknade vid 00 och somnade om efter en halvtimme ungefär. Maken som legat vaken och sett en film sa att jag verkligen sov hårt. Vaknade sedan ½ 6 och tog mediciner för att somna om till ½ 9 igen. Är det för att det blir så ryckig nattsömn som jag är så trött? Jag vet inte, men jag är trött på att vara trött.

Har spenderat 4 timmar idag med att göra något så enkelt som att städa och röja upp i ett helskåp i badrummet. Ett skåp där ALLT som både ska vara där och inte vara där fanns. Nu finns där bara rätt saker. Hade det varit normala jag så hade det varit gjort i en handvändning, nu tog det 4 timmar. Behövde vila också mellan varven. En korg och en hylla och så vila, osv. Ett par påsar med skräp blev resultatet och det känns verkligen tillfredsställande. Varför sparar man tomma solskyddsfaktorsflaskor och tomma hårspraysflaskor? Nu är det fint för ett tag i allafall. Får se hur länge det håller innan de familjemedlemmar som inte prioriterar ordningen stökat runt igen...

Gårdagens aktiviteter där barnen med liv och lust börjat tömma storebrors blivande rum är gjort. Allt är borta - tomma väggar och golv. Det är bara lite slipning och spackling för att jämna till där det suttit hyllor och krokar på väggarna som återstår. Jag orkar inte rodda med det alls. Medan killarna är på träning under eftermiddagen så får det vänta. Färg finns så jag hoppas att det blir ett relaivt snabbt jobb med att måla väggarna. Skulle bara vilja göra jobbet... Det är så himla roligt att se förvandlingen och vara motorn i projektet.... Jag får ta det lugnt och göra små spionattacker och kolla in hur det går för dem istället. Och vara nöjd med det (det är väl det som är det svåra för mig - att inte lägga mig i hela tiden). Självklart föder projekt mer idéer... Ena dottern har också kommit på planer för vad hon vill göra i sitt rum för att förbättra även där, hon ska ha kvar sitt rum men vill så klart att något ska förändras hon med. Att få henne att förstå att vi måste göra ett rum helt klart innan vi kan börja nästa projekt är inte det lättaste, men jag tror ändå att hon förstår att vi måste ta ett steg i taget. Den andra dottern har tänkt ta storebrors rum så hon smider planer för fullt även hon :)

Projektet att flytta sonen till ett annat rum som nyttjats till annat tidigare ger kedjereaktioner i flera rum i huset. Jag tror att det kommer att bli toppenbra, men det "lilla" sommarprojektet vi hade tänkt oss har förskjutits till nu och då tar det så klart oändligt mycket mer tid eftersom det är jobb, skola och träningar för familjen som hägrar de flesta timmarna på dygnet.

10 kommentarer:

  1. Du skriver "önskar jag orkar ... " Du milde, flicka, du verkar orka hur mycket som helst. Du vill massor, du planerar för din familj och stöttar och pushar dina barn, du har ambitioner och drömmar för framtiden så det räcker. Det är klart att cellgifterna tär på kroppen och psyket. Man fååår vara trött och orka mindre och behöva sin sömn och vila. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för stödet Åsa! Dina ord gick rakt in i mig, jag ska lyssna på dig... Jag har ju följt dig och din blogg länge och vet att du är en klok kvinna! Kram <3

      Radera
  2. Hoppas du kan ta till dig förra inlägget. Det är svårt att trappa ner på prestationerna men det är tillåtet att dra ner på tempot, trycka bort känslor av otillräcklighet. Du ska se att det faktiskt löser sig i många fall ändå med det man tror att det bara är en själv som kan fixa, andra kommer att växa i din tillåtande anda. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth, jag förstår vad du menar. Det jobbigaste är ju att hantera sig själv när man är van att vara fixaren :) Det tar sig i rätt riktning, jag måste bara tillåta det. Kram

      Radera
  3. Superfin blogg.
    Undrar bara om din vän är utbildad massör?
    Då borde hon veta att man inte ska massera en person med spridd cancer. Alla slaggprodukter som bildas efter en massage dräneras via lymfan och ut kissas ut (därför ska man dricka mkt vatten efter massage). Det enda som är ok är taktil beröringsmassage!!!!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för komplimangen! Jag frågade faktiskt på onkologmottagningen förra veckan om det, för jag har hört/läst det någon annanstans... Det svar jag fick var att det inte stämmer. De sjukgymnaster/lymfterapeuter som finns på Nus ger massage. Fick t om uppmaningen att det verklgligen är något man ska unna sig... Att man ska dricka mycket vatten efter massage det visste jag redan, men det andra vet jag inte riktigt vad jag ska tro på.

      Radera
    2. Va bra att du tagit upp det. Men det va konstigt för jag är utbildad massör OCH jobbar på onkologen..

      Radera
    3. Min vän är sjukgymnast och jag har inte fått helkroppsmassage eller så utan hon hon har bara "mjukat upp spänningarna" med väldigt mjuka rörelser, då jag fått en fettknöl "gamnacke" eller vad jag ska kalla det av all anspänning. Jag tog upp det på igår när jag var på dagvården och precis som du säger så är det Taktil massage som görs här i Umeå på onkologen också. Ssk pratade med "våra sjukgymnaster" och det är som du säger: man ska inte göra djupgående eller massera hårt mot skelettet. Men att få "skönmassage" ska inte vara några problem. Jag hoppas du förstår hur jag som lekman i frågan försöker förklara - jag tror att jag förstår dig i alla fall :)

      Radera
  4. http://www.fokushalsa.se/massage.htm

    SvaraRadera
  5. Ja precis så, du förklarar jättebra;-)

    SvaraRadera